Svar: Nu rodnar jag. Tack! :-)

Det viktigaste jag vill få fram i samband med den här frågan är, ironiskt nog, att det inte lönar sig att stämpla sig som beroende. Så länge man gör det kan man ju inte vara motsatsen.

Orsaken till att jag själv kallar mig kolhydrataddict är att jag, hur konstigt det än låter, känner nöjet av att ha läget med vikten under kontroll och därför ser den här ”diagnosen” ur en väldigt optimistisk synvinkel. Jag associerar alltså inte mig själv med hopplösheten som begreppet beroende ofta förknippas med utan tvärtom, med möjligheten att ständigt bevisa för mig själv hur duktig jag är på att hålla vikten och äta nyttigt trots att det finns andra alternativ.

Min syn på snabba kolhydrater har under de senaste åren förändrats från ”livet utan er i stora mängder är inte värt att leva” till ”ni är fienden och jag vägrar röra er överhuvudtaget” till ”jag kan äta er i hur stora mängder som helst utan att något händer” till (det nuvarande) ”jag älskar er och vet att ni alltid finns i närheten – vi träffas så ofta min första prioritet, midjan, tillåter”.

Jag har tidigare fått liknande frågor som din (antar att du vill få bukt med snabba kolhydrater pga. vikten) men svaren har hamnat bland kommentarerna. Kopierar in ett par av dem här så att de syns bättre.

Att sluta notera s. k. obestridliga fakta kan vara rätt svårt på första försöket. Man vill ju så gärna förklara att det finns en god orsak till varför man är där man är och på så sätt skapa lite förståelse för situationen. T. ex. så här kan det låta:

Det går alldeles utmärkt att älta hur svårt livet varit hittills – men man går inte ner i vikt innan man slutar. Det finns ingen som anklagar en för att ha gjort något fel så man kan gott hoppa över det här steget. Här är mitt förslag:

Positivt tänkande i praktiken

Människor som bestämmer sig för att ”testa” positivt tänkande ger ofta upp med förklaringen att det känns för jobbigt. Orsaken är att de felaktigt förknippar positivt tänkande med tankar som handlar om glädje, kärlek & harmoni. Sådana tankar har man endast tillgång till när man befinner sig i närheten av dem känslomässigt.

Befinner man sig lägre ner på känsloskalan finns det ingen chans att klara ett så långt hopp. I sådana fall kan positivt tänkande var lika med avund (två steg högre än depression). Eller vrede (ett steg högre än hämndlystnad). Eller besvikelse (två steg högre än oro).

Så här ser känsloskalan ut:

1. Lycka/Vishet/Styrka/Frihet/Kärlek/Uppskattning
2. Passion
3. Entusiasm/Iver/Glädje
4. Positiv förväntan/Tro
5. Optimism
6. Hoppfullhet
7. Belåtenhet
8. Leda
9. Pessimism
10. Frustration/Irritation/Otålighet
11. Nedtyngdhet
12. Besvikelse
13. Tvivel
14. Oro
15. Förebråelse
16. Modfälldhet
17. Vrede
18. Hämndlystnad
19. Hat/Raseri
20. Avund
21. Otrygghet/Skuld/Ovärdighet
22. Fruktan/Sorg/Depression/Förtvivlan/Maktlöshet

När jag vägde som mest (20 kg extra) befann sig mina tankar gällande ämnet vikt & kost nere vid tvivel, besvikelse och nedtyngdhet.

Jag var redo för en förändring och började luta mot tankar som kändes lite bättre och som gav mig en känsla av lättnad – jag blev frustrerad och otålig. Det medförde att jag intensifierade mitt sökande efter en lösning samtidigt som jag svor på att jag inte skulle leva utan min normala kropp en enda sommar till.

Då dök det plötsligt upp en tanke som inte varit tillgänglig tidigare: jag insåg att jag tror på att allt i naturen söker balans och att min kropp kan hitta den automatiskt. Jag behöver alltså inte göra något, jag behöver bara låta bli att sabotera processen.

Lättnaden den tanken gav gjorde mig belåten. Då dök nästa impuls upp: GI -filosofin fick en uppsving i massmedia och jag insåg plötsligt att det är snabba kolhydrater som min kropp reagerar på. Jag kände mig nu hoppfull och ändrade kosten.

Så fort jag kände skillnaden i magen började jag tro att min kropp kunde bli smalare. Resultat: min klocka började plötsligt glida av handleden! Jag vägde mig och blev jätteivrig. När nästa kilo försvann VISSTE jag. Och det är där jag är idag gällande ämnet vikt & kost. :-)

Idén är alltså att utgå ifrån känsloplatsen man befinner sig på och välja tankar som känns trovärdiga men lite bättre än de tidigare. Inte perfekta tankar alltså, utan tankar som ger en genuin känsla av lättnad.

Det går inte att hoppa från en inställning där man känner att läget med vikten är hopplöst (22) till vetskapen om att viktnedgång är enkelt (1), men det går att välja tankar som ligger nära ens nuvarande tillstånd, t. ex. i form av ilska (17) istället för skuld (21). Lättnaden indikerar att man rör sig mot den version av sig själv som man har skapat och det är just denna rörelse som gör att nya, bättre och enklare lösningar dyker upp i ens medvetande.

Hoppas att min förklaring kastade lite ljus över saken. Lycka till med tänkandet & glöm inte att spegeln är gjord för dyrkan – därför att du syns i den! :-)

PS. Här finns ett annat inlägg som till stor del handlar om det här ämnet.