Hur kan det vara så fascinerande med kod? Sitter och designar om en hemsida och kan knappt slita mig för att koka te eller svara i telefonen. Vägrar fortfarande göra sånt här för pengar åt andra, däremot är det hur kul som helst att designa åt sig själv och skapa precis vad som faller en in.

Även powerwalkandet har blivit lidande. Men senaste jag var ute tog jag en bild på julgranen med stort J. För ni vet väl att världens största levande julgran står vid Skeppsbron här i stan? Den är verkligen jättefin, speciellt så här i mörkret.

Ni som följt denna blogg eller känner mig från tidigare vet hur mycket jag hatar att bli väckt på morgonen. Speciellt när jag har suttit uppe och designat / skrivit till klockan fyra (som inatt). Och i all synnerhet efter klockan nio då det är extra svårt att somna om. Men visste ni att det finns ett undantag som bekräftar regeln?

Jag gillar faktiskt att bli väckt av glada SMS från människor som kickstartar min dag på ett positivt sätt. Är det inget speciellt kan jag somna om med ett leende på läpparna och gäller det något extra piggnar jag till direkt och valsar ut i duschen endast iklädd gott morgonhumör.

Vet inte varför jag skriver det där för idag vaknade jag av väckarklockan och därefter (ja, ni förstår…) av ett samtal från Maria Nila där jag ska klippa mig i morgon. Är ändå på jättespralligt humör och misstänker att det kan ha att göra med vädret. Det är ju extra ljust ute idag, i alla fall om man jämför med nattens belysning som mest bestod av datorn och en massa stearinljus. Känner mig som någon klostermunk på medeltiden – ja, förutom det där med Photoshop då…

Anyway, efter att ha varit extremt duktig inatt och gjort stora framsteg med hemsidan jag designar om (ni får se den så fort jag är klar) förtjänar jag självklart en fantastisk afterwork. Och i de fall man jobbar till fyra hamnar afterworken någonstans efter frukosten följande dag – dvs. NU! :-)

Beslöt att äntligen besöka det ställe som enligt allmän opinion serverar Stockholms bästa latte (ja, ännu bättre än Grand) och sitter nu på Non Solo Bar på Odengatan. Vet inte varför jag dras till västerut denna vecka, but I go with the flow.

Efter att ha smakat på innehållet i glaset ni ser ovan kan jag inte annat än instämma i att Non Solo Bar förtjänar sin plats i toppen av stadens lattepyramid. Det här är perfektion! Och för varje klunk jag tar dyker det upp ord som superb, delikat och krämig i hjärnan på mig. Mmm…

För övrigt är lokalen typiskt sydeuropeisk. Jag föredrar lite mjukare inredning och aningen mindre matos i luften. Och så är det lite för mörkt här. Men personalen är fantastisk och lattemorsorna med barnvagn sitter i andra ändan av lokalen utom hörhåll för mig. Color me happy!

Wow! Har precis hittat en människa som lyckades klippa mig över alla förväntningar och dessutom föna håret så att jag är nöjd. Tom. pannluggen! Som ni vet finns det ingen som har lyckats med det konststycket fram tills nu. Känner mg faktiskt lite chockad… :-)

Miraklet skedde på Maria Nila Birger Jarlsgatan (mittemot Riche och granne med Gucci) dit jag begav mig efter att ha hårdgooglat runt efter ställen med flest nöjda kunder. Goda recensioner av andra brukar i och för sig inte garantera att jag själv blir nöjd (vilket bekräftas av många tidigare frisörbesök) men den här gången kompenserade verkligen alla tidigare besvikelser.

Nu kan man tro att jag har något sorts problemhår som kräver enorma insatser. Så är det inte. Däremot är jag själv jättepetig med just håret och vill en massa saker som motsäger varandra. Jag vill ha det långt men fortfarande stiligt (= ”icke-bonnigt”), rakt men ändå lite vågigt och fylligt, uppklippt i trappa men inte så att det ser ut som en mössa där bak. Och så vill jag ha pannlugg utan att det egentligen är en riktigt pannlugg.

Som ni förstår krävs det en frisör med stenhårt självförtroende och förmåga att missförstå en rätt på alla punkter. Och någon som gör som jag säger samtidigt som hon känner till innebörden av ”kunden vet inte alltid själv vad hon vill ha” och vågar rädda denne från sig själv.

Läste på nätet att de på Maria Nila verkligen tar sig tid att dels ta reda på kundens önskemål och därefter för att klippa håret ordentligt utan att stressa och slarva. Och precis så kändes det när Melina som klippte mig var klar med svallet. Tjejen är i Olgas ålder men inger mer respekt än dubbelt så gamla frisörer. Och resultatet blir, som sagt, jättebra. Själva salongen är modern, mysigt liten och har otroligt sköna massagefåtöljer som knådar ryggen medan man får håret tvättat. Extra pluspoäng för Rickard Pååg som piggar upp med sitt smajl. :-)

Nästa gång jag dyker upp där (vägrar gå till någon annan nu) kommer mitt hår att tonas i en brun nyans med lila som bas. Melina föreslog det när jag frågade om det finns något som inte blir för varmt i nyansen samtidigt som det inte blir askigt platt. (Ha ha, fattar ni nu varför jag är en pain in the ass?) Hur som helst, förslaget med lila är perfekt för nu minns jag att jag faktiskt har provat det för hundra år sen i Finland och blivit jättenöjd med resultatet. Tänker absolut testa det igen.

Nu ska jag återgå till webbdesignen och annat som väntar på att åtgärdas. Försökte jobba när jag satt på Tures och drack eftermiddagste men gissa vem som dök upp som gubben ur lådan. Jo, Roger! Dammit. Det tog mig bara tre minuter att klibba loss honom från mitt bord men på den korta tiden lyckades han ändå informera om att a) nyår är tråkigt b) maten på de flesta inneställena är dålig och dyr och c) allt över 100 kr för en klippning är för mycket. Den killen är en sann naturbegåvning! Sänd mig positiv energi, någon!

Satt uppe och designade halva natten IGEN! Men man gör ju inget som man inte egentligen vill, tittade på klockan både vid ett och tvåtiden och konstaterade ändå att jag kunde finslipa högerkolumnen lite till. Började därefter leta efter ett typsnitt jag senast använt för fem år sen och som hette något med… ehh… kameler. Eller var det något med öken? Nej, det var något klassiskt och så fanns det i början av alfabetet.

Försökte identifiera en gammal rubrik skriven med det typsnittet på WhatTheFont! utan att lyckas. Övergick i bästa optimistanda till att leta efter nålen i typsnittshöstacken (jag har tusentals olika i mina arkiv) men det gav inte heller resultat. Vägrade ge mig och kom då på att man faktiskt kan få hjälp av levande experter på fontforumet istället för att låta deras programvara identifiera typsnittet. Laddade upp rubriken och skulle precis lägga mig (soooo close!)… när jag upptäckte att mitt mejlprogram Thunderbird (släkt med Firefox) äntligen har kommit ut i ny version. Wohooo! :-)

Fnulade runt en stund med backup, installation och uppgradering av insticksprogram. Inte för att det var några problem utan för att det är så kul att testa nya saker när man ändå håller på. Mozillas program är fantastiskt bra, fattar inte att de är gratis.

Hur som helst, när jag var klar (= för trött för att fortsätta) och äntligen kröp till sängs var klockan halv fem. Och jag som skulle vakna ”lite tidigare” idag. Det blev halv tolv med väckarklocka istället. Motvilligt.

Är nu på väg till jobbet. Några timmar bland julmusik, en massa överenergiska människor och kolhydrater som jag inte får äta borde lära mig en läxa om det här med vikten av sömn och vila i tillräcklig mängd.

PS. Fick precis svar på forumet. Typsnittet heter Dartagnon. :-) Vad det har att göra med kameler vet jag då inte.

Ledsen att jag gått under jorden men det blir alltid så här när jag har mina webbdesignperioder. Ni ska, som sagt, få se resultatet när det är klart. Har jobbat duktigt på den i flera timmar idag men måste lägga mig om jag ska orka upp i tid i morgon. Ska bl. a. träffa Petra vilket är perfekt variation till allt detta stillasittande.

Trots att jag varit hemma hela kvällen känns det inte det minsta tråkigt. Har skapat mysigt hålligång med tända ljus, tekokande stup i kvarten och bra musik som bidrar både till inspirationen och arbetstempot. Här får ni som kommer från krogen en glad låt att efterfesta (och leva upp) till.

Ha ha, nu har jag äntligen fått svar på min fråga om VEM dessa ”alla” som pressar oss till orealistiska kroppsideal är. Som ni kanske minns har jag aldrig riktigt förstått vem det är (utom man själv) som skapar all stress.

Men här har vi ju det svart på vitt med röda inslag! Känner ni också hur självkänslan kryper in i ett hörn och intar fosterställning? Vilken djävulsk konspiration det här med marknadsföring ändå är! Man har ju ingen chans.

Ok, färdigtflabbat. Nu åker jag till stan och träffar Petra. Hoppas att hon inte tycker att jag är för ful att leka med. ;-)