Hej! Jag vill tacka för en alldeles underbar blogg! Jag har genom den fått mer klarhet och vet hur jag ska göra för att handskas med egna ”problem” och energitjuvar. Men jag befinner mig i en situation som känns väldigt trasslig, jag skulle vara så tacksam om jag kunde få höra ditt sätt att se på den.

Min mamma gick in i väggen för tio år sedan. Hon har periodvis varit psykiskt sjuk, legat på sjukhus flera månader i sträck och äter fruktansvärda mängder medicin. Detta är någonting som jag och min syster har växt upp med. Det är en väldigt luddig bild man har av mamma, men jag har valt att försöka se (även om det är skitsvårt) den verkliga personen där inne, en som är otroligt kreativ, ödmjuk och kärleksfull.

Jag har också, precis som hon, haft noll självkänsla men har äntligen kommit ur den negativa spiralen och tron om att man är älskad genom andra. Jag har alltså själv mått otroligt dåligt om inte alla älskade mig och om jag inte blev omtyckt vart jag än kom så kände jag mig värdelös. Och bara för några veckor sedan så bröts jag ner totalt, jag var på botten och planerade hur jag skulle ta mitt liv. Jag hade just då under ett par veckor bott hos min mamma.

Jag flyttade hemifrån tidigt för att satsa på det största intresset som var dansen. Efter att ha rest runt och alltså inte bott ”hemma” på många år, kom jag hem, hade tappat intresset för dans som var det jag kunde identifiera mig, var förvirrad över vem jag var och bara gick hemma likgiltigt och fylldes omedvetet på med min mammas negativa energi. Vändpunkten kom utav en slump, en vän som var medveten om min situation tog med mig på meditation, jag lärde mig att lyssna inåt, följde upp med flera meditationer och förstår nu värdet av mig själv. Har insett att det inte finns någonting negativt med att tycka att man själv är bra, vilket är det synsättet jag växt upp pga. mamma. Jag har börjat leva på riktigt, inser att jag inte behöver vara i ett speciellt fack eller ha andra personer att identifiera mig med för att veta vem jag är. Jag är fullkomligt nöjd med att bara vara, och eftersom man befinner sig i ständig utveckling så gör jag det jag vill och känner för just i stunden och har börjat njuta av livet på riktigt. Jag har sagt ifrån till min mamma, för första gången. Jag fick också en egen lägenhet, superbra jobb, superbra vänner när jag bara bytte inställning och sätt att se på saker.

Men här kommer det jag tycker är svårt. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera mamma och min syster, dom är ju så nära, men befinner sig i den negativa spiralen jag var i innan. Jag vet att jag bara ska ”titta bort” men det är så svårt.

Mamma har haft ett väldigt svårt liv (jobbigt äktenskap, flera dödsfall osv.) En dag när jag var tio år kom polisen och hämtade henne, jag fick förklarat att hon var psykiskt sjuk… och började se mönster i hennes märkliga beteende, varför hon pratade osammanhängande, ändrade helt på vissa åsikter, skällde ut mig utan anledning osv. Idag lever hon totalkvävd av mediciner. Hon är hemma sjukskriven, rädd för världen och andra människor och med otroligt dåligt samvete för att ha orsakat mig och min syster så mycket skada. Hon har inga pengar och säger själv att hon är slut som människa.

När jag ser den här bilden av mamma blir jag så ledsen. Jag har innan ältat hennes problem med henne men nu sagt ifrån. Sagt att hon måste ta tag i dem och jobba med självkänslan. Men det är så svårt att umgås normalt med henne eftersom det är så otroligt negativ energi runt henne, man kommer bara in på problem. Jag försöker styra det till att prata om någonting positivt, få henne att tänka ur ett större perspektiv, på vart hon vill komma, hennes drömmar och mål… men det landar alltid på att hon inte kan göra något eftersom hon äter medicin och inte har pengar. Hon ser sig själv som ett offer och frågar sig vad hon har gjort för fel för att dom på sjukhuset proppar i henne så mycket piller. Hon har alltså nu lagt allt ansvar på dom, dom styr hennes liv och det var tydligen en i personalen som enligt henne har sagt att ”ingen arbetsgivare vill ha henne”.

Då vill jag såklart vinkla in henne på spåret att hon är sin egna person, sin egna chef, HON bestämmer vad hon är för slags människa och INTE dom. Men det sättet att se på livet finns inte. Jag blir bara, enligt min syster (som fortfarande är i stadiet där hon sitter och ältar med mamma), elak och oförstående. Jag vill så gärna att dom ska förstå samma sak som jag har förstått, men vet att jag inte kan få någon annan att tänka på det viset förrän dom själva är redo.

Hur ska jag förhålla mig till detta? Jag känner att det är så svårt att behålla min egen goda energi, och att det kräver så mycket att bara umgås. Jag har funderat på att säga att mamma får höra av sig när hon börjat respektera sig själv. För det är ju exakt DÄR problemet grundar, men hon är inte medveten om det. Hon tror att problemet ligger i just medicinerna, alla skador, ekonomin mm… Som jag fattar det så är det fel av mig att gå ner på hennes nivå och försöka få henne att inse det. Mitt liv är så bra och jag mår äntligen bra på riktigt i mig själv, men detta stör min energi så otroligt mycket!

Svar: För det första: ett stort grattis till dina framgångar! Du har lärt dig det viktigaste som finns, hur det känns att vara dig själv. Och egentligen vet du redan svaret på din fråga men jag hjälper gärna till genom att upprepa det högre och tydligare. Låt oss först sammanfatta ditt önskemål:

Mamma, sluta ge bort makten över ditt välmående till andra! Jag har svårt att må bra så länge du gör det.

Ser du ironin? ;-)

Var inte orolig, du är i gott sällskap. Jag själv, och varenda annan människa på jorden, halkar med jämna mellanrum in på det här spåret – speciellt om personerna som beter sig ”fel” är såna som står en väldigt nära. De goda nyheterna är att det är möjligt, och dessutom relativt enkelt, att återfå balansen. Så fort man rensat huvudet på följande:

• Det går inte att slappna av innan krisen är över.
• När man älskar någon finns man där i nöd och lust.
• Den som är stark har en skyldighet att hjälpa de svaga.
• Den som flyr från problem är ansvarslös och omogen.
• Om man inte uppoffrar sig för andra får man själv ingen hjälp när man behöver.
• En god dotter tar hand om sin mor. Hon gav en liv, nu är man skyldig henne sitt.
• Att roa sig medan ens kära lider är höjden av egoism och kan i värsta fall klassas som sociopati.
• Om något hemskt händer medan man ägnat sig åt annat än att aktivt delta i problemlösningen ligger det på ens samvete.

Jag behöver säkert inte göra listan längre, du är garanterat bekant med innehållet. Erkänn att du använder det flitigt för att köra över budskapet från ditt inbyggda navigationssystem som VRÅLAR om att du bör backa bort från situationen omgående. Och du är inte ensam. Det är svårt att leva längre än några dagar på denna jord utan att börja tränas till att ta andra människors känslor och åsikter i betraktande när man fattar beslut.

Vad som händer just nu är att du instinktivt känner dig dragen till ett enklare, behagligare, problemfriare liv – men vågar inte följa instinkten utan att få bekräftelse från din syster och din mor. Du vill så gärna att de gör dig sällskap, eller att de åtminstone instämmer i att ditt val är korrekt.

Din uppgift är att börja lita på dina impulser UTAN bekräftelse från din mor och syster.

Upprepa följande tills det sitter i ryggmärgen:

Du kommer aldrig att kunna observera något som står i rak motsats till det du föredrar och uppleva trevliga känslor! Eftersom du inte kan radera mamma från ditt medvetande har du endast ett val: att ha kvar henne där och hitta en behaglig synvinkel att betrakta henne ur. Din uppmärksamhet går att använda precis som zoomen på en kamera. Så här låter en attityd som kan hjälpa dig hitta rätt:

Jag älskar dig och kommer aldrig att kräva att du förändrar dig så att jag kan fortsätta göra det. Istället intar jag ett bekvämare läge. Jag gör det genom att se precis så mycket av dig, och endast såna delar av dig, som känns bra och avstå från att betrakta resten. När jag upptäcker något hos dig som är älskvärt zoomar jag in på det, när jag stöter på något som jag inte gillar zoomar jag ut. Jag gör inte det här för att du är beroende av min kärlek utan för att ett tillstånd av kärlek är det enda som känns behagligt för mig.

Men om du zoomar ut, betyder det då att du överger din önskan om en gladare mor och inte längre stöder henne? Tvärtom! Läs vidare så ska jag förklara vilka principer äkta hjälp bygger på.

• Din mamma mår inte dåligt på grund av yttre omständigheter. Hon mår dåligt på grund av de tankar som hon med ursäkt av de yttre omständigheterna håller aktiva inom sig och som motsäger det liv hon önskar leva.
• Den smärta du känner när du observerar mammas obalans är INTE orsakad av henne, den beror på att du, med henne som ursäkt, sliter uppmärksamheten från den version av livet (inklusive henne) som du önskar leva.

Du kan inte göra samma sak som hon och lära henne motsatsen. När du låter hennes livsstil ange tonen för ditt humör är ni två som mår dåligt. Blind kan inte leda blind, det finns inget värde i en interaktion av det slaget. Zooma ut så långt du behöver för att finna ro!

Om du inte klarar av att umgås med din mamma utan att tappa harmonin med dig själv är du inte heller till någon hjälp för henne. Det är alltså INTE bättre att vara fysiskt närvarande och mentalt obalanserad än att vara fysiskt frånvarande men mentalt balanserad. Det är INTE bättre att sitta bredvid henne, hålla henne i handen och känna samma smärta som hon känner än att befinna sig någon annanstans, hoppas att läget blir bättre med tiden, minnas hur mycket du älskar henne när hon är i balans och hur mycket hon själv älskar den versionen av sig själv (vilket indikeras av hur stort obehag hon känner när hon fokuserar på något som motsäger den).

Istället för att beskriva lösningen, lev den

Vad du demonstrerar är att du kan vara omgiven av yttre omständigheter som är okontrollerbara (du har en mor som inte går att tvinga till annorlunda attityd och därmed få att attrahera trevligare omständigheter till sin erfarenhet) och ändå ha full kontroll över ditt välmående och över vad ditt liv består av. Du kan leva parallellt med icke-önskvärda saker istället för att krocka med dem. Du kan tom. ha en bra relation till din mor trots att denna mor själv inte kan se denna relation som bra!

Så här ”låter” din attityd när du är synkroniserad med dig själv och ger någon du bryr dig om ditt stöd:

Den största nytta du kan ha av mig är när jag är självisk nog att behålla min balans. När jag vägrar lämna min plats i välmåendet för att göra dig sällskap i rädslan utan står kvar och utgör ett livslevande exempel på att det både är möjligt och normalt att må bra – då är jag av största värde för dig. Jag är den klarhet du söker, det hopp du vill känna och den sanning du önskar leva. Och varje gång jag tänker på dig som du ÄR, inte som du är i detta flyktiga ögonblick när du blickar i rak motsats till allt livet fått dig att önska, då influerar jag dig med en kraft bortom någon annan. Den kallas villkorslös kärlek.

Din lycka har ytterligare en fördel, en som står i direkt relation till din mor: hon har en brinnande önskan om att det ska gå bra för hennes barn. Ja, vi pratar om dig! Du kan hjälpa henne med det här! Älska dig själv i minsta detalj och visa att ingen, inte ens hon, kan ”förstöra” något för dig! Förslag till attityd:

Mamma, jag har inte möjlighet att måla hela din värld rosa men det finns en annan sak som jag kan glädja dig med: en dotter som njuter av livet och som aldrig håller dig ansvarig för sin lycka. Jag lovar att ta hand om ditt barn och se till att hon får det absolut bästa. I alla lägen och med vilka medel som helst, även om det innebär att hålla henne ifrån dig när din turbulens riskerar att dra med henne. Det här är min största gåva till dig och jag vet att du uppskattar den oberoende av om du klarar av att tala om det för mig eller inte.

Obs! Att vara dig själv är ett självändamål

Din stabilitet och positiva attityd har enormt gott inflytande på omgivningen men enda sättet att behålla den är genom ditt själviska behov av välmående. Hedonism rules! Så fort du försöker finna positiva tankar i syfte att manipulera omständigheterna, t. ex. få situationen med din mor och syster att lösa sig, då tappar du tråden – därför att du automatiskt vänder uppmärksamheten mot det som både du och de vill slippa uppleva.

Sök dig till det positiva av endast en orsak: att fokusera på problem är ett onaturligt tillstånd för dig. Så fort du skapat en nyare, bättre version av något i ditt liv står det i samklang med den du är och varje avsteg från denna nya sanning indikeras genom en obehaglig känsla. En känsla av att du slits åt två olika håll – därför att det är exakt det som händer.

Du behöver aldrig rättfärdiga ditt välmående genom att visa vilken nytta andra kan dra av dig då. Att må bra är din rättighet, det är den du ÄR. Du är inte här för att lära någon, rädda någon eller förändra världen. Du är här av endast en orsak: upptäcka nya saker att älska och harmonisera med dem. Andra är fria att göra dig sällskap, eller välja sin egen väg. Likheter i dna är inte meriterande för undantag från denna regel.

Finns det något sätt att förklara allt det här för mamma?

Inte just nu.

Tänk dig att du kom in i ett rum som varit mörkt länge och plötsligt tände en stark lampa, rakt i ögonen på personen som sitter där. Skulle hon känna samma entusiasm över ljuset som du? Nej, därför att det gör ont i hennes ögon av den häftiga kontrasten.

En människa som befinner sig i hopplöshet kan inte ta till sig ett budskap när det framförs utifrån ett tillstånd som ligger i motsatta ändan av känsloskalan. Det känns enbart irriterande.

Din attityd står i alldeles för stark kontrast till den mamma har just nu. Hon kan inte göra det du ber henne om: hoppa från vanmakt till optimism – dessa frekvenser ligger alldeles för långt ifrån varandra. Den första känslan av lättnad, i relation till sin offermentalitet, kommer hon att finna i ilska. (Hon har garanterat upptäckt det redan.)

Att anklaga andra känns alltid bättre än att anklaga sig själv. Om man, som din mamma, befinner sig i ett läge där man endast har tillgång till dessa två val så är det förstnämnda alltid att föredra! Att skifta tankarna från såna som handlar om maktlöshet till såna som handlar om protest sätter fart på energin och gör att man kan andas igen. Det känns som en enorm lättnad att ”tömma skiten ur sig”, även om det inte ser speciellt attraktivt ut för åskådarna.

Du behöver inte stöda din mamma i konkreta hämndplaner (att stämma sjukhuspersonalen o. dyl.) men du kan gott uppmuntra henne i hennes initiativ till att bilda sig egna åsikter, höja sin röst och kräva mer av livet. Hon är på rätt spår!

För övrigt finns det inget du kan göra eftersom du, som vanligtvis ligger mycket högre på känsloskalan än mamma, inte kan göra henne sällskap i hennes nuvarande tillstånd utan att uppleva en högst obehaglig ”luftgrop” och tappa balansen. Din syster verkar däremot vara på ungefär samma våglängd som mamma och är därmed i bättre position att hjälpa henne rent praktiskt. De pratar samma språk och systern kan eventuellt vara det sällskap som din mamma behöver för att ventilera ilskan som börjar bubbla fram varje gång hon släpper offertankarna ur sikte.

Under tiden…

Ta så långt avstånd du behöver, både fysiskt och mentalt, och fyll vardagen med mer dans och högre musik. Upp med flaggan! Det här är DITT liv! Självständighetsdagen är det coolaste som finns. Fira din varje dag. :-)

PS. Det finns en och annat ”svår” släkting även i mitt släktträd och jag har genom upprepade experiment lärt mig exakt vilken grad av kontakt jag klarar av utan att förvandlas till en version av mig själv som jag inte trivs med. Vissa existerar därför enbart i form av goda minnen. ;-)

Om du vill läsa mer om ämnet hjälpa andra kolla detta inlägg. I slutet finns ett par exempel på mina personliga erfarenheter. Det går att inspirera fram enorma förändringar hos andra – förutsatt att man själv inte är beroende av resultatet.