Vad synd. Jag hade gärna velat ha kvar winter wonderland – men nu är Torbjörn glad i alla fall för han slipper springa ut och skotta snö hela tiden.

Sitter och avnjuter frukost med Glamour i rutan. Nu är det två löskokta ägg jag sätter tänderna i, men de senaste veckorna har jag ätit vansinnigt mycket kolhydrater. Därför tar jag fr. o. m. nästa måndag i med hårdhandskarna och övergår till fett och protein. Ni får såklart hänga med och se vad som händer.

Tömde just kameran och hittade följande filmsnutt från igår. Jag och mamma kan helt enkelt inte sitta tysta och dricka te som normala människor utan att det förr eller senare går så här:

[flash width="430" height="370" flashvars="name1=value1&name2=value2"]http://rosaglasogon.se/bloggbilder/2008/12/skratt.swf[/flash]

Och ja, det är bara te vi dricker – inget annat.

Igår var jag och Torbjörn jätteduktiga och höll på med kontorsarbete i flera timmar. Fick faktiskt gjort allt jag hade planerat, även om det alltid finns mer om man är på det humöret. Eftersom Torbjörn nästan faller i koma av fakturor, produktlistor och kataloger beslöt vi att avsluta kvällen med ett besök i Itis (Östra centrum – Nordens största köpcentrum).

Jag var, konstigt nog, rätt uttråkad under hela vistelsen. Kanske för att Hemtex, Dressman, Onoff, Clas Ohlson (sorry Heidi), Mango och Zara inte precis är något nytt för en om man bor i Stockholm. Förutom dessa har vi ju förstås finska pärlor som Halonen, K-kenkä och Anttila men när jag närmar mig dem känner jag att pulsen försvinner. Ja, ni som bor här förstår. Den enda butik jag saknar i Sverige är faktiskt Stockmann. Här står jag vid en av deras vita julgranar:

Trots att vi inte köpte något speciellt måste jag ändå säga att Torbjörn är världens bästa personal shopper. Han hittar alltid snygga plagg som jag själv inte kommit på tanken att prova. Vilken underbar egenskap hos en man. :-)

Men igår blev det alltså inget sånt. Vi strosade lugnt runt i alla affärer och avslutade besöket i Stockmann Delicatessen. Här försöker han prångla på mig dadlar i choklad. Senast jag gick på det där lade jag på mig 20 kg… nice try.

Reser tillbaka till Stockholm på torsdagen och börjar få ångest. Min fina dator står fortfarande på golvet med sidopanelen avtagen och väntar på SATA -kabeln. Jag har aldrig behövt installera hårdvara själv, vilken utmaning. But I will do it! Jag måste, kan inte leva utan den en dag till.

Den här gången är jag inte i Stockholm länge. Kommer tillbaka hit redan den 22:a för att fira jul och nyår. Men först ska jag verkligen njuta av att vara i storstan igen. Kan för tillfället inte tänka mig att bo så här ”lantligt” på heltid. Varje gång man saknar civilisationen är man tvungen att åka bil i en evighet (längre än fem minuter alltså). Och det enda man kommer till är någon mindre stad med mediokert urval av butiker och caféer utan ordentlig latte. Inte ens Helsingfors roar mig någon längre tid. Älskar Stockholm.

PS. Kan förstås inte tänka mig att enbart bo i stan heller, lantlivet är underbart i små portioner. Vilket är orsaken till att jag bor där det känns bäst för ögonblicket. Man ska alltid äta kakan och ha den kvar. :-)

Vad dagarna går fort här i Finland, imorgon är det redan torsdag och jag flyger över till Stockholm (och datorn).

Just nu är Torbjörn på jobb medan jag sitter här hemma framför tv:n samtidigt som jag panikrullar julklappslistan i huvudet (och skriver det här för att krångla till det). Multitasking är bra för hjärnan.

Men tillbaka till julklapparna. Egentligen ogillar jag att behöva ge presenter åt folk på beställning, bara för att det är någon högtid och man förväntas komma med en gåva. Givandet ska ju vara spontant och hjärtligt och hur kan det bli det om man pressar fram idéer med klockan tickande i örat?

Min lösning är följande: jag har som vana att köpa trevliga saker som kan glädja mina vänner under alla tider på året och på så sätt kringgå jul- och födelsedagsstressen. För man stöter faktiskt ofta på grejer som får en att tänka på någon speciell person och då gäller det att passa på. Tyvärr är alla människor inte lika enkla att hitta presenter åt, därför sitter jag nu och försöker vara kreativ. Decisions, decisions…

Nåja, nu piper äggkokaren… hmmm, varför inte ge bort en sådan, förresten? Trevlig liten manick.

PS. Inatt ska jag sova över hos mina föräldrar. Om ni inte hör av mig så betyder det att pappas dator och jag inte är kompatibla nu igen.

Kl 22:05
Mamma: Jag har jätteont efter tandläkarbesöket och pappa är också trött. Vi går och lägger oss nu med en gång.
*drar igång en halvtimmes föreläsning om hur plast förstör naturen*

Kl 22:45
Mamma: Te? Smörgåsar?
*pappa dyker upp från kontoret och jag filmar honom när han äter pistagenötter*

Kl 23:05
Pappa: Kom ska du få se vad vi filmade i Ryssland!
*vi ser på mormor, resten av släktingarna och St Petersburg i all dess prakt*

Kl 23:50
Mamma: Teet är klart! *vi smakar på den nya chokladen* Nej, nu ska jag bara diska och duscha, sen ska vi lägga oss.

Kl 00:35
Mamma: Nu går jag och lägger mig. *passerar vardagsrummet där jag sitter* Har du sett det nya skåpet vi köpte? Titta vilket fint trä. Och så vackra dörrar.

Kl 01:45
Mamma: *ropar ner till kontoret i källaren där jag och pappa sitter fastklistrade vid datorn* Te!

Kl 02:05
Pappa: Nåja, nu måste jag nog gå och lägga mig. Ses vi klockan nio imorgon bitti innan jag åker till jobbet?

Som ni märker finns det en genetisk och social förklaring till varför jag sitter och skriver inlägg mitt i natten. Och varför jag dricker te i tid och otid.

Har landat i Stockholm lycklig och glad. Kvällen handlar såklart om att få igång datorn, vilket ni märker att jag faktiskt har gjort. Problemet är bara att det saknas ca 800 GB, dvs. en och en halv hårddisk och att jag har en miljon program att installera – och får ominstallera ALLT senare så fort jag får tag på en pålitlig dataexpert som kan kolla vad jag gjort med hårdvaran.

Det här är en av de hemskaste sakerna som kan hända. Datorn & jag = normalt liv. Är inte den i skick blir jag… sån här. Hysterisk, ryckig och helstressad. Tror att det är dags för lite sömn. Sju timmar framför burken kan göra vem som helst knäpp. Håll tummarna!