Nu när jag befinner mig i barndomstrakterna är det kanske på sin plats att jag presenterar mina föräldrar lite utförligare. Jag märker speciellt att det här med ”pappa” kan kännas lite förvirrande, den benämningen kan nämligen avse två olika personer.

Låt oss börja från början: båda mina biologiska föräldrar är ryska och jag är född i St Petersburg (Leningrad). När jag var sju år gifte mamma om sig med finlandssvenske Peter så vi flyttade hit till Finland. För att förenkla allt det juridiska blev jag adopterad av honom, vi brukar skoja om att han köpte mig för 300 FIM, det var nämligen vad administrationsavgiften för adoptionsprocessen gick på i början av 90-talet. En utmärkt investering! :-)

Min biologiske pappa gifte snart om sig med Lena som ursprungligen kommer från Ukraina precis som han. De hade faktiskt gått i samma skola när de var små så det finns en hel del gemensam historia där. Idag bor de i Tyskland men tillbringar ofta somrarna här i Finland.

Trots att mina biologiska föräldrar är skilda kommer både de och deras nya makar överens jättebra och umgås med varandra oberoende av om jag är närvarande eller inte. Att Peter pratar flytande ryska (som han började studera på 80-talet) gör det hela ännu enklare.

Jag tycker att jag har något gemensamt med alla mina föräldrar, tom. mamma vars personlighet skiljer sig rätt mycket från min. Sett ur min synvinkel tar hon livet på för stort allvar, sett ur hennes synvinkel är jag för ansvarslös och lättsinnig och den här olikheten orsakar ibland dramatiska sammandrabbningar där vi båda luftar våra åsikter på ett häftigare sätt än vad som är konstruktivt.

Som tur är förstår vi att alla såna där dumheter inte beror på annat än att vi båda älskar att filosofera, analysera och lära oss nya saker – och den effektivaste läraren är, som bekant, den som ifrågasätter alla ens antaganden. No hard feelings alltså. Vi skulle inte vara så fantastiska som vi är utan varandras hjälp. :-)

Jag och mamma delar också en passion för mysiga testunder med en massa godsaker på bordet. Och så är hon den enda människa vars åsikt jag litar på när det gäller utseende. Hon skulle aldrig kläcka ur sig dumheter typ ”du duger som du är” om jag fick för mig att exponera eventuella bilringar runt midjan i en avkortad topp eller måla ögonen i en färg som får mig att likna en död fisk. God självkänsla är ingen ursäkt för dålig smak. ;-)

Jag och min styvpappa Peter misstas ofta för att vara släkt, bl. a. för att vi båda har exakt samma färg på ögonen. Förutom det yttre delar vi en förkärlek till datorer och andra elektronikprylar och tävlingen om vem som har den nyaste modellen av x, y och z tar aldrig slut.

När jag var yngre spelade vi badminton, åkte skidor och tävlade om vem som skulle lägga beslag på den nya Kalle Ankan först. Senare var det han som övertygade mamma om att jag inte skulle få permanenta skador av ett besök på det lokala ungdomsdiscot och att jag inte skulle bli bortskämd bortom all räddning ifall mina födelsedagspresenter blev lite dyrare än vad hon tyckte att var nödvändigt. Och gissa vem som gav mig min allra första, men inte sista, dator. Inte att undra på att jag började gilla honom från första stund. :-)

Kombinationen av de här två är minst sagt underhållande, men det finns alltså två till som jag gillar att umgås med precis lika mycket.

Min biologiske pappa och jag har så många likheter, både till utseendet…

…och till beteendet

… att det inte råder något tvivel om att vi är släkt. Mammas ”favorit” är att vi båda blöter ner hela badrummet när vi bara ska tvätta ansiktet. Teorin om huruvida genetiskt arv existerar är alltså bevisad bortom alla rimliga tvivel.

I likhet med mig är pappa en person som gillar att underhålla omgivningen. Han är en sån som kan liva upp stämningen på vilken fest som helst (tom. begravning) och är den person folk ringer till när de behöver hjälp med att installera ny stereoutrustning, planera bröllopsprogrammet, flytta en soffa, hitta läckan i badrummet… you name it. Hans energireserver är enorma och det finns alltid något kul projekt som väntar på honom.

Lena är minst lika social som pappa och jobbade som skådespelerska medan de ännu bodde i St Petersburg. När de gifte sig och pappa presenterade henne för oss andra blev vi stormförtjusta med en gång.

Trots att teaterbranschen är rätt ytlig kan man inte hitta en mer jordnära person än Lena. Hennes största passion är familjen och ibland tycker jag att hon är för självuppoffrande när det gäller andra, exempelvis när pappas elektronik börjar ta över sovrummet och hon knappt hittar en ledig plats att lägga ifrån sig hårborsten på. Nästa gång jag besöker Hannover kommer att vara i egenskap av ordningskonsult, på uppdrag av henne. ;-)

Hoppas att det här gjorde mina blogginlägg gällande familjen lite enklare att förstå. Nu ska jag fortsätta umgås med de släktingar som är här och Skypa med dem som sitter på andra sidan skärmen.