Jag är helkass på att må dåligt så att andra märker det. Helt värdelös faktiskt. Å ena sidan vet jag att ingen förväntar sig att jag ska vara positiv, livsglad och sprallig 24/7 men å andra sidan fattar jag inte riktigt vad idén med att berätta sanningen är. Finns det verkligen några fördelar med att dra uppmärksamhet till sitt svagaste tillstånd? Enligt Darwins teori är det ju då man blir uppäten…

Men när jag ser mig omkring tycks de som gnäller mest och högst få märkligt mycket hjälp. Stämmer inte alls ihop med min världsbild. Negativa människor borde ju enligt all logik stöta ifrån sig andra samtidigt som de bekräftar sin misär för sig själva vilket håller kvar dem i det tillståndet. Eller har jag fel?

Well, nyfiken som jag är tänker jag prova att gå utanför min trygghetszon och säga som det är: just nu är jag trött, nedstämd och oinspirerad. Och det beror inte enbart på sömnbrist och höst utan på något större. Nej, det är inte trettioårskrisen heller. Jag är helt enkelt uttråkad och söker nya utmaningar men har ingen aning om vad. Är less på allt och alla och orkar inte ens tröstäta kolhydrater, vilket är speciellt oroväckande i mitt fall. Måndagarna känns inte heller lika roliga som tidigare. Rena katastrofen.

Ok… vad gör man nu? Som sagt, det här är nytt för mig.