Livet sett genom rosa glasögon

Happily ever after

Jag har hittat mitt nya paradis på jorden och mannen jag vill avnjuta det med. :)

… samtidigt inser jag att mitt bloggande berövar mig en del av upplevelsen – att min första tanke går till kameran varje gång jag ser något fint är inte ok, jag vill närvara i stunden i stället för att ha fina minnen av den. Och att sitta uppe till två och redovisa sina upplevelser för andra innan man ens hunnit processa dem i sitt eget huvud är helt sjukt, i all synnerhet när man därefter hittar en besk kommentar om att man visar för få bilder på sig själv och avslöjar för få personliga detaljer. Gnället hamnade i soporna direkt men eftersom ni andra, som är både trevliga och artiga, kanske också önskar samma kommer här en förklaring.

Jag har alltid varit en privat person och har den senaste tiden blivit ännu mer mån om mitt privatliv. Att bli igenkänd på stan låter kanske som en cool grej för någon men för mig är lugn och ro den största lyxen, därför har jag varit mycket sparsam med selfies. Och att avslöja personliga saker, det strider både mot mitt sunda förnuft och mot principerna som mina kärleks- / vänskapsförhållanden bygger på. Uttrycken “att tvätta sin byk offentligt” och “att man är tre i ett förhållande” beskriver lite grann vad jag ogillar, och då är det ju minst sagt olämpligt att bjuda in hela internet i sina relationer.

Så det är alltså kombinationen livslust och personliga värderingar som ligger bakom mitt beslut att säga adjö. Tack för ert trevliga sällskap här i rutan, guys. Ni har varit helt underbara och jag hoppas att ni känt hur mycket jag uppskattat er härliga feedback genom åren. Följ ert hjärta ni också och ha ett fabulously amazing liv! Ni vet hur. Och behöver ni påminnelse så står LOA-guiderna fortfarande till ert förfogande. :)

Delray Beach

De två sista dagarna i Florida tillbringade jag i Delray Beach. Den här staden är lite mer laid-back än de andra och det är tom. ok att lämna stranden i flip flops… fast alla som gjorde det var ganska bleka (= turister) så det här avsteget från Palm Beach County-etikettreglerna får man testa på egen risk.

En vanlig syn på den varma trottoaren

Hotellet jag bodde på lyckades överträffa min kärlek till alla andra. Trots pompig inredning rådde det en avslappnad småstadsstämning och jag älskade mitt rum så mycket att jag hade lust att kedja fast mig där och aldrig lämna stället.

Befolkningen ute på stan – omg! Var och varannan hälsade trots att de aldrig sett mig tidigare. Och så lyckades de ge en komplimanger utan att man kände sig påraggad, t. ex. en kille som kom ut ur en butik precis när jag passerade ropade “smile, you’re beautiful!” – utan att be om telefonnummer efteråt eller något i den stilen. Människorna i Delray är definitivt på utmärkt humör och de sprider glädje helt spontant utan baktanke.

Starbucks förbudsskylt avspeglar lokalbefolkningens trevliga attityd

And that’s it, det här var sista fotona från Florida-besöket. Jag återkommer snart om hur livet ser ut nu och vilka planer jag har för framtiden. Under den här resan märkte jag tydligare än någonsin hur mycket jag har förändrats sen jag flyttade till Stockholm och började blogga. Dags att anpassa vardagen efter den person jag är idag… Vad det betyder i praktiken avslöjas i nästa inlägg.

Palm Beach del II

Den officiella infarten till Worth Avenue är från havet så jag tog en runda ner till stranden. Dios mio, vilken drömstad! Jag har alltid velat hitta ett ställe där man samtidigt har tillgång till vacker natur och till urbana nöjen (framförallt kvalitetsshopping), om att bo i stan och på landet samtidigt. Och att varken bo i en betongdjungel eller någonstans där växtligheten är vild, “ofriserad” och där man ser fånig ut i högklackat. Jag vill ha det bästa av båda livsstilarna helt enkelt. This is it:

Hur nice det än är med alla boutiquerna så är det arkitekturen som gör mig riktigt knäsvag. Jag älskar Miami-skyskraporna men ska man bo lite lantligare så är det här beyond perfect. Maximal mysfaktor OCH maximal estetisk faktor.

Palm Beach-borna är konservativa och värnar om den sofistikerade småstadsstämningen. På ön finns endast exklusiva serviceställen och varken snabbmatskedjor eller snabbköp är välkomna. Man kan visserligen hitta en Publix där, men den är lite “special”… den har en vinsommelier. Och så lyckades Starbucks få tillstånd att öppna ett café – efter tre års övertalning. I början lät lokalbornas reaktioner så här:

“My wife and I were in a state of shock recently to learn that the Town Council had granted a special exemption to Starbucks. Never, to my knowledge, has a fast-food organization been permitted to operate on our island.”

“I find it inconceivable that you think an influx of T-shirted coffee-drinkers, slopping down the Avenue, dropping their paper cups who-knows-where would be a panacea – or even a help – for any Palm Beach store or resident.”

“People would just hang around and surf the Internet, possibly barefoot after coming from the beach.”

“Is McDonald’s next?”

Vill man ha halvfabrikat åker man över bron och handlar i West Palm Beach. Eller så gör man som lokalborna, äter delikatesser på någon av stans lyxrestauranger. Här är Ta-boó som jag och Grant besökte första kvällen:

Maten var excellent men vår servitris var ännu bättre. Hon skrev tom. ner ett par boknamn på en lapp så att jag kunde läsa mer om staden. Min läslista har därmed utökats med “Madness Under the Royal Palms: Love and Death Behind the Gates of Palm Beach” och “A Year in Palm Beach: Life in an Alternate Universe”. Can’t wait!

Btw, på Worth Avenue hittar man inte bara restauranger för människor, även husdjuren får service:

Palm Beach var kärlek vid första ögonkastet alltså. I will sooo be back! I nästa inlägg flyttar jag söderut igen och utforskar Delray Beach. Ytterligare ett lovely ställe att bli förtjust i. :)

Palm Beach del I

Eftersom Grant hade business på gång i Palm Beach var det där jag fick bo (och roa mig själv några timmar varje dag medan han jobbade).

Hotellet The Brazilian Court blev mitt nya hem och bland mina ö-grannar fanns bl. a. Mar-A-Lago, Donald Trumps jättevilla med 58 sovrum och 33 badrum. Jag bodde också stort, men inte riktigt sååå stort, fast precis lika Palm Beachigt.

No night swimming? Men varför är poolen så inbjudande upplyst då?

Hehehe…

Inne i mitt rum (eller mina rum är väl mer korrekt att säga) fanns en massa dekorationer…

… men jag addade ändå en till. Hittade den här kokosnöten på vägen och lade beslag på den innan någon av Palm Beachs nitiska gatuunderhållare hann städa bort den. Önskar så att jag hade kunnat packat ner den i resväskan och tagit till Stockholm. Men den blev kvar på andra sidan Atlanten. Snyft.

Här kommer några bilder från mina promenader. Vackrare ställe får man leta efter.

hus

Och här är stans stolthet The Breakers. Det är ett jättestort hotell där man ofta håller galor, bröllop och andra stora tillställningar.


Palm Beach är ett väldigt exklusivt ställe med småstadsanda. Shoppingmöjligheter finns i överflöd (bilder kommer i nästa inlägg) men ifall man någon gång skulle sakna en “vanlig” galleria finns det en på andra sidan bron, The Gardens Mall heter den.

Dagens middag: crispy crab wontons på P.F. Chang’s – som förrätt, sen serverades en hel massa annan yummy mat. Fick nästan bäras ut därifrån. :)

I nästa inlägg ska jag visa Worth Avenue i Palm Beach. Hur mycket jag än älskade de tidigare shoppingparadisen så kan de omöjligt konkurrera med den gatan. Vackraste shoppingmiljön ever!

Boca Raton

I början av 1900-talet var den här platsen inte mer än en liten by med träbyggnader. Arkitekten Addison Mizner, som redan skapat sig ett namn i Palm Beach, tog sig an sitt mest ambitiösa projekt någonsin: “It is my plan to create a city that is direct and simple. To leave out all that is ugly, to eliminate the unnecessary, and to give Florida and the nation a resort city as perfect as study and ideals can make it.” Hans första Boca-byggnad blev Ritz-Carlton Cloister Inn, numera The Boca Raton Resort & Club. Det rosa palatset stod klart år 1926.

Ett år senare beskrev Mizner sin vision så här: “I am the rendezvous of the rich. I am the dream of a genius, the materialization of a magical mirage. I am the sun porch of America. I am Boca Raton in 1927.” Staden jag såg nu återspeglar hans plan till punkt och pricka.

Boca är Floridas Beverly Hills. Det är hit man drömmer om att flytta när man uppnått den amerikanska drömmen. Staden har en separat flygplats för privatjetplan. Många av södra Floridas bästa restauranger finns här, och även tre av landets tio dyraste gated communities. Kriminaliteten är låg och inkomstnivån är hög. Boca rankas tvåa bland städerna med de mest välklädda invånarna i USA och etta bland dem som har flest skräddare per capita. Samtidigt finns det inte en uns av snobbighet hos invånarna. De är helt vanliga människor som gillar att leva vackert och har man samma värderingar själv blir man mottagen på varmaste sätt.

Grant inledde min Boca-bekantskap med middag på Villaggio in the middle of somewhere:

De rosa husen som omringar parken är Mizner Park, den lokala shoppingcentern. Här finns boutiquer, restauranger (bl. a. Grand Lux Café som jag blev förtjust i när vi besökte Chicago), ett museum med Degas, Picasso och Matisse, en biograf med VIP-fåtöljer som går att fälla bakåt… you name it.

Hmmm, vad mer behöver man? En amfiteater såklart! I ena ändan av parken finns denna lovely anläggning. Klocktornet framför är donerat av en lokal filantrop.

Resten av stan är lika idyllisk. Här är gatan där Lemongrass ligger, restaurangen jag åt min första Boca-sushi på.

För att behålla sin exklusiva charm har Boca mycket strikta regler gällande storleken och utseende på byggnader, skyltar och annonser som uppförs inom stadens gränser. Inga utomhusbilhandlar är tillåtna. Inte heller några s. k. billboards (stora annonsskyltar) och tom. McDonald’s har tvingats dämpa sina gyllene bågar på grund av reglerna. Många byggnader i området följer ett medelhavs- eller spanskt tema, arkitekturstilen som introducerades av Mizner. Även flera stora trafikleder i området saknar de annars så vanliga jätteskyltarna och annonserna, man har i stället satsat på landskapsarkitektur.

En annan intressant grej är att man inte får bygga källare i Boca (och omnejd) pga. den höga grundvattennivån. Däremot har man höjt upp vissa gator vid havet och grävt tunnlar från villorna direkt till stranden. Så att husägarna slipper korsa vägen alltså.

Stora skyltar må vara ovälkomna men Boca är i stället hem för södra Floridas största shoppinggalleria. Här är några bilder från Town Center Mall:

My god, vad många bilar de har där inne! Vanligtvis ser man bara en men här fanns minst ett tiotal (pga. stadens regler som jag nämnde tidigare). Teslan var coolast. Grant visade hur lite “inälvor” den har eftersom den är eldriven. Tänker ändå inte sätta upp en sån på önskelistan. Vill ha en Aston Martin eller en Maserati. Någon riktigt snygg Lexus, Mercedes eller BMW går också bra. :)

Fort Lauderdale

Ajöss, Miami-Dade. Hello, Broward County. Vi stannade inte i Fort Lauderdale men Grant tog en runda via huvudgatan så att jag skulle få se lite i alla fall. Like, like, like!

Fort Lauderdale kallas “Venice of America” tack vare sina många kanaler men det är ändå Atlanten som tar priset. Vi fortsatte norrut längs South Ocean Blvd och hade havet bredvid vägen en stor del av tiden. Sååå vackert! Det hade precis slutat regna men man såg människor på stranden i alla fall.

Beach, hav och palmer är trevligt att titta på men även själva vägen fångade min uppmärksamhet. Finns en massa roliga skyltar där, bl. a. dessa:

Havssköldpaddan är för floridakustborna nästan lika helig som en ko för indierna. Orsaken är att deras fem lokala sköldpaddearter höll på att dö ut så man tog och fridlyste dem. Förutom att bara hålla tassarna borta från dem engagerar man sig även aktivt. På kvällen dimmar man belysningen för att sköldpaddorna inte ska lämna stranden och förirra sig ut på körbanan. På stranden håller man extra rent och avgränsar området där de lagt sina ägg. Man betalar gärna extra när man registrerar bilen och får då en speciell registreringsskylt, en s. k. sea turtle plate. Vill man att pengarna går direkt till någon speciell sköldpadda kan man också adoptera en sådan.

En annan rolig skylt man ofta ser är denna:

Precis som det står kan man alltså adoptera en motorväg. Man donerar pengar för dess underhåll och får även en skylt med sitt namn uppmonterad. Utmärkt reklam om man är ett företag.

Vill man inte ha en sköldpadda eller en väg kan man adoptera en park. Like this:

Finns säkert en hel del andra påhitt i samma stil. Ser fram att upptäcka dem alla. :)

Anyway, vi stannade för lite mat på Sea Watch som ligger mellan “Fort Liquordale” (spring break-ungdomsinvasionerna speglas av lokalbornas humor) och Boca Raton. Restaurangen gick i klassisk post and beam-stil, var blingad med ultramoderna svenska jättetaklampor och hade förstklassig utsikt rakt ut över Atlanten.

Våra clams och mussels

Efter maten körde vi vidare och korsade gränsen till Palm Beach County. Om man inte såg strand längs vägen så såg man bostadshus – enligt följande modell:

Min personliga favorit. Pga. av delfinerna såklart. ;)

De flesta av de här villorna är second homes, dvs. “vinterstugor” för människor som under sommaren bor i andra delstater eller semestrar i Europa. Florida fylls av vinterflyktingar så fort första köldknäppen drabbar nordligare delar av landet. På sommaren är det däremot väldigt lugnt och t. ex. i Palm Beach, dit vi var på väg, skulle jag få förmånen att utforska stan på nästan helt folktomma gator.

Men innan jag visar vad jag såg där, check out Boca som ligger granne. Nästa inlägg kommer att handla om Grants vackra hemstad. :)

Sunny Isles Beach

Hmmm… undrar vad som ligger norrom Bal Harbour, tänker ni. Ok, INGEN av er tänkte det men jag vill visa i alla fall. Därför att det också är ett intressant ställe.

Shoppingparadisets norra granne är staden Sunny Isles Beach, även kallad “Little Moscow”. Ni kan säkert gissa varför. Vi stannade för att köpa förfriskningar så jag har bildförtydligande.

Burger King-grannarna:

På insidan hittar man ett överflöd av ryskt stuff. Och självklart folk som pratar så man förstår. Jag försökte få Grant att utnyttja sina språkkunskaper men han var lite för blyg för att överge engelskan och visa dem vad han går för – kanske för att det stod tre fullblodsryssar vid disken och intensivbabblade på kyrilliska så det gnistrade om dem. ;)

Yummy! Den här kondenserade mjölken älskade jag när jag var liten. Glassen här nedan fanns ironiskt nog inte under CCCP-tiden, but it’s never too late to have a happy childhood, eller hur?

För övrigt ser staden lika maffig ut som alla de andra längs Collins Avenue. Och Mr. Trump har varit framme även här…

I nästa inlägg fortsätter vi norrut, ut ur Miami och upp längs en massa charmiga guldkuststäder som genast fick mitt hjärta på fall. Hur otroligt det än är så blev det ännu bättre! :D

Back to Top