Satt på jobbet och reflekterade över vardagen samtidigt som jag petade i mig lunchsushin. Tänk så avtrubbad man blir av sin omgivning. Saker som tidigare verkat helt absurda övergår plötsligt till att vara rutin och innan man vet ordet av undrar man hur det går att leva på något annat sätt än det nuvarande.

Ta den här stan t. ex. – innan jag flyttade hit bodde jag på mindre orter precis utanför Helsingfors. Finland är ett i-land med stort I och ligger rent teknologiskt ett steg före Sverige. Torbjörn och jag blev stumma av chock när vi kom till Stockholm i mitten av 90-talet och upptäckte att man här uppehöll något slags stenålderssystem som hette Postgiro. Vi var tvungna att fylla i en blankett (tydligt!) för varje faktura som skulle betalas, lägga dem i ett kuvert och därefter lägga kuvertet i en vit Postgirolåda ute på stan. My God! I Finland betalade man räkningarna i bankens automater precis lika smidigt som man tog ut kontanter.

En annan grej som förbryllade oss var att det inte fanns täckning för mobiltelefonen överallt i Stockholms innerstad då man i Finland kunde vara ute i ödemarken och fortfarande ha perfekt kontakt. Och varför var samtalspriserna så fruktansvärt dyra? I Finland hade alla redan sagt upp sitt fasta abonnemang eftersom mobilringandet var billigare.

Men allt det där är ju historia. Det jag tänkte på idag är hur mycket min nuvarande Stockholmsvardag skiljer sig från livet ute på finska landsbygden. Låt oss börja med maten till exempel. Sen jag flyttade hit har min lunch utökats med rätter som låter helt obekanta för genomsnitts-Virtanen i Östra Nyland. De flesta ser ut som frågetecken när jag säger focaccia, quinoa, tapas eller latte macchiato. Och det är överraskande många som fortfarande ”inte äter rå fisk och sjögräs”…

Att lägga ut närmare 100 kr på ett cafébesök (latte + bakelse) anses lite galet på mina tidigare breddgrader. Samma sak gäller afterwork (okänt begrepp). Barmingel mellan jobbet och hemmet är en typisk Stureplanstradition som jag förälskade mig i efter att jag flyttat till Stockholm. I Finlands urskogar dricker man sin sprit hemma efter maten.

På tal om skogen… Ute på finska landsbygden har de flesta bil. Det finns självklart bussar men det är glest mellan turerna och bor man inte precis vid vägen är de till föga nytta. Trots långa avstånd är befolkningen ändå punktligare än i Stockholm – och helt klart mindre stressade. Här i stan blir folk småhysteriska om de står på T-Centralen och SL meddelar att ”det blivit förseningar i trafiken – nästa tåg mot Ropsten befinner sig för närvarande vid Slussen”. Och trots 5-minuters trafik i tunnelbanan är alla ändå minst 10 minuter sena till sina träffar.

Ute i handeln finns det också skillnader. I Finland tycks kortbedrägerier inte vara något större problem för där behöver man inte legitimera sig förrän beloppet överstiger 50 € (ca 500 kr). I Stockholm får man lägga tillbaka tuggummit i hyllan om man glömt PIN-koden och inte har leg. Det är nolltolerans som gäller – fast nu när vi använder chip sitter ju kortet fast i automaten vilket gör att kassörskan inte kan jämföra namnet på kortet med namnet på ID-kortet. På tal om att det blivit ännu säkrare… not.

Vidare svänger vi här i Stockholm oss med coola termer typ att man kan få sina varor plomberade. Finnarna ser lika frågande ut varje gång de får frågan i kassan (samtidigt som deras hand automatiskt nuddar käken). Vet inte vad Stockmanns bytespolicy är men här misstänker man tydligen att jag som kund tömmer hårfärgstuben på färg, fyller den med något billigare, slätar ut den igen och återlämnar till Åhléns. Något de inte skulle märka. Kan man bli annat än smickrad? ;-)

Och till slut har vi det här med gosandet (som jag tar mig friheten att kalla fenomenet på ren rikssvenska). I den här stan kramas vi och kindpussas minst lika mycket som i Hollywood. Vi tar på varandra, kallar varandra ”gumman” och är hur vänliga som helst. Tom. om vi blir knuffade bakifrån. Att prata med främlingar anses helt normalt – likaså att prata högt i mobil och för sig själv eller att nynna någon melodi trots att man står i en för övrigt knäpptyst hiss tillsammans med andra människor.

I Finland är man mer lågmäld, ogillar att ”tvätta sitt byk offentligt” och anser att de som pratar med sig själva är knäppa och borde låsas in. Jag håller med, men det är säkert bara frågan om kulturkrock. ;-)

Och som ni redan vet – jag älskar Stockholm!

Hur ser det ut i övriga Sverige? Skiljer ni er mycket från Stockholmare eller nickar ni igenkännande när ni läser mina observationer?

Nu är det kokta fläsket stekt! Det är nyårsafton i övermorgon, Olga kommer i morgon och jag har fortfarande inte löst klädfrågan. Vägrar köpa något jag ogillar – vägrar festa i befintliga kläder. Förstår ni problemet?

Om någon nu häver ur sig en floskel i stil med ”det är insidan som räknas”, ”man kan ha roligt utan glitter” eller vad som helst om svältande barn i Afrika så följer en smäll på ögat. Vi pratar om Nyårsfirandet. Nu är det lyx, flärd och yta som gäller. Och hör sen!

Skulle skratta mig lycklig om jag kunde hitta något som liknar detta:

Så fin! Och som klippt och skuren för att passa mig. Men varför vara blygsam? Även följande kreationer skulle sätta guldkant på tillvaron:

Kan eventuellt tänka mig lite kortare versioner men, å andra sidan, vem är jag att saxa i tygöverflödet? Skulle stortrivas i dem precis som de är – så länge jag slapp sätta min fot i en Stockholmstaxi.

Tar ett djupt andetag och kollar igenom butikerna en gång till. Och det kommer att gå bra också om jag inte hittar något. Behövs bara lite mer skumpa då. ;-)

Ja, precis så enkelt gick det att hitta nyårsklänningen idag. Vilket igen bekräftar hur viktigt det är att spela hard to get med universum och inte vara desperat trots att man verkligen behöver något.

Promenerade in på Sturegallerian, gick in i första bästa butik och såg en ursnygg klänning i rätt storlek hänga på väggen. Provade, flämtade till av lycka och rusade till kassan med en gång.

Men inte nog med det. Trots att det var rea på 99% av sortimentet var ”min” klänning självklart en av dem som inte var nedsatt (story of my life)… Men såna där bagateller går att lösa i en handvändning om jag är på rätt humör – och som hämnd för att jag inte får tillräckligt bra betjäning. Expediten var nämligen allt annat än serviceminded när jag frågade om tvättråd så jag bestämde mig för att ha lite kul och psyka henne i bästa Fexeus stil.

• Talade om att jag var intresserad men orolig över en lös tråd precis vid dragkedjan. Resultat: 10% rabatt och tråden bortklippt.
• Trutade med läpparna och såg lite bekymrad ut. Påpekade att klänningen var fin men en aning överprissatt med tanke på att kvalitén inte överträffade Karen Millen. Resultat: fråga om hur mycket jag ville betala för den.
• Höll en konstpaus och föreslog halva priset. Resultat: rynkad panna och ovilja att sälja så billigt.
• Frågade vad det bästa priset hon kunde ge var och lyckades vara tyst längst. Resultat: 40% rabatt! :-)

… i alla fall i Dolce & Gabbanas kampanj för vår/sommar 2010. Helt klart ett steg i rätt riktning jämfört med Louis Vuitton -reklamen.

Varsågoda, här får ni en förhandstitt på ett par bilder som kommer att dyka upp i januarinumret av italienska Vanity Fair.

Jag själv är precis lika huslig just nu. Tvättar kläder, diskar och städar badrummet. Olga landar i morgon kväll och efter det kommer jag inte att lägga två strån i kors resten av året. :-)

Åh, vad jag älskar att upptäcka nya cafébarer! Mitt senaste fynd har funnits under näsan på mig hela tiden men jag har inte förrän nu insett att det uppfyller alla kriterier för en bra arbetsmiljö så här på vintern.

Var egentligen på väg hem när jag plötsligt bromsade in vid Story Hotel som ligger precis vid Stureplan. Kom ihåg hur trevligt det var att dricka skumpa i restaurangen (hamnade där av en slump förra månaden) och beslöt att gå in för att ta en titt på bardelen.

Vilken bra idé! Storys inredning är ett mellanting av New York-ruffigt och Paris-bohemiskt med asiatiska inslag. Möblemanget längst in i lokalen består av murrigt mörka träbord och purpurfärgade sammetsfåtöljer vilka tillsammans utgör perfekt skrivhöjd för de med datorer. Loungemusiken är på precis rätt nivå och de övriga gästerna utgör ett trivsamt bakgrundsbrus utan att störa.

Därtill har stället garanterat stans mysigaste belysning tack vare perfekt dimmade spotlights och kandelabrar med levande ljus på borden.

Personalen är vänligt sinnad och serverade min macchiato med precis så mycket skum som gör mig lycklig. Pluspoäng för den underbara porslinsmuggen, passar perfekt för årstiden.

I’m happy, alltså. Nästa gång ska jag testa maten för cafémenyn (.pdf) ser minst sagt lovande ut.