Idag kom en av mammas väninnor på besök tillsammans med sin italienske man. Jag intensivpluggade italienska precis innan och kan nu både presentera mig och önska italienare välkomna. Kan dessutom fälla korta kommentarer typ ”che tempo pazzo!” på rätt ställe och med rätt tonfall. He he, nytta med nöje rocks! ;-)

Mammas version av italienska var ett parti delikata Crostini di Fegato som dukades fram precis innan vi lät gästerna smaka på lutfisk, en rätt som egentligen inte borde kännas alltför exotisk. Béchamelsåsen används ju i lasagne och själva fisken äts också ofta, i Italien kallas den baccalà och brukar grillas varefter man garnerar den med paprika, oliver och liknande. Den nordiska kombinationen med potatis och ärter resulterade ändå i positiv feedback och så fortsatte vi vidare till det bästa: min älskade dadelkaka.

Samtalet gick på två språk parallellt, ryska och engelska – utom när mamma och hennes väninna fuskade och pladdrade sitt modersmål utan att översätta. Jag själv passade under tiden på att ställa nyfikna frågor om allt möjligt och lärde mig som följd hur man parkerar en kamel, varför Italien inte är beroende av Gazprom och att designerkläder är billigare att shoppa i Rom än i Milano. Good to know, speciellt det sistnämnda… ;-)