Åh nej! Det är öppet hus i min gamla lågstadieskola och jag befinner mig i fel land. Hade varit så kul att titta in och träffa gamla bekanta som man inte sett på evigheter.

Jag har en hel del trevliga minnen från lågstadietiden. Minns jättebra hur jag dök upp där på vårterminen efter att ha gått första halvåret av ettan i en rysk skola innan jag och mamma flyttade till Finland från Leningrad.

Jag kunde ingen svenska men pladdrade glatt på ryska med alla som ville lyssna. Och det kändes vansinnigt spännande att plötsligt ha en styvpappa (love at first sight), ett eget rum (istället för ett man delar med mormor) och att bo i en villa som till skillnad från vår ryska datcha (mormors sommarstuga) hade hela två våningar.

Första morgonen jag gick ut vågade jag inte gå ner till bastubyggnaden för att jag trodde att den var grannens hus. Blev helchockad när jag fick veta att man faktiskt kan ha en så stor tomt – och en så stor bastu.

Julen var också en glad överraskning. I Sovjetunionen firades bara nyår och då fick man självklart paket – men inte riktigt i samma mängd och av samma kvalitet som jag fick under mina första år i Finland.

Fattar inte varför skolkuratorn envisades med att fråga ifall allt var ok och om jag trivdes i mitt nya hemland. What’s not to like?! :-)

Men tillbaka till lågstadiet…

I den ryska skolan underskattar man inte barnens intelligens och vi hade redan under höstterminen lärt oss skriva skrivstil och räkna med x och y. Det började man inte med förrän på trean (!) i Finland så jag kunde koncentrerar mig på att lära mig svenska istället. Och läsa sagor om Jesus (vilket i Sovjet motsvarades av att plugga in kommunistdikter om Lenin).

Även andra kulturskillnader förekom. I Sovjet var det knäpptyst i klassen trots att vi var 33 stycken elever. Man blev tilltalad med efternamn och reste sig upp när man svarade på lärarens frågor. Läraren titulerades med för- och fadersnamn och niades precis som alla andra vuxna.

I Finland var det laissez-faire ledarskap som gällde. Man fick springa på toa mitt under pågående lektion och ville man absolut svara på en fråga var det ok att hoppa upp och ner på stolen under ljudliga stönanden och ivrigt handviftande. Ändå var det inte fråga om samma fria uppfostran som jag förstår att förekommer här i Stockholm och jag är faktiskt jättenöjd med alla lärare jag haft (utom hon i finska, vilket antagligen förklarar varför det språket är en sån pain in the ass för mig).

Mingelmässigt hade min nya klass klara begränsningar. Vi var bara åtta tjejer och det bildades snart två gäng. Ingen blev mobbad eller utfryst, däremot rådde det en ständig maktbalans mellan de båda gängen och periodvis deserterade medlemmar i det ena över järnridån till det andra – bara för att märka att det fanns en orsak till att man inte hamnat där från början. För att komplicera till det hela ytterligare hade alla en bästis, och därtill en reservbästis. Intrigerna som pågick i bakgrunden är häftigare än de i Glamour!

Det jag är mest tacksam för är att vi slapp alla problem som många storstadsskolor lider av. Jag kom aldrig i kontakt med droger och det var ingen som rökte förrän vi flyttade över till högstadiet (årskurs 7-9). Istället bytte vi bokmärken, pennor och hårsmycken, hoppade hage ute på skolgården och tävlade i vem som kunde göra flest kullerbyttor på klätterställningen.

Födelsedagskalasen var to die for – minns fortfarande en gräddig tårta med Dajm och gelehallon som kallades “Tandläkarens skräck” och som jag garanterat kommer att återse när jag dör och hamnar i paradiset (kanske dags att börja tro på ett sånt nu…). Vid matbordet lekte vi “trasiga telefonen” (orsaken till att jag inte tror på allt som står i tidningen) och så anordnades skattjakter, mördarlekar och annat kul.

Under femman och sexan övergick våra barnkalas till att kallas hemmadiscon och spetsades med lekar typ “sju djävulska minuter”, vars regler skulle göra vilken ansvarsfull förälder som helst kallsvettig. Och ingen nattklubb här i stan har en chans mot Lottas källarskrubb, där jag satt och trängdes tillsammans med klassens hunk efter att ha snurrat flaskan med knivskarp precision. ;-)

Ok, nu låter det värre än det var. Vi var faktiskt rätt oskyldiga på den tiden. Men rent teoretiskt kunde vi, tack vare intensiva studier av svenska KP och Frida, mer om sex än vad våra föräldrar lärt sig under hela sitt äktenskap. Ni som har barn, se till att de får mer information än skolans sexualundervisning! Jag kan med handen på hjärta säga att det är bättre med för mycket kunskap än för lite.

Tja, det var väl det viktigaste i ett nötskal. Kan bara tillägga att jag ironiskt nog hamnade i lågstadiet igen så fort jag hade gått ut gymnasiet och den då åttaåriga Olga flyttade till Finland. Hur vi träffades har jag berättat om här.

PS. Ni som undrar – Heidi och jag blev inte vänner förrän på sjuan, hon gick i en annan skola. Däremot satt Konrad bredvid mig från ettan till nian. :-)