Livet sett genom rosa glasögon

Mitt inte-så-hemliga sätt att gå ner i vikt

Läs gårdagens inlägg men byt ut färgen på tårtan. Idag såg den ut så här:

Undrar ni varför det dyker upp så många? Jo, för att det här är “takläggningstårtor”. En del av lagret blev renoverat och chefen är som vanligt givmild med kolhydraterna. Jag som i vanlig ordning lider av sömnbrist plågas självklart extra mycket såna här dagar eftersom min motståndskraft är extremt försvagad samtidigt som kroppen vrålar efter snabb energi.

Nu när jag tänker efter… ni vet hur olika människor har någon “hemlighet” som ligger bakom deras framgång? Well, när det gäller att gå ner i vikt och hålla den är min hemlighet garanterat latten. Den håller mig mätt hur länge som helst och är ett utmärkt substitut för godis som jag annars skulle sakna för mycket för att kunna låta bli (skummet är som gräddig chokladmousse).

En normal vardag för mig är att jag äter en stadig frukost (ägg, yoghurt, ost och Keso) och sen lever jag på några ostskivor och ett par (osockrade!) latte macchiatos fram till kvällen, mjölken innehåller ju en hel del näringsämnen. Och eftersom jag blir mätt av små mängder mat så räcker det med endast en portion fisk, avokado, ägg, sallad osv. på kvällen för att göra mig nöjd. Och en skål yoghurt med blåbär och jordgubbar förstås.

De dagar jag inte har tillgång till latte (t. ex. idag, för blasket som kommer ur firmans fikaautomat är totalt odrickbart) blir det direkt rubbningar i kostintaget. Jag vräker i mig mat alldeles för ofta och i alldeles för stora mängder, därefter får jag ett sockersug som heter duga och så går jag omkring med endast den tanken snurrande i huvudet resten av dagen.

Ni som har en tendens att tolka allt som en uppmaning till svält: det är inte det jag förespråkar! Tvärtom, jag är jättenoga med att ge min kropp näring – men inte i större mängder än vad som är hälsosamt och klädsamt för pennkjolen. Mitt ideal är välsvarvade kurvor som fortfarande känns mjuka att ta på, inte en kropp som bara består av skinn och ben. Smal och undernärd är alltså inte synonymer. Använd sunt förnuft och var snälla mot era kroppar!

Jobbiga kolhydrater

Mitt exktraknäck i butiken är fortfarande livsfarligt. Kolla, idag hade någon “vänlig” själ sparat denna tårtbit åt mig:

Fotade den och lyckades precis glömma bort dess existens när…

Det här blev för mycket för mig och jag gav faktiskt efter för frestelsen. Åt inte en normalstor bit men ändå tillräckligt mycket för att minnas varför pudersocker, marsipan, grädde och sylt är världens läckraste kombination.

Jag kommer aldrig någonsin att bli en av de där människorna som “inte tycker om sötsaker”. That’s sick! Men jag tänker inte heller förstöra midjan så den åsikten får vara rent teoretisk största delen av tiden.

Vilse i Vasastan

Ja, ni kan börja skratta redan nu. Jag själv tycker att det som följer här nedan lutar mer åt det tragiska hållet, but whatever…

Efter att Nette och jag skildes åt gjorde jag ett snabbt klädombyte hemma och gav mig ut på dagens powerwalk. Hade ingen lust att gå ner till Skanstull igen utan kom på att jag aldrig har utforskat Vasastan ordentligt. Nu när den är min grannstadsdel finns det liksom ingen ursäkt längre. Inte så att jag aldrig har besökt den, det har jag självklart gjort hur många gånger som helst, men jag har hittills bara rört mig runt Odenplan och på Rådmansgatan. Och det är ju bara en liten bråkdel av allt som finns att se i de trakterna.

Slängde en blick på kartan (hemma i datorn) och beslöt att besöka Bellevue -parken borta vid Roslagstull.

… och sen går man genom denna trevliga lindallé:

… och ser att man kommit till rätt ställe:

Wow, det här var verkligen som att komma ut på landet. Har man sett en klippa har man liksom sett dem alla och medan jag stod och spanade ut över Brunnsviken kände jag mig för ett ögonblick förflyttad tillbaka till den finska skärgården. Fast sen såg jag Strindbergstatyn och så kändes det mer Stockholm igen.

Varje utflykt till ett nytt område brukar innebära överraskande fynd av sånt som man absolut inte har förväntat sig hitta.

Mamma, som ogillar att teknologin håller på att ta över världen i allmänhet och hennes hushåll i synnerhet, kan nu glädja sig åt att de gamla hederliga kommunikationskanalerna fortfarande fungerar. Om mejl känns för opersonligt kan jag absolut gå med på att få korrespondens levererad av ett sånt här gulligt fjäderfä. ;-)

Men nu kommer vi till det som rubriken handlar om. När jag vände om och skulle gå hem gick jag tillbaka ut på Birger Jarlsgatan och fortsatte i sydostlig riktning. Kände igen allt jag hade passerat tidigare… tills jag plötsligt inte gjorde det längre. Fattade ingenting, man kan ju bara inte gå vilse på en jättestor gata som ska leda rakt ner till Stureplan! Ändå såg allt helt obekant ut och alla namnen började med Jarla -någonting (det har jag inte lagt märke till tidigare).

Självklart skulle detta ögonblick inte ha blivit perfekt om det inte också börjat regna. Det kom bara några droppar men i alla fall tillräckligt mycket för att jag skulle börja panikleta efter något café som kunde tänkas ha tillräckligt god latte för att kunna sysselsätta mig i minst en halvtimme.

Såg inget lämpligt där jag stod (däremot en trevlig restaurang i Balettakademien) så jag gick ett kvarter norrut… och hamnade på Karlavägen (ja, den gata som korsar gatan jag bor på borta vid Karlaplan). Kände fortfarande inte igen mig (helt otroligt!) men märkte till min lättnad att regnet hade ångrat sig. Fortsatte gå åt rätt håll… och så kom jag plötsligt till ett ställe som jag kunde placera ut på kartan som faktiskt existerar (i någon sorts form) inne i mitt huvud. Wohoo! Jag är en riktig överlevare! ;-)

Passade på att spana in bebyggelsen i området och hittade en jättecharmig gata vid namn Danderydsgatan. Både färgerna och designen på husen där är helt fantastiska. Exakt hur fint där är syns tyvärr inte på bild men jag gör ett försök i alla fall.

Stockholm är en otroligt mångsidig stad. Trots att man bor i centrum kan man bo på väldigt många olika sätt och därför få totalt olika upplevelser av stadslivet.

Kvarteren här kan skilja sig åt jättemycket, ett kan bestå av vanliga trista höghus utan några finesser, men bara en gata ifrån kan man hitta jättestora privatägda stenhus omgivna av ännu häftigare konsulatbyggnader. Eller trästugor med vita knutar, staket och en massa grönområden runtomkring. Eller futuristiska skyskrapor med rusningstrafik utanför dörren. Eller gammaldags kyrkor, värdshus, friggebodar osv. Och allt där emellan.

Att man ibland går vilse här (ok, ni kan läsa “jag” istället för “man”) är egentligen inga problem. I värsta fall finns det ju taxi. Däremot förstår ni kanske varför jag helst håller mig till städer. Hade jag gett mig ut i skog och mark med det här lokalsinnet skulle det bara ha funnits några revben kvar av mig vid det här laget. Hmm, borde kanske gå en utbildning hos de där brevduvorna borta i Bellevue -parken…

Innan jag avslutar vill jag passa på och tipsa om en mycket trevlig butik som jag passerade någonstans där in the middle of nowhere (oj, pinsamt – märker nu att den ligger på Odengatan…).

Anyway, ni som gillar lakrits, här har ni ert paradis. Den här butiken specialiserar sig på just den varan. Ytterligare en orsak att trivas i storstan!

Torbjörns lillasyster & the city

Idag var Nette här i Stockholm (kryssade över med familjen) och vi träffades självklart ute på stan för att catch up och tillbringa en trevlig stund tillsammans.

Första gången jag och Nette träffades var faktiskt på precis samma breddgrader – utanför SEB på Hamngatan. Året var -98, Torbjörn och jag hade precis blivit ett par (han följde efter mig till Stockholm innan vi blev tillsammans och vi flyttade ihop utan att ha sällskapat först!) och Nette var tio år gammal, på besök i Stockholm med sin skolklass. Hon hade aldrig sett mig tidigare och jag kommer fortfarande ihåg hennes allra första ord: “Är du en rysse?” (uttalade med skräckblandad förtjusning och på en härlig Lovisa -dialekt som tyvärr inte går att återge i skrift).

Att vi ändå fattade tycke för varandra direkt är alltså ett mirakel med tanke på att jag inte har en aning om hur man handskas med barn och Nette inte hade en aning om att det faktiskt finns ryssar som inte är ute efter att erövra Finland och skjuta lokalbefolkningen. ;-)

Ha ha, men nu återvänder vi till dagens händelser… Nette är en mycket bättre shoppare än jag, och hade en imponerande stor shopping bag på axeln. Inom loppet av en timme hade hon fyllt väskan med allt från kläder som hon hittade i Gallerian till inredningsstuff från både Lagerhaus och Granit, två butiker som inte finns i Finland. Och så handlade hon en del livsmedel också.

Innan vi drog igång shoppingen gjorde vi en grej som jag aldrig har gjort med någon: stått och fyllt myntrör inne på Nordea i värsta rusningstiden. Nette har under tidigare besök här i stan samlat på sig en massa svenska mynt och nu hade hon med sig en hel plasbytta full av dem. Ni kan säkert gissa vad en sån väger…

Thank god för mitt magiska vita kort, annars hade vi fått köa där inne i en evighet x 2 (första gången för att få rören och andra gången för att växla in dem). Nu tog hela processen mindre än tio minuter, precis så som det egentligen ska gå till i en bank.

Här ser ni Nette göra ett fantastiskt fynd inne på Stockhome:

Yes, I know. Stockholm är ett shoppingparadis utan like. :-) Synd att vi inte hann till Stikki Nikki också men nästa gång blir det garanterat lunch där.

Nu ska ni strax få höra vad som hände efter att Nette åkte hem och jag återgick till vardagsrutinerna. Ska bara göra en annan grej först innan jag bloggar om det.

PS. Aha, här har vi orsaken till att det var så många poliser utanför Bukowskis (vi letade i enlighet med gammal tradition efter koiarna i Berzelii -parken) och såg avspärrningen.

Kunde självklart inte sitta hemma i kväll heller

Magnus hörde av sig tidigare i kväll och undrade om jag var ute på stan. Det var jag inte men såna missar är ju lätta att rätta till. Gled in i favvokjolen och en blus i leopardmönster (ser smakfullare ut än det låter) och drog ner till Bistros uteservering.

Att sitta ute är alldeles för kallt just nu så vi fortsatte vidare till Story Hotel och, två skumpaglas senare (kunde inte låta bli att skåla in den nya möbeln), vidare till Sturehofs nattklubb Obaren för att spela flipper.

Flippern var tyvärr trasig men jag tröstade mig med en alkoholfri fruktdrink istället. Life is still good. :-)

Hörde en bra låt medan vi satt på Story och gjorde som vanligt när jag inte känner igen något som jag vill höra igen – slog på kameran i filminspelningsläge. Då kan man lyssna på orden i lugn och ro hemma och googla fram låten genom att skriva “lyrics [ord från låten]“. Fattar inte att jag har missat den här (låter jättebra på hög volym) men bättre sent än aldrig:

Nu ska jag sova några timmar innan Torbjörns lillasyster dyker upp här i stan. Sen blir det hålligång igen. Just as I like it. :-)

En stor kontinentalsäng på väg till sovrummet

Finns inget som höjer humöret lika mycket som att se sina önskemål gå i uppfyllelse. :-) Minns ni att jag bestämde mig för att min gamla säng är för låg och för liten och absolut inte duger att sova i längre eftersom det nya sovrummet förtjänar något större och finare? Well, nu får jag en ny. Och när jag säger får så menar jag det nästan bokstavligen. Men nu backar vi så ni får lite bakgrundsinfo.

Innan jag började provligga olika modeller trodde jag att jag skulle fastna för någon med ett lyxigt namn typ Carpe Diem eller Vi-Spring. Eller kanske Hästens fast det var egentligen inte ett alternativ trots att jag älskar deras idé med hästtagel. Men alla de där rutorna känns lite för lantliga för mig helt enkelt (inte för att man ser dem efter att man bäddat men ändå…).

Hur som helst, så fort jag landade i den första kontinentalsängen upptäckte jag att såna var alldeles för mjuka för min smak, tom. med en hård bäddmadrass. Det var som att ligga i en hängmatta som dessutom flöt omkring på vatten. Varje gång jag rörde mig, i den halvsittande ställning man hamnar i när ens ädlaste kroppsdel sjunker ner för lågt, guppade hela härligheten runt så jag nästan blev sjösjuk. Lyxiga märken i alla ära men jag tänker inte plåga min kropp bara för prestigens skull.

Till slut ledde säljaren bort mig till en Hilding -säng (fin den också men marknadsförs inte lika exklusivt som de andra). Äntligen! Jag intog direkt sovställning och kunde tom. ha medelhård madrass utan att det kändes obekvämt. Solklar vinnare alltså.

Fick erbjudandet att köpa den sköna Hildingen för 28 000 kr (23 000 kr om jag var jättesnabb och utnyttjade deras kampanjpris) men beslöt att vänta och provligga sängen en gång till i en annan butik med mindre påträngande personal. Och surpise, surprise – i nästa butik jag besökte hade de också kampanjpris på den men nu kostade den bara 9 900 kr!

Ringde mina föräldrar som ville sponsra köpet och fick till min stora glädje och förvåning höra att mamma var beredd att bjuda på hela 6 000 kr (eftersom jag har födelsedag snart och allt). Så nu får jag min drömkontinentalare för bara 4 000 kr. Life is so good! :-D

Den levereras om ett par veckor och jag har redan börjat drömma om alla fina sängkläder den ska få. Och så ska det självklart komma en snygg gavel med tygknappar också.

Är det ok att ge bort för fina presenter?

Jag brukar ha en åsikt om det mesta så alla frågor är välkomna. :-)

Grundprincipen när man ger bort presenter lyder så här: utgå helt och hållet från mottagaren. Din gåva bör alltså skapa en så bra känsla som möjligt hos personen som får den.

Om den här mannen, precis som du själv, anser att er relation inte är speciellt nära kan själva presentens förträfflighet överskuggas av det faktum att dess mottagande försätter honom i en obekväm situation där han känner sig skyldig att visa mer tacksamhet och mycket varmare känslor mot dig än han egentligen känner. I så fall skulle denna present vara olämplig eftersom den endast får givaren, alltså dig, att känna sig bra.

… och samtidigt handlar allt självklart om en själv. Altruism i sin grundläggande betydelse existerar egentligen inte eftersom även uppriktig glädje över någon annans välmående är egoistiskt, ens egen vinning är i det fallet att man får den där warm & fuzzy -känslan som är så skön. (Vilket är helt ok och fullständigt naturligt, utan hedonism skulle det inte existera något som heter motivation och då skulle ingen någonsin göra någonting.) Den stora frågan i det här fallet är därför inte ifall denna handling även gynnar dig, för det gör den, utan exakt vad och hur mycket du behöver få tillbaka för att känna dig nöjd.

Jag har själv varit i liknande situationer och ofta valt att göra något gott för någon trots att jag 100% säkert vetat att han / hon inte kommer att åtgälda min vänlighet. Men då har det alltid rört sig om lite speciella presenter, såna som jag visste att skulle hjälpa personen utvecklas på lång sikt (kan vara allt från en dagbok att skriva i till en summa pengar som frigör nya möjlighet). Själva glädjen av att ha sått ett frö till denna persons positiva utveckling har i dessa fall varit betalning nog för mig och därför har jag inte känt mig det minsta bitter över att människan inte varit speciellt snäll mot mig efteråt. Jag hade ju från första början siktat på något helt annat.

Om presenten du vill ge är av liknande slag, har samma syfte och du med handen på hjärtat kan säga att du inte kommer att känna något negativt ifall den här mannen bara säger tack och förblir precis likadan i sin relation till dig som tidigare så kan du alltså ge honom det du planerade. Finns det däremot minsta lilla hopp inom dig om att han, som följd av din varma gest, blir mer intresserad av dig tycker jag att du ska avstå. Då är handlingen baserad på en känsla av brist (på hans uppmärksamhet) och kan omöjligt medföra något annat än besvikelse i längden.