Hur kan jag skydda mitt goda humör mot sabotörer?

Hej Irina!

Jag är så imponerad av din blogg, jag har läst The Secret och även lyssnat en hel del på Abraham Hicks vilket är mycket inspirerande. Av en händelse googlade jag attraktionslagen på svenska och hittade din blogg. Perfekt, har inte sett någon som tolkat lagen så bra som du.

Jag är absolut ingen expert på attraktionslagen men jag börjar få en viss känsla för den. Mitt problem är: Mitt förhållande gör att jag inte klarar att hålla mig i det goda humör som jag behöver vara i, hur ska jag hantera det? När jag är ensam hemma och när barnen är hemma fungerar det hur bra som helst och jag kan faktiskt börja få små bevis för att lagen fungerar. Då min partner kommer hem rasar min och barnens vibrationer, tyvärr. Hur kan en människa påverka flera personer så mycket som han faktiskt gör?

Jag har läst tillräckligt mycket om attraktionslagen för att förstå att det handlar om mig själv, att inte låta det påverka mig. Men det är helt omöjligt att inte påverkas. Jag brukar inte gnälla över detta eftersom jag inte tror det gynnar mig, men nu såg jag chansen att få lite perspektiv på detta och kanske veta hur jag ska ta mig ur det.

Problemet är inte enbart att han inte är positiv och glad utan istället väldigt arg och sur. Jag kan stå ut med det om han går undan. Det är bara det att han verbalt går på hela tiden och kräver svar över allt mellan himmel och jord och det är då jag tappar mitt goda humör till slut. Jag blir aldrig arg och verbalt dum tillbaka utan egentligen bara ledsen.

Länge önskade jag mig att han skulle ändra sig och bli gladare för då skulle jag kunna älska honom igen. Detta har jag nu kommit över och jag känner som att det spelar ingen roll om han skulle bli otroligt älskvärd så kan jag aldrig komma tillbaka till att jag vill ha honom i mitt liv. Jag hatar honom inte, det är inget för attraktionslagen, jag älskar honom och kan verkligen se positiva sidor i honom men jag kan inte se honom som min framtida man. Hade vi inte haft barn hade jag för länge sedan gett upp förhållandet, men det gör det nu svårare. Men jag vill inte offra mitt framtida lyckliga liv för denna negativitet.

Har du tips över hur jag ska behålla mitt goda humör trots hans dåliga humör, eller måste man helt enkelt bryta upp? Jag är fullt medveten att jag har dragit till mig denna man och hans sätt att vara på något vis, men jag kan inte riktigt se hur. Jag själv ogillar bråk och verbala dumheter och undviker själv att göra sådant. Kan det vara mitt ogillandet av det som gör att jag får det tillbaka hela tiden?

Svar: Vad kul men ett Abraham-fan. :) Då börjar jag med att citera dem: if you don’t like what you see, stop looking! Men det är ju precis det jag har försökt göra!!! utbrister du nu. Jag vet, men det finns två sätt att ”inte se” på: det ena kallas tolerera och det andra kallas tillåta.

Att tolerera innebär att man observerar något men låter bli att försöka ändra på det trots att man anser att det borde vara annorlunda. Tolerans kan tyckas vara ett fredligt och kärleksfullt alternativ till öppen protest men är egentligen exakt samma motstånd i en annan form. På vanlig svenska heter det att man är passivt aggressiv. När du är tolerant upplever du fortfarande negativa känslor och attraherar därför fotfarande negativa saker.

Att låta något vara handlar om att antingen hitta en trevlig synvinkel att se det ur eller att inte titta alls. På vanlig svenska heter det att man är rädd om sina nerver och har roligare saker för sig än att utsätta sig för energitjuvar.

Du har fram tills nu tolererat något som du varit starkt medveten om. Först i form av en obehaglig känsla, orsakad av övertygelsen om att obalanserade människor kan befinna sig i ditt liv utan att du förmår annat än ha överseende med dem, och därefter i form av en fysisk manifestering av denna övertygelse. En tillåtande attityd förutsätter, ironiskt nog, att man är mycket mer egoistisk än du hittills har varit. Egoism innebär nämligen att man identifierar sig med välmående och vägrar rubba sig för någon eller något.

Nu är det dags att ta en ordentlig titt på villkorslös kärlek, lösningen på ditt problem – och det mest missförstådda konceptet i mänsklighetens historia. Så här lyder den allmänt utbredda versionen, framformulerad av någon som inte skulle känna igen kärlek om den så landade på näsan:

Jag är inte perfekt och kan således inte förvänta mig att andra ska vara perfekta. Därför biter jag ihop och vänder andra kinden till när du oavsiktligt sopar till mig i dina desperata försök att övervinna smärtan som vi alla är medvetna om. Jag hoppas att mitt tålamod ska få dig att känna skuld och medlidande, och övertyga dig om att mitt sätt att leva livet på är mer korrekt än ditt. Jag vänder min smärta inåt. Det gör jag av kärlek till dig och min omgivning, och även i hopp om att denna ödmjukhet ska bevisa min värdighet för den högre makt som kan skänka oss lyckan vi båda strävar efter så ihärdigt. Om alla var lika osjälviska som jag skulle världen vara en mycket bättre plats.

Om vi byter ut ordet kärlek mot synonymen välmående blir det kanske enklare. Villkorslöst välmående innebär att man mår bra utan orsak och finner ingen orsak god nog att må dålig av. Man är så mån om att må bra att man hellre släpper taget om något som drar ner ens humör än fokuserar på det och förlorar balansen. Man varken tolererar otrevliga saker eller försöker bekämpa dem. Så här lyder den version som faktiskt handlar om kärlek – i motsats till ångest, lidande och skuld:

Jag är perfekt och det är du också. Jag älskar dig jättemycket och mig själv ännu mer. Förtydligande: jag älskar mig över allt annat. Faktum är att jag ÄR kärlek och väljer därför att låta varenda variabel förutom mig själv vara utbytbar för att bibehålla balansen i mitt naturliga tillstånd, min födslorätt till att uppleva denna underbara värld på det sätt den är menad att upplevas på.

När du inte beter dig som den fria, glada och kärleksfulla varelse jag vet att du är vänder jag andra kinden till. Jag tittar alltså bort – och gör det så intensivt att denna förvrängda version av dig överhuvudtaget inte existerar i mitt medvetande. Jag väljer att endast se ditt riktiga jag och om detta jag inte tar sig fysiskt uttryck, då umgås vi inte på det fysiska planet. Enda sättet att vara tillsammans med mig är att älska sig själv lika mycket som jag älskar mig. Jag kommer aldrig att tillåta mig känna förakt, avsky eller hat mot dig. Inte för att du är beroende av min åsikt utan för att jag är det.

Villkorslös kärlek är den högsta formen av egoism – och den största gåva du kan ge både dig själv och omvärlden. Genom att befria andra från ansvaret för din lycka försätter du dig i en position där du har total makt över ditt liv och utgör dessutom ett fantastiskt exempel som demonstrerar hur mycket enklare livet blir när man börjar kontrollera den enda variabel man kan kontrollera – sig själv. Det är inte din killes uppgift att vara en trevlig syn. Det är din uppgift att flytta dig, både fysiskt och mentalt, så att du har en älskvärd utsikt.

Jag har varken förmågan eller rätten att tala om för dig vilket val du ska göra i din nuvarande situation. Men jag kan berätta om vilka val jag personligen gör och som funkar bra för mig. Jag tar avstånd från människor som inte känns bra. Krävs ingen rationell förklaring, känslan räcker.

  • Om de är främlingar i tunnelbanan byter jag plats utan att säga ett ord och glömmer dem ögonblicket därpå.
  • Om de är personer jag är närmare bekant med tackar jag nej till träffar och telefonkontakt så länge jag inte kan tänka på dem med genuin glädje och intresse.
  • Om de är människor som jag av någon anledning gillar trots att vi egentligen inte är kompatibla begränsar jag samtalet till det smala område som består av gemensamma intressen.
  • Om det är människor jag är ointresserad av men som jag måste komma i kontakt med (pga. jobb el. dyl.) håller jag umgänget på ett så ytligt och odetaljerat plan som möjligt (pratar om vädret och annat opersonligt men behagligt).

Jag kan förefalla vara naivt hjärtlig mot främlingar och går gärna in på personligheter med människor som jag inte har känt längre än en kvart, men sanningen är att jag i så fall redan har ”läst av” tillräckligt mycket av deras energi för att veta att denna attityd är befogad. Och om jag, mot förmodan, gör en missbedömning så spelar det ingen roll. Jag känner mig fri att dra mig ur situationen när som helst, och utan ursäkter.

Kraven på vems närhet jag väljer att vistas i är mycket höga och jag lägger benen på ryggen vid minsta vittring av en life’s a bitch-attityd eller ett försök att hänga upp sin lycka på mig. Det gäller alla: nya bekantskaper, barndomsvänner, släktingar, kärlekspartners – inga undantag. Mitt välmående är heligt och jag kommer aldrig att låta någon influera mig så mycket att jag börjar tvivla på att livet är underbart och tycka att kärlek är jobbigt och komplicerat. Bitterhet är inte min grej. Och inte mina vänners heller. Nu går vi tillbaka till dina frågor:

Hur kan en människa påverka flera personer så mycket som han faktiskt gör?

Genom att dessa personer går med på att tolerera obehagliga känslor mycket längre än de är gjorda för att tolereras (= det ögonblick det tar att bilda preferensen om ett trevligare sällskap). Det finns självklart goda förklaringar till varför man gör som man gör och i ditt fall har barnen spelat en stor roll i beslutsprocessen. Här är några frågor speciellt utformade med tanke på dem:

  • Vad är viktigare för dem: att deras mamma mår bra eller att hon är gift/sambo?
  • I vilken miljö trivs de bättre: i en där båda föräldrarna är närvarande och bråkar eller i en där de träffar en förälder åt gången utan konflikt?
  • Hurudant förhållande föredrar de mellan sina föräldrar: att de älskar varandra utan att träffas eller att de träffas utan att älska varandra?
  • Vad vill du att de ska lära sig göra när de stöter ihop med människor vars negativitet inte går att ignorera? Föregå med gott exempel.

Ifall du väljer att lämna din kille finns det en mycket viktig sak att tänka på:

Skilj dig aldrig från något. Skilj dig till något (ett tillstånd av ro, goda relationer och positiv förväntan).

Om du skapar ett geografiskt avstånd till den här personen utan att harmonisera ditt tankemässiga förhållande till honom (och dig själv) gör du ”en Anna Anka”. Det innebär att du även i fortsättningen kommer att dras in i bråk. Gång på gång, antingen med samma man eller med någon annan. Different places, different faces men fortfarande samma mentala konflikt som manifesterar sig fysiskt. Och så där kommer det att hålla på tills du skapar en positivare bild av den du är, dvs. slutar se dig själv som offer och andra människor som potentiella förövare.

Jag själv ogillar bråk. Kan det vara mitt ogillandet av det som gör att jag får det tillbaka hela tiden?

Ja. I betydelse att du aktivt försöker akta dig för konflikter. Ändra ogillandet till en rofylld övertygelse om att andras åsikter inte utgör något som helst hot mot dig och lita på din förmåga att alltid kunna hitta en ny plats under solen om den förra blir skuggig. Som bonus kommer attraktionslagen inte att sammanföra dig med dem som känner sig osäkra när du själv slutar känna dig osäker. Här kommer en fråga som jag tycker att är minst lika viktig som de andra:

Hur vet jag att jag är redo att gå vidare?

När du känner dig likgiltig inför vad din kille gör, eller inte gör, betyder det att du inte längre betraktar honom som ett hot. Detta tillstånd kännetecknas av att du inte har minsta lust att ge dig in i debatter, förklara din synpunkt, rättfärdiga dina känslor eller bevisa något överhuvudtaget – varken högt eller inne i dina tankar. Kombinationen du + en otrevlig människa förefaller lika otänkbar som en rosa elefant mitt i vardagsrummet. Du ser ett respektfullt bemötande av alla i din närhet som en självklarhet och försvinner fortare än kvickt om du stöter på en människa som inte lever upp till din standard.

Jag hoppas att dessa rader har bidragit med nya idéer kring din situation. Lycka till & ta väldigt bra hand om dig själv!

9 kommentarer :

  1. Hej tjejen,
    jag älskar dina svar på läsarfrågor, du är så pedagogisk och lätt att förstå :-)
    Jag känner igen mig själv i hennes berättelse, min exman var precis likadan, fast vi hade inga barn som tur är. Han skyllde alltid på att det är jag som får honom att bete sig som han gör, så jag försökte hela tiden bli ”bättre” och inte ge honom anledning att skrika. Men sen vann lejonet i mig och jag upptäckte att det spelar ingen roll vad jag gör, han blir dum endå. Och då tänkte jag att om jag själv tycker att jag är värd något bättre än detta, så borde det inte vara svårt att bryta. Men då vände han och varje gång jag började prata om skillsmässa, så lovade han att han ska ändra sig, eftersom han älskar mig. Men om det nu var jag, som var så hemsk hela tiden, borde han inte vilja bli av med mig???
    För att göra det kort – jag ansökte om skillsmässa, vi separerades. Jag ville göra det innan jag börjar hata honom, eftersom den känslan ville jag inte uppleva och resultatet är att vi skilldes lugnt och som vänner och har fortfarande kontakt då och då. Något år efter skillsmässa började han studera chi gong och erkände själv för mig att han nu inser vilket helvete jag måste ha haft när han inte hade koll på sitt humör. Idag, 5 år senare, har jag en kille som är raka motsatsen till mitt ex, både fysiskt, men framförallt psykiskt :-)
    Hoppas det löser sig för den tjejen med! Lycka till :-)

  2. Härlig story och en äkta lejonattityd! Vi är för lata för att hata folk, det är enklare att hitta någon som är lätt att älska och göra av med överlopps energi på den personen. ;-)

  3. Hallå! Fin sida, bra tankar. Precis som jag tänker. Detta hjälpte mig mycket och förklarade/bevisade/manifesterade precis mina egna tankar! Tack!

  4. Hej och tack för en fantastisk blogg som har hjälpt mig mycket. Här säger du dock något som jag undrar över
    ”Kraven på vems närhet jag väljer att vistas i är mycket höga och jag lägger benen på ryggen vid minsta vittring av en life’s a bitch -attityd eller ett försök att hänga upp sin lycka på mig. Det gäller alla: nya bekantskaper, barndomsvänner, släktingar, kärlekspartners – inga undantag”
    Hur ser du på det här med ens egna barn, inga undantag där heller? Man kan inte som förälder överge eller sluta hjälpa och stödja sina egna barn, eller tonåringar, hur illa de än kan behandla en. Alltså måste man rent fysiskt härda ut – ska man då endast fjärma sig från deras negativa input mentalt? Hur hanterar man att bli illa behandlad av individer som man faktiskt inte kan överge?

  5. Tusen tack för att du tog dig tid att svara mig så snabbt och t.o.m. blev inspirerad till en guide! Kloka ord! ;-)

  6. god morgon :)
    har under detta år gått från klarhet till klarhet känns det som…och dina blogg har varit till stor hjälp och stöttning för mig under tiden :) har sagt det förrut och säger det igen…den är som en liten underbar skattkammare !

    Har en ouppklarad ”issue” vad gäller min pappa…eller snarare att han inte var en sån pappa man önskade sig när man var liten dvs. en pappa som visade och sa att han älskade en, stolt över en och var en trygg famn att krypa upp i när man behövde trygghet och tröst och kärlek.

    märker nu att jag har sårbarhet för just att bli bortprioriterad bla. och givetvis får jag killar som matchar den sårbarheten. är så väl medveten om det men undrar hur jag liksom ger mig själv den biten som pappa inte gav mig. Han var ju ändå någon slags förebild för mig vad gäller män och det påverkar ju mig nu som vuxen vilken typ av killar jag drar till mig.

    Kram!

  7. Hej.

    vilken superspännande sida!
    Jag ser att frågeställaren här skrev inlägget 2011, och jag är ju såå nyfiken och undrar hur det gick. Vilka strategier valde hon.

    Jag har själv valt att leva med en person som inte är ”med på tåget” öppet. Men jag märker, efter att lyssnat/läst mycket på Abraham, att det är till 100 % mina egna tankar som skapar kvaliten på våran relation. Det är magiskt, han är en DIREKT avspegling av vilket förhållande jag har till min inre källa. Om jag en dag struntar att ta hand om mig själv, dvs. tona in mig på min inre källa och skapa mitt inre flöde och inspiration, så är han den första att visa mig det, genom sitt beteende, eller kanske genom mitt sätt att tolka hans beteende. Det är så spännande. Allt detta sker ordlöst. Har jag haft en underbar meditation på morgonen och varit i flödet under dagen, så svarar han på det, utan att ord utväxlas. Jag ser då en mjukare (mer intonad mot mig), sida hos honom, där han svarar på mina känslor på ett intimt och positivt sätt.

    Och jag blir också medveten om det nu, att jag i nuet när jag skriver dessa ord också är skapande i hur vår relation utvecklas, vilken inställning jag har till honom. Ju mer jag älskar mig själv (inte ju mer jag älskar honom) desto mer reflekterar han det tillbaka till mig. Är det inte Magiskt, så säg?

    Jag är ganska säker på att om jag skulle separerat från honom (genom åren har jag också stört mig mycket på honom, men inte idag) så skulle jag attrahera en relation med exakt samma kvalite, så för att bespara mig besväret, och jag vill inte leva ensam, så använder jag honom som min experimentpanel, och det är riktigt roligt och spännande. Eftersom jag så tydligt kan se kvaliten på relationen mellan mig och min inre källa igenom honom. Naturligtvis kan jag se den inuti mig själv också, särskilt när jag medvetet skapat denna positiva koppling till ”sourse”.

    Oj, vad mycket det blev, men tack för dina mycket spännande tankar och för att du delar med dig! Den här sidan återkommer jag till garanterat!

Kommentarfunktionen är avstängd.