Minns ni det här inlägget? Well, de osedda filmerna som väntar på mig har inte minskat i antal, tvärtom. Igår kväll såg jag äntligen ”Quantum of Solace” som har legat och väntat på mig i nästan två år. Klarade bara en kvart innan jag stängde av. Värsta skräpet jag sett på länge, men det var i och för sig ingen överraskning.

Jag älskar varenda Bond -film fram tills Daniel Craig dök upp. Har egentligen inget emot honom som skådespelare men ända sen han blev Bond har handlingen bestått av så mycket överdrivet våld (varvat med allmän nedstämdhet) att jag blir uttråkad på rekordtid.

Kan inte påstå att våldsscenerna i de tidigare filmerna var speciellt verklighetstrogna de heller (vild bovjakt i Eiffeltornet och slagsmål på flygplanstak ser inte ut att vara speciellt ansträngande) men de genomsyrades däremot av värme och charm istället för den råhet som dominerar de nya.

De gamla filmerna är verkligen i en helt annan klass. Jag får en warm & fuzzy -känsla varje gång jag ser dem eftersom Bond där fortfarande är det han ska vara – en gentleman som bekämpar fienden med finess och med glimten i ögat. Fattar verkligen inte varför de nu har valt att förvandla honom till en sammanbiten, manisk slaktare med iskall blick. Och M är också förstörd till det oigenkännliga.

Torbjörn, som gillar de moderna filmerna, har försökt få mig på bättre tankar men det är lönlöst. Inte ens färgerna tilltalar mig, de gamla filmerna var alltid färgglada medan de nya ser dystra ut oberoende av om solen skiner eller inte. Tänker därför gå tillbaka till klassikerna (vars repliker jag kan utantill) och drömma mig bort till den gamla goda tiden när skurkarna pratade engelska med rysk accent och använde papper och penna istället för touch screen.

Vad tycker ni andra?