Panik! Hinner egentligen inte sitta bänkad framför rutan men det har dykt upp en massa nya serier som är så trevliga att jag inte kan motstå dem. Såg första avsnittet av dessa fyra under helgen (jobbade alla dagarna och var för trött för att röra på annat än ögonen).

It’s the early ’60s, and the legendary Playboy Club in Chicago is the door to all your fantasies… and the key is the most sought-after status symbol of its time. Step inside the seductive world of the Bunny, the epitome of beauty and service, and rub shoulders with the decade’s biggest mobsters, politicos and entertainers (like Tina Turner and Sammy Davis, Jr.) With all these larger than life ambitions, there are even greater secrets. Like when innocent new Bunny Maureen – who wants to take the world by storm – accidentally kills one of the Windy City’s most powerful mafia bosses… and the only person capable of covering it up and protecting her is Nick Dalton, a man who once worked for the mob but is about to run for district attorney. Bunny Alice is married but hiding an explosive personal life while Bunny Janie is running from a past that threatens to catch up with her. It seems everyone has a secret – none more so than Maureen, who may not even be the innocent orphan she appears to be. Thank goodness Hef’s Playboy Mansion is open after hours for a little R and R… and burying your past.

Passion, jealousy and espionage… They do it all – and they do it at 30,000 feet. The style of the 1960s, the energy and excitement of the Jet Age and a drama full of sexy entanglements deliciously mesh in this thrilling and highly-original new series. In this modern world, air travel represents the height of luxury and Pan Am is the biggest name in the business. The planes are glamorous, the pilots are rock stars and the stewardesses are the most desirable women in the world. Not only are these flyboys and girls young and good looking, but to represent Pan Am they also have to be educated, cultured and refined. They’re trained to handle everything from in-air emergencies to unwanted advances – all without rumpling their pristine uniforms or mussing their hair. There’s Dean, a cocky, charismatic and ambitious new pilot – the first of a new breed not trained in the war. On the sly against company policy, he’s dating Bridget, a stunning beauty with a mysterious past. A rebellious bohemian, Maggie turns into a buttoned up professional for work so she can see the world. Rounding out the crew are flirtatious Collette, the adventurous Kate and, finally, Laura – Kate’s beauty queen younger sister, a runaway bride, who recently fled a life of domestic boredom to take to the skies.

Fast-talking New Yorker and brand new doctor Zoe Hart has it all figured out after graduating top of her class from medical school, she’ll follow in her father’s footsteps and become a cardio-thoracic surgeon. But when her dreams fall apart, Zoe decides to accept an offer from a stranger, Dr. Harley Wilkes, to work with him at his small practice in Bluebell, Alabama. Zoe arrives in this small Gulf Coast town only to find that Harley has passed away and left his half of the medical practice to her in his will. She quickly finds that Southern hospitality isn’t always so hospitable – the other doctor in town, Brick Breeland, is less than pleased to be sharing the practice with this young outsider, and his daughter, Lemon, is a Southern belle whose sweet disposition turns sour when she meets Zoe. Zoe’s only allies are the mayor, former football star Lavon Hayes, her bad-boy neighbor Wade Kinsella, and handsome lawyer George Tucker who just happens to be Lemon’s fiance. Zoe is out of her element and ready to pack her bags, but a surprise visit by her snobby New York mother leads to Zoe’s decision to stay in Bluebell for a while, discovering small-town life and a side of herself she hadn’t known was there.

Everyone deserves a second chance – even a thief, a street racer and a cop who got in a little too deep. After all, the three women who solve cases for their elusive boss, Charlie Townsend, are no saints. They’re angels… Charlie’s Angels. Set in Miami, this fun, glamorous, action-packed take on the 1970s smash hit series introduces us to three new angels, all fearless detectives, head-turning beauties and close friends. There’s Abby, a Park Avenue princess who became a world-class thief. Then there’s Kate, a Miami cop who fell from grace, losing both her career and her fiancé. Finally there’s Gloria, a disgraced army lieutenant who has a way with explosives. When one of the angels’ missions ends in Gloria’s tragic death, Charlie persuades them to partner with Gloria’s childhood friend, Eve, a street racer with a mysterious past.

… råkade jag snubbla över en reality show som heter Russian Dolls. Den handlar om några ryska familjer som bor i Brighton Beach, New York. Ni som inte vet, Brighton Beach är ett helryskt område på samma sätt som Chinatown är fullt av kineser.

Oh. My. God! Efter fem minuter av det första avsnittet var jag säker på att mitt klickfinger skulle sätta stopp för eländet – men det måste ha stelnat av chock för jag fortsatte se de där människorna i rutan, samtidigt som jag själv pendlande mellan hyperventilation och hysteriska skrattattacker.

Ibland när jag läser psykologi eller något om attraktionslagen tänker jag ”men hallå, det är väl självklart att man inte kan hålla andra ansvariga för sina känslor” och ”herregud, varför skulle man vilja leva någon annans liv när man redan har ett eget”. Well, nu har jag blivit påmind om att det finns såna som har en väldigt… annorlunda åsikt i den här frågan. Här är min favoritdialog från första avsnittet:

Dottern: Mum, I started to date someone who is Spanish and we’ve been seeing each other a few times a week. And I think I like him.
Modern: I’ll tell you the truth, of course I’m going to be upset! You’re 23 years old, Diana. Now is the time when you have to do decisions for the future. I would like you married only to a Russian guy. We have the same culture, it’s very important. Do you understand what I mean?
Dottern: But I know what I want…
Modern: Please, don’t hurt me. Don’t hurt my family.

Att dra alla ryssar över en kam är säkert fel – men jag gör det i alla fall, just for giggles: de har ingen känsla för personlig integritet, alltså gränsen för var man själv slutar och var en annan person börjar! :-D

Som ni vet är jag också född i Ryssland och båda mina biologiska föräldrar är ryska. Och ja, precis som alla andra ryska barn har jag för länge sen märkt att mina älskade rötter kan vara chockerande tydliga i sin kommunikation och dessutom totalt övertygade om sin rätt (och skyldighet!) att ”föreslå” vad deras barn borde göra, tycka, tänka och – varför stanna innan man uppnått perfektion – känna. Genom åren har det naturligtvis uppstått lite turbulens när jag i äkta tryck-inte-kudden-i-fejset-på-mig -anda gjort motstånd, men nu när jag har sett hur det egentligen ska gå till… låt oss säga att vi kan helgonförklara oss med en gång. ;-) Det märks att min morfar var finne, för vi lyckas inte komma upp i hälften så mycket drama som de här Brighton Beach -ryssarna gör.

Ni som behöver ett gott skratt – eller är känsliga av er, men gillar thrillers – пожалуйста:

PS. ”We like the finer things in life” – för att avsluta med ett citat som gör att jag aldrig någonsin önskar att jag var annat än rysk. ;-)

Idag ser min middag ut så här:

Eftersom jag redan har skalat av mig midjefluffet som störde mig tidigare styrde jag stegen till Baresso för en mysig stund med en av deras läckra kanelbullar och en stor kopp te. De måste ha haft ganska bråttom när de bakade för vissa bullar påminner om lutande tornet i Pisa, smaken är däremot lika underbar som tidigare. Love!

Kom att tänka på ett intressant fenomen i samband med gårdagens inlägg om ryssarna. Både jag och mina föräldrar gillar att syna vårt tidigare hemland i sömmarna och göra oss lustiga över alla ”nationaltypiska” vansinnigheter. Träffar jag däremot någon svensk och hör personen berätta om hur han efter att ha besökt Ryssland ”tycker att vissa saker är så opraktiska där” eller ”önskar att det inte var så stora klyftor mellan rika och fattiga” blir jag enormt avtänd pga. hans okunskap och trångsynthet.

Logiken är samma som när vissa mörkhyade glatt ropar ”yo, nigga!” till varandra, men rör upp himmel och jord så fort någon av annan ras använder n-ordet. Eller när tonårstjejer hälsar väninnorna med ”what’s up, bitches?”. Testa att kalla dem samma sak som de själva gör och se vad som händer. ;-)

Rätten att kritisera en grupp (eller använda terminologi associerad med kritik) kräver tillhörighet så utomstående framstår som arroganta tom. i såna fall när de bara upprepar sånt som gruppen själv redan har sagt. Vet ni varför? Därför att det ligger en hel del dold stolthet och kärlek i allt man säger om sin härkomst, tom. när det låter negativt. Det finns inga brister som man samtidigt inte ser charm i.

Jag älskar Ryssland och den ryska mentaliteten – inte trots kontrasterna den utgör till Europa utan just tack vare dessa kontraster. Tro mig, saker och ting känns helt annorlunda när man befinner sig mitt inne i dem än när man betraktar dem utifrån och genom ett värderingsfilter som utformats under helt andra förhållanden.

Som exempel kan jag komma med historien om en brittisk turist som på 70-talet besökte Leningrad och klagade för medresenärerna att ryssarna var så fattiga att de inte ens hade råd med en plugg till handfatet i hans hotellrum. De ryska turistguiderna betraktade under tiden honom med avsmak och hade svårt att fatta hur man kan vara så ohygienisk att man vill tvätta ansiktet med icke-rinnande vatten.

Att jämföra två olika kulturer (och även enstaka personer) med varandra i ett försök att fastställa vem som har det bättre är fullständigt lönlöst därför att allting bara kan mätas i relation till sig självt. Det är alltså inte självklart att tjejen i Russian Dolls har det jobbigare hemma än jag bara för att hennes mamma försöker bestämma över hennes förhållanden mer än vad min gör. Allting beror på våra respektive ideal och vad vi anser att är normalt. Många ryssar tycker t. ex. att föräldrar, lärare och chefer här i Norden är för oauktoritära. Och gliringen ”var är kvinnorna? / var är männen?” är hur vanlig som helst. Som ni märker pågår utvärdering enligt egen måttstock på båda sidorna om gränsen.

Så allt det där med fattigdom, kriminalitet, korruption, orättvisor och annan drama som media gillar att frossa i – ta det med en nypa salt. De fysiska skillnaderna mellan olika kulturer kan vara stora men människors känslospann är likadant överallt. Känslospannet anger avståndet mellan livsstilen man lever och livsstilen ens egen miljö fått en att värdesätta. Därför kan en ”rik” medelsvensson känna sig deppig och misslyckad när han inte har råd att ta extra lång pappaledighet samtidigt som en ”fattig” medelivanov känner sig glad och framgångsrik bara för att han, frun och barnen äntligen kan flytta ut från föräldrarnas vardagsrum. En svensk som blir stoppad och kontrollerad av polisen utan orsak känner sig kränkt medan en ryss i motsvarande situation är småirriterad. En svensk känner sig generad om hans framgångar sticker i ögonen på kompisarna, i Ryssland besöker man dem i en Lamborghini som man för säkerhets skull har blingat med ädelstenar. En svensk kan utan problem gapflabba och prata i mobilen så hela tågvagnen hör, en ryss finner inget som helst nöje i att dela personlig information med främlingar – inte ens genom ansiktsuttryck.

Jag har haft förmånen att växa upp i två kulturer, tom. tre om man skiljer på Sverige och Finland, och kan därför se charmen i dem alla. Det går alldeles utmärkt att plocka russinen ur varje kaka och slå ihop dem till en ny helhet som man själv identifierar sig med. Med risk för generalisering tänker jag nu lista några för mig ”typiska” ryska fenomen som jag har införlivat med min personlighet.

RYSKA SPRÅKET
Åh, vad jag älskar att leka med prefix. Och att lämna bort subjekt. Och att förolämpa någon samtidigt som jag niar personen. Ok, det där sista är väl inte riktigt min grej men jag är så tacksam för att möjligheten finns.

RESPEKT FÖR INTELLEKTUELL KUNSKAP
Kunskap är makt, tom. i såna fall när praktisk erfarenhet saknas – och inte kommer att behövas. När jag var yngre blev jag informerad om att det lönar sig att studera både franska och litteraturhistoria om man vill gifta sig framgångsrikt. Valde för säkerhets skull att studera Cosmos sexråd ännu intensivare men måste medge att de ger större utdelning i kombination med de där andra ämnena. ;-)

FESTANDE ÄR INGET ATT SLARVA MED
Tom. under den Sovjetiska bristtiden har de ryska festborden dignat av mer mat, dryck och blommor än jag någonsin sett i väst. Skumpa och kaviar i överflöd. Svängig estradmusik. Inlevelseladdade tal och dans inpå småtimmarna. Och de gånger man tittar in hos någon rysk bekant, om det så bara är frågan om snabbvisit, dukas det aldrig fram enbart te / kaffe. Det finns alltid tilltugg – och inte bara en sort. Och inte serverade i paketet!

MEDELMÅTTLIGHET ÄR SLÖSERI MED POTENTIAL
Varför vara söt när man kan vara snygg? Varför vara intressant när man kan vara fascinerande? Varför vara less när man kan vara more? God smak är självklart ett måste, men det finns två versioner av den också.

KOMPROMISSLÖS KVINNLIGHET
”Min” del av Ryssland befinner sig precis i skarven mellan två ideologier. Å ena sidan är kvinnosynen mer traditionell än i Norden, å andra sidan är kvinnans rättigheter inte inskränkta av lagen som de är i vissa andra delar av Asien. Ryska kvinnor gillar inte att begränsa sig och lyckas därför med konststycket att vara både framgångsrika karriäristor, hängivna mödrar och attraktiva älskarinnor. De skulle inte drömma om att ge upp privilegiet att slippa bära tunga saker och få middagen betald i gengäld för respekt och ekonomiskt oberoende – de lägger beslag på hela potten.

FÖR MYCKET ÄR ALDRIG TILLRÄCKLIGT
Bara för att man redan upptar två världsdelar behöver man inte sluta breda ut sig. Och blir jorden för liten finns resten av universum att erövra. Move over, aliens!

MAN ÄR SIN EGEN LYCKAS SMED
I Ryssland fungerar ingenting men allt är möjligt. Tack vare ett nästintill obefintligt socialstöd är östblockets invånare vana att lyfta ändan från soffan och få saker att hända. Att man inte kan ett ord engelska (alltså verkligen inte ett ord) är t. ex. ingen orsak att avstå från utlandsresor. Gärna på egen hand, i en långtradare som ofta drabbas av motorfel och med bara några euro i fickan. Mod? Vansinne? Ambition!

HJÄRTLIGHET ÄR EN LIVSSTIL
Av någon anledning verkar energinivån vara högre i den ryska själen. Ryssar relaterar till sin omgivning både direktare och intensivare – på gott och ont. När det är gott ÄLSKAR man varandra. När det är ont HATAR man varandra. Helhjärtat och med all yttre bekräftelse man kan uppbringa. Jag själv överdriver gärna åt kärlekshållet men tack vare den nordiska lagom-mentaliteten som jag insupit under tonåren slipper jag backlashen på känsloskalans nedre del och sjunker sällan lägre än till irritation. Bästa kulturkombon ever! :-D

Här är några andra saker jag tagit till mig ur den finlandssvenska miljö som jag blev omplanterad i efter barndomsåren i Ryssland:

Du är värdefull oberoende av prestation: varken betyg, social status, ålder eller inkomstens storlek är en måttstock på dig som person. Go figure!
Din egen åsikt är viktigare än tom. dina föräldrars: nej, det var faktiskt inte helt självklart i början. Men de var ju så många…
Naturen är trevligare om den är ren: när man lägger märke till det – ja, faktiskt.
Man behöver inte gifta sig och skaffa barn bara för att det är allvar: tidernas uppfinning!
Man kan äta frukost i tysthet istället för att debattera: väldigt skönt, så länge man har tillgång till alternativ.

Och så svenskan förstås. Älskar det här språket också, inte minst för att jag kan läsa min egen blogg. ;-)

Har powerwalkat så mycket att jag inte orkade upp på klackarna i kväll. Relaxar istället med tända ljus och fem öppna program i rutan. Ett av dem innehåller just nu samma sak som finns utanför fönstret: paraplyer och vattenpölar. Bara skyskraporna som fattas. ;-)

Övriga noteringar: jag har blivit besatt av mango. Kan inte sluta äta dem varje dag och sitter t. ex. med en framför mig nu. Mayday, mayday!

Nu bekräftar Dior det jag har vetat länge: datanörderi är très chic och hur kvinnligt som helst. Spana in deras härliga reklamfilm som presenterar höstens makeupnyheter på ett lite annorlunda sätt än vad vi är vana vid.

Om slutet ger er en lika häftig Sonic-nostalgiflash som jag fick, kan ni göra mig sällskap här.