Blir ni förvånade om jag avslöjar att jag har skrivsvårigheter? Ja, allvarligt! För det finns ingen annan förklaring till att jag idag har suttit och skrivit om (och om och om och om) en viktig text som borde ha blivit färdig redan igår kväll. Hell, den borde ha varit klar redan i går på dagen – istället för nu när jag äntligen lyckades förvandla min andemening till något som kan kallas läsbart, kort och koncist.

Till skillnad från ”normala” dyslektiker är mitt problem inte att bokstäverna hoppar runt eller att å-ringar och ä-prickar ser likadana ut. Och läsning går också hur bra som helst, ni skulle se hur fort jag slukar en Cosmo (fast det hjälper förstås att veta vad som står där på förhand…) och handlar det om kvantfysik i någon bok så går det lika smidigt.

Nej, vad jag har problem med är formuleringen, alltså hela textkonstruktionen. Känns som evigheter innan jag får till en vettig meningsbyggnad och kommer på de korrekta orden för alla mina abstrakta tankar. För antingen kan jag bara uttrycka dem på något annat språk (och då saknas självklart motsvarighet i svenskan) eller så är grejen bara en känsla i mitt huvud – jag vet alltså själv vad jag menar men får inte fram det verbalt.

Något som gör uppgiften ännu svårare (fast jag klagar inte i det här fallet) är att jag har känsla för språkets rytm och vet hur det ska låta när en text flyter fram i rätt takt. Jag korrekturläser alltid mina skriverier flera gånger och lägger då genast märkte till om det låter hackigt eller avhugget på något ställe. Och då måste det självklart ändras vilket innebär att man får riva upp hela meningar och ibland ännu mer… tick, tack…

Därefter ska alla skrivfelen rättas (långa naglar + tangentbord = dålig kombination) men även andra felaktigheter, och de är ännu mer tidskrävande. Vanligtvis är det fråga om s. k. verbala tics. Jag har kanske använt ordet ”som” fyra gånger i samma mening, eller så börjar varje stycke med ”jag”. En annan variant är paradoxalt nonsens, uttryck typ ”regelrätta skrivfel”, något jag precis raderade från första meningen i detta stycke. Och så har vi förstås alla syftningsfel, felaktiga prepositioner, blandning av direkt och indirekt anförande, finlandismer (t. ex. ordet ”anförande” tycks bara användas i Finland)… you name it.

Och precis när jag tror mig vara klar märker jag att det finns ytterligare en viktig sak som bara måste nämnas i sammanhanget. Självklart går den inte att pressa in hur som helst – och så börjar allt om från början.

Det här gick förvånansvärt fort att skriva, men det beror kanske på att jag är arg. Och att jag här i bloggen struntar i om texten låter lite hackig ibland, annars skulle det bara bli ett inlägg i veckan. Borde kanske tillåta mig vara lite slarvigare även i andra sammanhang – bara jag inte sjunker så lågt att jag börjar med sär skriv nin gar! ;-)