Livet sett genom rosa glasögon

Best of 2011

Bästa kosmetikfyndet: Sensai Cream Foundation
Bästa hudvårdsfyndet: Kiehl’s Epidermal Re-Texturizing Micro-Dermabration
Bästa parfymfyndet: Chanel Coco Mademoiselle
Bästa förbättringen i utseendet: sommarens läckra solbränna
Bästa låten: Bright Lights, Bigger City – Cee Lo Green
Roligaste filmen: Bad Teacher
Mest älskade appen: Shazam
Roligaste blogginlägget att skriva: det om kvantfysik
Bästa Abraham-citatet: “It’s just a stupid indicator!”
Coolaste manifesteringen: delvis påhittad historia förvandlades till verklighet redan samma kväll som den uttalades högt
Bästa resan: våren i Paris
Största nya beroendet: det av mango och persimoner
Mest spännande mysteriet: Albins försvinnande i juli
Största relationsomställningen: slut med Torbjörn (är väldigt stolt över vår tid som “gifta” men ännu stoltare över “skilsmässan” och den nya vänskapen – quality all the way)
Bästa blast from the past: mini-klassträffen med några från högstadiet
Varmaste kramen: den jag fick av Albin när vi träffades efter att inte ha setts på flera månader
Bästa givna gåva: ett par dagars research som hjälpte Olga uppnå ett viktigt mål
Bästa mottagna gåva: Torbjörns omtanke gällande sånt som är viktigt för mig
Gladaste överraskningen: oväntat SMS av en jättetrevlig person som inte hört av sig på ett år
Gulligaste posten: favvoläppglanset som Heidi skickade
Finaste komplimangen: “Jag mår alltid fantastiskt när jag är med dig!”
Häftigaste fajten: jag / föräldrarna. Vi älskar traditioner. ;-)
Bästa kvällen: Grand-träff med en människa som har potential att skapa stora och underbara förändringar i min livsstil
Värsta kvällen: den när jag fick en Krug-överdos
Längsta dagen: den i Sibbo utan ström och rinnande vatten
Bästa dagen: samma ställe, när jag förstod att en superviktig person i mitt liv mår utmärkt och är nära att förverkliga en av sina största drömmar

Gott Nytt År!

Nästsista 2011-dagen

Råkade vakna sjutiden i morse utan att kunna somna om (vilket är rätt störande om man gått och lagt sig halv två…). Olga var ungefär lika slö i början av vår träff men sen gick det som vanligt – på något sätt lyckas vi alltid få liv i varandra och skiljas med mer energi i kroppen än det fanns innan vi träffades.

Senare på dagen blev det träff hemma hos Heidi. Hon höll på att packa väskan inför morgondagens resa ner till söder så vi drack glögg samtidigt som vi försökte räkna ut exakt vilka kläder det lönade sig att ta med och hur många par skor som var ett par för mycket.

Nu är jag hemma igen, redo att fira nyår på det traditionella (varma & goda) sättet. Tjuvstartar genast med te och resterna av dadelkakan, om inte Peter hunnit före.

PS. Jag har varit så social och haft huvudet fyllt av så mycket stuff att jag tyvärr inte hunnit så mycket som titta på den där läsarfrågan jag nämnde innan jag flög över hit. Publicerar den så fort jag har möjlighet att koncentrera mig och skriva klart, vilket garanterat inte blir de närmaste dagarna.

Hesa – Itis – Sibboshire

Idag bar det av västerut. Träffade Heidi, lade beslag på en Strindbergsoffa och gick i lugn och ro igenom allt som hänt under julen (Heidi är världsbäst på brainstorming & analys). Shoppade sen lite skönhetsstuff och parkerade på Teatteri för att äta sallad.

Femtiden fortsatte Heidi till ett möte medan jag tog tunnelbanan till Östra Centrum där Albin väntade och ledde mig raka vägen upp till ett ställe med detta på menyn:

Damn, jag har blivit en riktig mes. Tyckte att min portion cheesecake-gelato var jättestor trots att jag tidigare hade kunnat sluka två såna utan problem.

Avslutade kvällen med att åka tillbaka till Sibbo och provköra källaren i huset där Albin bor. Finns tyvärr inget biljardbord där men man kan istället spela pingis (heter det så i Sverige också, eller måste man säga bordtennis?)

Albin är en sann naturbegåvning inom allt som heter sport och spel. Har för mig att de försökte värva honom till elitfotbollen här i Finland när han var yngre men han valde att hålla spelandet på hobbynivå eftersom det annars inte skulle kännas lika kul. Och kul är det! Har inte spelat fotboll med honom, men däremot biljard. Och idag blev det alltså pingis, trots att jag inte alls var klädd för såna slags aktiviteter.

Omg, det är inte första gången jag spelar pingis men jag kan absolut inte påminna mig att man är tvungen att röra sig så mycket som jag gjorde idag. Man blir ju svettig på nolltid! Att försöka vara snabb och vig i snäv kjol är dessutom ett konststycke i sig men det gick ändå förvånansvärt bra, lyckades tom. ge lite tuggmotstånd åt tränaren, he he. Efter några vansinnigt pinsamma backhands blev det lättare och då träffade bollen bordet istället för att flyga ut i periferin med Albins flabb i ryggen. Och sen började jag tom. vinna ibland! Behövs bara några matcher till så är jag en motståndare att frukta. :-D

Nu ser jag (som fortfarande inte kallar mig sportig) fram emot att vi börjar spela tennis. Det var faktiskt Albin som föreslog det, han tycker att jag lär mig nya saker jättefort så han hinner inte bli uttråkad innan mina ansträngningar tvingar honom att skärpa sig. Tur för mig, jag gillar att lära mig av proffsen – och att klå dem på hemmaplan när de minst anar det. ;-)

Another day, another dinner

Idag kom en av mammas väninnor på besök tillsammans med sin italienske man. Jag intensivpluggade italienska precis innan och kan nu både presentera mig och önska italienare välkomna. Kan dessutom fälla korta kommentarer typ “che tempo pazzo!” på rätt ställe och med rätt tonfall. He he, nytta med nöje rocks! ;-)

Mammas version av italienska var ett parti delikata Crostini di Fegato som dukades fram precis innan vi lät gästerna smaka på lutfisk, en rätt som egentligen inte borde kännas alltför exotisk. Béchamelsåsen används ju i lasagne och själva fisken äts också ofta, i Italien kallas den baccalà och brukar grillas varefter man garnerar den med paprika, oliver och liknande. Den nordiska kombinationen med potatis och ärter resulterade ändå i positiv feedback och så fortsatte vi vidare till det bästa: min älskade dadelkaka.

Samtalet gick på två språk parallellt, ryska och engelska – utom när mamma och hennes väninna fuskade och pladdrade sitt modersmål utan att översätta. Jag själv passade under tiden på att ställa nyfikna frågor om allt möjligt och lärde mig som följd hur man parkerar en kamel, varför Italien inte är beroende av Gazprom och att designerkläder är billigare att shoppa i Rom än i Milano. Good to know, speciellt det sistnämnda… ;-)

Lyckad Lovisa-turné

Tillbringande hela dagen i Östra-Nylands charmigaste stad, Lovisa.

Träffade alla Torbjörns släktingar (hans familj är fortfarande min familj) och blev bjuden på en massa gott av hans mamma. Här ser ni s. k. jultårtor, typiska finska julbakverk som inte finns i Sverige.

Träffade också Torbjörn själv, och tom. hans nya tjej. Resultat: loved her!

Att hon skulle vara trevlig och ha vissa likheter med mig / honom var förstås något jag hade räknat med, men det var ändå en lättnad att konstatera hur väl hon motsvarade hans entusiastiska beskrivningar. Jag och hon satt och drack te tillsammans i nästan en timme medan vi diskuterade typiska exflickvän / ny flickvän -ämnen, dvs. sånt som handlar om varför Torbjörn är världens underbaraste och förtjänar det bästa, och vad det innebär i praktiken. Och så lärde vi känna varandra tillräckligt mycket för att veta att det inte är sista gången vi ses.

Ja, jag vet att alla ex / nya flickvänner inte beter sig så mot varandra men för mig är det helt normalt. När jag och Torbjörn precis blivit ihop gick jag fram till hans förra ex i en bar och blev kompis med henne trots att hon tidigare varit rasande över att jag hade snott Torbjörn av henne. Och i fallet med Marika, som Torbjörns nya tjej heter, så är det ännu enklare: jag och han hade redan glidit ifrån varandra och hon dök upp i precis rätt ögonblick för att vara den person som jag inte längre kunde vara för honom. Hur kan man annat än gilla henne då? (Torbjörns släktingar har fortfarande inte vant sig vid att se någon annan än mig som hans fru men jag hoppas verkligen att de ger Marika en ärlig chans. Jag gillar henne.)

Som avslut på Lovisa-besöket hälsade jag på Konrad och hans fru som precis flyttat till stan från Frankrike. De är i färd med att renovera en underbar gammal villa som Konrad ärvt av farmor, samma villa som han och jag tältade vid när vi var 16 år och jag upptäckte Lovisa för första gången (varefter jag blev dödskär i Torbjörn vid första ögonkastet, vilket fick mig att återvända gång på gång).

Det kommer att dröja ytterligare ett år innan allt är klart men jag kan redan nu säga att det här blir stans mysigaste, finast inredda och mest högteknologiska hus. Konrad förevisade ivrigt det blivande gästrummet (mitt rum!) och jag var i princip helt såld redan vid åsynen av den härliga jättesängen – när han därefter nämnde att gästrummets badrum innehöll dusch med inbyggd ångbastu och ett stereosystem, då var jag beredd att flytta in omgående.

Goda vänner är värdefulla, goda vänner som har samma smak som man själv är ovärderliga! Kan redan föreställa mig hur högt vi kommer att blasta THX-musik nere i källaren när den är klar. :-D

1800-talet – been there, done that. Inte min grej.

Ok, idag gick Sibboshire-idyllen till överdrift. Vaknade tolvtiden full av energi och törst efter nya äventyr… bara för att upptäcka att vi var strömlösa och utan rinnande vatten! Nattens storm hade slagit ut ca 200 000 hushåll, inklusive vårt.

Min första reaktion var såklart att åka in till Helsingfors och göra Heidi sällskap i civilisationen, men den planen kom inte längre än till att fejset blev sminkat. Medan jag, tacksam för dagsljuset, prickade in kajalstrecken på exakt rätt plats kollade Peter nyheterna på sin iPad (minuten innan dess trådlösa uppkoppling slutade funka) och meddelade att både buss- och tågtrafiken blivit inställd i hela storstadsregionen. Vilken tur att vi har bilen, tänkte jag – tyvärr inte fort nog. Blev inte körd någonstans eftersom mamma redan börjat varva 2012 domedagshistorier med mer vetenskapligt erkända påståenden som alla gick ut på samma sak: ligg och tryck i en buske så fort det finns minsta risk för… någonting överhuvudtaget.

Alltså, att vara dumdristig är inte något jag förespråkar, men när man kastar en blick ut genom fönstret och ser att granarna där knappt rör sig, då känns hela grejen med undantagstillstånd aningen överdramatiskt. Så för min del såg dagens största (och enda) problem ut så här: latte- och storstadspulsbrist – något som kunde åtgärdas med fyra hjul som rullade åt rätt håll. Försökte ringa Albin, som bor 4 km härifrån, för att få effektivare hjälp men upptäckte att hans telefon var avstängd (= samma operatör som Peter). Och så gick det som det gick – har suttit hemma hela dagen, uttråkad bortom all beskrivning.

Rent fysisk gick det däremot ingen nöd på oss. Vedspisar finns på alla tre våningarna, mamma och Peter bar in hinkar med vatten från utebrunnarna och maten gick att värma på en gasflaska som går att hitta i alla ute-på-vischan-hushåll med självrespekt.

Fyratiden blev det så mörkt att fönstren inte längre var till någon nytta men det löste sig också. Levande ljus har aldrig gjort mig gladare än idag.

Very cozy alltså, men inget som toppar listan över upplevelser jag vill vara med om oftare.

För att stoppa mig själv från att käfta emot mammas provokationer om att 1800-tals livsstil är “bäst” och att internetberoende är ett tecken på att man både är bortskämd och intellektuellt förfallen (ta en näsduk och torka bort spottloskan ur ansiktet, evolutionen) beslöt jag att distrahera oss med lite neutralare sysselsättning – jag lärde päronen leka charader! De var imponerande duktiga på att tolka mina framföranden av ordspråk typ “den som gräver en grop åt andra faller ofta själv däri” och “blind leder blind”. He he, borde kanske ha försökt med “man har inte roligare än man gör det för sig” men varför utmana ödet när man är inlåsta tillsammans i ett mörkt rum? ;-)

Klockan sju tändes äntligen alla lamporna och både jag och Peter f-l-ö-g iväg till varsin dator med fingrarna framsträckta för att träffa tangentborden fortast möjligt. Mamma rusade minst lika fort till tekokaren – yes, den elektriska tekokaren – och värmde upp mer tevatten. Och nu sitter de i källarbiblioteket och flabbar åt alla bilder från vår middag i ljusskenet. Bilder skapade av pixlar istället för oljefärg på vit duk… Bless you, digital age!