Jag är som gjord för att vara stadsbo. Trivs med precis allt här, tom. tvärstopp i tunnelbanan mitt i rusningstid samtidigt som jag håller på att svimma av hunger och kånkar på en tung matkasse med frysvaror.

För att börja från början… I morse knackade jag in de sista tullkoderna och gav mig ut på stan för att vila mina bortdomnade armar. Vilken lyx att ha så många barer och caféer att välja mellan att man inte vet vart man är på väg innan man kommer dit. :-) Yrade runt en stund men bestämde mig till slut för Sheraton. Slog mig ner vid brasan och författade ett mejl till Heidi samtidigt som jag beundrade en samling ursnygga flygvärdinnor och ett par piloter som alla kunde ha plåtats för Vogue utan några som helst förberedelser. Mycket uppiggande.

Efter att ha fyllt på koffeinförrådet och smort in händerna med Sheratons härliga Molton Brown -handkräm vandrade jag in mot centrum (fast jag redan var i centrum, ytterligare en cool grej med städer) och tvärstannade plötsligt utanför denna byggnad som jag har passerat tidigare men tydligen inte registrerat trots dess slående estetiska utformning:

Herregud! Varför har jag yrat omkring på Söder när Skatteverket finns mitt i stan? Och vad mer har jag missat? Är man så här ouppmärksam kan man ju lika gärna ha knallar rakt förbi en Sephora, en Pottery Barn och en Victoria’s Secret också!

Gick vidare mot Hamngatan (fortfarande uppgrävd) och svängde in på NK. Kollade in senaste nytt, handlade lite middagsmat och blev klar precis vid rätt tidpunkt – när alla slutat jobbet och skulle åka hem. Så här går det alltid oberoende av hur flexibla tider jag har. Är det rusningstid kan ni vara säkra på att jag plötsligt kommer på att jag måste hem. Genast!

Kryssade fram mellan alla pundarna och miljöaktivisterna på Plattan (gillar den komponenten i stadslivet också, men på ett mer teoretiskt plan) och pressade in mig i en av rulltrapporna ner till tunnelbanan.

När man har bott i Stockholm en tid lär man sig skilja på folkhop och folkhop. Självklart är perrongerna fulla av människor när det är rusningstid, men är man van krävs det bara ett ögonkast för att se ifall det dessutom är stop i trafiken. Då är det, som man säger på östra sidan om Helsingfors, ”luddigt med folk”. Perrongen ser alltså helt vildvuxen ut och det finns inte en kal fläck så långt ögat kan nå.

Stockholmarna brukar klaga på att SL-trafiken krånglar jätteofta men det tycker inte jag. Allt jag ska åka med kommer i tid i 99% av fallen, men det kanske beror på att jag förväntar mig det… ;-) Idag var ett helt normalt undantag, befolkningen här har en ful ovana att bli påkörda av tåg ibland (både avsiktligt och oavsiktligt) och då blir man ju tvungen att rensa bort resterna av dem innan trafiken kan komma igång igen. Tyvärr kan sånt ta ett par timmar och därför åkte jag raka vägen upp igen och beslöt att promenera till Slussen för att hoppa på Gröna linjen där istället.

Att gå i stan är sååå mycket roligare än på landet! :-) Det är ju mycket större variation på det man ser i skyltfönstren än vad det är på åkrar och skogar. Finns det dessutom jättestora historiska byggnader i närheten blir det ännu mer underhållande. Två kilometer i högklackat känns inte alls besvärligt när man är upptagen med att spana in allt det som turisterna betalar pengar för att få se.

Ni som hängt med ett tag vet att jag brukar powerwalka längs Skeppsbron. Idag kändes det som en extra utmaning pga. kettlebellsen (väskan med datorn + matkassen). :-) Kunde ändå inte låta bli att dra fram kameran hela tiden. Typiskt bloggarbeteende.

Det här är sista veckan som jag behöver bekymra mig om tunnelbanan när jag ska hem från centrum. Fr. o. m. torsdag kommer jag ju att bo där. Men jag kommer garanterat att powerwalka åt andra hållet (ner till Skanstull) bara för att det är så trevligt. Och så kommer jag att testa Djurgården också. Fler bilder är alltså på väg.

Nu måste jag göra mig i ordning för nästa arbetspass. Torbjörn ringer när som helst och då blir det mer Excel, tullkoder och ont i armen…