Jag blir alltid lika glad, smickrad och rörd när siffrorna i min besöksstatistik förvandlas till levande människor som söker kontakt och delar med sig av sitt liv. För några dagar sen fick jag ett jättegulligt brev från en tjej som undrade om det var ok att be mig om råd i en fråga som upptar hennes tankar just nu. Självklart! Så här lyder den:

Levt själv med min dotter (har varannan vecka, jobbar mer när hon inte är hos mig) i 10 år nu, är 34 år, varit riktigt kär 1 gång och det var för 8 år sedan. Har dejtat en hel del under åren men ingen ”prins känsla” och då är jag lika gärna själv, så har jag tänkt i alla år och jag har ingen panik heller över att vara det, jag har ett aktivt liv och mår bra. Jag säger, och tror, att jag är en av de lyckligaste personerna jag känner. Så tänker jag till 95 %, de andra 5 % är jag nog rädd för att falla, för att bli sårbar, för att chansa ytterligare en gång, som sagt, jag har dejtat en del och det har gjort mig lite trött/mätt på att hela tiden vara pigg, glad, käck, positiv. Lära känna en ny person för att sedan bryta och sen dejta nästa. Vilket ”problem”… :) Så är jag nog inte ensam om att tänka. Men, nu har det hänt.

För första gången på 8 år, känner jag något för en kille.

Problemet är att han bor långt bort (55 mil) och jag har svårt att se att det skulle finnas en framtid för oss då vi har fullt upp med våra aktiva liv. Men jag känner något och det känns dumt att blunda för det. Nu när jag äntligen känner något.

Vi träffades förra sommaren, en härlig dag/kväll/natt (ingen sex) och trivdes SÅ bra tillsammans! Naturligt, skratt, attraktion, en perfekt natt och jag kände att jag tyckte han var en av de finaste killarna jag mött. Han frågade efter mitt nummer, vi har hållt kontakten, perioder lite mer, han skulle besöka orten jag bor på pga. jobb och frågade om jag ville träffas. Jag sa ja. Det var förra torsdagen och det sa BOOM, jag föll. Kan inte sluta tänka på han, hur jäkla perfekt allt var, hur naturligt och roligt vi hade, vilken attraktion det finns mellan oss, hans otroligt fina sätt, våra allvarliga blickar när vi pratade om något som rörde ex eller förhållande. Det kändes som att vi vet att det finns något mellan oss men att det känns dumt att inleda något när vi bor och lever så aktiva liv som vi gör. Han messade lite senare och tackade, skrev att han inte kunde sluta le. I måndags när vi messade skrev han samma sak, han kunde inte sluta le.

Ska jag berätta att jag känner något eller ska jag dra mig undan och få vår relation att rinna ut i sanden, glömma honom för det är ändå ingen idé, hur skulle vi få ihop våra liv?

Det känns som att det är mer ”jag” att vara rak och berätta, stå för vad jag känner och vara ärlig (främst mot mig själv), samtidigt undrar jag vad det gynnar mig att vara ärlig och alltid berätta vad jag känner, tycker och hur jag upplever saker och ting. Helst av allt hade det känts skönt om han ringde mig och sa att han kände något, att han var ärlig och tog första steget och anledningen till att han inte gjort det allaredan är att han är rädd för hur jag skulle reagera, jag kanske inte känner som han. Och här hör jag hur dumt det låter… Eller funderar han. Eller så vill han låta det lägga sig lite. Eller vill han träffa mig igen för att vara säker. Och nej, jag tycker inte om att jag funderar så mycket på hur en kille tänker, jag vill ha fokus på mig, vad jag tänker och känner (och i vanligtvis brukar jag ha det…). Samtidigt så vet jag inte vad det är för känsla, vad jag vill med han, med oss, mer än att jag vill träffa han igen, jätte snart. Lära känna honom mer. Vara tillsammans med honom. Vi hade ju det så roligt, den kvällen/natten var faktiskt den bästa jag haft tillsammans med någon av alla jag träffat. Ja, vi hade sex men det var inte det som var i fokus utan att vi skulle ha roligt tillsammans och det hade vi.

Dina tankar och råd är…? :)

Svar: Jag skulle vilja inleda genom att citera en väldigt klok person – dig: ”Jag känner något och det känns dumt att blunda för det.” Låt mig nu omskriva det lite tydligare för dig i ett verbmodus som heter imperativ:

Filosofin bakom min åsikt lyder så här: När du befinner dig i slutskedet av ditt liv ska det inte finnas någon orsak för dig att ångra att du inte tagit alla chanser till lycka som blivit presenterade för dig.

Du står inför valet att a) ta för dig av det du ser och vill ha och att b) begränsa dig av rädsla för att inte få det.

Rädsla är en dålig rådgivare. Vad skulle du göra om den inte fanns? Personligen skulle jag hellre älska och förlora någon än att gå miste om den upplevelsen för att jag valt att leva livet ”tryggt” och odramatiskt. Varenda sekund av lycka är ett plus på mitt livskonto och därför är känslomässiga risker inte något som skrämmer mig.

Jag tycker att du har allt att vinna och inget att förlora. Tona inte ner din entusiasm och vill-ha -känsla, du kan aldrig få något innan du först medgett att du vill ha det. No guts, no glory! Låt också bli att sabotera din lycka med praktiska frågor som avstånd. Börja med att konstatera att du vill ha den här personen – om dina känslor är besvarade löser sig allt annat automatiskt. Smid medan järnet är varmt!

Trots att du tvekar verkar det ändå som att du kommit till samma slutsats. Låt oss därför övergå till det rent praktiska och ta en titt på fakta.

• Ni träffades förra sommaren. Killen har visserligen hållit kontakten via telefon / mail men det är konstigt att det tog sån tid för honom att ordna en riktig träff. En intresserad man reagerar vanligtvis inom tre veckor efter första träffen. I annat fall finns det risk för att han tillhör kategorin ”nätdejtare” och det är någon du inte vill ha, trust me.
• Ni har träffats två gånger. Personligen tror jag att det räcker för att man ska kunna avgöra ifall den andre är ens ”typ” och för att man ska blir attraherad – men i ärlighetens namn: ni känner ju knappt varandra!
• Du har ett barn. Åsikterna går isär, somliga säger att män inte låter omtanke om andras barn hindra dem från att dejta mammorna trots att de inte har några seriösa avsikter, andra säger att det visst kan göra killar tveksamma – vilket i det här fallet kan betyda att han tänker sig för både en och två gånger innan han vågar gå vidare med dig.
• Det ligger 55 mil mellan er. Både jag och min manliga panel säger enhälligt att detta aldrig tidigare har hindrat en man som är kär och inte borde göra det i detta fall heller.

Så vad ska du göra nu? Här kommer ett förslag:

• Ni måste träffas igen, oberoende av vad det leder till. Du behöver få något slags avslut på den här historien – antingen genom att ni blir tillsammans eller genom att du konstaterar att han inte är rätt för dig. Och här låter jag Magnus streetsmarta resonemang ta över: se till att ni träffas på den ort där den här killen bor! Du måste få se hur hans vardag ser ut. Uppvisar han minsta tveksamhet till det här steget kan det innebära att han redan har ett förhållande eller har andra skelett i garderoben (förhoppningsvis inte bokstavligen).
• Du ska inte berätta hur du känner innan han gett dig en bra anledning – just nu säger ditt intresse för att träffa honom allt som behöver sägas. Lyssna mer än du pratar. Du vill att han berättar om sitt liv, sina drömmar och planer, sin familj, sina vänner, eventuella barn från tidigare förhållanden, jobbet och fritiden. Lägg märke till sånt han inte berättar. Ställ frågor! Och underskatta inte effekten som ett glas vin kan ha på den man vill lära känna. ;-)
• Skynda långsamt. Diskutera gärna ämnen som avslöjar hans förväntningar på er relation men var återhållsam med att avslöja dina. Att stressa fram känslomässigt engagemang från en man är lika dumt som att hoppa över förspelet med en kvinna. Män har lätt för att bli kära (vissa påstår att det räcker med tre omgångar i sängen…) men att ändra på sin livsstil och vardagsrutiner för en annan person är något de behöver vänja sig vid gradvis.
• Låt förhållandet utvecklas naturligt. Om du vill vara tillsammans med den här personen – var det. Lev för stunden och njut av hans närhet här och nu. Innan ni vet ordet av förvandlas dagar till månader och månader till år. Ett förhållande utvecklar sig som resultat av en återkommande önskan om att vara nära – inte genom att man försöker sätta etiketter på något som inte ens existerar ännu.
• Självklart finns risken att du plötsligt tycker dig få ut för lite av er samvaro. Då ska du backa! Om han behandlar dig som en kompis genom att inte skämma bort dig med uppmärksamhet, gulliga presenter och erbjudanden om att flytta ihop ska du självklart vara en lika god kompis tillbaka.

  Kompisar har inte sex med varandra. Och de har inget emot att den andra dejtar den snygge killen på gymmet. Eller att hon skaffar en inneboende (som händelsevis extraknäcker som manlig modell) för att ha råd med sin höga hyra.

  Kom bara ihåg att vara tydlig och förklara hur det hela hänger ihop. Förutsätt inte att han automatiskt ska veta vad som gör dig glad (hur uppenbart det än må vara) utan tala om vad du behöver i klartext. Det är synd om ett potentiellt bra förhållande stupar till följd av ett simpelt missförstånd.

I ett nötskal är mitt råd alltså: träffa och lär känna den här killen. Ge honom en chans att tillföra något bra till ditt liv. Om han inte kan det – återgå till det fina du redan har och håll ögonen öppna för någon lämpligare.

När jag svarade på ditt mail skrev jag så här: ”Vilken underbart trevlig fråga det här är! Sorry, jag förstår självklart att det känns jobbigt – men nu kan JAG inte låta bli att le. Du befinner dig nämligen i en mycket bättre situation än du inser. Oberoende av hur det går!”

Här kommer förklaringen:

Även om just denna kontakt inte leder till det slags förhållande du önskar har du all anledning att vara glad. Du har hittills koncentrerat dig på att ta hand om din dotter, nu när hon blivit äldre har du mycket mer tid och energi att satsa på dig själv. Dessutom är du självständig och nöjd med ditt liv redan i dagsläget. Och nu har du till på köpet upptäckt att du har förmågan att bli kär (det är inte en självklarhet). Vilket fantastiskt utgångsläge!

Försök att dra ner på prestationskraven lite. Spänningen blir för stor om man känner att ens nästa förhållande måste bli perfekt och hålla livet ut. Det finns inget beständigt i naturen och det finns aldrig några garantier. Klarar man sig inte utan såna får man finna sig i att leva i sin stolta ensamhet resten av sitt liv – helt i onödan. När man slappnar av och njuter av stunden brukar allt nämligen ordna sig bättre än man någonsin vågat drömma om – antingen med den man trånar efter idag eller med någon ännu trevligare som man ännu inte hunnit träffa. :-)

Lycka till! Och berätta gärna hur det går. Ni andra, om ni har något att tillföra – gör er röst hörd!