Holy crap! Det lönar sig att vara både otålig och envis. Som ni vet befinner sig vissa av mina möbler i bitar, däribland det jättestora kontorsbordet som datorn ska stå på istället för på golvet vid madrassen där den hamnade efter flytten. Well, igår kväll fick jag nog. Istället för att vänta på att någon med stora muskler och tjockt skinn på händerna ska komma och skruva fast benen på det beslöt jag att prova själv.

Ni som inte känner mig fattar säkert inte vad det är för speciellt med det här. Ni som känner mig har precis satt five o’clock -teet i halsen och är säkra på att jag bloggar från akuten.

Ha ha, om det finns något jag är riktigt kass på så är det slöjd och handarbete – det sistnämnda med undantag för… you know… ;-) Men allt som har att göra med olika delar som ska konstrueras ihop på något sätt får mig att bli helt lamslagen. Speciellt om det finns risk för att sticka, skära eller klämma fingrarna. (Konrad kan berätta en rolig katamaranhistoria som bekräftar exakt hur illa det är.)

Under slöjden i grundskolan lyckades jag nätt och jämnt såga till en fyrkantig träbit och limma på några runda plattor (fattar fortfarande inte varför produktion av grytunderlägg ingår i läroplanen och anses göra oss till bättre medborgare). Och det tog en hel skoltermin innan handarbetsläraren äntligen upptäckte att jag befann mig i hennes klass och hjälpte mig byta trådrulle i symaskinen – kanske för att jag tillbringade rätt mycket tid under ett av syborden tillsammans med kompisarna och hellre var social än stack mig i fingrarna med nålar.

Jag lärde mig inte byta glödlampor förrän jag flyttade hemifrån, har aldrig i hela mitt liv satt upp en tavla på väggen och började inte tanka bilen själv innan Torbjörn blev så upptagen av sina affärsresor att jag blev tvungen att lära mig.

Så nu när ni fått all denna bakgrundsinformation kanske ni kan hålla med om att det ni ser på bilden nedan är ett riktigt mirakel. Och det är inga lätta grejer vi pratar om, både skivorna och benen väger ett ton.

Lyckade klara mig helt utan skador, både på mig själv och på parketten. Blev däremot tvungen att lacka om två naglar men det var det värt. :-) Och innan Torbjörn slänger sig på telefonen för att ställa frågan ”spände du alla skruvarna ordentligt?” kan jag berätta att jag må vara ohändig men att det minsann inte är något fel på mitt minne. Och inte mitt ordningssinne heller.

Minns ni det coola settet med blocknycklar som vi panikköpte på Lidl när Torbjörn var här förra månaden? Han använde dem för att skruva loss bordsbenen! Smarta jag förstod ganska snart att mina fingrar inte är tillräckligt starka för att spänna alla de där snurrande metallbrickorna runt… ehh, ”skruvspikarna” (yes, det finns lite fackterminologi kvar att lära) och att det därför finns risk för att datorn brakar rakt ner i golvet med bordsskivan och mig som sällskap. Därför drog jag fram det där settet (visste exakt vilken banankartong jag hade packat ner det i), provade mig fram till rätt storleks blocknyckel och drog därefter åt allt som satt löst. Resultatet framgår av bilden.

Så nu återstår frågan: om jag klarar av DET HÄR, finns det någon gräns för vad mer jag kan lyckas med? Och samma sak gäller er. :-)