När jag varit lat och ineffektiv tillräckligt länge kommer alltid en tidpunkt då jag exploderar och bara måste sätta fart på saker och ting för att inte bli galen. Den här gånger rann bägaren över då jag knappt kunde hitta kalendern bland alla papprena på bordet och därefter skulle vädra lite men inte kom fram för att ”någon idiot” har blockerad varendra vrå här i lägenheten med en massa skräp. Att jag trodde mig vara klar med en intressant arikel, som plötsligt visade sig vara helt inkorrekt, gjorde inte saken bättre.

Både papprena och skokartongerna flög åt h-e innan jag fly förbannad rusade ut för att lugna nerverna med en ordentlig lattefylla. Ibland måste man bara komma bort för att fokusera och ta itu med det man ställt till med.

Ja, ni minns kanske att tålamod inte alltid är så enkelt för mig och dagens stubin var kortare än någonsin. Men när jag väl når denna grad av frustration börjar det också hända saker. Allt det viktiga framstår plötsligt mycket klart och tydligt. Jag vet exakt vad jag måste göra och vad jag tänker strunta i – oberoende av alla måsten och borden. Jag blir kall som en sten, får stirrig blick och kliver rakt över alla ”ja, men…” -hinder som råkar stå i vägen. Det ska gå fort, det ska ge resultat och det ska KÄNNAS någonstans. Kosta vad det kosta vill.

Nu har jag varit hemma i en timme men redan tömt lägenheten på allt onödigt, fördelat resten på rätt platser, diskat, fixat garderoben och börjat tvätta kläder. Och då har jag bara börjat. Kicking ass… :-)

Finns det lite ”jämnare” sätt att leva eller brukar ni också nå smältpunkten så här?