Det är verkligen inte meningen att förvandla denna sida till en matblogg. Men eftersom det inte har hänt något speciellt spännande idag får ni se på matbilder i alla fall. Och ni som är diabetiker, please blunda!

Jag har jobbat i butiken hela dagen. För att beskriva den utmaning det innebär för mig kan jag komma med en enkel parallell – föreställ er en alkoholist som jobbar på Systemet (eller Alko i Finland). Låter det problematiskt? Då förstår ni varför vårt fikarum gör mig glad och skärrad på en och samma gång. Och här har ni några exempel från idag:

Inga större problem. Kvalitén på lösgodis är så dålig att jag faktiskt inte känner någon större craving (men det funkar självklart bra i nödfall – precis som liksprit för desperata alkisar). Tog mitt te och gick ut.

Tappade gaffeln jag höll i handen. Stod blickstilla och stirrade rakt fram med glasartad blick tills jag tack och lov hörde min kollega Filip i korridoren utanför. Lyckades få fram ett svagt rop på hjälp så att han kom in.

Filip har en fobi för feta personer. Han tycker en massa politiskt inkorrekta saker om dem (där adjektiv som ”vidriga” och ”äckliga” hör till de lindrigaste). Helt perfekt i situationer som denna! Pekade med ett darrigt finger in i kylskåpet och bönföll honom att lufta sina åsikter om fettvalkar runt midjan högt för mig – vilket han gjorde med all önskvärd inlevelse.

Thank god för hjälpsamma människor som finns där när man behöver dem! När han var klar med sin föreläsning klarade jag äntligen av att ta ut salladen utan att svepa med ett par biskvier av bara farten.

Men livet som addict är aldrig lätt.

Oh. My. God. Tar den här plågan någonsin slut?

Jag har garanterat en skyddsängel! Filip satt och åt lunch tillsammans med en annan kille vid grannbordet. Och båda spände ögonen i mig så fort jag närmade mig pudersockret med handen. Är sååå tacksam! Hoppas att de kommer till paradiset (alltså Playboy mansion) och att alla deras drömmar går i uppfyllelse.

Ni som inte riktigt förstår vad problemet är… När man är en missbrukare, vare sig det gäller alkohol, medicin eller snabba kolhydrater (som i mitt fall) så klarar man inte av att bara smaka. Att bara äta en liten bit existerar inte – man äter tills allt är slut. Eller i alla fall så att man är proppmätt och på gränsen till illamående.

Till skillnad från aktiva missbrukare klarar de som återhämtat sig från sitt beroende ofta av att inte aktivt skaffa fram ämnet de är beroende av, jag har t. ex. inga problem att låta bli att köpa hem godis och kakor. Men när såna ligger tillgängliga framför näsan på en krävs det verkligen nerver av stål för att behärska sig. Eller en på förhand utarbetad strategi. ;-)

Jag älskar min midja! And I’ll be damned om jag någonsin försätter mig i samma tillstånd som jag gjorde för några år sen. Aldrig, aldrig, aldrig mer!