Hur vadar man genom motgångar utan att fläcka ner sin optimism?

Hej Irina! Oerhört inspirerande blogg! Jag halkade in på den av en slump. Du verkar ha lätt for att leva ditt liv. Jag undrar hur du bemöter personliga misslyckanden och besvikelser du ställs inför. Att kasta sig ut i livet och bryta sig loss från det inrutade, trygga och välbekanta samt att prova nya saker kräver ju en och annan motgång och besvikelse (kanske det är därför det är så skrämmande för vissa att bryta gamla mönster). Men hur gör du för att inte låta dig slås ner när du drabbas av ett personligt nederlag? Till exempel om du söker ett nytt jobb, går på intervju (som du tycker du gör bra ifrån dig på) men blir nekad jobbet, hur reagerar du då? Eller, om du älskar att sjunga och tycker du är duktig på det, du söker till en kör men blir inte antagen. Blir du inte ledsen då? Eller om du skulle dejta en ny kille som du tycker verkar intresserad av dig men plötsligt dumpar han dig utan förklaring. Hur hanterar du det? Jag är bara nyfiken för jag försöker bli bättre på att leva mitt liv.

Svar: Ibland blir jag orolig över att jag råkat måla upp någon sorts skenbild av mig själv här i bloggen. För det händer förvånansvärt ofta att människor som först lärt känna mig här och därefter träffar mig live blir överraskade över att höra bakgrundsinformation som avslöjar att jag ibland har dåliga dagar och faktiskt ställs inför problem då och då.

Nu har jag ju inget perverst (jante)behov av att försöka övertyga andra om att jag är olycklig och mår dåligt – speciellt när så inte är fallet. Men samtidigt vill jag ändå påpeka att jag inte är någon robot som hakat upp mig i positivt läge utan förmåga att känna andra känslor än sprudlande lycka 24/7. Att ni ofta ser mig med tindrande blick och ett förnöjt leende på läpparna beror på att jag automatiskt smajlar upp mig när jag ser en kamera. Bilderna blir ju trevligare då än om man ser ut som sju svåra år. Men jag går alltså inte omkring med ett Hollywood-smajl påklistrat i nunan trots att det regnar småspik och mina skor skaver. Ifall någon trodde det.

När jag bläddrar tillbaka i bloggen och försöker analysera varför folk tror att jag glider fram på en räkmacka märker jag såklart att många inlägg är glada och positiva. Men jag hittar även såna där jag, som by the way är dålig på att må dåligt i offentlig miljö, ärligt har skrivit att jag gör det. Här har ni prov på irritation, besvikelse, ilska, frustration, nervsammanbrott, apati och depression.

Och självklart har det funnits fler tillfällen än dessa men ni som bloggar själva vet säkert att man inte skriver om precis allt som händer i ens liv. Hade det bara varit kompletta främlingar som besökte min blogg skulle jag antagligen inte skräda orden det minsta, men nu sitter ju alla släktingar, vänner och bekanta också och läser. Det jag skriver får alltså konsekvenser rent privat och hade jag publicerat detaljerade beskrivningar av hur jag ligger och bölar på mattan skulle jag ha mamma i luren innan tangentbordet hunnit svalna.

Summan av kardemumman är följande: i det stora hela stämmer det humör jag återger i bloggen rätt bra överens med verkligheten. Det går ofta flera månader utan att jag gråter eller känner mig speciellt deppig, men helt immun är jag alltså inte. Hamnar jag i en ordentlig svacka brukar jag bryta ihop precis som alla andra.

Men nu ska jag svara på frågan som alltså gäller motgångar och hur jag väljer att hantera dem. Här kommer en lista på mina grundprinciper:

1. Var omedveten om alternativet till att gå vidare.
Att alltid ge sig själv en ny chans handlar egentligen om att inte veta vad motsatsen är. För vad är det man menar med att man ger upp, att man inte orkar mer, att man är en loser? Jo, att man dömer sig själv till ett liv i misär. Fattar ni vad det innebär? Det är värre än självmord! Det är som att snubbla på en leråker och inte vilja resa sig ur skiten för att man är rädd att snubbla igen. Och så ligger man alltså kvar där resten av sitt liv. Rena vansinnet!

2. Den fasta punkten i tillvaron finns inuti dig själv.
Jag ser allt som överskrider mat och tak över huvudet som extra bonus i mitt liv. Inte så att jag nöjer mig med lite, tvärtom jag anser mig vara värd all världens lyx. Men om något går fel och jag förlorar allt det där extra finns det viktigaste fortfarande kvar: jag själv. Allt annat är utbytbart.

3. Jakten har ett värde i sig.
Det är kul att nå sina mål och få som man vill men jag njuter minst lika mycket av vägen dit. Jag gillar att leva i spänning, göra upp strategier och ha något att se fram emot. Och hur skulle man utveckla sitt självförtroende om man aldrig behövde anstränga sig och ta risker? Även om jag misslyckas är jag alltså tacksam bara över att ha haft möjlighet till mer.

4. Omdefiniera begreppet misslyckande.
Jag ställer mig till motgångar filosofiskt och när något går fel kopplar jag loss alla känslor från situationen i fråga. Besvikelsen övergår alltid i nyfikenhet och jag brukar ofta analysera varför resultatet inte motsvarade mina förväntningar. Ett misslyckande är att inte lära sig något av sina misslyckanden. Resten är bara skrubbsår.

5. Motstånd skapar smärta. Flyt med eller flyt runt.
Det gäller att hitta brytpunkten där det man satsar emotionellt, ekonomiskt och energimässigt skulle kännas som en för stor förlust ifall belöningen uteblir. Jag föredrar att släppa sånt som inte vill komma till mig enkelt och förlitar mig på att något ännu bättre är på väg. Det visar sig ofta vara rätt strategi.

Som exempel kan jag nämna att jag inte älskar dem som inte älskar mig. Inte av hämnd utan för att det känns omöjligt. Det är ju som att älska en vägg eller en sten, vi är helt enkelt inkompatibla. I samma sekund som jag märker att min kärlek är obesvarad är det något som automatiskt stängs av inne i mig. Jag kan vara nedstämd en tid bara för att jag rent teoretiskt tycker att det är synd att någon jag beundrar så mycket inte passar ihop med mig, men alla starka känslor är som bortblåsta. Däremot fortsätter jag ofta gilla personen och önskar henne eller honom all lycka i världen. Och jag är kompis med alla mina ex-pojkvänner även om vi av rent praktiska skäl inte träffas så ofta.

6. Lägg inte alla ägg i samma korg.
Jag har alltid en plan B. Och en plan C. Och en plan D, som visserligen inte är lika fin som de andra men som i alla fall gör att jag sover gott om natten.

När plan A misslyckas kör jag en ramsa svordomar genom skallen, dricker en latte (ibland två på raken) och kopplar därefter över till plan B. Utdraget ältande är inget annat än krokodiltårar – som ingen hör och ingen bryr sig om. Varje minut jag ödslar på att fixera mig vid något som är stendött håller mig ifrån att satsa, och lyckas, med något annat. Det går ju inte att trampa på gasen och bromsen samtidigt.

7. Du kommer att ramla men hur ont det gör går att kontrollera.
No guts, no glory! Man kan inte ramla ner från golvet men tyvärr händer det inget speciellt spännande där heller. Vill man inte gäspa sig igenom livet är man förr eller senare tvungen att ta risker.

När jag höjer förväntningarna inför något som betyder mycket för mig accepterar jag samtidigt konsekvenserna av ett eventuellt misslyckande. Och om jag misslyckas är jag inte sen att minnas varför jag tog risken – därför att den stod i rätt proportion till det som fanns att vinna och att livet utan utmaningar är tråkigt. Ett medvetet val är lättare att ta ansvar för.

8. Utnyttja dina känslor, istället för att låta dem utnyttja dig.
Jag brukar inte förlora fattningen offentligt, oberoende av vad som händer. Det beror inte på att jag är känslokall utan på att jag tvärtom vill hålla hög standard på mina känsloutbrott. Mår jag dåligt vill jag ha största möjliga utdelning av tillståndet, att gråta är nämligen jätteskönt och rensar effektivt kroppen på spänningar och negativa tankar. Inget att slarva med alltså.

Jag kan ta en smäll utan att blinka, åka hem fortfarande utan att röra en min… för att därefter bryta ihop totalt så fort dörren går igen bakom mig. Av denna anledning har ingen av mina vänner någonsin sett mig gråta – däremot har Torbjörn, som jag bott tillsammans med och som räknas som en förlängning av mig själv, bevittnat sammanbrott där jag legat i fosterställning på golvet och kippat efter luft av hysteri. Och sett hur jag en kvart senare rest mig, kokat te och börjat flabba åt något i tv:n.

Att må dåligt är alltså något jag aktivt väljer när jag ser någon nytta i det. Ser jag ingen nytta, mår jag inte dåligt.

9. Min personliga bonus: genetisk predisposition till överlevnad.
Under tyskarnas blockad av Leningrad på 40-talet blev min mormor och hennes familj tagna som krigsfångar och satta på ett tåg raka vägen till ett koncentrationsläger i Tyskland. Mormor som alltid varit en fixare vägrade finna sig i ett sådant öde och lyckades smita under ett uppehåll i Polen (fick förutom familjen tom. med sig en get). Därefter hittade hon jobb åt både sig själv och sina systrar och bodde kvar där tills kriget var över.

That’s the spirit! Jag hade alltså inte ens haft förmånen att bli född om hon unnat sig offermentalitet och låtit sig paralyseras av skräck. Så vem är då jag att beklaga mig om jag får avslag på ett jobb eller inte faller en speciell person i smaken? Mitt liv är fantastiskt ändå och så länge jag har möjlighet att förbättra det ytterligare vid ett senare tillfälle känner jag mig som världens lyckligaste människa.

Nu är jag nyfiken på er andra. Har ni några överlevnadsstrategier? Dela med er! :)

27 kommentarer :

  1. Fantastiskt, jag fastnade vid nr 8. När jag var liten blev min mamma arg på mig om jag grät och skrek
    – Försök inte utnyttja dina tårar mot mig!
    Det ledde så småningom till att jag aldrig grät. Jag grät inte på närmare 20 år. Inte för något mer än begravningar och i enrum. Ingen fick se mig gråta.
    När jag ser tillbaks på det så var det som att vara bedövad och ganska livlös. Så skiljde jag mig från min man och släppte även gråten fri. Nu gråter jag jämt för absolut ingenting. Det känns som om det inte finns någon hejd när jag börjar och jag gör det när jag ser söta saker, när jag ser hemska saker, när jag blir nostalgisk, när jag blir ledsen, när jag blir arg. Kort sagt jag gråter vid känslostormar. Nu senast när jag skulle förhandla med min chef.
    Vet du hur handikappad jag känner mig vid ett sånt tillfälle pga tårarna?

    Men jag kommer i alla fall aldrig att låta min mammas arga ord påverka mig. Jag gråter när det kommer jag kommer aldrig mer låta det vara instängt en sekund längre för att dölja det för andra.

    Tycker för övrigt väldigt mycket om bilden på dig i spegeln med mascaran i ränder. Du ser ut som en målning.

  2. Du hade tips på en webplats där man kunde få tips på vad man hitta på att jobba med/tjäna pengar på osv. Vet du vilken jag menar? Kan inte hitta den. Tacksam om du kunde nämna namnet igen.
    Ritah

  3. Ritah: Kan det vara Inkommande du tänker på?

    Cia: Jag brukar säga att man växer upp till en glad och harmonisk individ trots sina föräldrar, inte tack vare dem. De flesta är nämligen inte mer än människor och lyckas traumatisera sina barn på ett eller annat sätt.

    Kan absolut förstå att det känns hemskt att brista i gråt när man förhandlar med chefen men det är jättebra att du vet orsaken till att det händer, den ger nämligen en ledtråd till lösningen på problemet. Om du nån gång i framtiden klarar av att förlåta din mamma och som följd inte längre känner behov av att göra uppror mot henne, vilket gråtandet troligtvis handlar om, blir det lättare att kontrollera känslorna. (Har själv varit med om liknande och kan verkligen rekommendera det här med förlåtande. Man känner sig mycket friare och starkare efteråt.)

  4. :-) För en gångs skull tror jag du har fel. För jag har förlåtit mamma för just det. Jag har bara accepterat att det är OK att gråta och att det är förlösande.

    Det ruggiga för min chef är att när jag samlat mig efter en gråtattack brukar jag vara knivskarp i hjärnan. Så förutom det tabubelagda med att gråta under en förhandling så är detavslappnande och värt det.

    Jag vill inte sluta gråta igen, då får det hellre komma vid ”fel” tillfällen också.

  5. Jag ÄLSKAR ditt sätt att fundera, analysera och uttrycka dig. Har svårt att se hur jag någonsin ska kunna klara mig utan dina underbara inlägg. TACK Irina!

  6. Hey, vi är alla människor – ingen undgår balansen. Med det vill jag säga att visst, man skapar ju en bild av sig själv genom sina ord men det är ju långt ifrån den komplexa varelsen vi alla faktiskt är. Så är det bara. Man har sina up and downs (om inte kan man springa tillbaka till sin farkost som tar en till den rätta planeten). Men thats kind of the beauty of it :-) HUG Irina ;-)

  7. Min ultimata överlevnadsstrategi är att alltid komma ihåg att det finns bara en viktig grej: livet. Så länge är den kvar, kan jag fixa resten :-))

  8. Alexandra: Tack! :-)

    Cia: Har gärna fel när det gäller positiva saker. :-)

    Helena: Åh, sån här feedback gör mig tårögd. Tack, snälla!

    Casia: Takes one to know one. Du är nämligen precis en sån person som man tror att är helt perfekt utan ett enda problem i världen. Därför blev jag jätteimponerad av hur snäll, mänsklig och ödmjuk du är när jag träffade dig förra månaden. I like you. Hugs tillbaka!

    Slava: Exakt! Så länge det inte tar livet av en gör det en starkare.

  9. Tack Irina for ett jattebra svar! Du har boostat mig med massor av positiv energi idag :-) Det ar fantastiskt att man till sa stor grad kan valja hur man ska ma, genom att valja hur man ska tanka (och aven agera). Jag gillar kommentaren: ”Om något går fel och jag förlorar allt det där extra finns det viktigaste fortfarande kvar: jag själv. Allt annat är utbytbart”. Det far bli mitt nya mantra, under tiden jag fortsatter utmana varlden och mig sjalv.

  10. Vilken härlig positiv människa du är!!!

    Ja, jag har också mina små överlevnadsknep. :) Här kommer några.

    1) Håller inget inom mig, är jag ledsen så gråter jag, arg – då svär jag. Jag tror inte på att gå runt i livet och ha alla negaativa känslor, inom sig, för sig själv…

    2) Känn tacksamhet. Varje kväll ägnar jag några minuter åt att känna tacksamhet över saker som hänt, människor som finns i mitt liv och jag inser ganska snart att jag är väldigt rik!

    3) När det är jobbigt, jag är ledsen och mår skit, tänker jag – ingen av mina nära har dött, det är faktiskt det värsta som kan hända mig… Det kanske inte får mig glad direkt men jag ser det från ett annat håll, får lite perspektiv på det hela…

  11. Karin: Tack för en intressant fråga. Skadar inte att gå igenom sina grundprinciper ibland. Lycka till med livet! :-)

    Hannas mamma laddar: Att känna tacksamhet är verkligen jätteviktigt. När man gör det bekräftar man att bra saker kommer till en och att man därför kan förvänta sig mer. Och att man faktiskt har behov av dem eftersom de får en att må så bra.

    Gillar din inställning även i övrigt. :-)

  12. Tack :-) Har aven last vad du skrivit om attraktionslagen. Hade aldrig hort talas om den tidigare men blev nyfiken och har redan skrivit en onskelista (som jag inte ”skickat an”). En gang sa en vaninna till mig: ”Var forsiktig med vad du onskar dig, det kan komma att ga i uppfyllelse”. Sa det galler (som du sagt) att ha koll pa vad man egentligen vill ha.

  13. Karin har en bra poäng där – man blir ofta lite förvånad över att det man önskat verkligen går i uppfyllelse, men på ett helt annat sätt än man tänkt sig! Vilket förstås kan vara något ännu bättre än vad man föreställt sig ursprungligen. Men man får gärna vara lite noggrann och petig då man önskar sig grejer :)

  14. Karin: Attraktionslagen är verkligen kul att underhålla sig med! Idel fördelar, inga nackdelar.

    De bästa är att börja öva på något som faktiskt är av betydelse för en istället för att experimentera med blå fjädrar och röda bollar som vissa rekommenderar. Däremot ska man inte välja något som är så viktigt att man är desperat eller tror att är jättesvårt att förverkliga.

    Jag har på senaste tiden fått mer övning i att önska på rätt sätt (= utan att fixera mig). Har vid flera tillfällen tänkt tankar typ ”det skulle vara trevligt om x hände nu” och så har jag blivit distraherad av något vilket förstås innebär att man släpper tanken. Och DÅ har jag fått glada överraskningar inom allt från några minuter till några timmar. Blir lika förvånad varje gång trots att jag i teorin tror på det här.

    Önskar dig mycket nöje! Berätta gärna hur det går. :-)

    Heidi: Kan inte låta bli att le när jag tänker på hur du fick din nuvarande lägenhet. :-)

  15. Jag älskar dina positiva inlägg. Är man lite låg en dag så är det skönt att läsa dina texter. Nog fattar jag att inte ALLA dagar är fylld av rosor o ljuv musik för dig, men låt mig som läser bloggen gärna bli lite förförd…

  16. Tack! Finns ingen risk att mina positiva inlägg försvinner, gnälliga texter är nämligen lika trista att skriva som att läsa. :-)

  17. Alla dina punkter är inspirerande och väldigt självklara när man läser dem. Dock är det inte så lätt att ta tills sig när man ligger och inte kan se ljuset. När man är så under ytan att mörkret har blivit ens bästa vän. Alltid lätt att vara positiv när man har näsan över vatten ytan. Försöker själv hitta dit men det känns som resan är lång och svår.

  18. Sluta tänka att ”resan dit är lång och svår”. Genast! Det är en lögn och håller du på och hamrar in såna budskap i hjärnan på dig själv kommer det att gå riktigt illa. Om du inte tror mig, se på resultatet hittills: du som tidigare var en optimist överväger nu självmord.

    Släpp taget om det du har förlorat – det drar ner dig i fördärvet. Du kommer aldrig att få tillbaka exakt det du haft men du kan få något annat som ger dig precis samma tillfredsställelse eller bättre.

    Att du vågar tänka på självmord visar att du är redo för drastiska metoder. Bra!

    Våga nu erkänna att du är dödstrött på att må dåligt. Och att du hittills gjort det i vild protest mot att ha blivit fråntagen något som legat dig så nära hjärtat.

    Din protest är noterad. Och du kommer senare i livet att få förklaring på varför det var nödvändigt för ditt eget bästa att allt gick som det gick. Vad som INTE är meningen är att du ska vara olycklig. Inventera det du har kvar idag, sätt upp nya mål och ta avstamp från botten. Fejka tills autopiloten slår på! Att gå miste om all ny lycka som väntar dig precis runt hörnet är rena vansinnet. Du vet bättre än så.

    Ser fram emot din comeback! :-)

  19. jag gillar din blogg den är härlig och det står mycket bra information,
    även om jag personlighen tror att mycket av den allmänt utbredda ångesten kommer ifrån just en lycko-hype, att vi tror att vi kan få mer ha mer ”flow” leva bättre osv att vi helt enkelt glömmer bort att vi är människor och att livet innehåller både mörker och ljus.

    men jag funderade där på överlevnadsstrategier ja…

    jag har några tips då jag varit igenom flera kliniska depressioner, inklusive panikångest dygnet runt under ett flertal år. jag har jobbat väldigt mycket med självkänsla, oerhört mycket med yoga och även annat.

    när man är så otroligt djupt nere som många är så har det viktigaste för mig varit att fortsätta hoppas, och att göda hoppet och affirmera inför framtiden. så det är väl tipset om det är riktigt illa.

    sedan skriver jag alltid ner tre eller fler saker som varit bra när jag går och lägger mig om kvällarna, oavsett om det bara varit avsaknad av stark ångest eller någonting dylikt, jag har påverkad mtit sinne till att bli mer positivt och trots att jag drabbats av vad många skulle säga motgång på motgång så har det här positiva synsättet ”hoppat in” och fått mig att automatiskt börja se ljusare på situationen.

    vet inte om det var till någon nytta men håll till godo =)

    hälsningar caroline

  20. Tack! :-)

    Lycko-hypen motsäger sitt eget syfte genom sin antydan om att lycka är något som inte är naturligt för oss. Att lyckan är frånvarande och att man måste jaga och fånga den.

    Paradoxalt nog ska man hålla sig ifrån denna hype… just för att må bra. Därför att det inte är välmåendet som är fel – det är ovanan att inte ta det för givet. Och att söka bekräftelse på huruvida man är lycklig eller inte hos andra. Det är som att ständigt kolla om ens hjärta slår eller inte och fråga andra hur de gör för att det ska funka.

    Hemligheten bakom en lycklig tillvaro är att sluta leta efter den. I stället för att tro att lyckan och man själv är två separata enheter måste man förstå att man är en enda. Det man är ett med går inte att förlora.

    Så fort man slutar ifrågasätta om man är lycklig eller inte märker man att man är det. Och då ser man på omvärlden genom en lins som inte släpper in motsägelser – man älskar mörkret för att man älskar ljuset som syns tack vare det.

  21. Hej Irina,
    jag är en människa som fått ett övermått av motgångar under hela mitt liv. Allt från min födsel till där jag är idag, 47 år gammal. Motgångar fortsätter inträffa, faktiskt flera gånger om året. Och det är inga små motgångar, det är separationer, barn som blir dödssjuka, anhöriga som tar droger, etc… MEN – jag är ohjälpligt optimistiskt lagd i mitt sinnelag och levnadssätt. Människor omkring mig säger ofta att jag är stark och brukar skämtsamt undra vad jag går på för piller. När det händer något negativt hittar jag ofta något positivt i det trots allt, och gör jag inte det så accepterar jag vad som hänt och går vidare. Jag är en levnadsglad människa som sprider glädje och positiva energier.

    I somras inträffade ändå något som gjorde att jag tänkte ”men herreguuuud – är det inte nog med motgångar för min del”. Jag började faktiskt bli lite trött på att alltid hantera motgångar så väl… Särskilt som jag de senaste två åren satt mig in i attraktionslagen rätt mycket, och insett att jag intuitivt agerar i linje med den. Därför tyckte jag att det var så märkligt att inte motgångarna slutade inträffa.

    Tills en dag!!! Jag förstod!!! Jag fick en insikt!!! (Delvis tack vare din blogg.)
    Jag har nämligen i hela mitt liv pratat vitt och brett om hur inspirerande jag tycker det är med problemlösning, att jag taggar till i svåra situationer, och värst av allt – jag har gått omkring och sagt att jag fungerar som bäst i motgångar!!! Va???!!! Är det konstigt att jag får ett övermått av motgångar?

    För tillfället jobbar jag med att hitta mitt nya livsmotto. Jag är inte där än. Men jag lever i processen och är helt övertygad om att jag kommer dit snart. Självklart ska jag även i fortsättningen klara motgångar bra – men mitt livsmotto kommer att bli mer njutningsfullt för min egen del. Livsbejakande, energigivande och härligt.

    Ville dela detta med dig, inte för att det är en success story – men för att denna insikt var så oerhört stor för mig!

Kommentarfunktionen är avstängd.