Planen var lika enkel som den var genial. Efter att jag varit hemma och fönat håret (ni vet hur man ser ut när man simmat och topparna fått självtorka…) åkte jag in till stan för att äta en bit mat. Bara äta något och sen åka tillbaka hem för att skriva, jag HAR faktiskt lyckats med det konststycket nån gång.. ;-)

Klarade av matdelen utan problem. Här ser ni chilikycklingsalladen med quinoa på Fresco. Åt den, packade ihop datorn, som jag inte hann blogga med eftersom de var så snabba med att servera maten, och gick ut. Allt väl så här långt. Men så kände jag en vattendroppe träffa näsan och beslöt att ta vägen genom Sturegallerian för att slippa använda paraplyet.

Tyvärr är rutten förbi Tures livsfarlig för de har världens mysigaste stämning där på eftermiddagarna och idag var inget undantag. Det stod levande ljus utplacerade överallt, musiken var perfekt och det fanns lediga bord trots rusningstid. Så när favvobartendern fick syn på mig och vinkade beslöt jag att blogga därifrån istället. Skulle ju inte ta längre än max en halvtimme och då kunde jag göra andra saker när jag kom hem.

Slog mig ner, laddade upp bilderna från Sturebadet och började skriva texten. Lovar att jag knappt tittade upp och absolut inte log, blinkade, vinkade eller såg det minsta intresserad ut av någon levande människa. Ändå dyker det plötsligt upp en kille från ingenstans och slår sig ner vid bordet bredvid varefter han omedelbart börjar prata engelska med mig och leder in samtalet på inget mindre än… ja, ni som vet hur attraktionslagen funkar – gym! Jag som är inställd på det ämnet råkar alltså ut för någon som är expert på just det området! What are the odds?

Killen hette Roger och visade sig ha lika lite utländskt påbrå som möblerna på IKEA. Men eftersom han tillbringar rätt mycket tid i London är det naturligt för honom att prata engelska istället för svenska… kom det fram en halvtimme senare efter att jag med imponerande uppfinningsrikedom hade beskrivit ett tiotal konditionsmaskiner som jag inte vet det korrekta engelska namnet på om man så håller en k-pist mot skallen på mig och hotar att trycka av.

Någonstans där konstaterade vi också att han började bli hungrig och att personalen på Tures var ovanligt tröga eftersom ingen tycktes se att han ville beställa. Efter en utförlig beskrivning på hur fantastisk service han brukar få i London och hur dåligt allt funkar i den här stan slängde jag ur mig förslaget att han borde testa Grand. Deras service är superb och jag har aldrig varit annat än nöjd när jag besökt dem. Roger lyser upp, utbrister ”Let’s go there at once!” och gör en yvig gest som börjar någonstans där mina jeans förenas med stolen och slutar på dörren ut mot gatan.

Grand. Ni vet hur bra jag trivs där. Och att jag alltid blir på gott humör av deras personal. Och nu när Medvedev är i stan borde stället dessutom krylla av ryssar vilket alltid är lika underhållande… Och ett gott skratt förlänger livet.

Med dessa tankar snurrande i skallen packar jag beslutsamt ihop datorn och säger att enda sättet jag förflyttar mig på under bar himmel just nu är i taxi. No, problem. Vi går ut på Birger Jarlsgatan där trottoarerna alltid är kantade av väntande taxibilar… Utom idag. Idag när regnet öser ner och Roger återigen säger sin åsikt om servicen i Stockholm och människorna här i största allmänhet. Jag, som fortfarande är på bra humör (tack, Tureskoffeinet!), viftar bort hans dumheter, säger att jag stortrivs och tycker att den här stan är hur trevlig som helst. Försöker samtidigt vinka fram en taxi, men istället för att stanna kör de förbi och stänker upp så mycket vatten att jag är tvungen att dyka in under markisen på Bistro Jarl, där vi nu befinner oss.

What the…? Jag har aldrig varit med om något liknande! Birger Jarlsgatan brukar krylla av taxibilar som myrstacken av myror och en vanlig vardag som denna borde det finnas hur många lediga som helst. Men visst, jag kan ju ringa och beställa en om det nu ska vara så svårt. Drar fram telefonen… och upptäcker att jag inte har någon täckning. Mitt Comviq -abonnemang som aldrig krånglar (inte ens mellan T-Centralen och Gamla Stan) är stendött!

Roger säger sin åsikt även om den saken (engelska abonnemang är tydligen waaay better) men jag är vid det här laget så fixerad på att komma bort från regnet, som nu står som spön i backen, att jag nästan störtdyker på nästa Taxi Stockholm som kommer glidande längs gatan. Äntligen! Den tvärnitar (antagligen av rädsla för rättsprocess), jag hoppar in med Roger i släptåg och säger att vi vill till Grand.

Taxichauffören: F’låt?
Jag: Till Grand Hotel, tack!
Taxichauffören: Oj. Var ligger det?
Jag: Skojar du?
Taxichauffören: Nej. Det är min första dag idag. Det har varit lite struligt (nääääää?!) men om du bara säger hur jag ska köra så ska vi göra ett försök. Är det höger eller vänster vid trafikljuset?

Oh. My. God. Det här är alltså inte en svarttaxi utan Taxi Stockholm. Jag är mållös. Roger… ja, ni vet vid det här laget vad han säger.

Ok, vi lastar av oss vid Grand och går in. Det kryllar av ryssar, jag börjar smajla igen och vi slår oss ner vid ett bord. Servitören seglar fram, jag som har ätit beställer in te och Roger, som bläddrat runt i menyn fem minuter längre än vad som är passande, anmärker på att maten är dyr och ber om en öl istället. Och nu händer det igen! För er som inte besökt Cadierbaren kan jag tala om att det alltid serveras en skål med diverse snacks i samband med drinkbeställningar. Men inte nu. Inte nu när Roger precis har bitchat om servicen ”i den här stan” och att London är så mycket bättre på alla plan.

Här börjar jag plötsligt inse något mycket intressant (nu när regnet inte längre distraherar mig). Hans attityd gentemot Stockholm påverkar även min verklighet! Jag som aldrig brukar har problem med service, taxi eller telefonen drabbas plötsligt av motgångar på alla plan samtidigt. Och trots att jag i vanliga inte skulle tolerera en sekund till av ett sådant sällskap bestämmer jag mig nu för att utföra ett litet experiment först.

Drar med honom till hotell Lydmar som ligger precis invid. Personalen där är supersnabba och maten både bättre och mer prisvärd än på Grand. Förklarar redan innan vi går in att hans problem i Stockholm endast beror på hans attityd och förväntningar och att jag nu vill att han provar något helt nytt. Hittar självklart inget ledigt bord (är någon överraskad?) men klämmer in oss vid baren. Och så fort vi satt oss tvingar jag honom att högt upprepa: ”Nu får jag snabb och bra service. Och maten är jättegod.”

Tre upprepningar senare dyker en glad servitris upp och tar vår beställning. Roger ser inte det minsta övertygad ut men jag, som fortfarande hyser lite hopp om mänskligheten, förklarar att han precis har försnabbat sin matservering med hästlängder. Och att biffen som redan nu dyker upp framför honom kommer att smaka förträffligt.

Kunde eventuellt ha lyckats… om inte det var för Rieslingen. Roger börjar plötsligt syna glasen med rynkad panna och innan jag hinner säga ”brakfiasko” har han vinkat fram en stackars servitör som får förklara varför de ”snålar med vinet samtidigt som de tar ut vansinnigt dyra priser, något som aldrig skulle hända i London bla bla bla bla bla….”

Här tar mitt förråd av tålamod, optimism och gymintresse slut. Jag ber servitören försvinna, häller över mitt vin i Rogers tragiskt halvfulla glas och talar om för honom att han förpestar min fantastiska upplevelse av Stockholm genom sin blotta närvaro. Önskar honom lycka till och råder honom att flytta till London så fort som möjligt. Eller till Nordpolen.

Sveper därefter ut på gatan. Och DÅ börjar det hända konstiga saker. Jag drar fram telefonen för att kolla vad klockan är och upptäcker att den funkar igen. Samtidigt glider det fram inte mindre än tre lediga taxibilar som i tur och ordning bromsar in bredvid mig.

Herregud! Kan det verkligen vara så enkelt? Går försiktigt in på Grand och hinner knappt fram till baren innan två bartendrar kommer rusande från motsatta håll, hälsar i mun på varandra varefter de börjar underhålla med historier om läget i allmänhet och ryssarna i synnerhet. Och trots att jag bara beställer en kopp varm choklad får jag utan att fråga en skål snacks framställd rakt framför näsan.

Vad lär vi oss av den här historien? :-)

PS. Här får ni några fler vyer från Lydmar. Älskar Photoshop, den räddar imponerande många mörka bilder – även om de inte är tagna i London.