Sitter på Wienerkonditoriet. Har netbooken framför mig och fingrarna där de hör hemma. Ser antagligen helskarp och fokuserad ut (servitriserna tittar intresserat på mig och ler vänligt varje gång de passerar) men är ett stormigt hav på insidan.

Vill skriva på bloggen när jag skriver kapitel tre i boken. Vill skriva kapitel tre nu när jag bloggar. Är så rastlös att jag har smulat sönder servetten och hetsdruckit latten. Och självklart har det här inget alls att göra med skrivandet.

Jag är en sån som lyckas komplicera till min tillvaro så fort den blir för status quo. Inte på ett destruktivt sätt, det är jag alltför egenkär för, men på ett sätt som får mitt privatliv att överträffa Glamour. Jag, som säger mig hata drama, kan skapa storm i ett vattenglas fortare än ni hinner säga ”trettioårskris”.

Som ni vet brukar jag inte vara alltför utlämnande här på bloggen. Jag går sällan in på detaljer, trots att dessa detaljer skulle blåsa hatten av både Katrin Zytomierska och alla Big Brother -stjärnor som någonsin visat upp silikonet på löpsedlarna. Men just idag är jag väldigt nära att skriva saker som jag panikraderar en timme senare. Saker som egentligen endast handlar om mig men som av någon anledning rör upp häftiga känslor hos andra.

Dricker istället en latte till så att fingrarna får svårt att träffa tangetbordet.

Ni som lever era liv lugnt och odramatiskt, hur gör ni? Hur känns det? Kommer ni att flippa ur totalt när ni blir femtio? ;-)