onsdag, november 25, 2009 kl. 18:21

Onsdagen spårade ur – och in igen

Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen: veliga människor är det mest irriterande som finns. Låt mig komma med ett konkret exempel.

Förra veckan träffade jag några underhållande britter under min runda på stan. En av dem frågade redan då ifall han fick bjuda på en middag senare vilket jag gick med på. Dels för att jag tar alla chanser att praktisera min engelskan och dels för att jag älskar att prata med folk som kan mer än jag inom icke-humanistiska ämnen (i detta fall bank & finans).

Han messade redan nästa dag och så kom vi fram till att onsdagen, dvs. idag, skulle passa oss båda. Jag har som vana att läsa både på och mellan raderna och om ni tar en titt våra SMS här nedan så förstår ni exakt hur jag lyckas undvika energitjuvar innan de hinner göra någon större skada.

Han: Wednesday looks good. Where should we go for dinner?
Jag: [förvånat] I’ll leave it up to you to decide. Surprise me.
Han: Ok, surprise it is. Where shall I pick you up?
Jag: [försöker ignorera de första misstankarna] Well, let’s meet at Grand at 5 o’clock.
Han: And then?
Jag: [är 99% säker på att jag har rätt] And then we’ll dine somewhere. See you at Grand.
Han: Ok, but I’m not sure about the time. I’ll get back to you on that.

Fick bekräftelse på mina misstankar idag för då lät det så här:

Han: I’m free at 18 or 19. Let’s meet somewhere else than Grand for a drink. Any suggestions?
Jag: [irriterat] 19 is ok. I have already suggested a place (Grand). If you’d like to meet somewhere else it’s up to you to find an alternative.
Han: Do you want to stay there for dinner or was the idea to move on to some other place?
Jag: [Men herregud, det här är som att dra ut tänder!] There was no idea at all on my part. You asked me out so I assumed that you had something figured out. Was I mistaken?
Han: [En halvtimme senare...] In mind, yes. Cuckoo or Gondolen but didn’t want to be prescriptive with an expert on Stockholm and the good life. Was merely probing for intel in form of suggestions. Was that a mistake?

Killen har bott i Stockholm i över tre år och har garanterat sett minst lika mycket av ”the good life” som jag.

Jag: It was. Sorry, I’ve changed my mind about us meeting. Wish you all the best. Take care!

Ja, så går det när man har svårt att ta beslut. Ni som känner igen er tänk på följande: att ta konsekvenserna av ett felaktigt beslut är mycket enklare än konsekvenserna av att aldrig ha fattat beslutet överhuvudtaget. Folk älskar starka ledare, antingen det gäller affärer eller sällskapslivet. Visst, man kan aldrig göra alla nöjda men den som velar gör INGEN nöjd och det är väl ändå värre?

Efter att ha räddad kvällen från ytterligare dialoger i samma stil beslöt jag att åka in till stan och skriva lite på Baresso. Men då började det hände konstiga saker igen (har hållit på så här sen jag skrev om attraktionslagen och repeterat alla kunskaperna).

Stod och väntade på grönt ljus på Birger Jarlsgatan. Tittade in genom fönstret på Riche och tänke att jag visserligen avskyr det stället på kvällen (supertrångt i baren och fullt med folk som jag tycker att är tråkiga) men att jag borde testa att dricka te där på dagen. Ser väldigt trevligt ut i restaurangdelen.

Går över gatan och fortsätter några meter längs trottoaren på väg mot Nybrogatan. Märker plötsligt att någon tilltalar mig, vänder mig om och ser en man som inte tycks a) sälja något, b) samla namnteckningar på någon lista, c) försöka värva mig som medlem i någon sekt eller d) ha en sliskig blick som försöker klä av mig i bästa ”nu-när-vi-ändå-åker-tunnelbana-tillsammans” -stil.

Killen visade sig vara chaufför för en limousine som stod parkerad utanför Riche. Han hade tidigare jobbat som säkerhetsansvarig på Arlanda och trodde att jag var en tjej som också jobbade där. Efter att han insett sitt misstag skrattade vi båda två (jag är inte van att likna någon annan och han brukar inte antasta folk på gatan) och så frågade han om han fick bjuda på något att dricka inne på restaurangen medan han väntade på några tyska höjdare som gjorde affärer i samma byggnad.

Snacka om ask – receive på steroider! Glömde tyvärr att ta foton inne på Riche men det var faktiskt riktigt trevligt där. Kommer att smaka på deras latte så fort jag får dricka mjölk igen. :-)

4 kommentarer

1. Heidi november 26, 2009 kl. 16:13

Ha ha.. hjälp vilken typ! Jag ser framför mig ett skräckscenario där ni sitter på en restaurang och han inte har en egen åsikt om någonting, utan frågar dig vad han ska tycka om precis allting.. ;)

2. Irina november 26, 2009 kl. 17:47

Oh yes, jag som älskar sånt beteende över allt annat… NOT. Är så glad över att jag följde mina instinkter och gjorde processen kort. Varför lida i onödan?

3. Balkongkvinnan november 27, 2009 kl. 6:45

Höjden på anpassningsförmåga.. Den arten lever länge.

4. Irina november 27, 2009 kl. 11:34

Visst, den lever… men i ensamhet.

Vad tycker du? Lämna gärna en kommentar!

Heter: Irina (eller Ирина i original). Bor: i Stockholm men kommunicerar även med finlandssvenskar, ryssar och de som kan engelska. Är: ego chic och svag för intressanta människor, krämig latte och lyxiga prylar. Anhängare av: sunt förnuft och attraktionslagen. Gillar: att följa spontana infall, skriva & knacka kod, bryta mot jantelagen och umgås med likasinnade. Läser: Lifestyle, chic lit och deckare varvade med psykologi, filosofi och kvantfysik. Bloggar: om vardagens höjdpunkter, stadens nöjen och livets mysterier. »

Attraktionslagen (bekant från The Secret) förklarad enkelt, tydligt och rakt på sak.

Gilla Attraktionslagen på Facebook för uppdateringar.

Feedback

Glada kommentarer blingade med smileys är fullt tillräckligt...

... men vill du visa uppskattning i form av "lattecash" så går det att göra via PayPal här. :-) Tack!

Här hittar du andra guider jag har skrivit. Ibland som svar på läsarfrågor, ibland som svar på mina egna.

Kost & hälsa

Internationellt

Annat intressant