Puh! Är korsögd av att ha stirrat på skärmen för länge. Gjorde först klart pappersarbetet för firman (fanns lite mer att bokföra än jag trodde) och sen rensade jag upp i Firefox där det samlat sig irriterande många okategoriserade bokmärken.

Herregud, hur mycket surfar jag egentligen? Hittade allt från senaste Word Press -hacks och regler för HTML5 & CSS3 (stordreglar över de nya pseudo-classerna!) till nya sminkrecensioner, bloggar, tidningsartiklar och butikslänkar.

Kan i egenskap av ordningskonsult tipsa om att man gör smartast i att “lager på lager -rensa”. När det gäller Firefox innebär det att man skapar några tillfälliga mappar för de vanligast förekommande ämneskategorierna i kaoset och föser in allt som går dit. Jag fick in det mesta i följande: “Word Press (temp)”, “Smink (temp)”, “XHTML & CSS (temp)” och “Photoshop (temp)”. Känns genast mycket luftigare.

Nu kan jag rensa upp en provisorisk mapp åt gången vilket gör jobbet psykologiskt lättare. För övrigt gäller samma system som jag beskrev tidigare. Ska man spara något vill man ju hitta det senare.

Äntligen! Nu kan jag äta giftfri Keso. :-) Hittade denna på Hemköp igår:

Kunde inte motstå att köpa ett par andra nyheter i undervisningssyfte (och för att jag inte alltid lever som jag lär utan gör undantag av ren nyfikenhet). Här ser ni Läkerol Acerola och V6 Origins med grönt te. Låter som rena hälsokuren, eller hur? ;-)

Låt oss ta en närmare titt på baksidan – det enda intressanta stället av förpackningen. Vi börjar med acerolapastillerna med jordgubbsbitar (jättegoda, by the way).

Vad konstigt att bilden på acerolan är så stor på framsidan… de glömde ju lägga i den! Istället kommer jordgubbsbitarna först och därefter står det något om aromer.

Ni som inte är bekanta med så exotiska frukter: aromer växer i kemilaboratorier. De har en mycket stark smak, så stark att ni skulle känna den i en kvantitet som motsvarar en droppe i fem medelstora swimmingpoolar. Mer acerola än så här kan man tyvärr inte få för 11,90 kr.

Ok, nu synar vi tuggummit i sömmarna. Det smakar helt klart grönt te med mint (något jag i fortsättningen inte vill se på andra ställen än i koppen).

Vad kan vi dra för slutsats av denna innehållsförteckning? Jo, att man på framsidan får nämna en produkt med hur stor text som helst så länge den överhuvudtaget förekommer i någon form (där bara fantasin sätter gränserna). Att den överhuvudtaget förekommer kan, som i detta fall, betyda 0,1%.

Men visst blir man lite rörd av producentens omtänksamhet när det gäller nötallergiker? För minsta lilla mängd kan ju orsaka dödsfall. Hmmm, undrar hur dagligt intag av gummibas påverkar kroppen…

Observera också ordet “sugarfree” på båda förpackningarna. Det kunde lika bra stå arsenikfritt, för det intressanta är inte vad produkten saknar utan vad den innehåller.

Sunt förnuft säger: om något smakar sött men inte innehåller socker måste det finnas något annat som gör den söt. Nästa logiska tanke bör vara: kan detta något verkligen vara mindre skadligt än socker? Eller är det något som är ännu starkare och totalt främmande för den mänskliga kroppen, samtidigt som det möjliggör hurtiga hälsobudskap på framsidan av förpackningen?

Åh nej! Det är öppet hus i min gamla lågstadieskola och jag befinner mig i fel land. Hade varit så kul att titta in och träffa gamla bekanta som man inte sett på evigheter.

Jag har en hel del trevliga minnen från lågstadietiden. Minns jättebra hur jag dök upp där på vårterminen efter att ha gått första halvåret av ettan i en rysk skola innan jag och mamma flyttade till Finland från Leningrad.

Jag kunde ingen svenska men pladdrade glatt på ryska med alla som ville lyssna. Och det kändes vansinnigt spännande att plötsligt ha en styvpappa (love at first sight), ett eget rum (istället för ett man delar med mormor) och att bo i en villa som till skillnad från vår ryska datcha (mormors sommarstuga) hade hela två våningar.

Första morgonen jag gick ut vågade jag inte gå ner till bastubyggnaden för att jag trodde att den var grannens hus. Blev helchockad när jag fick veta att man faktiskt kan ha en så stor tomt – och en så stor bastu.

Julen var också en glad överraskning. I Sovjetunionen firades bara nyår och då fick man självklart paket – men inte riktigt i samma mängd och av samma kvalitet som jag fick under mina första år i Finland.

Fattar inte varför skolkuratorn envisades med att fråga ifall allt var ok och om jag trivdes i mitt nya hemland. What’s not to like?! :-)

Men tillbaka till lågstadiet…

I den ryska skolan underskattar man inte barnens intelligens och vi hade redan under höstterminen lärt oss skriva skrivstil och räkna med x och y. Det började man inte med förrän på trean (!) i Finland så jag kunde koncentrerar mig på att lära mig svenska istället. Och läsa sagor om Jesus (vilket i Sovjet motsvarades av att plugga in kommunistdikter om Lenin).

Även andra kulturskillnader förekom. I Sovjet var det knäpptyst i klassen trots att vi var 33 stycken elever. Man blev tilltalad med efternamn och reste sig upp när man svarade på lärarens frågor. Läraren titulerades med för- och fadersnamn och niades precis som alla andra vuxna.

I Finland var det laissez-faire ledarskap som gällde. Man fick springa på toa mitt under pågående lektion och ville man absolut svara på en fråga var det ok att hoppa upp och ner på stolen under ljudliga stönanden och ivrigt handviftande. Ändå var det inte fråga om samma fria uppfostran som jag förstår att förekommer här i Stockholm och jag är faktiskt jättenöjd med alla lärare jag haft (utom hon i finska, vilket antagligen förklarar varför det språket är en sån pain in the ass för mig).

Mingelmässigt hade min nya klass klara begränsningar. Vi var bara åtta tjejer och det bildades snart två gäng. Ingen blev mobbad eller utfryst, däremot rådde det en ständig maktbalans mellan de båda gängen och periodvis deserterade medlemmar i det ena över järnridån till det andra – bara för att märka att det fanns en orsak till att man inte hamnat där från början. För att komplicera till det hela ytterligare hade alla en bästis, och därtill en reservbästis. Intrigerna som pågick i bakgrunden är häftigare än de i Glamour!

Det jag är mest tacksam för är att vi slapp alla problem som många storstadsskolor lider av. Jag kom aldrig i kontakt med droger och det var ingen som rökte förrän vi flyttade över till högstadiet (årskurs 7-9). Istället bytte vi bokmärken, pennor och hårsmycken, hoppade hage ute på skolgården och tävlade i vem som kunde göra flest kullerbyttor på klätterställningen.

Födelsedagskalasen var to die for – minns fortfarande en gräddig tårta med Dajm och gelehallon som kallades “Tandläkarens skräck” och som jag garanterat kommer att återse när jag dör och hamnar i paradiset (kanske dags att börja tro på ett sånt nu…). Vid matbordet lekte vi “trasiga telefonen” (orsaken till att jag inte tror på allt som står i tidningen) och så anordnades skattjakter, mördarlekar och annat kul.

Under femman och sexan övergick våra barnkalas till att kallas hemmadiscon och spetsades med lekar typ “sju djävulska minuter”, vars regler skulle göra vilken ansvarsfull förälder som helst kallsvettig. Och ingen nattklubb här i stan har en chans mot Lottas källarskrubb, där jag satt och trängdes tillsammans med klassens hunk efter att ha snurrat flaskan med knivskarp precision. ;-)

Ok, nu låter det värre än det var. Vi var faktiskt rätt oskyldiga på den tiden. Men rent teoretiskt kunde vi, tack vare intensiva studier av svenska KP och Frida, mer om sex än vad våra föräldrar lärt sig under hela sitt äktenskap. Ni som har barn, se till att de får mer information än skolans sexualundervisning! Jag kan med handen på hjärta säga att det är bättre med för mycket kunskap än för lite.

Tja, det var väl det viktigaste i ett nötskal. Kan bara tillägga att jag ironiskt nog hamnade i lågstadiet igen så fort jag hade gått ut gymnasiet och den då åttaåriga Olga flyttade till Finland. Hur vi träffades har jag berättat om här.

PS. Ni som undrar – Heidi och jag blev inte vänner förrän på sjuan, hon gick i en annan skola. Däremot satt Konrad bredvid mig från ettan till nian. :-)

Orkade inte börja dagen där jag slutade och beslöt att ignorera glimtändaren en stund. Hämtade istället ut Kenzoki -krämen som har kommit och fick ytterligare en glad överraskning. Den här är en större modell än de som säljs på Vanda flygplats. Vilket fantastiskt kap! :-)

Sitter och myser på Baresso. Ikväll ska jag hjälpa Olga köra igång Skype, tvätta kläder (lovar att det blir av den här gången!) och börja bokföra Torbjörns företagskvitton som väntar på mig hemma.

Men först tänker jag bara njuta av stan och inte göra något speciellt (tills telefonen ringer). För det är väl så man ska tillbringa söndagar om är normal, right? ;-)

Man lär sig något nytt varje dag.

Lysröret ovanför diskbordet behövde bytas. Kände mig jätteduktig då jag lyckades hitta exakt rätt längd och modell inne på Clas Ohlson. (Ni som inte vet: jag är van vid att EN MAN gör såna här saker. Och jag tar gärna hand om disken.)

Anyway, nöden har ingen lag. Jag måste ju se min disk för att kunna ta hand om den.

Lyckades efter ett par försök skruva/knäppa/vrida/lirka in det nya lysröret men eländet vägrar envist att lysa med det utlovade warm white -skenet som jag så innerligt saknar och längtar efter.

Torbjörn ringde i precis rätt ögonblick och jag har nu uppnått status av überhushållsguru. Eller är jag den sista människan på jorden som får veta att det sitter en glimtändare på baksidan av armaturen och att denna också behöver bytas?

Nu är problemet att jag inte får ut den lilla j… . Bröt istället nageln på pekfingret och blev tvungen att koka te för att inte gå loss på den med en hammare.

Ska sova på saken.

Att man kan få hjälp utifrån är en myt. All förändring börjar med en avsikt och det är bara man själv som har makten över sin inställning. Det innebär samtidigt att ingen och inget annat kan få en att må dåligt ifall man inte ger sin tillåtelse.

Att säga det här rakt ut åt någon som är deprimerad är mycket svårt. Den som känner att han/hon förlorat kontrollen över livet mår inte bättre av att få ytterligare ansvar lastat på sin rygg. Och visst låter det lite anklagande också?

Jag säger det ändå, men på ett annat sätt.

Sluta vara rädda för att må riktigt dåligt. Det finns ingen skillnad mellan depression och sprudlande glädje – alla känslotillstånd är likvärdiga. Orsaken till att depression är svårare att komma ut ur beror på att vi har lärt oss det av omgivningen. Av samma människor vars förfäder påstod att jorden är platt och att man kan bli blind till följd av onani.

Livet är upp och ner. Behöver man en time out så är det helt ok att ta en. Det viktiga är att känna sig fri att ändra sig när som helst utan förklaring. Och fortsätta precis som om inget hade hänt – vilket är sant för det förflutna har ingen betydelse. Det enda viktiga är det som händer NU!

What? Är alla andra redan vakna? ;-)

Ha ha, det där gick ni på, va? Well, jag vaknade redan tiotiden, så det så! Ok, kanske inte helt frivilligt men vad vore mitt liv utan grannar som tappar saker i golvet, spelar dålig musik och vrålar åt varandra när de vill kommunicera? (Må de få ett långt och lyckligt liv efter att jag flyttat och aldrig behöver se deras j-la Neandertal -nunor igen…)

Nu sitter jag på Café Bönan och njuter av den här macchiaton like there’s no tomorrow. Låter tankarna vandra och började självklart reflektera över nattens mingel. Och hur stor skillnad det (i alla fall för mig) är mellan bekanta och vänner.

Som ni märker träffar jag rätt många nya människor. Jag kan hitta något intressant att diskutera med vem som helst och ger gärna mitt nya sällskap chansen att briljera med sina åsikter, erfarenheter och livshistoria. Berättar lika gärna om mig själv också, utan en tanke på att begränsa snacket utifrån riktlinjer för politisk korrekthet eller regeln om att man inte ska diskutera politik och religion vid matbordet.

Men det är häri skillnaden ligger. Medan andra tycks ha ett behov av att “hänga ut sig” själva redan på första träffen avslöjar jag knappt något alls om mig personligen – bara vad jag anser om omvärlden. Och så är jag öppen och rättfram i största allmänhet.

De allra flesta lägger inte märke till den här nyansen (eftersom de är för upptagna med att besvara mina frågor). Men när de senare tycker sig ha blivit “jättenära” bekanta med mig och verkligen förstår vad jag är för slags person visar det sig att de inte ens kommer i närheten av sanningen. Trots att jag inte har anpassat mina åsikter efter deras verkar det ändå som att vi har samma mål, värderingar och världsåskådning.

Därför kommer det ofta som en chock att jag inte ser någon orsak till fortsatt umgänge.

Vad som egentligen hände var att jag bara genomförde en intervju. Jag ogillar att umgås med människor som inte når mig hela vägen in i hjärtat men enda sättet att hitta sådana som gör är att ge alla intressanta personer (de som klarar 5-sekunders gallringen där jag bedömer vad de signalerar med sina självvalda yttre attribut) en chans att visa sitt rätta jag.

Det här är egentligen inget konstigt, så gör alla. Skillnaden är att jag vill snabba upp processen och därför brukar jag provocera fram riktigt personliga avslöjanden genom att ställa raka frågor och gå in på kontroversiella ämnen. Och sen lyssnar jag aktivt och känner efter hur det personen i fråga berättar om sig själv passar ihop med det jag vet om mig. Istället för att låta halvintressanta personer hänga kvar i min vardag under längre tidsperioder strävar jag alltså till att fatta snabba beslut. Antingen övergår bekantskapen i riktig vänskap eller så blir det inget alls. (Finns ett enda undantag och det heter business.)

Så nu vet ni. Speciellt ni som träffar mig ofta. I love you! :-) Och det är ni som får ta del av hela mig – på gott och ont.

PS. Självklart förekommer även motsatsen – att jag är mer intresserad av en person än vad han/hon är av mig. Finns tyvärr inget att göra i det fallet utom att gå vidare. Och man har ju i alla fall nöjet att beundra såna människor på avstånd. :-)

Kom precis hem från stan. Har druckit en massa men är ändå 99% nykter eftersom jag är trött på alkohol och inte känner för mer än ett glas bubbel per kväll. Däremot finns det inga begränsningar på hur mycket annat jag kan hälla i mig, vilket framgår med all önskvärd tydlighet av bilden nedan.

Satt i Cadierbaren och lät mig underhållas av ett par killar som hade ett imponerande brett repertoar vad gäller samtalsämnen och expertis.

Har nu utökat allmänbildningen med följande information: värdet på Picassos okända tavlor från “den blå perioden”, att BDSM klassades som en psykisk sjukdom fram till förra året, att Valium sätter stopp för ovälkomna poltergeistbesök, att man kan smörja in trädstammar med smör (fåglarna tycks gilla det), att Ryssland kommer att bli erövrat av Kina och att 23-åringarna på Café Opera ser ut som 32-åringar.

Är det fortfarande någon som undrar varför jag gillar att mingla och träffa nya människor. ;-)