Minns ni att jag lovade berätta om en ny, spännande grej jag tänker börja med? Well, nu är det dags. Jag är nu en volontär på Tjejzonen, en tjejjour här i Stockholm som finns till för dem mellan 12-25 år. Jag ska jobba med stödsamtal och hjälpa unga tjejer att ta kontroll över livet! :-)

Innan man börjar måste man gå en liten utbildning och därför tillbringar jag denna helg i skolbänken. Jag och andra volontärer har intagit charmiga Tollare folkhögskola där vi går igenom en massa viktiga saker som rör samtalsteknik och bemötande av andra människor. De flesta av oss har erfarenheter från tidigare men det skadar inte att repetera samtidigt som man bekantar sig både med varandra och Tjejzonens trevliga personal.

Efter att ha berättat lite om oss själva och lyssnat på teori fick vi göra övningar. Jag blev återigen påmind om hur mycket svårare det är att förklara än sak man är bra på än att faktiskt utföra den och presentera resultatet. När jag förklarar har jag en tendens att gå rakt på sak och glömma bort att såna som inte känner mig ibland behöver mer ”förspel” än jag ger i presentation av mina lösningar. Låt mig ge ett exempel.

Vår handledare bad oss fundera över vad vi skulle göra i följande situation: En 15-årig tjej beskriver sig själv som ganska seriös och introvert och klagar på att hon inte har några kompisar, varken i eller utanför skolan. Hon vågar inte berätta om problemet för sina föräldrar. Däremot tror hon att en lärare har lagt märke till hennes situation, något som gör henne obekväm eftersom hon inte vill att läraren ska vidta åtgärder och skämma ut henne inför hela klassen samtidigt som föräldrarna blir inkopplade.

Handledaren (pekar på mig): Varsågod, Irina. Hur skulle du hantera den här situationen?

Jag: Det finns ingen orsak att dra in föräldrarna och läraren i det här – de kan inte tvinga någon att vara kompis med tjejen. Hon måste dessutom lära sig att lösa sina problem själv.

Jag skulle förklara för henne att hon kan påverka situationen genom att först ge det hon vill få. Just nu tycks det inte finnas någon anledning för andra att intressera sig för henne – men det går att ändra på. Människor dras till såna som får dem att må bra och hon skulle kunna börja med att visa intresse för andra genom att ställa frågor och bli nyfiken på deras liv. Bortsett från dålig självkänsla handlar det här om svag social kompetens och sån går att öva upp.

Handledaren (förskräckt): Jahaa… men jag antar att du inte skulle säga allt det där åt henne rakt ut och under första träffen?!
*Spänner ögonen i mig.*

Ha ha, jag blir alltid lika road över den nordiska mentaliteten där man absolut inte får peka med hela handen och, gud förbjude, råda någon att ta ansvar för sin egen situation. Det likställs med att slå ner offret som redan ligger, vilket självklart inte är något jag förespråkar. Jag råkade bara hoppa över några steg i min utläggning för att inte snacka bort hela lektionen, vilket för någon som inte känner mig kan låta som att jag är en känslokall nazi som sveper in, pekar med ett anklagande finger på den arma 15-åringen och ryter fram att allt är hennes eget fel.

I praktiken skulle jag självklart först bygga upp ett förtroende genom att lyssna aktivt och berömma personen för att hon är duktig som söker hjälp för sitt problem och bla bla bla. Men därefter, när jag känner att tjejen är mogen att gå vidare, skulle jag absolut inte flumma runt och gå som katten kring het gröt om vad som egentligen bör hända för att hon ska få det hon vill ha.

Människor som vågar ställa frågor förtjänar att få ett konkret svar om hur de kan klara av sina utmaningar och vilka redskap de kan använda. De behöver inte sympatisuckar och prat om att ”vi alla löser våra problem på olika sätt” och att ”jag inte kan veta vad som är bäst för just henne”. Det är underförstått! Jag är inte det minsta rädd för att mina förslag ska uppfattas som direkta order av någon som därefter är för rädd för att omvandla dessa till den version som funkar bäst för henne. Människor är inte dummare än man gör dem.

Självklart gäller det att framföra budskapet respektfullt och i rätt dosering men i övrigt har mitt (ovanligt?) krassa sätt att utvärdera situationen på fördelen att kicka igång aktiv brainstorming hos personen i fråga. Resultatet: lika praktiska och icke-flummiga idéer om vad man vill pröva på härnäst – precis det som krävs för att skapa riktig förändring.

Men som sagt, jag måste bli bättre på att återge min taktik på ett lite mjukare sätt istället för att duka fram ett hårdkoncentrat av the bottom line. Gud, det är sååå mycket enklare att göra saker än att beskriva hur man gör. Gäller också webbdesign… kan fortfarande inte förklara hur bloggen funkar när pappa frågar. ;-)