Ibland blir jag orolig över att jag råkat måla upp någon sorts skenbild av mig själv här i bloggen. För det händer förvånansvärt ofta att människor som först lärt känna mig här och därefter träffar mig live blir överraskade över att höra bakgrundsinformation som avslöjar att jag ibland har dåliga dagar och faktiskt ställs inför problem då och då.

Nu har jag ju inget perverst (jante)behov av att försöka övertyga andra om att jag är olycklig och mår dåligt – speciellt när så inte är fallet. Men samtidigt vill jag ändå påpeka att jag inte är någon robot som hakat upp mig i positivt läge utan förmåga att känna andra känslor än sprudlande lycka 24/7. Att ni ofta ser mig med tindrande blick och ett förnöjt leende på läpparna beror på att jag automatiskt smajlar upp mig när jag ser en kamera. Bilderna blir ju trevligare då än om man ser ut som sju svåra år. Men jag går alltså inte omkring med ett Hollywood -smajl påklistrat i nunan trots att det regnar småspik och mina skor skaver. Ifall någon trodde det.

När jag bläddrar tillbaka i bloggen och försöker analysera varför folk tror att jag glider fram på en räkmacka märker jag såklart att många inlägg är glada och positiva. Men jag hittar även såna där jag, som by the way är dålig på att må dåligt i offentlig miljö, ärligt har skrivit att jag gör det. Här har ni prov på irritation, besvikelse, ilska, frustration, nervsammanbrott, apati och depression.

Och självklart har det funnits fler tillfällen än dessa men ni som bloggar själva vet säkert att man inte skriver om precis allt som händer i ens liv. Hade det bara varit kompletta främlingar som besökte min blogg skulle jag antagligen inte skrädda orden det minsta, men nu sitter ju alla släktingar, vänner och bekanta också och läser. Det jag skriver får alltså konsekvenser rent privat och hade jag publicerat bilder av det slag ni ser nedan skulle jag ha mamma i luren innan tangentbordet hunnit svalna.

Ja, som ni ser är Diorshowen inte vattenfast. Inte rådjursblicken heller. Detta är vad jag förvandlas till när det krisar och jag behöver lätta på trycket genom ett hysteriskt sammanbrott hemma på mattan. Skrämmande…

Summan av kardemumman är följande: i det stora hela stämmer det humör jag återger i bloggen rätt bra överens med verkligheten. Det går ofta flera månader utan att jag gråter eller känner mig speciellt deppig, men helt immun är jag alltså inte. Hamnar jag i en ordentlig svacka brukar jag bryta ihop precis som alla andra.

Men nu ska jag svara på Karins fråga som alltså gäller motgångar och hur jag väljer att hantera dem. Här kommer en lista på mina grundprinciper:

1. Var omedveten om alternativet till att gå vidare.
Att alltid ge sig själv en ny chans handlar egentligen om att inte veta vad motsatsen är. För vad är det man menar med att man ger upp, att man inte orkar mer, att man är en loser? Jo, att man dömer sig själv till ett liv i misär. Fattar ni vad det innebär? Det är värre än självmord! Det är som att snubbla på en leråker och inte vilja resa sig ur skiten för att man är rädd att snubbla igen. Och så ligger man alltså kvar där resten av sitt liv. Rena vansinnet!

2. Den fasta punkten i tillvaron finns inuti dig själv.
Jag ser allt som överskrider mat och tak över huvudet som extra bonus i mitt liv. Inte så att jag nöjer mig med lite, tvärtom jag anser mig vara värd all världens lyx. Men om något går fel och jag förlorar allt det där extra finns det viktigaste fortfarande kvar: jag själv. Allt annat är utbytbart.

3. Jakten har ett värde i sig.
Det är kul att nå sina mål och få som man vill men jag njuter minst lika mycket av vägen dit. Jag gillar att leva i spänning, göra upp strategier och ha något att se fram emot. Och hur skulle man utveckla sitt självförtroende om man aldrig behövde anstränga sig och ta risker? Även om jag misslyckas är jag alltså tacksam bara över att ha haft möjlighet till mer.

4. Omdefiniera begreppet misslyckande
Jag ställer mig till motgångar filosofiskt och när något går fel kopplar jag loss alla känslor från situationen i fråga. Besvikelsen övergår alltid i nyfikenhet och jag brukar ofta analysera varför resultatet inte motsvarade mina förväntningar.

5. Motstånd skapar smärta. Flyt med eller flyt runt.
Det gäller att hitta brytpunkten där det man satsar emotionellt, ekonomiskt och energimässigt skulle kännas som en för stor förlust ifall belöningen uteblir. Jag föredrar att släppa sånt som inte vill komma till mig enkelt och förlitar mig på att något ännu bättre är på väg. Det visar sig ofta vara rätt strategi.

Som exempel kan jag nämna att jag inte älskar dem som inte älskar mig. Inte av hämnd utan för att det känns omöjligt. Det är ju som att älska en vägg eller en sten, vi är helt enkelt inkompatibla.

I samma sekund som jag märker att min kärlek är obesvarad är det något som automatiskt stängs av inne i mig. Jag kan vara nedstämd en tid bara för att jag rent teoretiskt tycker att det är synd att någon jag beundrar så mycket inte passar ihop med mig, men alla starka känslor är som bortblåsta. Däremot fortsätter jag ofta gilla personen och önskar henne eller honom all lycka i världen. Och jag är kompis med alla mina ex-pojkvänner även om vi av rent praktiska skäl inte träffas så ofta.

6. Lägg inte alla ägg i samma korg.
Jag har alltid en plan B. Och en plan C. Och en plan D, som visserligen inte är lika fin som de andra men som i alla fall gör att jag sover gott om natten.

När plan A misslyckas kör jag en ramsa svordomar genom skallen, dricker en latte (ibland två på raken) och kopplar därefter över till plan B. Utdraget ältande är inget annat än krokodiltårar – som ingen hör och ingen bryr sig om. Varje minut jag ödslar på att fixera mig vid något som är stendött håller mig ifrån att satsa, och lyckas, med något annat. Det går ju inte att trampa på gasen och bromsen samtidigt.

7. Du kommer att ramla men hur ont det gör går att kontrollera.
No guts, no glory! Man kan inte ramla ner från golvet men tyvärr händer det inget speciellt spännande där heller. Vill man inte gäspa sig igenom livet är man förr eller senare tvungen att ta risker.

När jag höjer förväntningarna inför något som betyder mycket för mig accepterar jag samtidigt konsekvenserna av ett eventuellt misslyckande. Och om jag misslyckas är jag inte sen att minnas varför jag tog risken – därför att den stod i rätt proportion till det som fanns att vinna och att livet utan utmaningar är tråkigt. Ett medvetet val är lättare att ta ansvar för.

8. Utnyttja dina känslor, istället för att låta dem utnyttja dig.
Jag brukar inte förlora fattningen offentligt, oberoende av vad som händer. Det beror inte på att jag är känslokall utan på att jag tvärtom vill hålla hög standard på mina känsloutbrott. Mår jag dåligt vill jag ha största möjliga utdelning av tillståndet, att gråta är nämligen jätteskönt och rensar effektivt kroppen på spänningar och negativa tankar. Inget att slarva med alltså.

Jag kan ta en smäll utan att blinka, åka hem fortfarande utan att röra en min… för att därefter bryta ihop totalt så fort dörren går igen bakom mig. Av denna anledning har ingen av mina vänner någonsin sett mig gråta – däremot har Torbjörn, som jag bott tillsammans med och som räknas som en förlängning av mig själv, bevittnat sammanbrott där jag legat i fosterställning på golvet och kippat efter luft av hysteri. Och sett hur jag en kvart senare rest mig, kokat te och börjat flabba åt något i tv:n.

Att må dåligt är alltså något jag aktivt väljer när jag ser någon nytta i det. Ser jag ingen nytta, mår jag inte dåligt.

9. Min personliga bonus: genetisk predisposition till överlevnad.
Under tyskarnas blockad av Leningrad på 40-talet blev min mormor och hennes familj tagna som krigsfångar och satta på ett tåg raka vägen till ett koncentrationsläger i Tyskland. Mormor som alltid varit en fixare vägrade finna sig i ett sådant öde och lyckades smita under ett uppehåll i Polen (fick förutom familjen tom. med sig en get). Därefter hittade hon jobb åt både sig själv och sina systrar och bodde kvar där tills kriget var över.

That’s the spirit! Jag hade alltså inte ens haft förmånen att bli född om hon unnat sig offermentalitet och låtit sig paralyseras av skräck. Så vem är då jag att beklaga mig om jag får avslag på ett jobb eller inte faller en speciell person i smaken? Mitt liv är fantastiskt ändå och så länge jag har möjlighet att förbättra det ytterligare vid ett senare tillfälle känner jag mig som världens lyckligaste människa.

Nu är jag nyfiken på er andra. Har ni några överlevnadsstrategier? Dela med er! :-)