Vi är hemma nu! Har precis klivit ur klackarna och ålat mig ur tulpankjolen. :-)

Det blir ju bara bättre och bättre. Idag (lördag) är det min födelsedag men istället för att vänta till morgonen började vi fira redan på ”födelsedagsafton”, fredag kväll. Och eftersom jag inte känner för att dricka alkohol just nu beställde vi in koffein i alla dess former och diverse godsaker varav t. ex. morotskakan var så läcker att den nästan kan konkurrera med mammas dadelkaka.

Jag fyller 33 och är mitt inne i en trettioårskris som fram tills nu varit lite förvirrande eftersom jag samtidigt känner mig både för ung och för gammal för en och samma ålder. Kom faktiskt inte på vad problemet är förrän idag.

Allt började med att jag skojade med Torbjörn och frågade ifall jag skulle kunna komma undan med att säga att jag bara är 29 år när jag träffar nya människor. Och DÅ… då upptäckte jag plötsligt att jag inte vill vara något som börjar på tjugo! Helt sjukt, men sant. Jag älskar att vara trettio plus i min egen version av detta decennium. Thirties are the new twenties, men mycket, mycket bättre.

Nu känner jag mig ung på ett moget, sofistikerat sätt, spetsat med yster lekfullhet (precis som tidigare) och medveten spontanitet (nyförvärvad paradox som kräver övning). Det bästa av två världar liksom. Självkänslan är i topp och jag stortrivs med min härliga livsstil som är ett direkt resultat av att jag lärt mig följa mitt hjärta och göra det som faller mig in oberoende av någon annan.

Inte nog med det, förutom insidan gillar jag även utsidan. Jag ser ju bättre ut än någonsin! Ansiktet har fått karaktär och visar vem jag är som människa (jag råkar gilla den personen) och kroppen har powerwalkat sig själv till något som gläder mig varje gång vi ses i spegeln.

Och nu inser jag äntligen att min s. k. kris helt enkelt handlar om att jag associerar trettioårsåldern med ordet ”vuxen”, som jag i sin tur associerar med ett tråkigt, inrutat liv utan utrymme för spontanitet och själviska nöjen. Jag är inte redo för barn, gäspar av tanken på röda stugor med vita knutar och skulle hyperventilera i en papperspåse om mitt hår klipptes kortare än till axlarna.

Men vem har sagt att det behöver vara så? Jag är ju själv ett bevis på att man kan vara vuxen och ansvarsfull samtidigt som man är en ego chic hedonist som njuter av livet på sina egna villkor. Och så länge man vet vad som gör en lycklig finns det ingen i hela världen som kan ta det ifrån en. Skål för det! Krisen är officiellt över. :-)