Satt på jobbet och reflekterade över vardagen samtidigt som jag petade i mig lunchsushin. Tänk så avtrubbad man blir av sin omgivning. Saker som tidigare verkat helt absurda övergår plötsligt till att vara rutin och innan man vet ordet av undrar man hur det går att leva på något annat sätt än det nuvarande.

Ta den här stan t. ex. – innan jag flyttade hit bodde jag på mindre orter precis utanför Helsingfors. Finland är ett i-land med stort I och ligger rent teknologiskt ett steg före Sverige. Torbjörn och jag blev stumma av chock när vi kom till Stockholm i mitten av 90-talet och upptäckte att man här uppehöll något slags stenålderssystem som hette Postgiro. Vi var tvungna att fylla i en blankett (tydligt!) för varje faktura som skulle betalas, lägga dem i ett kuvert och därefter lägga kuvertet i en vit Postgirolåda ute på stan. My God! I Finland betalade man räkningarna i bankens automater precis lika smidigt som man tog ut kontanter.

En annan grej som förbryllade oss var att det inte fanns täckning för mobiltelefonen överallt i Stockholms innerstad då man i Finland kunde vara ute i ödemarken och fortfarande ha perfekt kontakt. Och varför var samtalspriserna så fruktansvärt dyra? I Finland hade alla redan sagt upp sitt fasta abonnemang eftersom mobilringandet var billigare.

Men allt det där är ju historia. Det jag tänkte på idag är hur mycket min nuvarande Stockholmsvardag skiljer sig från livet ute på finska landsbygden. Låt oss börja med maten till exempel. Sen jag flyttade hit har min lunch utökats med rätter som låter helt obekanta för genomsnitts-Virtanen i Östra Nyland. De flesta ser ut som frågetecken när jag säger focaccia, quinoa, tapas eller latte macchiato. Och det är överraskande många som fortfarande ”inte äter rå fisk och sjögräs”…

Att lägga ut närmare 100 kr på ett cafébesök (latte + bakelse) anses lite galet på mina tidigare breddgrader. Samma sak gäller afterwork (okänt begrepp). Barmingel mellan jobbet och hemmet är en typisk Stureplanstradition som jag förälskade mig i efter att jag flyttat till Stockholm. I Finlands urskogar dricker man sin sprit hemma efter maten.

På tal om skogen… Ute på finska landsbygden har de flesta bil. Det finns självklart bussar men det är glest mellan turerna och bor man inte precis vid vägen är de till föga nytta. Trots långa avstånd är befolkningen ändå punktligare än i Stockholm – och helt klart mindre stressade. Här i stan blir folk småhysteriska om de står på T-Centralen och SL meddelar att ”det blivit förseningar i trafiken – nästa tåg mot Ropsten befinner sig för närvarande vid Slussen”. Och trots 5-minuters trafik i tunnelbanan är alla ändå minst 10 minuter sena till sina träffar.

Ute i handeln finns det också skillnader. I Finland tycks kortbedrägerier inte vara något större problem för där behöver man inte legitimera sig förrän beloppet överstiger 50 € (ca 500 kr). I Stockholm får man lägga tillbaka tuggummit i hyllan om man glömt PIN-koden och inte har leg. Det är nolltolerans som gäller – fast nu när vi använder chip sitter ju kortet fast i automaten vilket gör att kassörskan inte kan jämföra namnet på kortet med namnet på ID-kortet. På tal om att det blivit ännu säkrare… not.

Vidare svänger vi här i Stockholm oss med coola termer typ att man kan få sina varor plomberade. Finnarna ser lika frågande ut varje gång de får frågan i kassan (samtidigt som deras hand automatiskt nuddar käken). Vet inte vad Stockmanns bytespolicy är men här misstänker man tydligen att jag som kund tömmer hårfärgstuben på färg, fyller den med något billigare, slätar ut den igen och återlämnar till Åhléns. Något de inte skulle märka. Kan man bli annat än smickrad? ;-)

Och till slut har vi det här med gosandet (som jag tar mig friheten att kalla fenomenet på ren rikssvenska). I den här stan kramas vi och kindpussas minst lika mycket som i Hollywood. Vi tar på varandra, kallar varandra ”gumman” och är hur vänliga som helst. Tom. om vi blir knuffade bakifrån. Att prata med främlingar anses helt normalt – likaså att prata högt i mobil och för sig själv eller att nynna någon melodi trots att man står i en för övrigt knäpptyst hiss tillsammans med andra människor.

I Finland är man mer lågmäld, ogillar att ”tvätta sitt byk offentligt” och anser att de som pratar med sig själva är knäppa och borde låsas in. Jag håller med, men det är säkert bara frågan om kulturkrock. ;-)

Och som ni redan vet – jag älskar Stockholm!

Hur ser det ut i övriga Sverige? Skiljer ni er mycket från Stockholmare eller nickar ni igenkännande när ni läser mina observationer?