Ok, idag gick Sibboshire-idyllen till överdrift. Vaknade tolvtiden full av energi och törst efter nya äventyr… bara för att upptäcka att vi var strömlösa och utan rinnande vatten! Nattens storm hade slagit ut ca 200 000 hushåll, inklusive vårt.

Min första reaktion var såklart att åka in till Helsingfors och göra Heidi sällskap i civilisationen, men den planen kom inte längre än till att fejset blev sminkat. Medan jag, tacksam för dagsljuset, prickade in kajalstrecken på exakt rätt plats kollade Peter nyheterna på sin iPad (minuten innan dess trådlösa uppkoppling slutade funka) och meddelade att både buss- och tågtrafiken blivit inställd i hela storstadsregionen. Vilken tur att vi har bilen, tänkte jag – tyvärr inte fort nog. Blev inte körd någonstans eftersom mamma redan börjat varva 2012 domedagshistorier med mer vetenskapligt erkända påståenden som alla gick ut på samma sak: ligg och tryck i en buske så fort det finns minsta risk för… någonting överhuvudtaget.

Alltså, att vara dumdristig är inte något jag förespråkar, men när man kastar en blick ut genom fönstret och ser att granarna där knappt rör sig, då känns hela grejen med undantagstillstånd aningen överdramatiskt. Så för min del såg dagens största (och enda) problem ut så här: latte- och storstadspulsbrist – något som kunde åtgärdas med fyra hjul som rullade åt rätt håll. Försökte ringa Albin, som bor 4 km härifrån, för att få effektivare hjälp men upptäckte att hans telefon var avstängd (= samma operatör som Peter). Och så gick det som det gick – har suttit hemma hela dagen, uttråkad bortom all beskrivning.

Rent fysisk gick det däremot ingen nöd på oss. Vedspisar finns på alla tre våningarna, mamma och Peter bar in hinkar med vatten från utebrunnarna och maten gick att värma på en gasflaska som går att hitta i alla ute-på-vischan-hushåll med självrespekt.

Fyratiden blev det så mörkt att fönstren inte längre var till någon nytta men det löste sig också. Levande ljus har aldrig gjort mig gladare än idag.

Very cozy alltså, men inget som toppar listan över upplevelser jag vill vara med om oftare.

För att stoppa mig själv från att käfta emot mammas provokationer om att 1800-tals livsstil är ”bäst” och att internetberoende är ett tecken på att man både är bortskämd och intellektuellt förfallen (ta en näsduk och torka bort spottloskan ur ansiktet, evolutionen) beslöt jag att distrahera oss med lite neutralare sysselsättning – jag lärde päronen leka charader! De var imponerande duktiga på att tolka mina framföranden av ordspråk typ ”den som gräver en grop åt andra faller ofta själv däri” och ”blind leder blind”. He he, borde kanske ha försökt med ”man har inte roligare än man gör det för sig” men varför utmana ödet när man är inlåsta tillsammans i ett mörkt rum? ;-)

Klockan sju tändes äntligen alla lamporna och både jag och Peter f-l-ö-g iväg till varsin dator med fingrarna framsträckta för att träffa tangentborden fortast möjligt. Mamma rusade minst lika fort till tekokaren – yes, den elektriska tekokaren – och värmde upp mer tevatten. Och nu sitter de i källarbiblioteket och flabbar åt alla bilder från vår middag i ljusskenet. Bilder skapade av pixlar istället för oljefärg på vit duk… Bless you, digital age!