Det är officiellt höst – men på ett bra sätt.

Denna årstid kickar verkligen igång både ens seriösa och kreativa sida. Dessutom fylls butikerna av spännande höstkollektioner. Och alla intressanta människor är tillbaka från semestern. Och så slipper man svettas i medelhavsvärme och kan istället mysa med något / någon varm i soffan. Och… nej, nu får ni fortsätta själva. Jag måste iväg på en bloggträff i Gamla Stan. Rapporterar senare.

Vad får man om man korsar blindträff och kompisträff? Jo, en bloggträff!

Att träffa andra bloggare känns alltid lite speciellt. Å ena är det vilt främmande människor man möter men å andra sidan känner man till mer eller mindre intima detaljer om dem på förhand. Dessutom slipper man beskrivningar som ”jag har en gul klänning, vit väska och en röd ros i handen” utan känner igen varandra igen direkt från bilderna.

Dagens bloggträff gick av stapeln på Tabac i Gamla Stan. Solli och jag är bekanta sen tidigare men resten av tjejerna var nya för mig.

Jag som startar mina dagar lite senare var fortfarande mätt efter frukosten och beställde in dagens obligatoriska macchiato. De andra hade redan åt lax och sallad. Samtalet handlade mest om vad alla sysslar med förutom bloggande och så privatliv och jobb i största allmänhet. Och varför man gråter på bröllop, vilket jag hade lite svårt att förstå. ;-)

Nu ska jag packa ihop och fly från Baresso där jag sitter nu. De har bytt ut Michael Jackson mot gnällig ”Mr Tamburine” -musik. Låter som naglar mot en griffeltavla…

Morning, på er!

Griskalendern jag fick av Heidi påminner mig att jag inte ätit choklad på en hel månad, utom de minimala bitarna som serveras till latten i Cadierbaren. Jag saknar min Poulain men vägrar röra den innan det gått en månad till. Bara för att jag är envis. :-)

Nu ska jag jobba lite och därefter blir det mingel på Make Up Stores Czarinna -skönhetsvisning på Berns. När man läser om den får man intrycket av att ”alla” kommer att vara där – antagligen för att så är fallet. Och jag kommer som vanligt inte att känna igen hälften.

Stockholm kryllar av kändisar (speciellt runt Stureplan där jag håller till) och varje gång jag är ute med någon kompis så brukar det låta ungefär så här:

Kompisen: Titta där är Stellan!
Jag: Va?
Kompisen: Ja, men dääär. Titta! Ser du där vid baren?
Jag: Jaha… gillar jag något han varit med i?
Kompisen: Ehh… ingen aning.

Och så fortsätter jag raka vägen förbi Sturehof in till butikerna.

Egentligen handlar det inte om att jag inte känner igen alla stjärnorna (för jag har förvånansvärt bra koll) utan mer om de har gjort ett tillräckligt starkt intryck på mig som personer. Lite konstigt det där, för jag beundrar ju framgångsrika människor, men samtidigt vägrar jag umgås med någon bara av den anledningen.

Vill ha allt som vanligt och ska man fånga mitt intresse räcker det alltså inte med att ha en Oscar i hyllan eller en lyxvilla i Dubai (med det är en bra början) utan man måste vara mogen, smart, rolig och trevlig också. Vilket Stellan kanske är, och då är han välkommen att presentera sig så ska jag fundera på saken… No pressure!

Nu är jag äntligen hemma igen. Vilken fin show det var! Helt i min stil.

Den överdådiga interiören på Berns passade perfekt för det ryska temat och som förstärkning stod det dessutom glittrande Fabergéägg (prydda med Smirnoff -logga) utplacerade överallt.

Uppe på scenen fanns ett jätteägg och det var därifrån modellerna, sminkade som riktiga slaviska femmes fatales, uppenbarade sig klädda i kreationer specialdesignade enkom för detta evenemang.

Och musiken… mycket dramatisk! De hade mixat modernt dunk med rysk stråkorkester och redan de första tonerna framkallade scener ur både baletten och Anna Karenina. Jag fick verkligen den där tsarkänslan som de försökte förmedla.

Nu förstår jag varför pressfotografer alltid är ledigt klädda och har fotriktiga skor. Solli och jag armbågade oss fram till scenen och väl där upptäckte jag en gyllene möjlighet. Om jag bara klättrade upp på trappan skulle jag få mycket bättre bilder! Kände mig som en nyfödd bergsget men balanserade i alla fall envist där trots höga klackar, tajt kjol och händerna med kameran rakt upp i luften – vad gör man inte för bloggen…

… för om inte jag kan ta med er till Berns, mina kära läsare, så låter jag nu Berns komma hem till er. Enjoy! :-)

[flash width="440" height="330" flashvars="name1=value1&name2=value2"]http://rosaglasogon.se/bloggbilder/2009/09/mus_start.swf[/flash]

[flash width="440" height="330" flashvars="name1=value1&name2=value2"]http://rosaglasogon.se/bloggbilder/2009/09/mus_mitten.swf[/flash]

[flash width="440" height="330" flashvars="name1=value1&name2=value2"]http://rosaglasogon.se/bloggbilder/2009/09/mus_mitten2.swf[/flash]

[flash width="440" height="330" flashvars="name1=value1&name2=value2"]http://rosaglasogon.se/bloggbilder/2009/09/mus_final.swf[/flash]

Både Solli och jag försökte få syn på andra bloggare i vimlet men det lyckades inte alls. Så vi grabbade var sin goodie bag och fortsatte hem istället. Man hittar varandra så mycket enklare online.

Här kommer några bilder på oss, för vi är minst lika fina som modellerna. :-)

PS. Koiarna är kvar i dammen. Hoppas att vi inte störde dem för mycket. :-)

Mmm… jag lyckas inte vakna till ordentligt idag. Går på halvvarv, men på ett positivt sätt. Är alltså inte nedstämd eller trött utan känner mig bara lugn och harmonisk, och lite sömnig.

Efter gårdagens show på Berns slog det mig att jag inte har besökt deras restauranger på länge. Bistro Berns kändes lite för somrigt idag så jag styrde kosan till den asiatiska delen istället. Cafét på verandan är ju perfekt för skrivande! Belysningen är helt rätt, sällskapet lågmält och borden stabila med stolar som ger precis rätt sitthöjd.

Tar seden dit jag kommer och ratar latten till förmån för yum cha (kinesiskt afternoon tea på vanlig svengelska).

Teet serveras i gjutjärnskanna och dito kopp, som jag håller i med båda händerna bara för att känna mig riktigt kinesisk (och för att inte spilla ut något på NC10:ans rena, vita tangentbord). ;-)

Ifall ni undrar över Sarah Bernhardt -biskvin… Jag förtjänar beröm för att jag bara tog en sån! Hela disken vid kassan är nämligen belamrad med otroligt läckra, små bakelser. De står uppställda på rad och som ni förstår av tallrikens storlek är det meningen att man ska plocka åt sig fler än en. Vill man gå upp ett kilo och bränna en femhundring på enbart tedrickande är det här stället perfekt. Like it already!

Nu ska jag försöka kicka liv i hjärnan och skriva lite seriösare saker. Ha det bra där på er sida av skärmen!

• Jag älskar min gamla Siemens -mobiltelefon och vägrar byta till någon nyare (dammit så inte min stil, jag som älskar moderna och flashiga gadgets!).
• Latten i NKs Café Entree (där jag nu sitter) är mycket sämre än den i Franska Cafét på plan fyra, på gränsen till dålig.
• Det vänder sig i magen på mig när jag känner lukten av den cologne killen vid bordet bredvid har sprejat sig med.
• tre -abonnemanget funkar perfekt och jag kan blogga precis var jag vill… ehh, varför sitter jag här?
• Salladen som väntar mig hemma är godare än någon mat jag hittills sett serveras här i stan.
• Senast jag åt något var… klockan tio (förutom en biskvi på Berns alltså). Dags att lyfta!