Igår pratade jag med en bekant som berättade om en skräckupplevelse hon hade i tunnelbanan. Plötsligt var det som om väggarna började krypa närmare och hon fick svårt att andas utan att fatta varför. Kallsvetten bröt ut i pannan och det kändes som om varenda person i vagnen stirrade på henne tills hon hoppade av på följande station. Så fort hon befann sig på perrongen var det över. Skräcken försvann lika fort som den hade kommit.

Det där lät bara för bekant för mig. När jag var yngre led jag nämligen också av panikångest, för det är precis vad ovanstående är en perfekt beskrivning på. Jag drabbades sommaren efter att jag slutat gymnasiet och fattade inte heller vad det var frågan om i början. Men det finns inget värre än den där känslan av total panik då man är beredd att göra vad som helst för att få slut på den – utan att någon annan märker något.

Jag fick mina attacker när jag befann mig på ställen som jag inte omedelbart kunde lämna om jag ville. T. ex. bussar och tåg, klassrum under pågående lektion, övernattning hos kompisar osv. Jag började snart undvika allt fler aktiviteter bara för att slippa drabbas av panik. Och så kände jag mig fruktansvärt dum då jag visste att min hjärna spelar mig ett spratt, men ändå inte kunde ”stänga av” det.

Vändpunkten kom när jag insåg att panikångesten är mitt eget inre som försöker kontakta mig. Det var en signal från mig själv om att något i mitt liv inte var ok, att jag hade försatt mig i en situation där jag levde på andras villkor och inte hade någon egen kontroll. För rädslan att förlora kontrollen är precis vad panikångest handlar om.

Panikångest utlöses vanligtvis av långvarig stress, men stress kan se ut på olika sätt. Jag hade allt annat än tidsbrist när jag var 19 år och bodde hemma hos föräldrarna. Tvärtom, jag drev omkring utan en aning om vad jag skulle hitta på. Jag levde för stunden utan att veta vart jag var på väg. För mig var det ovissheten om vad jag ville göra av livet samt pressen från välmenande människor (läs: föräldrar) som till slut blev för mycket. Jag ville inte gå den utstakade vägen de önskade, men hade inget eget vettigt alternativ att komma med heller. Kände mig bara villrådig och fruktansvärt otrygg.

Till slut gjorde jag något drastiskt som blev min räddning. Det tog två år men till slut bestämde jag mig för att flytta till Stockholm, som jag bara hade besökt två gånger tidigare. Jag kände ingen där, hade inget jobb och inget könummer i den då 14 år långa bostadskön. Det enda jag visste var att jag måste bli självständig och ta kontroll över mitt liv utan att vara beroende av någon annan.

Så fort man skapar ett konkret, klart formulerat mål och börjar ta steg i rätt riktning händer något magiskt. Jag är idag övertygad om att det var attraktionslagen som tog över. Jag kryssade över på arbetsintervju, blev inte anställd på NK som jag ville, men träffade istället Grisha som ordnade med bostad åt mig. Och så fort jag flyttat fick jag ett spännande jobb på Silja Line, där man kunde ”slabba” smink med 30% rabatt på de redan låga taxfreepriserna och köpa 1 l Absolut för 24 mk (43 kr)! Min drömkille, Torbjörn, hörde plötsligt av sig och flyttade även han till Stockholm, in i min lägenhet. Och resten är historia. Jag har idag varit symptomfri i över 14 år. :-)

Ni som lider av panikångest, läs nästa inlägg om det i morgon. Ska försöka samla ihop mina bästa råd på hur man kommer över det.