Livet sett genom rosa glasögon

Så vad mer har jag lärt mig av den här resan då?

Att jag och Grant är formade av två olika kulturer och två olika generationer (vår åldersskillnad är lika stor som mellan Jackie K och Onassis!) men att vi är ännu mer lika till personligheten än jag trodde – på gott och ont… ;)

Vi är båda jätteromantiska och älskar att uttrycka våra känslor både i ord och handling (han ropade “I love you” över hela gatan, jag hängde draperad över honom både i hissar och rulltrappor). Vi är båda an iron fist in a velvet glove-människor, dvs. lugna och sympatiska på ytan men allt annat än naiva i huvudet, och totalt ovilliga att offra egna intressen och värderingar för att vara andra till lags. Grant ser sig som äldre och visare. Jag ser mig som yngre och visare. Och ingen av oss tvekar att säga exakt var skåpet ska stå. LOL Jag är van att diskutera allt och att få som jag vill med hjälp av diplomati och psykologi. (Låter det vackert och oskyldigt? Bra, hehehe… fortsätt tro det.). Han är van vid att saker ordnar sig automatiskt bara för att folk alltid gör som han säger utan att ifrågasätta hans auktoritet.

Inte svårt att gissa hur explosiv kombo två människor av det här slaget utgör… och ja, mindre än ett par dygn in i samboendet krockade våra egon så häftigt att vi blev tvungna att rensa luften. :D

Resultat: mer respekt, mer kärlek och en ny dejt coming up! Någon som vill gissa var? Ett par ledtrådar:

Chicago – del IV

Fredagskvällen tillbringades 95 våningar ovanför gatan, uppe i John Hancock Centers restaurang The Signature Room. Vi satt vid fönstret där man kunde se hela vägen över sjön till grannstaterna Michigan och Indiana! :D

Grant hade dittills varit lite oförstående för mina bloggarinstinkter men nu hände det som hänt med så många andra “offline-människor” i mitt liv – han uppmanade mig att ta fram kameran och fota utsikten! Och det var jag som fick säga att det räckte. Haha!

Navy Pear, Chicagos främsta turistattraktion

Byggnaden längst till höger, den med de två antennerna, är Willis Tower (f. d. Sears Tower), USAs högsta byggnad efter One World Trade Center i NYC.

Att titta ner gav mig en nostalgisk Sim City-flashback, men real-life skyskrapor är tusen gånger roligare än digitala! :) Så här magisk såg stan ut efter att det blivit mörkt:

Det första och sista på bordet jag kom ihåg att fota… Bad, BAD blogger! ;)

Det var så varmt ute även på natten att vi promenerade hem. Det här är Old Water Tower, Magnificent Miles äldsta byggnad. Den byggdes år 1869 och är en av få byggnader som överlevde branden. Ser ut som ett litet sagoslott bland alla jättelika skyskrapor… Inne i vattentornet hittar man en fotoutställning av de lokala fotograferna och pumpstationen fungerar som en av stans turistbyråer.

Nästa morgon åt vi frukost på ytterligare ett imponerande ställe som genast hamnade på min Chicago-favoritlista:

Grand Lux Cafe beskriver sig själva som “the super upscale casual restaurant” och är stort även till ytan, stället består av flera olika rum och har bl. a. en bar, ett bageri och en underbar rund matsal där vi satt med utsikt över Cartier (vilket också höjer aptiten, I’m just saying hehe…). Inredning har hämtat inspiration från Sydeuropa – bord och golv i marmor, handblåsta glasdekorationer, mosaik i taket… Menyn är ännu internationellare, finns allt från amerikanska klassiker till europeiska delikatesser till asiatiska godbitar. Love, love, love! :D

Servitörerna här är, precis som på de flesta andra US-matställen jag besökt, ena riktiga charmtroll. De presenterar sig med förnamn, ler leenden som når hela vägen upp till ögonen och lovar att ta hand om en på bästa sätt – vilket jag tycker att de gör. Och man behöver aldrig vänta länge på dem, personalbrist tycks vara ett okänt begrepp här. Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen, drickssystemet är underbart. Personalen har möjligheten att påverka sin inkomst och jag har möjlighet att ösa hur mycket extra pengar som helst över dem jag älskar. Win – win, love – love.

Fresh Garden Omelette & Chilaquiles

En annan grej jag noterade (med lite hjälp av en reseguide) är att jag äter annorlunda än många amerikaner. Frågade Grant om det är sant, att man i USA lägger ner kniven efter att ha skurit maten, flyttar gaffeln till högra handen (eller vänstra om man är vänsterhänt) och därefter äter med den. That’s right! (Fast Grant själv åt som jag, kanske för att han rest runt så mycket i Europa.) Hmmm… jag brukar vanligtvis ta seden dit jag kommer men just i det här fallet tänker jag hålla fast vid mina nuvarande vanor. Och är det någon som tycker att det är tillgjort, då får människan se sig om efter annat sällskap. Sofistikerade europeiska prinsessor som jag ska ändå inte mingla med pöbeln. ;)

Fast nu när vi är inne på ämnet måste jag avslöja att Grant tror att jag är en amerikan “i hemlighet”. Han fattar inte hur jag annars, utan att någonsin ha bott i landet, kan prata engelska så bra och använda uttryck man garanterat inte lär sig i skolan. Dessutom kan jag chockerande mycket om amerikansk kultur och vardag. T. ex. så kände jag igen jättemånga inhemska låtar vi hörde, låtar som dessutom var populära innan jag föddes. Jag “skyller” på att vi i Norden inte ser dubbade tv-program och att jag dessutom tillbringade en stor del av min uppväxt med näsan fastklistrad i datorn. Och hallå, Louis Armstrongs “What a Wonderful World” och Sinatras klassiker är ju allmänbildning!

Ett foto från jazzklubben The Back Room. Vilket underbart ställe! Jag har länge velat utforska klubbar av det här slaget och nu när jag är i rätt sällskap var det bara en tidsfråga innan vi hamnade framför en saxofon. Jag trivdes precis så bra som jag visste att jag skulle göra. Kan som parentes tillägga att Grant tyckte om musiken i min iPhone. Vårt hotellrum hade en docka för den så jag spelade lite av innehållet första kvällen och han gillade mina dansmusikmixar (typ Rihanna och Lady Gaga) – på hedersord, cross my heart and hope to die! Om inte det är gulligt vet jag inte vad som är. :D

Annat vi gjorde: åt både kött och fisk. Nästsista kvällen föreslog jag sushi så Grant tog reda på vilken Chicagos bästa sushirestaurang är och tog mig till Roka Akor.

Utsikt över asiater som flamberar stuff

Jag trodde att jag hade ätit god sushi tidigare men de här bitarna slog alla rekord. Wow!

Efterrätten var… originell. Den var också fisk men smakade väldigt sött, vilket varken jag eller Grant tyckte att var speciellt lyckat. Så vi beställde in något mer klassiskt: en skål varm chokladkaka med glass, toppad med karamellsås & nötter. Och två skedar. Mmmmmm…. :)

Kvällen därpå tillbringade vi på Gibsons Bar & Steakhouse. Den ligger i ett supercharmigt område, bara ett kvarter ifrån Oak Street. Att det började regna medan vi satt och höll myskväll på insidan gjorde inte saken sämre.

Servitören som skulle ta vår beställning hade med sig några råa köttbitar för att demonstrera storleken på portionerna. Oh. My. God. Det här är min Filet Mignon och minsta biffen restaurangen erbjuder, resten är dubbelt så stora. Jag vet nu att min magsäcks absoluta gräns är 10 oz (283 gram enligt Google). Någon efterrätt blev det inte tal om men jag såg vad andra beställde och befinner mig fortfarande i lindrig chock. Ni vet hur stor en normal tårtbit är, right? Well, på det här stället var efterrätten i storlek med en hel tårta. Och med namn som “The Meaning of Life Cake” så förstår man att de verkligen tar grejen på största allvar. Grant påpekade att det är helt normalt att ta med sig en doggy bag när man går hem. Jag har aldrig förstått idén med såna i Europa men i USA är det faktiskt motsatsen som känns konstig. En av deras större portioner skulle säkert hålla mig mätt i en vecka…

En annan grej jag reagerade på var att det alltid stod bara “mushrooms” i alla menyer. Varför? Allt annat var ju specificerat, varför skrev man inte ut exakt vilken svamp det är frågan om? Grant påstod att det i princip bara förekommer en sort – det vi kallar champinjon. Men då blev jag ännu nyfiknare och ville veta vad champinjon heter på engelska. Grant viftade fram en servitör (som var tysk, vilket gjorde honom extra förstående för min fråga) och jag fick äntligen veta att det är button mushrooms min biff var garnerad med. Man lär så länge man lever frågar! :)

Såja, nu har ni fått se alla resebilder jag lyckats rädda. I nästa inlägg ska jag berätta lite mer om min lovely värd och vad som kommer att hända härnäst…

Chicago – del III

Uppe vid Oak Street vände jag österut och gick till Lake Michigan för att ta en titt på Gold Coast-boendet.

Det här är Chicagos svar på Upper East i NYC. Lyxury condos med vattenutsikt så långt ögat kan nå. Tennisbanor och löpbanor överallt. Strand på andra sidan North Lake Shore Drive. Fler luxury condos. Helt amazing “havs”utsikt… Yes, I like. (Men de behöver fler palmer.)

Åt en sallad på hotellet och hade fortfarande två timmar på mig innan Grant skulle vara tillbaka. Så jag bestämde mig för att gå söderut längs Michigan Avenue och se vad man kunde hitta där.

Holy cow! Det är inte bara skyskraporna som är gigantiska i den där stan, parkerna är också enorma. Och ursnygga! Tom. innan löven slagit ut på träden.

Det här är Millennium Park, ladies and gentlemen. Jag tappade nästan andan när jag stod framför kollonaden (eller peristylen om ni också gillar ordsex) med alla skyskraporna i bakgrunden. Ett foto kan tyvärr inte återge exakt hur enorma grejer man har framför sig, och hur otroligt snygga de är i kombination med varandra. Stunning!

Hade inte tid att gå längre in i parken, men vissa sevärdheter gick ändå inte att missa…

Har ni också hört att konstens främsta uppgift är att väcka känslor? Well, mission accomplished! Min första tanke när jag såg det här var: omg, ett UFO! Och två minuter senare: omg, en kaffeböna!

Cloud Gate, eller “The Bean” som denna grej kallas i folkmun, har inspirerats av en svävande droppe kvicksilver. Det här är en av världens största skulpturer och speglar Chicagos skyline i sitt rostfria stål.

Millennium Park uppfördes på en f. d. bangård och skulle vara klart till millennieskiftet 2000. I praktiken invigdes den inte förrän 2004, men var definitivt värd att väntas på. Den går loss på tio välvårdade hektar och har vunnit flera priser för bland annat sin utformning och funktionalitet.

På gatan mittemot fick jag plötsligt syn på högbanan. “The L” står för elevated och tågen åker högt över huvudet på en. Så här ser det ut om man kommer närmare:

Även om sidogatorna gjorde mig lika nyfiken som huvudgatan återvände jag ändå till den, gick vidare söderut… och hittade nästa park. En ännu större. Tänk jättejättestor – och så dubblar ni det. Och sen lägger ni till en enorm strandpromenad, med en superbred körbana i mitten. Då har ni Grant Park.

Den här parken anlades redan 1847 men var då endast en smal remsa längs sjön. Efter Chicagos stora, berömda brand 1871 (en tredjedel av staden inklusive hela affärsdistriktet brann ner) dumpade man resterna av de 18 000 förstörda byggnaderna i sjön, vilket ökade parkens yta. Snacka om “if life gives you lemons, build something huge & pretty on them”. :D

Inne i parken hittar man Chicagos världsberömda sevärdhet nummer 1, Buckingham Fountain. Den var tyvärr inte påslagen ännu men blotta storleken imponerar. I sann Amerika-anda är den dubbelt så stor som originalet, Bassin de Latome i Versailles. De fyra par bronssjöhästar symboliserar delstaterna som gränsar till Lake Michigan: Illinois, Indiana, Michigan och Wisconsin. Fontänen symboliserar själva sjön.

Parkerna är inte inhägnade men har ändå skyltar om att man inte får vistas där på natten. Jag frågade Grant hur det där möjligtvis kan funka i praktiken och han påstod att det inte var några problem alls. Finns ju beväpnade vakter som hjälper fyllona stanna på rätt sida om gräsmattan. (Min formulering av hans mycket artigare förklaring haha…)

Här vände jag och gick tillbaka mot hotellet, fortfarande med skallen snurrande åt alla håll. Chicago är den moderna amerikanska arkitekturens födelseplats. Efter branden byggdes staden tillbaka upp i rasande fart och arkitekterna fick fria händer att designa fram nya lösningar istället för att återskapa tidigare byggmodeller. Resultatet blev modernt, originellt och HÖGT. Plus att man ändå fick med en massa “gammaldags” byggnader. Jag älskar hur de mixat klassisk och modern arkitektur!

Skyskraporna är så snygga att jag inte ens märkte att vissa renoverades. Den till vänster t. ex., har en massa tegelstensluckor, men det tog rätt länge innan jag fattade att dessa inte var dekorationer. Proffsigt!

The Art Institute

Det här stället (med lejonet, ser ni lejonet?!!) bjuder på ett av världens största och kändaste samlingar impressionistisk och postimpressionistisk konst. Jag och Grant var egentligen på väg hit för att beundra Monet och van Gogh – men hamnade på en bänk i Millennium Park istället. Och därefter i en chokladbutik han släpade in mig i som hämnd. Yep, you heard me. Tydligen är det så man blir bestraffad när man är naughty i USA. Inte undra på att jag trivs så bra hehe…

Ja, det här är underbara Trump Tower fotad från andra sidan! :) Precis i närheten av hotellet där Grant dök upp samtidigt som jag och fick höra om alla mina fynd. Haha, jag tror att han aldrig kommer att vänja sig vid att hans “honey, that’s very far from here!” besvaras med “nooo it isn’t, it’s only four-five kilometres!” av mig. (Ja, jag håller på att lära mig mile-konvertering…)

“Vår” bro

Home, sweet home

Chicago – del II

Fredagsmorgon i the Windy City. Och tillfällig paus i dejten eftersom Grant måste besöka sin gamla skola. Han brukar donera årliga stipendier till de två duktigaste arkitektstudenterna där. Som ni vet är det inte gratis att gå i skola i USA och det finns en massa begåvade ungdomar vars familjer inte klarar av årsavgifter på runt 1/2 miljon kronor, eller mer. Som tur är finns det också många framgångsrika entreprenörer villiga att hjälpa färska talanger, och my darling är alltså en av dem. :)

Jag själv hade också morgonplaner: maila Sibboshire och utforska the Mag Mile. Gled ner i ballerinorna och vandrade ut en oväntad dollarhundring rikare (Grants tolkning av vad en latte kostar). Fattar inte vad jag hade gjort åt kamerainställningarna men ni ser troligtvis ändå varför broutsikten i dagsljus gjorde mig lika lycklig som jag var kvällen innan:

Det sexiga tornet till vänster är Trump Tower, den tredje högsta skyskrapan i USA (högre än Empire State Building). Jag älskar människor med storhetsvansinne! Världen är så mycket snyggare tack vare dem. :D

Michigan Avenue (paradgatan) går mellan dessa byggnader:

Amerikanerna flaggar oberoende om det är helg eller inte. Den vänstra flaggan känner ni igen, den högra med stjärnor är Chicagos egen.

Längre än så här kom jag inte innan jag hittade ett utmärkt café med WiFi. Var? I stans coolaste byggnad!

Det här är Tribune Tower. Byggd 1922 i neogotisk stil och vinnare i en internationell tävling anordnad av Chicago Tribune som ville ha “den snyggaste kontorsbyggnaden i världen”. Tävlingen vanns av ett par NYC-arkitekter men bidraget som många gillade ännu mer var en enklare version, designad av… wait for it… finske Eliel Saarinen! You go, Finland! :D

Tornet pryds av figurer from Æsops fabler och över hundra stenfragment från känd arkitektur runtom i världen. Ja, det finns alltså stenar från andra byggnader inbäddade i väggarna – t. ex. från Westminster Abbey, Cheopspyramiden, Kinesiska muren, Colosseum och Jesus födelsegrotta. Fram tills nyligen fanns det också en 3,4 miljarder år gammal månsten från Apollo 15-rymdfärden i en glasmonter vid ingången. Den kunde inte bäddas in i väggen eftersom NASA äger alla månstenar, så den var bara ett lån och är nu återlämnad.

Det var alltså här inne jag satt med morgonkoffeinet och mailade glada smileys till mina föräldrar. Nytt personligt rekord i originellt latteställefynd! :)

När jag var klar fortsatte jag norrut. En bild säger mer än tusen ord, men ni får flera just in case:

Vad tycker ni? Allt man behöver för en dräglig vardag? I think so. :D Och visst är Burberry-huset ursnyggt?

Som om inte det här var nog finns det en tvärgata under namnet Oak Street. Oh. Em. Gee. Jag drar fortfarande efter andan när jag minns mina första steg där. Och man kan bo där. Ja, mitt bland alla boutiquerna! Hello, paradise!

Jag fotade en hel massa fler bilder av the Mag Mile och dess tvärgator men tyvärr är kvalitén på dem horribel pga. mina kamerainställningar. Nöjer mig med dessa två tillägg:

En grej jag också vill nämna är hur mycket jag uppskattar amerikanska städers “attention to detail”. Det finns små staket, trimmade buskar och en massa liknande ej livsviktiga, men definitivt estetiskt nödvändiga, dekorationer överallt. Enligt min åsikt bör en stad inte ha vildvuxna häckar och okantade gräsmattor, orörd natur hör hemma på landsbygden. Amerikanerna verkar vara av samma åsikt.

Ok, en bild till. Macy’s ingång ni ser på bilden ovan är en del av det här:

Ja, det är John Hancock Center i bakgrunden. Ni ska få se utsikten från den snart. Photoshoppar vidare…

Chicago – del I

Ok, för er som inte är bekanta med stan, här är en liten karta. Jag tycker personligen att var och varannan plats där är en sevärdhet. Blev kär i stället så fort jag såg dess skyline genom bilrutan. :)

Snabbinfo: stan har 2,7 miljoner invånare. Chicagoland (innerstan + förorter) 9,5 miljoner. Den är tredje störst i USA.

The Windy City

Jag höll mest till i närheten av Magnificent Mile. Men vårt hotell var inte alls den skyskrapa jag nämnde tidigare. Det var skyskrapan mittemot, på andra sidan bron. Jag och Grant bosatte oss i samma “rum” (stor som en svensk trea…) med denna utsikt utanför fönstret:

The Mag Mile first thing in the morning is NICE :)

Den höga byggnaden med två antenner i bakgrunden är John Hancock Center, Chicagos fjärde högsta byggnad. Vi åt middag på 95-e våningen så ni får se mer av den senare.

Kvällen jag anlände var jag inte speciellt hungrig och Grant föreslog därför ostbricka några kvarter ifrån vårt hotell:

Det här stället heter Eno och visade sig vara perfekt för en “första andradejt”. Precis lagom musikvolym, romantisk belysning och gott om utrymme mellan borden. Menyn bestod av en massa prisbelönade viner (haha, fanns ett Fifty Shades of Gris-vinprovningstema för Pinot Grigio-fans), europeiska ostar och charkuterier. Och handgjord tryffel. Omg, vad jag önskar att jag hade fotat chokladdisken precis vid ingången. De har tom. något som heter blue cheese chocolate! Nästa gång jag besöker kommer jag absolut att smaka.

Som det var nu kändes Grant mycket intressantare än tom. choklad så jag pekade runt lite förstrött på menyn och hängav mig sen åt att reconnecta med mannen mitt hjärta fastnat för. What can I say, he’s special. :) Vi pratade en hel massa (jag återkommer med detaljer) och sen vandrade vi tillbaka till vår skyskrapa precis på andra sidan Michigan Avenue Bridge.

Jag har en massa favoritbyggnader i Chicago men jag tror att den absoluta favvofavoriten är detta mästerverk. Looove!

The Wrigley Building byggdes 1920, på beställning av tuggummimagnaten William Wrigley (Orbit och Hubba Bubba, någon?). Materialet är vit terrakotta. Väggplattorna går i sex olika nyanser av vitt: från off-white nedtill till blåvit upptill, så att byggnaden ser ljusare ut i höjdled. Plattorna handtvättas när de blir smutsiga. Yeah, I know! :D

Och så här såg det ut på bron när vi promenerade tillbaka “hem”:

Kommer fler bilder snart. Hade väldigt konstig inställning i kameran och måste photoshoppa mer än vanligt. Men det är bara kul. :)

Jag är tillbaka! Ska snart ta itu med Chicagobilderna. Måste bara vila upp mig efter åtta timmar över Atlanten och en femtimmars mellanlandning i Paris. Missade det planerade anslutningsflyget pga. snö. Ja, SNÖ. Vädret i Chicago vände från närmare 20 grader till att det snöade isslask när jag skulle flyga tillbaka. Resten var AWESOME! Älskar precis allt med den här resan. :)

Så här kommer mina hemtrakter att se ut de närmaste dagarna:

Jag och Grant ska bo i skyskrapan till höger på bilden. Den ligger precis vid början av Magnificent Mile, Chicagos svar på Champs-Élysées. Och vår granne, Michigan Avenue Bridge, är samma som på mittersta bilden här. Jag blev förtjust i den så fort jag började browsa Chicagobilder, and what are the odds, Grant bosätter oss granne med den! Gjorde lite research och lärde mig att den här bron är inspirerad av Pont Alexandre III i Paris och att den brukar öppnas två gånger i veckan. Hoppas, hoppas, hoppas… :D

På tal om annat, ta en titt på mitt bagage:

tag

Tidigare idag skulle jag köpa en ny id-tag till resväskan. Fanns en hel del att välja på men av någon anledning drogs jag hela tiden till den högst oseriösa grejen ni ser på bilden. Humoristiska texter på kläder eller accessoarer är lite hillbilly, jag vill helst hålla mina stilrena. Men jag köpte den i alla fall.

Och nu när jag provar kläderna jag ska ha på mig under resan så märker jag att den där blå färgen matchar kappan! Resväskans färgton matchar datorväskan men nu har jag dessutom något som förenar bagaget med mitt ytterplagg. Haha, inte att undra på att jag kände sån dragning till den. Ok, here’s the plan: nästa intresserade som frågar hur jag lyckades sammanställa mitt yttre så genialt får höra att jag grubblat på saken i flera dagar. Och att man dessutom måste ha en flerårig utbildning för att färgkoordinera på det här avancerade sättet. LOL

Nu ska jag packa det sista och relaxa inför morgondagens resa. Kommer inte att uppdatera bloggen förrän jag är tillbaka men då borde det finnas en hel del bilder att roa er med. Hugs & sunshine, alla! :)

Back to Top