Hej Irina!

Jag är så imponerad av din blogg, jag har läst The Secret och även lyssnat en hel del på Abraham Hicks vilket är mycket inspirerande. Av en händelse googlade jag attraktionslagen på svenska och hittade din blogg. Perfekt, har inte sett någon som tolkat lagen så bra som du.

Jag är absolut ingen expert på attraktionslagen men jag börjar få en viss känsla för den. Mitt problem är: Mitt förhållande gör att jag inte klarar att hålla mig i det goda humör som jag behöver vara i, hur ska jag hantera det? När jag är ensam hemma och när barnen är hemma fungerar det hur bra som helst och jag kan faktiskt börja få små bevis för att lagen fungerar. Då min partner kommer hem rasar min och barnens vibrationer, tyvärr. Hur kan en människa påverka flera personer så mycket som han faktiskt gör?

Jag har läst tillräckligt mycket om attraktionslagen för att förstå att det handlar om mig själv, att inte låta det påverka mig. Men det är helt omöjligt att inte påverkas. Jag brukar inte gnälla över detta eftersom jag inte tror det gynnar mig, men nu såg jag chansen att få lite perspektiv på detta och kanske veta hur jag ska ta mig ur det.

Problemet är inte enbart att han inte är positiv och glad utan istället väldigt arg och sur. Jag kan stå ut med det om han går undan. Det är bara det att han verbalt går på hela tiden och kräver svar över allt mellan himmel och jord och det är då jag tappar mitt goda humör till slut. Jag blir aldrig arg och verbalt dum tillbaka utan egentligen bara ledsen.

Länge önskade jag mig att han skulle ändra sig och bli gladare för då skulle jag kunna älska honom igen. Detta har jag nu kommit över och jag känner som att det spelar ingen roll om han skulle bli otroligt älskvärd så kan jag aldrig komma tillbaka till att jag vill ha honom i mitt liv. Jag hatar honom inte, det är inget för attraktionslagen, jag älskar honom och kan verkligen se positiva sidor i honom men jag kan inte se honom som min framtida man.

Hade vi inte haft barn hade jag för länge sedan gett upp förhållandet, men det gör det nu svårare. Men jag vill inte offra mitt framtida lyckliga liv för denna negativitet.

Har du tips över hur jag ska behålla mitt goda humör trots hans dåliga humör, eller måste man helt enkelt bryta upp? Jag är fullt medveten att jag har dragit till mig denna man och hans sätt att vara på något vis, men jag kan inte riktigt se hur. Jag själv ogillar bråk och verbala dumheter och undviker själv att göra sådant. Kan det vara mitt ogillandet av det som gör att jag får det tillbaka hela tiden?

Svar: Vad kul men ett Abraham -fan. :-) Då börjar jag med att citera dem:

Men det är ju precis det jag har försökt göra!!! utbrister du nu.

Jag vet. Men det finns två sätt att ”inte se” på: det ena kallas tolerera och det andra kallas tillåta.

Att tolerera innebär att man observerar något men låter bli att försöka ändra på det trots att man anser att det borde vara annorlunda. Tolerans kan tyckas vara ett fredligt och kärleksfullt alternativ till öppen protest men är egentligen exakt samma motstånd i en annan form. På vanlig svenska heter det att man är passivt aggressiv.

När du är tolerant upplever du fortfarande negativa känslor och attraherar därför fotfarande negativa saker.

Att tillåta något handlar om att antingen hitta en trevlig synvinkel att se det ur eller att inte titta alls. På vanlig svenska heter det att man är rädd om sina nerver och har roligare saker för sig än att utsätta sig för energitjuvar.

Du har fram tills nu tolererat något som du varit starkt medveten om. Först i form av en obehaglig känsla, orsakad av övertygelsen om att obalanserade människor kan befinna sig i ditt liv utan att du förmår annat än ha överseende med dem, och därefter i form av en fysisk manifestering av denna övertygelse.

En tillåtande attityd förutsätter, ironiskt nog, att man är mycket mer egoistisk än du hittills har varit. Egoism innebär nämligen att man identifierar sig med välmående och vägrar rubba sig för någon eller något.

Nu är det dags att ta en ordentlig titt på kärlek, lösningen på ditt problem – och det mest missförstådda konceptet i mänsklighetens historia. Så här lyder den allmänt utbredda versionen (framformulerad av någon som inte skulle känna igen kärlek om den så landade på näsan):

Jag är inte perfekt och kan således inte förvänta mig att andra ska vara perfekta. Därför biter jag ihop och vänder andra kinden till när du oavsiktligt sopar till mig i dina desperata försök att övervinna smärtan som vi alla är medvetna om.

Jag hoppas att mitt tålamod ska få dig att känna skuld och medlidande, och övertyga dig om att mitt sätt att leva livet på är mer korrekt än ditt.

Jag vänder min smärta inåt. Det gör jag av kärlek till dig och min omgivning, och även i hopp om att denna ödmjukhet ska bevisa min värdighet för den högre makt som kan skänka oss lyckan vi båda strävar efter så ihärdigt. Om alla var lika osjälviska som jag skulle världen vara en mycket bättre plats.

Så här lyder den version som faktiskt handlar om kärlek – i motsats till ångest, lidande och skuld:

Jag är perfekt och det är du också. Jag älskar dig jättemycket och mig själv ännu mer. Förtydligande: jag älskar mig över allt annat. Faktum är att jag ÄR kärlek och väljer därför att låta varenda variabel förutom mig själv vara utbytbar för att bibehålla balansen i mitt naturliga tillstånd, min födslorätt till att uppleva denna underbara värld på det sätt den är menad att upplevas på.

När du inte beter dig som den fria, glada och kärleksfulla varelse jag vet att du är vänder jag andra kinden till. Jag tittar alltså bort – och gör det så intensivt att denna förvrängda version av dig överhuvudtaget inte existerar i mitt medvetande. Jag väljer att endast se ditt riktiga jag och om detta jag inte tar sig fysiskt uttryck, då umgås vi inte på det fysiska planet.

Enda sättet att vara tillsammans med mig är att älska sig själv lika mycket som jag älskar mig. Jag kommer aldrig att tillåta mig känna förakt, avsky eller hat mot dig. Inte för att du är beroende av min åsikt utan för att jag är det.

Ovillkorlig kärlek är den högsta formen av egoism – och den största gåva du kan ge både dig själv och omvärlden. Genom att befria andra från ansvaret för din lycka försätter du dig i en position där du har total makt över ditt liv och utgör dessutom ett fantastiskt exempel som demonstrerar hur mycket enklare livet blir när man börjar kontrollera den enda variabel man kan kontrollera – sig själv.

Det är inte din killes uppgift att vara en trevlig syn. Det är din uppgift att flytta dig, både fysiskt och mentalt, så att du har en älskvärd utsikt.

Jag har varken förmågan eller rätten att tala om för dig vilket val du ska göra i din nuvarande situation. Men jag kan berätta om vilka val jag personligen gör och som funkar bra för mig.

Jag tar avstånd från människor som inte känns bra (krävs ingen rationell förklaring, känslan räcker).

• Om de är främlingar i tunnelbanan byter jag plats utan att säga ett ord och glömmer dem ögonblicket därpå.
• Om de är personer jag är närmare bekant med tackar jag nej till träffar och telefonkontakt så länge jag inte kan tänka på dem med genuin glädje och intresse.
• Om de är människor som jag av någon anledning gillar trots att vi egentligen inte är kompatibla begränsar jag samtalet till det smala område som består av gemensamma intressen.
• Om det är människor jag är ointresserad av men som jag måste komma i kontakt med (pga. jobb el. dyl.) håller jag umgänget på ett så ytligt och odetaljerat plan som möjligt (pratar om vädret och annat opersonligt men behagligt).

Jag kan förefalla vara naivt hjärtlig mot främlingar och går gärna in på personligheter med människor som jag inte har känt längre än en kvart, men sanningen är att jag i så fall redan har ”läst av” tillräckligt mycket av deras energi för att veta att denna attityd är befogad. Och om jag, mot förmodan, gör en missbedömning så spelar det ingen roll. Jag känner mig fri att dra mig ur situationen när som helst, och utan ursäkter.

Kraven på vems närhet jag väljer att vistas i är mycket höga och jag lägger benen på ryggen vid minsta vittring av en life’s a bitch -attityd eller ett försök att hänga upp sin lycka på mig. Det gäller alla: nya bekantskaper, barndomsvänner, släktingar, kärlekspartners – inga undantag.

Mitt välmående är heligt och jag kommer aldrig att låta någon influera mig så mycket att jag börjar tvivla på att livet är underbart och tycka att kärlek är jobbigt och komplicerat. Bitterhet är inte min grej. Och inte mina vänners heller.

Nu går vi tillbaka till dina frågor:

Hur kan en människa påverka flera personer så mycket som han faktiskt gör?

Genom att dessa personer går med på att tolerera obehagliga känslor mycket längre än de är gjorda för att tolereras (= det ögonblick det tar att bilda preferensen om ett trevligare sällskap).

Det finns självklart goda förklaringar till varför man gör som man gör och i ditt fall har barnen spelat en stor roll i beslutsprocessen. Här är några frågor speciellt utformade med tanke på dem:

• Vad är viktigare för dem: att deras mamma mår bra eller att hon är gift/sambo?
• I vilken miljö trivs de bättre: i en där båda föräldrarna är närvarande och bråkar eller i en där de träffar en förälder åt gången utan konflikt?
• Hurudant förhållande föredrar de mellan sina föräldrar: att de älskar varandra utan att träffas eller att de träffas utan att älska varandra?
• Vad vill du att de ska lära sig göra när de stöter ihop med människor vars negativitet inte går att ignorera? Föregå med gott exempel.

Ifall du väljer att lämna din kille finns det en mycket viktig sak att tänka på:

Skilj dig aldrig från något. Skilj dig till något (ett tillstånd av ro, goda relationer och positiv förväntan).

Om du skapar ett geografiskt avstånd till den här personen utan att harmonisera ditt tankemässiga förhållande till honom (och dig själv) gör du ”en Anna Anka”.

Det innebär att du även i fortsättningen kommer att dras in i bråk. Gång på gång, antingen med samma man eller med någon annan. Different places, different faces men fortfarande samma mentala konflikt som manifesterar sig fysiskt. Och så där kommer det att hålla på tills du skapar en positivare bild av den du är, dvs. slutar se dig själv som offer och andra människor som potentiella förövare.

Jag själv ogillar bråk. Kan det vara mitt ogillandet av det som gör att jag får det tillbaka hela tiden?

Ja. I betydelse att du aktivt försöker akta dig för konflikter. Ändra ogillandet till en rofylld övertygelse om att andras åsikter inte utgör något som helst hot mot dig och lita på din förmåga att alltid kunna hitta en ny plats under solen om den förra blir skuggig. Som bonus kommer attraktionslagen inte att sammanföra dig med dem som känner sig osäkra när du själv slutar känna dig osäker.

Här kommer en fråga som jag tycker att är minst lika viktig som de andra:

Hur vet jag att jag är redo att gå vidare?

När du känner dig likgiltig inför vad din kille gör, eller inte gör, betyder det att du inte längre betraktar honom som ett hot. Detta tillstånd kännetecknas av att du inte har minsta lust att ge dig in i debatter, förklara din synpunkt, rättfärdiga dina känslor eller bevisa något överhuvudtaget – varken högt eller inne i dina tankar.

Kombinationen du + en otrevlig människa förefaller lika otänkbar som en rosa elefant hemma på köksbordet. Du ser ett respektfullt bemötande av alla i din närhet som en självklarhet och försvinner fortare än kvickt om du stöter på en människa som inte lever upp till din standard.

Jag hoppas att dessa rader har bidragit med nya idéer kring din situation. Lycka till & ta väldigt bra hand om dig själv!