Kom precis att tänka på en sak. Ända sen skoltiden har jag alltid kommit bättre överens med killar än tjejer. De är fantastiskt bra lyssnare och försöker aldrig krångla till sånt som egentligen är enkelt. Typ: varför slösa tid och energi på någon som irriterar en när man bara kan ge typen en smäll på käften och fortsätta som vanligt?

Killkompisar är också brutalt ärliga, de säger aldrig saker man vill höra om de inte är sanna. T. ex. som då när Albin utan att blinka upplyste mig om att killen jag hade världens största crush på inte var det minsta intresserad. Trots att jag hade tusen teorier om varför han inte svarade på ett patetiskt långt brev som jag skrivit åt honom. (Känner hur jag får gåshud bara jag tänker på det.) Och gissa vem som hade rätt…

Ett annat drag jag beundrar hos killar är att de står med båda fötterna på jorden. Att vara hysterisk ligger helt enkelt inte i deras natur och de kan sova gott om natten tom. när världen håller på att gå under – bokstavligen. Minns när Konrad pratade lugnande med mig efter 11:e september -smällen och inte gav upp innan jag fattade hur minimal risken var att jag skulle öppna ett brev med anthrax eller råka ut för en bussbomb ute på finska landsbygden. Och att Nostradamus visst kunde ha fel.

Killkompisar pratar aldrig illa bakom ryggen på en utan säger att man är en idiot rakt ut (i mitt fall hette det ”hör du själv hur du låter?”). Vinner man dem i spel ger de helt enkelt igen nästa gång, no hard feelings. Och har man bestämt att gå ut ställer de aldrig in för att de fått en finne på näsan. Ja, ni ser. Finns hur många fördelar som helst.

Och med allt det här som bakgrund kommer vi till den konstiga delen…

På något sätt har jag ändå inte mindre än två fantastiska väninnor som jag känner all respekt i världen för och som stöder mig vad som än händer. Tom. om de själva är inne i en lågperiod. Olga och Heidi lyckas dra upp mig ur vilken emotionell svacka som helst, antingen samtidigt eller turvis. De låter mig aldrig glömma att nya möjligheter väntar precis runt hörnet och att det bara finns ett sätt att leva på: lyckligt.

Den här gången var inget undantag. Först läste jag igenom alla fina brev som Heidi har skrivit åt mig genom tiderna och sen ringde Olga och berättade så vansinnigt roliga historier ur sin vardag att jag inte kunde annat än gapskratta. Det går helt enkelt inte att vara negativ i det här sällskapet! Ger upp nu. :-)

Jag måste ha gjort något riktigt snällt i mitt förra liv för att förtjäna dessa två. Stor kompiskram åt er båda och tack för den goda energin. Right back at you!