Hur hittar man meningen med sitt liv?

Fick följande fråga som kommentar till min guide om attraktionslagen:

Hans: Mitt problem tror jag är att jag egentligen inte vet vad jag vill ha. Attraktionslagen, life coaching och alla andra liknande filosofier och metoder verkar gå ut på att alla har någon slags djup stark önskan eller livsdröm. Var (i sig själv eller annat) kan man hitta sin ”livsuppgift”, vad man verkligen vill, vill ha etc? Tips mottages tacksamt. Det är lätt att tro att man vill ha något men oftast känns det som att jag bara är påverkad av omgivning, kultur och min egen historia.

Den här frågan låter smärtsamt bekant. Faktum är att jag själv har ställt den åtskilliga gånger under årens lopp och som följd samlat på mig en del insikter och erfarenheter som kanske kan vara till hjälp även för er andra. Det viktigaste jag lärt mig är att syna problemet i roten. Innan man börjar söka meningen med sitt liv måste man först förstå varför man inte redan vet vad man önskar sig. Svaret är överraskande logiskt:

  • därför att man inte kan önska sig något som man är omedveten om
  • därför att ens förmåga att önska sig saker är avtrubbad

Låt mig belysa med en berättelse ur verkliga livet – mitt eget.

Historien om hur jag tappade bort mina drömmar

För några år sedan bodde jag i Finland och var fullständigt nöjd med tillvaron. Jag hade uppnått allt jag drömde om under gymnasietiden och vaknade varje morgon upp till en vardag som inte kan kallas annat än idyllisk. Det fanns inte ett moln på min himmel: pengar: check, kärlek: check, hälsa: check, vänner: check. Ingen stress, inga krav, inga konflikter. Det värsta som kunde hända var att dagens Glamour-avsnitt blev inställt pga. av någon världskatastrof. Men då kunde man ju åka och shoppa. Eller äta ytterligare en portion glass.

Låter som paradiset på jorden, eller hur? Fel. Det här var den värsta tiden i mitt liv!

Diagnos: för nöjd för sitt eget bästa

Missförstå mig rätt nu, jag är inte en sån som känner mig obekväm i trevlig miljö. Eller någon som till varje pris vill hitta elände och problem att beklaga sig över. Det är faktiskt tvärtom, jag har förmågan att vara lycklig oberoende av yttre faktorer och kan hitta en guldkant i tillvaron under alla förhållanden. Tom. under mitt första år i Sverige (precis efter gymnasiet) då jag bodde i en sliten andrahandstvåa i Bromma, använde banankartonger som sminkbord och åt makaroner med soja sista veckan i varje månad.

Det finns ingen som kan såra, svika eller förolämpa mig så att jag tar riktig skada och skrubbsåren läker på några dagar. Jag oroar mig inte över att förlora ägodelar eller människor, tar varken kritik eller beröm personligt och känner mig trygg så länge jag själv finns kvar och har potential att börja om hur många gånger jag än snubblar.

Blir nästan avundsjuk på mig själv. Ett liv utan fixeringar är ju alla psykologers heliga Graal, världsreligionernas mantra och filosofernas favoritutopi. Snacka om perfekt tillvaro!

Men vad de glömmer att nämna är att livet är roligt bara när man rör sig mot något mål.

Medaljens baksida

När man inte upplever någon kontrast finns det inget som stimulerar fram nya drömmar. Och häri ligger problemet.

Vad som egentligen hände under de där lättjefulla åren i soffan var att jag tappade kontakten med mitt ”önskecenter”. Det fanns inget som väckte min entusiasm. Ytterligare ett par nya skor kunde omöjligt göra mig lyckligare än jag redan var. Inte en ny utbildning heller. Och inte ens en plattare mage, trots att spåren av överdriven kolhydratkonsumtion började framträda rätt tydligt nu. Men min vardag funkade ju perfekt ändå. Varför anstränga sig?

Jag skulle ha levt så här för evigt – om det inte varit för en liten fråga som ständigt gjorde sig påmind vad jag än gjorde och var jag än befann mig: om jag hade allt jag behövde, hur kommer det sig att jag var så fruktansvärt uttråkad? Svaret kom som en chock: därför att jag var levande död. Jag hade drabbats av ”boreout” – motsatsen till burnout.

Ett liv utan mål saknar mening och ett meningslöst liv kan inte vara lyckligt. Det kan vara tryggt, bekvämt, okomplicerat – men absolut inte lyckligt. Lycka är nämligen en paradox, man känner den bara så länge man inte inte har fångat den.

Jag stod nu inför det märkligaste valet i hela mitt liv: att antingen fortsätta vara helnöjd men uttråkad, eller att börja drömma om något men samtidigt öppna dörren för besvikelser och risken att känna behov som kanske inte blir tillfredsställda. Jag skulle bli tvungen att känna mig mer olycklig för att bli lyckligare!

Ja, ta en drink ni också.

Jag grubblade i månader men valde till slut att jag vill ha mer. Jag vill ha mer av allt det jag redan har och är nöjd med. Och det ska vara större, finare, roligare och häftigare. Och jag är värd allt detta bara för att jag redan är nöjd med det jag har. Det var dags att aktivera ha-begäret!

Men vad skulle jag önska mig då?

Hur jag än letade lyckades jag inte hitta något specifikt som väckte någon större passion. Samtidigt hade jag ju redan konstaterat att jag inte var lycklig och mitt tillstånd förvärrades i rask takt. Till slut låg jag i fosterställning på köksgolvet och bölade tills jag knappt kunde andas. Torbjörn kunde inte göra ett skvatt, för det var inte honom jag var missnöjd med. Det var mig själv.

Och då… precis när jag bestämde mig för att vägra bli apatisk igen om jag så skulle stryka med på kuppen, hände något.

Minns ni hur man gör när man tappat bort en grej? Man går tillbaka till senaste platsen man sett den på.

Sanningen gick upp för mig som solen på morgonen: jag hade låtit omgivningen och omständigheterna begränsa mina drömmar! Inom ramen av det jag trodde vara möjligt för mig att uppnå där och då fanns inget jag ville ha – men när jag kikade runt hörnet var det något som fångade min uppmärksamhet. Jag kom plötsligt ihåg hur lycklig jag var i Stockholm och hur mycket jag ville uppnå när jag bodde där. Det blev mitt första mål av många. Och resten vet ni. ;)

Konkreta tips för den som vill finna sina drömmar

Nu återgår vi till din fråga: hur hittar man motivation till att önska sig nya saker? Utifrån det jag lärt mig hittills rekommenderar jag följande:

Ställ en diagnos. Läs boken ”I Could Do Anything If I Only Knew What It Was” av Barbara Sher. Den innehåller profiler av människor som befinner sig i precis samma situation som du. Jag kände igen mig i flera, men speciellt i den som handlade om att stänga av ”önskecentret” i hjärnan för att bespara sig onödiga problem. Boken innehåller självklart tips på hur man åtgärdar sina problem och i kombination med andra metoder kan den faktiskt ge en knuff i rätt riktning.

Byt miljö. Pröva nya saker, utsätt dig för nya situationer och sök dig till människor som verkar spännande och kan sånt som inte du kan. Testa allt som verkar någorlunda intressant. Du begränsar dig utifrån din omgivning, din kunskap om vad du tror dig kunna välja mellan. Det är som att ta in mig i en Biltema-butik, där jag måste hålla en stark latte i handen för att inte somna stående. Om någon där generöst erbjöd mig att ta vad som helst – GRATIS! – skulle personen mötas av en entusiasm svalare än Sibiriens badvatten. Är det för att jag saknar känslor? Så klart inte, men jag begränsas av felaktigt sortiment. Lösningen är att vandra vidare längs gatan och upptäcka att det finns andra slags butiker. Såna vars urval får en att flämta till och vilja köpa ALLT på hyllorna.

Min nuvarande stora dröm dök inte upp förrän jag träffade en person som fick mig att inse exakt hur obegränsade resurser som står till mitt förfogande. Så fort tidigare mentala begränsningar försvann kom jag på något som jag inte ens kunde föreställa mig tidigare eftersom det låg utanför ramarna för det jag räknade som realistiskt och genomförbart.

Gå tillbaka i tiden. Ta en närmare titt på vad du ville ha innan du nöjde dig med det du har nu. Tänk känsla, inte saker. Vilken miljö eller situation gjorde dig uppspelt och glad? Varför? Känns det kanske lika spännande fortfarande?

Ta hjälp av attraktionslagen. Jo, du har visst ett specifikt önskemål! Du önskar att få veta vad meningen med ditt liv är. Fråga universum vad det är som gör dig lycklig. Var uppmärksam under veckorna som följer, det kommer antagligen att dyka upp symboliska och/eller reella situationer och möjligheter som du bör ta fasta på.

Använd akut återupplivningsutrustning. När man är avtrubbad och lever ett inrutat liv är energinivån så låg att man inte skulle känna igen sin livsdröm om den så landade i ansiktet på en. Du måste därför på konstgjord väg försätta dig i ett tillstånd som påminner om den upphetsning och passion man känner när man gör saker man älskar.

Rulla in dig själv till akuten och koppla fast defibrillatorn. Mindre drastiska lösningar heter: sex, sport, bra musik och i vissa fall alkohol. Idén med dessa är att försätta kroppen i ett fysiskt tillstånd som lurar hjärnan att anpassa tankarna därefter, inte som bedövningsmedel för ett olyckligt liv. Jag försöker alltså inte uppvigla befolkningen till att börja dricka, däremot stämmer påståendet ”in vino veritas” och en vältajmad fylla kan hjälpa vissa människor att äntligen spotta fram vad de innerst inne önskar sig men inte vågar säga i nyktert tillstånd.

Inget resultat? Fine, då tar vi i med hårdhandskarna.

Fejka en nära-döden upplevelse. Nu menar jag inte att du ska kasta ut dig framför ett tåg, men blunda och låtsas att du kommer att dö idag. Lev dig in ordentligt! Vad känner du? Vad ångrar du mest av allt? Vad får dig att vråla ”Neeej! Jag är inte redo! Det här är orättvist! Jag vill inte! Jag vägrar dö innan jag…” – ja, innan du gjort vad? Vad skulle du bli riktigt bitter över att missa här i livet?

När jag gör så här punkterar jag äntligen mitt orubbliga lugn och min ”jag behöver inget speciellt för att vara lycklig -attityd”. Plötsligt dyker det upp krav som måste uppfyllas innan jag kan säga att jag har levt som jag velat. Jag knyter händerna, biter ihop tänderna och mumlar att ingen jävel i världen kommer att hindra mig från att uppnå A, B och C. Och bara för att jag inte vet exakt hur jag ska gå tillväga så är jag ändå oändligt tacksam för att ha dessa drömmar.

Fortfarande osäker? Det är för att du är rädd.

Ställ frågan: vad skulle jag svara om jag visste? De flesta som lyckas hitta sin drömlivsstil blir inte speciellt överraskade. Sanningen är nämligen att man redan vet vad det är, man vill bara inte erkänna det. Det är de praktiska detaljerna som gör en förvirrad, inte drömmen i sig. Orsakerna varierar men en av de vanligaste är oförmåga att se någon ekonomisk vinst i det man innerst inne vill syssla med. Vi är lärda att tänka praktiskt, alla idéer som inte genast kan omsättas i pengar anses värdelösa.

Det här är typiskt för mig. För några år sen tröttnade jag på att bli klappad på huvudet och kallas duktig utan att få motsvarande bekräftelse på bankkontot. Som följd lät jag i ren protest bli att använda mina talanger till nytta för andra människor, men vad jag inte förstod var att jag samtidigt berövade mig själv glädjen av dem. Jag har sen dess insett att jag måste släppa kontrollen lite. Det är inte min uppgift att veta HUR jag ska bli belönad, min uppgift är bara att ha kul. Denna insikt har bl. a. resulterat i denna blogg, ett eget företag och det slags liv jag lever idag. Och på våren tar jag första steget mot ytterligare en grej som ligger mig varmt om hjärtat men som jag hittills har ignorerat. :)

En annan sak värd att minnas är att inget är slutgiltigt och för evigt. Det finns alltså inget krav, eller ens behov, att komma på vad du ska syssla med under resten av ditt liv. Frågan är istället vad du vill göra som den person du är just nu. Den optimala livsstilen motsvarar ens djupaste värderingar och ideal. Inte de politiskt korrekta utan de man verkligen tror på innerst inne. Våga erkänna vilka de är!

33 kommentarer :

  1. Mojn,
    Det fanns en trevlig restaurang i Düsseldorf som hette ”in vino veritas”, firade ett nyar där. Den gick i konkurs…

    Anyhow,
    Fin artickel. Själv har jag mer eller mindre haft min riktning klar. Bytte dock mellan teoretisk fysik och tekninska vetenskaper i nagot skede. Till detdär om att byta omgivning (har just flyttat till Frankrike efter att ha bott 3 ar i Tyskland, och levt flera manader pa hotell i Rumänien, Portugal och Polen): gräset är inte nödvänligtvis grönare i andra länder, men man ser sitt hemland (Finland) med lite andra ögon.

  2. Thanks! Såg också Finland med nya ögon efter att jag flyttade, på gott och ont. Att byta perspektiv ger alltid en massa nya intryck, vilket är precis det man behöver för att utvecklas. I vilken riktning väljer man såklart själv.

    Tror inte att det var pga. av dig som den där restaurangen gick i konkurs… so don’t feel bad. ;-)

  3. Hmmm vad håller ditt företag på med?
    Bara några dagar sedan du frågade mig detsamma ;-)

  4. Irina, du är alltid så klok…:-) Man får sig en (bra) frågeställare och tankarna tar nya vägar när man läser dina ord. Thanx, dear!

  5. Cia: Jag startade upp Stockholms första ordning och reda -företag. Som ordningskonsult hjälper man privatpersoner och företag att rensa i röran och skapa logiska förvaringslösningar för sina ägodelar. Klart intressantare än butiksjobb, som du förstår. ;-)

    Casia: Tack själv! Blir minst lika glad när jag surfar in hos dig. :-)

  6. Efter att grundbehoven tillfredsställts har vi väl alla ett behov av att uttrycka oss och utvecklas. Ingen mår bra av att bara ”vara”. Ser själv livet som ständig utveckling, vill kunna se tillbaka på varje år och inse att jag lärt mig en massa.

    So far so good, vi får se var vi befinner oss om 5-10-20 år… verkligheten är alltid intressantare än vad man kan föreställa sig. Själv blir jag alltid lika förvånad då jag tänker tillbaka på vad jag åstadkommit. Om någon sagt åt mig för 10 år sedan, att jag kommer att vara den jag är i dag skulle jag absolut inte ha kunnat tro det! :)

  7. Du är verkligen ett praktexempel på hur bra det går när man följer sitt hjärta och satsar på det som känns rätt. Att skapa glädje för sig själv och andra samtidigt som man får utlopp för sin kreativitet är precis det som är meningen med livet. Keep it up! :-D

  8. Vilket inlägg Irina! Prickar helt rätt och jag känner SÅ igen mig i det du beskriver! Du satte orden på mina känslor som jag hade perioden innan jag flyttade till Paris, jag kände mig levande död. Trist, men ack så sant! Jag hade allt men kände ingen glädje och njöt inte riktigt av det jag hade uppnått och det var JUST DÄRFÖR jag ”klippte bandet” till min trygga tillvaro och kastade mig ut i den vida världen för att ställas inför nya utmaningar, få mer erfarenhet, lära känna mig själv och inte minst av allt…känna att jag lever :-) Jag är en person som måste ha lite motstånd då och då och blir ganska lätt uttråkad om att flyter på utan några som helst hinder. Med andra ord, jag klättrar hellre upp för äppelträdet själv för att plocka mina äpplen än att få dom rakt i handen ;-)

    Kram!

  9. Jag kände igen mig i din situation så fort du berättade om den när vi träffades. Och det är därför jag hela tiden har uppmanat dig att ”go for it”! Tycker att du är stentuff som vågade ta steget ut och verkligen leva istället för existera. Lycka till i Paris! Ska flyga över och smaka på äpplena med dig så fort jag kan. :-)

  10. Fantastiskt. Jag har en magisk låda hemma.
    M är förundrad över hur bra den fungerar, alltid när han vill ha något så brukar jag svara kolla i ”svartalådan”. Helt magiskt brukar det ligga där :-)

    När vi var frivilliga särbos skaffade han till och med en egen svart låda.
    Det är allt man behöver för att hålla ordning.

    Jag behöver en svart låda på vinden också men det fanns ingen som fungerade på samma magiska vis.

    Är det du som konsultar då? Eller har du anställda?

  11. ”fejka en nära döden upplevelse”… Vet du att jag varit redo att dö flera gånger. Om döden bara velat komma och ta mig.

    Det är en ganska konstig upplevelse men den kom efter att jag låg på en sjukhusbrits med huvudet ner och fötterna upp och höll på att dö.
    Jag såg mig själv där och sedan såg jag dem sätta dropp och kände hur jag sögs in i kroppen igen. Ilskan jag kände över det var överväldigande, varför kunde de inte bara låta mig dö? Det var ju så lugnt och skönt och inte alls skrämmande.

    Jag hatade sköterskan men var för svag för att protestera.

    Ja nu sitter jag här några år senare och försöker finna glädje i livet. Jag är inte uttråkad som du beskrev, jag är missnöjd och försöker hitta vägen till nöjd. Jag vet att det finns en väg för jag är inte kroniskt missnöjd, men frågan är vad ska jag göra istället för det jag är missnöjd med.

    OJ Jag tror inte jag kommer till avslut här… för då får du en roman i kommentarerna.

    Men tack Irina för att du får mig att tänka efter! Det får bli efterklämmen på min harang!

  12. Hej Irina! Nu blev jag så förvånad av tillfälligheternas sammanträffande att jag nästan tappade hakan. Att du även är ordningskonsult!! Sammanträffandet består i att just det är även min reservdröm att bli just orgningskonsult då jag ääälskar att få ordning på saker och ting. Julie Morgenstern är min stora idol. Önskar nog att jag hade tid med både det och mitt dagtidsjobb på universitetet. Kanske är det min mening med livet…

  13. Cia: Oj, du har verkligen testat allt! Nu när du vet att man inte behöver vara rädd för döden är det kanske dags att lära sig något som är ännu svårare: att inte vara rädd för livet. Missnöje övergår ofta i ilska, och ilska är bra för det är rå energi. Utmaningen är att hitta något att rikta in den på. Håller verkligen tummarna för att du ser en glimt av något som gör dig intresserad. Kom ihåg att du förtjänar det bästa! :-)

    Annika: Märker att du har börjat tillämpa attraktionslagen. :-) Kan lova dig att du kommer att uppleva ännu häftigare sammanträffanden ju mer du övar.

    Som vanligt inspirerar du mig till att skriva ett helt inlägg som svar. Kolla här.

  14. Vilket fint inlägg!!

    Om jag hade en sådan intressant och inspirerande person till en väninna jag skulle vara överlyckligt:-)

  15. *nu rodnar jag* Tack! Och välkommen till bloggen. Sitter och läser din, har faktiskt aldrig läst en rysk blogg tidigare. Очень интересно! :-)

  16. Ska skriva svaret på svenska…hoppas det gör inget:-)

    Спасибо:-)

    все делятся своими историями и положительными исходами, хотелось бы тоже поделиться секретом своего успеха, но у меня пока только история и очень длинная…до успеха пока далеко….я нахожусь только в начальной стадии – вчера уволилась с работы:-)) потому что, как ты пишешь – не приносит мне удовлетворения…..а что делать дальше не знаю или скорее боюсь:-))) И даже не помогают советы мужа, который кстати занимается тем, чем и ты в свободное время от сидения за компьютером;-) – ведёт семинары по самосовершенствованию – коллега;-) Но от своих сложнее советы воспринимать – научный факт.

    А твой пост, то что мне нужно было прочитать сегодня…ещё раз спасибо;-)

  17. Да, знаю по собственному опыту что советы близких часще раздражают чем помогают. Не слушайся некого, только ты сама знаешь куда и на что тебя тянет. Дерзай, не бойся! Хуже скуки нет нечего. Желаю тебе удачи! :-)

    Och samma på svenska. ;-)

  18. Tack så mycket. Det finns mycket matnyttigt för mig att hämta i det du skriver. Det här har jag tyvärr redan provat:
    ”Det är inte min uppgift att veta HUR jag ska bli belönad, min uppgift är bara att ha kul.
    Det resulterade i bitterhet och det var… kort sagt som det du själv var inne på:
    ”…tröttnade jag på att bli klappad på huvudet och kallas duktig utan att få motsvarande bekräftelse på bankkontot.”
    Ingen belönade mig och gör det fortfarande inte. Till slut kommer man till en punkt som är väldigt påtaglig, när kronofogden knackar på dörren. Det hade ju i och för sig varit kul att svara ”Jag har tyvärr inte blivit belönad av Universums energier än, kan du komma tillbaka om en månad?” Den punkten är dock inte nådd än och det här är en intressant resa som jag förmodligen kommer att se tillbaka på med tillfredställelse och glädje.

  19. Hej Irina!
    Oerhort inspirerande blogg! Jag halkade in pa den av en slump. Du verkar ha latt for att leva ditt liv. Jag undrar hur du bemoter personliga misslyckanden och besvikelser du stalls infor. Att kasta sig ut i livet och bryta sig loss fran det inrutade, trygga och valbekanta samt att prova nya saker kraver ju en och annan motgang och besvikelse (kanske det ar darfor det ar sa skrammande for vissa att bryta gamla monster). Men hur gor du for att inte lata dig slas ner nar du drabbas av ett personligt nederlag? Till exempel om du soker ett nytt jobb, gar pa intervju (som du tycker du gor bra ifran dig pa) men blir nekad jobbet, hur reagerar du da? Eller, om du alskar att sjunga och tycker du ar duktig pa det, du soker till en kor men blir inte antagen. Blir du inte ledsen da? Eller om du skulle dejta en ny kille som du tycker verkar intresserad av dig men plotsligt dumpar han dig utan forklaring. Hur hanterar du det? Jag ar bara nyfiken for jag forsoker bli battre pa att leva mitt liv.

  20. Tack och välkommen hit, Karin! Den här frågan förtjänar ett eget inlägg och jag lovar att återkomma med ett inom några dagar. :-)

  21. Shit! Shit shit shit. Så det är DET som drabbat mig. Jag läser ovanstående inlägg utan att blinka, med en tilltagande känsla av att äntligen förstå mig på mig själv. Tack! Det här har hänt mig vid två tillfällen i livet. Första gången var då jag som 25-åring bodde i Finland med svärmorsdrömmen som dyrkade marken jag gick på, drömjobbet som ”egentligen” borde ha varit utom räckhåll, sekelskifteslägenheten i huset jag hade spanat in sedan vi flyttade till stan, de härliga vännerna och alla roliga fester, sommarstället vid havet.. Vad gjorde jag? Jag lämnade allting och drog till LA på obestämd framtid. Bakom mig lämnade jag dessvärre människor som aldrig hann fatta någonting. (Min mamma fick en hjärtinfarkt i samma veva, vilken jag har burit ”skulden” för sedan dess.)

    Och var är jag idag? Jag har den perfekta mannen, tillika pappan till mina två fantastiska barn, och även han älskar mig till vansinne. Vi bor i ett underbart hus i en trygg idyll utanför Stockholm. Jag lyckades för ett år sedan (efter att ha provat på tjänsten jag drömt om och konstaterat att den var fel för mig) designa en ny tjänst fem minuter hemifrån som jag trivs på. Jag behöver inte vända på slantarna, jag är kärnfrisk och stark och har välmående barn och varma vänner. Alles in Ordnung. Vad gör jag då? Jo, jag separerar. Jag sitter i skrivande stund i en liten lägenhet i Hägersten bara för att jag var tvungen att kasta mig ut i detta NU. Ingen fattar nånting den här gången heller. Vi lever turvis hemma i huset tills ett beslut om framtiden är fattat, och nu förstår jag plötsligt allting.

    Jag vet inte vad jag ska göra av all den här nya informationen, men det ger sig, som allt annat. Tills dess ser jag positiva sidor med vår nuvarande situation också, trots att alla förmodligen skulle skaka bedrövat på huvudet åt det vågade påståendet. Det SKA liksom vara tragiskt det här. ”Hon som hade allt..” Men varför då, egentligen? Barnen får hem en glad och 100% närvarande mamma var tredje dag, och däremellan är de väl omhändertagna av en pappa som har ögon bara för dem. Det är ett bättre upplägg än ett där de lever mitt emellan en inbiten realist och… mig;), bägge förmodligen frustrerade fast av olika skäl.

    Ja, jag vet inte vad jag ville säga egentligen. Jag var bara tvungen att tänka högt. Tack för att du läste – om du läste.;) Må gott, gott, gott, sötaste Irina! Jag hoppas att vi kommer till skott och ses nån gång..

  22. Ha ha, vi har verkligen påtagliga likheter. Jag har brutit upp från det lugna, bekväma och perfekta… tre gånger nu. Och det blir säkert fler.

    Orsak: det finns ingen känsla som är lika underbar som att uppnå nya drömmar och hinna ikapp sitt eget storhetsvansinne. Vi är inte gjorda för stillastående – vi är gjorda för FART! Äventyr är kul helt enkelt. :-)

    Jag tycker absolut att vi borde träffas. Och på tal om det, jag vägrar gå ut idag om det inte finns en mycket bra orsak. Ifall du satt på Grand t. ex… Think about it.

  23. Åh, fresta mig inte!;) Jag får dessvärre inte mig själv till Grand ikväll. Menar du att det bara är torsdagar du dricker skumpa?;)

  24. Nej, måndagar går lika bra. Och de flesta andra dagar också. Så länge de inte kommer efter varandra. ;-)

  25. Tack! Ska försöka memorera värdet på π med 30 decimaler nu… ;-)

  26. Många som inte har drömmar eller vet vad dom vill ha….det kanske är frågan om vilken människotyp man är???…vissa är inte lagda åt det hållet,fast är kanske nöyda med det som är…inte så modernt i dag å vara nöyd…nei alltid är vi på väg mot nogot…kraven är enorma på den lilla människan..t.o.m…drömmar måste vi ha…vi måste veta vad vi vill…och vi skal lära oss dessutom atrahera detta…tv,tidningar,radio…etc,etc…manipulerar oss å tro och ville ha saker bortom det naturliga…derför blir vi påverkade å tro att det är fel på oss ,när vi inte känner igjen oss i den kollektiva psykosen…som faktisk kan vara helt fel ute…akseptera i stället å du vet vad du inte vill ha…vad du inte drömmer om….kolla om detta verkligen er ett problem för dig….kanske det är omgivningens krav….new age som all annan propaganda…är en manipulation uten like….

  27. En fördel med att vara nöjd är att begrepp typ ”kollektiv psykos” inte dyker upp i ens huvud… För man är ju nöjd. ;-)

  28. ”Använd akut återupplivningsutrustning. – Rulla in dig själv till akuten och koppla fast defibrillatorn. Mindre drastiska lösningar heter: sex, sport, bra musik och i vissa fall alkohol. ” hahaha du är så rolig! humor!! :D älskar din blogg!

  29. Tack! Mitt främsta mål är faktiskt att skriva enkelt och tydligt men det händer ofta att det råkar bli roligt på köpet. Beror kanske på att jag har så kul medan jag skriver att jag inte kan låta bli att spexa till det i texten också. :-)

  30. Hej Irina! Du är fantastisk på att förklara attraktionslagen på ett förståeligt sätt och jag vill verkligen försöka tillämpa den själv men det går lite trögt. Det känns som att jag måste förstå först och pränta in allt stegvis hur man ska göra, tänka och formulera sig innan jag verkligen kan och kommer göra det – och att komma fram till vad som är mest relevant att attrahera för stunden. Måste man veta eller hur ska man formulera sig om man bara vill att det ska bli till det bästa för stunden, oavsett vad det är?
    Och så funderar jag på, kan man attrahera sin egen prestation?
    Jag har nämligen dåligt självförtroende vad gäller att vara skådespelare. Man kan ju inte göra allt perfekt utan tekniken bakom/kompetensen till olika saker. Hur tänker du där? Svara gärna om du har tid, eller länka till relevant inlägg. Jag har inte kommit så långt – läser samma inlägg flera gånger :)

    Tack för en jätteintressant blogg!

Kommentarfunktionen är avstängd.