Vilken trevlig terapistund Petra höll för mig idag! Den tjejen är ju som en tankeläsare. Helt out of the blue föreslog hon att jag skulle prova något som jag själv länge haft snurrande i bakhuvudet utan att riktigt veta hur jag ska gå till väga. Nu gav hon mig både inspiration och en massa värdefull information om hur jag kan sätta fart på saker och ting. Är jättetacksam och känner entusiasmen bubbla mellan öronen. :-)

Petra själv mår bra och gör fantastiska framsteg inom bl. a. löpning. Visst är det imponerande med människor som kan tänka sig att springa Maraton? Jämfört med vissa (gissa vem) som blir glatt överraskade när de klarar 4 km på löpbandet. Petra tror att jag är ”för mycket livsnjutare” för att gilla aktiviteter som ger blodsmak i munnen. Hmm… ligger något i det. :-) Men jag beundrar ändå hennes framåtanda. Och ni som är lika sporttokiga, missa inte hennes Maratonblogg på SvD!

Idag satt vi på Espresso House, den stora som ligger på Vasagatan. Det fanns en liknande på Stureplan för några år sen, vad synd att den stängde och blev en TeliaSonera! Espresso House är den kedja som har godaste latten här i stan, den är faktiskt i klass med Non Solo Bars.

På tal om något helt annat: HUR kan folk gå omkring i trasiga strumpbyxor frivilligt? Det ser ju heltrashigt ut! Som om man blivit drogad och våldtagen i något dike.

Var lite oförsiktig med naglarna och rev upp ett hål på ena sidan av mina. Höll på att skämmas ihjäl den tid det tog att ta sig över till Åhléns för att panikköpa nya. Försökte känna mig trendig (som alla ungdomarna i tunnelbanan) men hade ändå valt att bli osynlig för en timme om det bara var möjligt. What’s up med modet just nu? Varför är det plötsligt coolt att se ut som en knarkhora?

Igår kom första snön och allt det medför. För min del att jag håller på att bryta benen av mig eftersom jag älskar högklackade stövlar och går omkring i såna tills det blir för halt på gatorna – något jag märker genom skräckupplevelser typ den igår. Trippade glatt fram på väg till Scandic Anglais och tyckte att det var hur härligt som helst med all blötsnö som forsade ner uppifrån… tills jag plötsligt märkte att jag inte längre hade kontakt med marken utan gled fram på snöslask. Rakt upp i luften.

Det finns inget mer förnedrande än att inte kunna behärska sina höga klackar! Lyckades tack och lov återfå balansen genom att vifta runt med armarna som en uppskrämd höna och grabba tag i ett trafikljus. Kände kallsvetten bryta ut när jag tänkte på hur det kunde ha slutat – gipsade ben ser asfula ut i stay-ups.

Tycks bara vara jag som har såna här problem för alla runtomkring verkade ha spikskor och snökedjor och saktade inte ens farten medan jag själv halvkröp den korta sträckan som var kvar till hotellet (och härlig heltäckningsmatta som man omöjligt kan halka på). Så där är det varje vinter. Börjar förstå charmen med rollator…

Vilket mirakel, mina ögon har återfått normal färg! Satt uppe och designade halva natten igen och blev lite orolig för dem tretiden. Men jag kunde ju inte sluta precis när det var som roligast, och när det fanns hur mycket som helst kvar att göra. Ni som knappt fattar hur man använder ett mejlprogram – ni vet inte hur lyckliga ni är! Att knacka kod är beroendeframkallande och inte alls bra för hälsan (säger mamma).

Nu ska jag varva allt skärmstirrande med andra aktiviteter ute på stan. Fast NC10:an finns ju med i väskan… så helt datorfritt blir det inte. Och på tal om det, Olga har precis fått en nyare och större modell av Samsungs bärbara än den jag har. Hennes är också vit men har Windows 7 förinstallerat. Nu måste jag ju uppgradera – och då menar jag inte bara operativsystemet! ;-)

Bifogar en inspirerande trudelutt åt min underbara lillasyster. Vi tycker båda att julen mest ska handla om värme, kärlek och omtanke – men det utesluter inte att man också älskar julklappar.

Ni som inte är helt tondöva (eller som struntar i att speglarna spricker) kan sjunga med och känna materialismens ljuva vågor skölja över er. Här finns sångtexten.

Åh, jag bubblar av återhållen skrivenergi och skulle egentligen vilja författa något riktigt trevligt åt er. Men nu kom jag precis hem och måste fortsätta med webbdesignen. Vill så gärna få klar den också.

Här är en bild på mig från tidigare idag istället. Låtsas att den berättar någon intressant historia. :-)

Känner mig väldigt social trots allt datanörderi. Satt och pratade hur länge som helst med Konrad igår (ha ha, han låg i badkaret och man hörde plaskande i telefonluren) och hann knappt vakna innan Olga plingade och bubblade över av glad energi (såna människor är guld värda!). Vi planerar Nyåret och så har hon som vanligt en massa spännande på gång som är kul att diskutera.

Nu har jag plumsat genom jättesnödrivor hela vägen till Sturegallerian (snödrivorna fanns vid huset där jag bor, här i centrum är det ganska snöfritt – utom utanför Natuzzi där jag höll på att flyga i luften igen) och ska träffa Ritah på Tures. Och hon kommer NU. Bye!

Hej! Klockan är mitt i natten och jag är på väg i säng – så fort jag har lackat naglarna, druckit te och fixat navigationspanelen på den nya sajten (räkna själva ut när det blir). Vägrar dessutom lägga mig innan ni blivit informerade om hur dagen varit. Because you’re worth it. ;-)

Så här såg det ut när Ritah och jag hade pratat klart på Tures:

Borde egentligen ha beställt champagne för hon hade världens bästa nyheter att komma med. Jag väntar med spänning på resultatet av det vi diskuterade så att jag äntligen kan tala om det för er också. Är på jättebra humör, inte förvånad men lite chockad över… ja, livet helt enkelt. Berättar mer senare.

När vi pratat klart rusade Ritah vidare till nästa träff och jag märkte att jag inte ätit något sen de två äggen jag kokade till frukost. Gled (bokstavligen) över till Baresso. Gatorna runt Sturegallerian tycks vara uppvärmda för de är helt snöfria men de vid Östermalmstorg är raka motsatsen. Att det inte verkar existera något sort gatuunderhåll i den här stan gör inte saken bättre.

I Finland finns det faktiskt en lag som tvingar den som äger fastigheten som gränsar till en hal gångbana att betala skadorna åt dem som halkar. Motiverar dem att skotta snö och sanda (hmm… konstigt att det ändå finns ord för fenomenet i det svenska språket) på ett helt annat sätt än här.

Anyway, såg väl inte sådär jättegraciös ut när jag i snigelfart tog mig fram på klackarna (don’t ask!) men det är resultatet som räknas – i det här fallet Baressos läckra Hälsotallrik. Älskar deras porslin! Ingen risk att drabbas av depression medan man äter, eller hur? :-)

Och så här ser det alltså ut här i huvudstaden idag. Plus en hel massa extra snö som inte syns på bilden. Det är ett riktigt winter wonderland just nu och jag måste erkänna att det är hur mysigt som helst. Stortrivs! :-)