Livet sett genom rosa glasögon

Boca Raton

I början av 1900-talet var den här platsen inte mer än en liten by med träbyggnader. Arkitekten Addison Mizner, som redan skapat sig ett namn i Palm Beach, tog sig an sitt mest ambitiösa projekt någonsin: “It is my plan to create a city that is direct and simple. To leave out all that is ugly, to eliminate the unnecessary, and to give Florida and the nation a resort city as perfect as study and ideals can make it.” Hans första Boca-byggnad blev Ritz-Carlton Cloister Inn, numera The Boca Raton Resort & Club. Det rosa palatset stod klart år 1926.

Ett år senare beskrev Mizner sin vision så här: “I am the rendezvous of the rich. I am the dream of a genius, the materialization of a magical mirage. I am the sun porch of America. I am Boca Raton in 1927.” Staden jag såg nu återspeglar hans plan till punkt och pricka.

Boca är Floridas Beverly Hills. Det är hit man drömmer om att flytta när man uppnått den amerikanska drömmen. Staden har en separat flygplats för privatjetplan. Många av södra Floridas bästa restauranger finns här, och även tre av landets tio dyraste gated communities. Kriminaliteten är låg och inkomstnivån är hög. Boca rankas tvåa bland städerna med de mest välklädda invånarna i USA och etta bland dem som har flest skräddare per capita. Samtidigt finns det inte en uns av snobbighet hos invånarna. De är helt vanliga människor som gillar att leva vackert och har man samma värderingar själv blir man mottagen på varmaste sätt.

Grant inledde min Boca-bekantskap med middag på Villaggio in the middle of somewhere:

De rosa husen som omringar parken är Mizner Park, den lokala shoppingcentern. Här finns boutiquer, restauranger (bl. a. Grand Lux Café som jag blev förtjust i när vi besökte Chicago), ett museum med Degas, Picasso och Matisse, en biograf med VIP-fåtöljer som går att fälla bakåt… you name it.

Hmmm, vad mer behöver man? En amfiteater såklart! I ena ändan av parken finns denna lovely anläggning. Klocktornet framför är donerat av en lokal filantrop.

Resten av stan är lika idyllisk. Här är gatan där Lemongrass ligger, restaurangen jag åt min första Boca-sushi på.

För att behålla sin exklusiva charm har Boca mycket strikta regler gällande storleken och utseende på byggnader, skyltar och annonser som uppförs inom stadens gränser. Inga utomhusbilhandlar är tillåtna. Inte heller några s. k. billboards (stora annonsskyltar) och tom. McDonald’s har tvingats dämpa sina gyllene bågar på grund av reglerna. Många byggnader i området följer ett medelhavs- eller spanskt tema, arkitekturstilen som introducerades av Mizner. Även flera stora trafikleder i området saknar de annars så vanliga jätteskyltarna och annonserna, man har i stället satsat på landskapsarkitektur.

En annan intressant grej är att man inte får bygga källare i Boca (och omnejd) pga. den höga grundvattennivån. Däremot har man höjt upp vissa gator vid havet och grävt tunnlar från villorna direkt till stranden. Så att husägarna slipper korsa vägen alltså.

Stora skyltar må vara ovälkomna men Boca är i stället hem för södra Floridas största shoppinggalleria. Här är några bilder från Town Center Mall:

My god, vad många bilar de har där inne! Vanligtvis ser man bara en men här fanns minst ett tiotal (pga. stadens regler som jag nämnde tidigare). Teslan var coolast. Grant visade hur lite “inälvor” den har eftersom den är eldriven. Tänker ändå inte sätta upp en sån på önskelistan. Vill ha en Aston Martin eller en Maserati. Någon riktigt snygg Lexus, Mercedes eller BMW går också bra. :)

Fort Lauderdale

Ajöss, Miami-Dade. Hello, Broward County. Vi stannade inte i Fort Lauderdale men Grant tog en runda via huvudgatan så att jag skulle få se lite i alla fall. Like, like, like!

Fort Lauderdale kallas “Venice of America” tack vare sina många kanaler men det är ändå Atlanten som tar priset. Vi fortsatte norrut längs South Ocean Blvd och hade havet bredvid vägen en stor del av tiden. Sååå vackert! Det hade precis slutat regna men man såg människor på stranden i alla fall.

Beach, hav och palmer är trevligt att titta på men även själva vägen fångade min uppmärksamhet. Finns en massa roliga skyltar där, bl. a. dessa:

Havssköldpaddan är för floridakustborna nästan lika helig som en ko för indierna. Orsaken är att deras fem lokala sköldpaddearter höll på att dö ut så man tog och fridlyste dem. Förutom att bara hålla tassarna borta från dem engagerar man sig även aktivt. På kvällen dimmar man belysningen för att sköldpaddorna inte ska lämna stranden och förirra sig ut på körbanan. På stranden håller man extra rent och avgränsar området där de lagt sina ägg. Man betalar gärna extra när man registrerar bilen och får då en speciell registreringsskylt, en s. k. sea turtle plate. Vill man att pengarna går direkt till någon speciell sköldpadda kan man också adoptera en sådan.

En annan rolig skylt man ofta ser är denna:

Precis som det står kan man alltså adoptera en motorväg. Man donerar pengar för dess underhåll och får även en skylt med sitt namn uppmonterad. Utmärkt reklam om man är ett företag.

Vill man inte ha en sköldpadda eller en väg kan man adoptera en park. Like this:

Finns säkert en hel del andra påhitt i samma stil. Ser fram att upptäcka dem alla. :)

Anyway, vi stannade för lite mat på Sea Watch som ligger mellan “Fort Liquordale” (spring break-ungdomsinvasionerna speglas av lokalbornas humor) och Boca Raton. Restaurangen gick i klassisk post and beam-stil, var blingad med ultramoderna svenska jättetaklampor och hade förstklassig utsikt rakt ut över Atlanten.

Våra clams och mussels

Efter maten körde vi vidare och korsade gränsen till Palm Beach County. Om man inte såg strand längs vägen så såg man bostadshus – enligt följande modell:

Min personliga favorit. Pga. av delfinerna såklart. ;)

De flesta av de här villorna är second homes, dvs. “vinterstugor” för människor som under sommaren bor i andra delstater eller semestrar i Europa. Florida fylls av vinterflyktingar så fort första köldknäppen drabbar nordligare delar av landet. På sommaren är det däremot väldigt lugnt och t. ex. i Palm Beach, dit vi var på väg, skulle jag få förmånen att utforska stan på nästan helt folktomma gator.

Men innan jag visar vad jag såg där, check out Boca som ligger granne. Nästa inlägg kommer att handla om Grants vackra hemstad. :)

Sunny Isles Beach

Hmmm… undrar vad som ligger norrom Bal Harbour, tänker ni. Ok, INGEN av er tänkte det men jag vill visa i alla fall. Därför att det också är ett intressant ställe.

Shoppingparadisets norra granne är staden Sunny Isles Beach, även kallad “Little Moscow”. Ni kan säkert gissa varför. Vi stannade för att köpa förfriskningar så jag har bildförtydligande.

Burger King-grannarna:

På insidan hittar man ett överflöd av ryskt stuff. Och självklart folk som pratar så man förstår. Jag försökte få Grant att utnyttja sina språkkunskaper men han var lite för blyg för att överge engelskan och visa dem vad han går för – kanske för att det stod tre fullblodsryssar vid disken och intensivbabblade på kyrilliska så det gnistrade om dem. ;)

Yummy! Den här kondenserade mjölken älskade jag när jag var liten. Glassen här nedan fanns ironiskt nog inte under CCCP-tiden, but it’s never too late to have a happy childhood, eller hur?

För övrigt ser staden lika maffig ut som alla de andra längs Collins Avenue. Och Mr. Trump har varit framme även här…

I nästa inlägg fortsätter vi norrut, ut ur Miami och upp längs en massa charmiga guldkuststäder som genast fick mitt hjärta på fall. Hur otroligt det än är så blev det ännu bättre! :D

Bal Harbour

Alltså Grant är helt fantastisk. Han känner mig sååå bra och vet att lyxhotell, gourmetmiddagar och skyskrapor uppskattas, men vill man se mina ögon tindra extra mycket, då kör man mig ut på vischan hehe…

Bal Harbour är en by med en befolkningsmängd på ca 3000, en liten förort till Miami Beach – och även hem för…

… en taklös, familjeägd galleria som inte lämnar den kräsnaste shopparen oberörd. Bal Harbour Shops är rankad etta i både USA och resten av världen gällande produktivitet (försäljning/m², eller square feet om vi ska vara riktigt noga). Ord är överflödiga, här har ni bilder som ger all info ni behöver:

Koiar som simmar under fötterna på en, fontäner till höger och vänster, regnskog utanför boutiquerna… Det här är Rodeo Drive på floridasteroider. Whoever said money can’t buy happiness, didn’t know where to shop-ordspråket låter som tidernas djupaste visdom när man befinner sig i Bal Harbour. Och ni som blir lyriska av att se “Breakfast at Tiffany’s,” man kan faktiskt äta frukost på riktigt i Bal Harbour Tiffany! :D

Och så det bästa av allt:

Vulgära skor och barn förbjudna. Ja, ja, JAAAA, älskar det här stället! (Antar att man kan frakta vrålmaskinerna i hissen men det är en bra början i alla fall… LOL)

Avslutar med lite byskvaller: Bal Harbour Shops planerar att utvidga. För att lyckas med det gjorde familjen som äger gallerian en landbytardeal med en lokal kyrka som råkar stå i vägen. Church by the Sea, som den heter, får som kompensation för flytten en helt ny, ekovänlig (!) byggnad för sin verksamhet – och dessutom gratis parkering i shoppinggallerian. God bless corporate America!

Miami Beach

Ok, nu ska ni få se hur palmerna på andra sidan Biscayne Bay ser ut. Många tror att Miami Beach är en stadsdel i Miami men det är fel. Miami Beach är en helt separat stad och delas in i tre distrikt: North Beach, Mid-Beach och South Beach. Ni som inte är bekanta med området, no worries. Det finns ju kartor. :)

De berömda Star Island-villorna utanför South Beach ser man bara från vattnet. Jag valde att skippa dem med tanke på vart vi var på väg efter Miami (hehe, you just wait…) så vi körde över en av broarna. Och det första jättestora jag såg var detta:

Passagerarfärjor imponerar tyvärr inte på mig, vilket Grant redan hade gissat med tanke på vilket land de är importerade från, så vi körde vidare till det jag föredrar: skyskrapor, och helt amazing stunning fontäner utanför varenda en. (Ja, jag är en fontänfetishist.)

Collins Avenue = 21 snygga kilometer

Sorry att bilderna är lite oskarpa men jag tog dem i farten från bilen. Collins Avenue är jättelång och kantad av såna mängder vrålstiliga condominiums att jag garanterat hade fått nackspärr om jag powerwalkat där med kameran.

Ska publicera fler condofoton senare, från när vi körde norrut med Collins Avenue, men nu vill jag visa de jag tog i härliga South Beach. Läsare med känsliga ögon varnas! :)

Precis som Chicago har Miami Beach en katastrof att tacka för sin skönhet. Efter en förödande orkan år 1926 upplevde staden en byggboom utan like. Och man byggde upp enligt den nya arkitekturtrenden som presenterats på mässan Exposition internationale des arts décoratifs et industriels modernes i Paris året innan. Förkortat: art déco.

Många av dessa byggnader har rivits till förmån för skyskrapor men South Beach, som är motsvarigheten till Gamla Stan, har över 800 art déco-anläggningar på området. Stället är ett riktigt pastellspektakel och jag älskar det! :D

Minns nu att jag sa till Grant att jag omöjligt kan föreställa mig hur någon skulle kunna vara deprimerad i den här stan. Inte med alla de där färgerna runtom sig. Vilken underbar stämning!

Man hittar såklart även andra byggstilar än art déco här. Den enda gemensamma nämnaren är att de är snygga – in my humble opinion. :)

I nästa inlägg ska jag visa vad jag såg norrom Miami Beach. Trust me, finns minst lika intressanta sevärdheter där!

Miami del II

Första kvällen i stan tog vi en downtown-promenad till ett ställe där man kan både shoppa och äta med havsutsikt: Bayside Marketplace – ett köpcenter under bar himmel.

Jag som normalt sett är helt immun mot turistfällor blev världens enklaste byte för killen med papegojorna. Mina framtida husdjur! Katt och hund är ju nice, men inte hälften så originellt som en av dessa birdies. De är heltama, jättesmarta och superdekorativa. Nöjde mig med foton nu men hade inte Grant varit med hade en av dem flyttat in på Mandarin Oriental… ;)

Erkänn, man blir glad bara av färgen på de här fjäderfäna. :) Och själva stan är minst lika fin. Jag är helfascinerad av himlens alla nyanser i skymningen. Sååå vackert!

Ät. Shoppa underkläder. Krama en palm.

Ja, en ananas på taket. Det här är Bongos, Gloria Estefans nattklubb

pier

Jag hade mina wedgies på fötterna men man kan verkligen gå hur långt som helst när man är hög på omgivningen. Återvände inte hem till hotellet förrän det blev helt mörkt.

Det här är Freedom Tower, en byggnad tillägnat kubaner som flydde undan Castro på 60-talet. Snygg på bild, ännu snyggare i verkligheten! :D

Ytterligare en grej jag älskar hos den här världsdelen är hur de dekorerar med vatten. Man kan knappt gå två steg innan nästa fontän dyker upp. Och är det inte en fontän är det något ännu finare, till exempel blöta trappsteg:

De har tom. vatten på väggarna! Så här ser det ut utanför Four Seasons-hotellet där vi åt kvällssnacks dagen därpå. Och på tal om det… omg, floridamenyer innehåller så mycket spanska att jag känner mig totalt efterbliven. Är van vid franska med det kommer man ju inte långt med i fall som detta:

Grant kan tack och lov spanska flytande och lokal cuisine är inte heller en nyhet. Med hans hjälp upptäckte jag att jag gillar tostones. Med chimichurri. Och med queso fresco – som är det coolaste sätt att skriva “keso” på ever.

Friterade kokbaner med smaskigt stuff

I nästa inlägg ska ni få se Miami Beach. Och en utomhusgalleria som är i en klass för sig. Känner hur pulsen ökar så fort jag tänker på den. :)

Miami del I

De två första Florida-dagarna tillbringade vi i the Magic City. Och vet ni vad? Nu hände det igen! Jag brukar ju publicera några random bilder av städer jag ska till innan jag reser… well, de senaste gångerna har antingen själva hotellet jag hamnat på funnits med bland dessa bilder, eller så fanns utsikten från fönstret med. Kolla andra bilden uppifrån här. Yep. Grant bosatte oss på Mandarin Oriental – vilket jag inte fick reda på förrän flera timmar efter att jag skrivit inlägget.

Mandarin Oriental befinner sig på en liten ö och förenas med fastlandet genom Brickell Key Drive. Utsikten är extra maffig på natten:

Insidan är också allt man kan önska sig – och så finns en grej till som enligt mig gör detta hotell överlägset sina konkurrenter. Erbjuda lyxig omgivning klarar vem som helst av men att hitta lika fantastisk personal, det är ett konststycke. Servicen på det här stället var outstanding. Nästa gång ni är i Miami och behöver tak över huvud – this is the place.

Nere i lobbyn finns en underbar bar och lounge där sushin var så god att vi återvände flera gånger. Personalen – to die for. Vi gick tom. dit för att tacka och ta farväl innan vi lämnade hotellet.

På kvällen hittade jag förstås poolen. Klockan var då runt midnatt (två timmar efter “stängning”) och till min stora förvåning är amerikanerna jättenoga med att följa the pool rules = inget topplessplaskande för Irina. Grant lät mig doppa tårna och drog sen iväg mig till ett lämpligare ställe för avklädning.

… men nästa kväll hamnade vi i vattnet. :) Och precis när vi var klara blixtrade det till och så brakade värsta skyfallet loss. Jag älskar dramatiskt väder! Drog inte för gardinen i rummet och njöt av naturens eget fyrverkeri tills vi somnade. Vilket härligt klimat!

Frukosten på det här hotellet är också i min smak. Skyskrapeutsikt och pannkakor går väldigt bra ihop. Och tack vare värmen kände jag ingen som helst lust att dricka koffein. :) Fast nu är jag beroende av Virgin Pina Colada i stället…

Mmmmm! :) Men ja, hur trevligt hotellet än var gjorde vi självklart även andra saker. Grant körde runt mig i både Miami Beach och South Beach. Och så promenerade vi runt i downtown Miami där jag blev blixtkär i några helcharmiga papegojor! Återkommer med mer om det här snart.

Back to Top