… råkade jag snubbla över en reality show som heter Russian Dolls. Den handlar om några ryska familjer som bor i Brighton Beach, New York. Ni som inte vet, Brighton Beach är ett helryskt område på samma sätt som Chinatown är fullt av kineser.

Oh. My. God! Efter fem minuter av det första avsnittet var jag säker på att mitt klickfinger skulle sätta stopp för eländet – men det måste ha stelnat av chock för jag fortsatte se de där människorna i rutan, samtidigt som jag själv pendlande mellan hyperventilation och hysteriska skrattattacker.

Ibland när jag läser psykologi eller något om attraktionslagen tänker jag ”men hallå, det är väl självklart att man inte kan hålla andra ansvariga för sina känslor” och ”herregud, varför skulle man vilja leva någon annans liv när man redan har ett eget”. Well, nu har jag blivit påmind om att det finns såna som har en väldigt… annorlunda åsikt i den här frågan. Här är min favoritdialog från första avsnittet:

Dottern: Mum, I started to date someone who is Spanish and we’ve been seeing each other a few times a week. And I think I like him.
Modern: I’ll tell you the truth, of course I’m going to be upset! You’re 23 years old, Diana. Now is the time when you have to do decisions for the future. I would like you married only to a Russian guy. We have the same culture, it’s very important. Do you understand what I mean?
Dottern: But I know what I want…
Modern: Please, don’t hurt me. Don’t hurt my family.

Att dra alla ryssar över en kam är säkert fel – men jag gör det i alla fall, just for giggles: de har ingen känsla för personlig integritet, alltså gränsen för var man själv slutar och var en annan person börjar! :-D

Som ni vet är jag också född i Ryssland och båda mina biologiska föräldrar är ryska. Och ja, precis som alla andra ryska barn har jag för länge sen märkt att mina älskade rötter kan vara chockerande tydliga i sin kommunikation och dessutom totalt övertygade om sin rätt (och skyldighet!) att ”föreslå” vad deras barn borde göra, tycka, tänka och – varför stanna innan man uppnått perfektion – känna. Genom åren har det naturligtvis uppstått lite turbulens när jag i äkta tryck-inte-kudden-i-fejset-på-mig -anda gjort motstånd, men nu när jag har sett hur det egentligen ska gå till… låt oss säga att vi kan helgonförklara oss med en gång. ;-) Det märks att min morfar var finne, för vi lyckas inte komma upp i hälften så mycket drama som de här Brighton Beach -ryssarna gör.

Ni som behöver ett gott skratt – eller är känsliga av er, men gillar thrillers – пожалуйста:

PS. ”We like the finer things in life” – för att avsluta med ett citat som gör att jag aldrig någonsin önskar att jag var annat än rysk. ;-)