Ni som varit uppmärksamma har säkert noterat att jag skriver en roman. Och ni som känner mig riktigt bra vet också att jag plötsligt kom av mig och tappade tråden helt.

För några månader sen satt jag och skrev varje dag. Jag var så entusiastisk, gjorde research om allt mellan himmel och jord och kunde inte somna på kvällarna för att idéerna bubblade i skallen på mig. Men så kom vintern och plötsligt var det som om luften gick ur mig. Ingen ork, ingen inspiration och ingen energi att ”fake it ’til you make it” – vilket innebär att man sitter och stirrar på skärmen tills orden börjar forsa ur en. (För så går det ofta till när man ska skriva något.)

Dråpslaget kom när hårddisken kraschade runt jul och flera välskrivna kapitel bara försvann. Jag har varit fullständigt apatisk sen dess, ovillig att diskutera eller ens tänka på mitt kära skrivverk. Så olikt mig att bli så där deppad, men man kan tydligen inte vara typiskt sig själv hela tiden…

Ja, så här ser det ut på desktopen just nu. Bloggen lever ett mer spännande liv än boken för tillfället. Men om ni tror att jag tänker ge upp den har ni fel. Dvala är ett tillfälligt tillstånd och jag kommer att skriva den om det så tar hundra år (det gör det INTE!). Och den kommer att bli fantastiskt bra och alla som någonsin gillat chic lit kommer att älska den. :-)

PS. Idag har jag äntligen tagit mod till mig och inspekterat skadorna. Har faktiskt dragit mig för att göra det enda fram tills nu, måste ha varit någon sorts sorgeperiod… Men nu känns det bättre. En dag i taget.