Satt och läste Ebba von Sydows krönika i Expressen idag på jobbet. Ebba ska fira sin födelsedag och blev plötsligt chockad över hur få vänner hon egentligen har. Alltså sådana man verkligen vill bjuda, vilket inte är lika med alla på Facebook – surprise, surprise. Ser att hon har lite ångest över det på bloggen också. Frågan lyder nämligen: Är det något fel på mig? Hur många kompisar ska man ha egentligen?

Ebba är enligt min åsikt helt normal – speciellt i sin definition av vad en ”vän” är för något. För det finns inget sorgligare än människor som säger sig ha hundratals vänner och i praktiken bara har bekanta.

En vän är någon man umgås med regelbundet, en person som känner en utan och innan och som man vågar, och vill, anförtro hela sitt privatliv åt. Det är en person som man har gemensamma intressen med och som tillför energi till ens liv. Inte någon man ”måste komma ihåg att ringa, suck”.

Därför är svaret på Ebbas andra fråga om hur många vänner man behöver: inte fler än det finns behov och energi för. För det är orealistiskt att man skulle orka lätta sitt hjärta för hundratals personer varje gång det händer något.

Jag själv har ungefär lika få vänner som Ebba. Riktiga vänner, alltså. Jag har skyhöga krav på människor som får komma mig nära, men varenda en av de ni hittar på ”Vem är vem?” -sidan har överträffat mina förväntningar hundra gånger om. Även om jag kan anförtro allt åt vem som helst av dem (och även gör det) fyller de också olika behov. Ingen vänskap är den andra lik och vi pratar ofta om väldigt olika saker när vi träffas. Därför räcker det sällan med bara en vän.

Det är skönt att läsa att det även bland kändisar finns personer som Ebba. Som trots tusentals kontakter på Facebook, Twitter och jobbet fortfarande förstår värdet av att investera sin energi i några få ”kvalitetspersoner”. Grattis på födelsedagen, så här i efterskott! :-)