Steg 1: hitta känslan. Steg 2: ENJOY!

Gör en liten paus i det jag håller på med för att publicera ett inspirerande stickprov av dagens inboxinnehåll. Ja, jag har en svaghet för glada människor som sprudlar av energi.

Hej kära du, kände att jag ville dela med mig av mina framgångar eftersom mitt förra mail var så dystert! :)

Sist jag skrev till dig mådde jag dåligt efter familjetragedin, vänner som svek, var knappt sugen på min Londonresa osv. Tappade gnistan. MEN efter att ha mailat med dig så började jag välja bort dom tunga tankarna, jag accepterade min tillvaro och började jobba på att må bättre. För som du sa: att bara må ok, är inte ok för mig. Så jag tog tag i gymmet 5 dagar i veckan och började prata med nytt folk, få endorfiner, blev 100 ggr piggare och kände mig inte grå längre.

“Plötsligt” skriver en tjejen som ägde min förra medryttarhäst att hon tänkt fråga mig länge om jag ville fika – jag tvekar först men ställer sen in mig på att detta KOMMER bli bra och tackar “ja”. Sagt och gjort, det visar sig att hon är världens skönaste tjej och hon ger mig så himla bra energi! Precis en sådan kompis jag letat efter, tacka gud att jag gick på magkänslan och fann en så bra vän!

Jag bestämde mig även för att komma ifrån det här med att lyckan skulle sitta i någon annan och satte som mål att bli stark, självständig och lycklig i mig själv. Så fort jag fann lyckokänslan i mig själv börjar folk skriva från alla håll och kanter, speciellt killar – från ingenstans haha. Börjar tänka på vilken lycka det skulle va att börja rida igen (inte avsaknaden av det) och veckan efter säger vännen jag nämnde ovan att hennes häst blivit frisk igen och att jag har fri tillgång att rida honom om jag vill. NU BÖRJAR JAG KÄNNA FLYT!

Har under ca 2 veckor tillbaka sökt jobb i stan vilket inte gett något direkt resultat – men jag har njutit och uppskattat pratstunderna jag haft på vägen med de anställda – och för 5 dagar sen fick jag mitt i natten en sån där impuls, RÄTT impuls, att jag ska bli aupair. Så mitt i natten går jag in på aupairworld.net och gör en profil, finner en familj som magkänslan säger “ja” till direkt men låter hjärnan blanda sig i lite för mycket. Kollar familjen profil flera gånger och bestämmer mig för att gå på magkänslan så jag skickar iväg ett välskrivet mail till dem. Får svar samma dag – hon tycker att jag är minst lika intressant.

Dock får jag lite kalla fötter när hjärnan blandar sig i och efter några mail skriver jag ett “tack men nej tack” mail och trycker “skicka” – DÅ JÄVLAR högg magkänslan tag i mig ska jag säga dig haha. Det var som en uppläxning inifrån – VAD HAR DU GJORT? Så efter att ha pratat med deras nuvarande aupair som säger att det är en drööömfamilj så fick jag en släng av välförtjänt ångest och skickar snabbt som attan ett “förlåt mig mail” till familjen och förklarade läget. Igår hade vi skypeintervju och familjen är uuuuuuuuuuuunderbaaar! Helt fantastiska!! :) Då visar det sig att de äger både klädbutiker och har studio i garaget som jag kommer få jobba i och ta del av – jag kommer alltså få jobba i butik precis som jag önskat och sökt efter och jag får tillgång till min dröm att sjunga i studio!!!

Det är så sjuuuukt, allt detta har hänt tack vare att jag följt magkänslan och skaffat mig en positiv attityd – OCH NU SKA JAG FLYTTA TILL LONDON I FEBRUARI!!!! :D Tack tack tack för att du svarat på mina tidigare mail – du har hjälpt mig att gå från 0 till 100, från fånge till fri. Puss och tokstor kram! :))

Svar: Loving this! :) Ett varmt grattis till framgångarna och speciellt till känslan som ligger bakom, framför och runtomkring dem!

Så här “hårt” måste man alltså jobba för att det man önskar ska hända en – med överraskningsbonus, kombinationspaket och andra läckerheter som universum kan svänga ihop lätt som en plätt.

Många rekommenderar blod, svett och tårar som framgångsrecept men sanningen är att framgången kommer när man slutar kämpa (= klänga fast vid tankar om hur dåligt livet är utan det man vill ha). Goda saker börjar hända så fort man humörklickar sig fram till samma frekvens där “önskeprogrammet” sänds non-stop och bara väntar på att man ska ta del av det. Och den första manifesteringen är alltid välmåendet – den egentliga orsaken till att man önskar sig allt man gör.

8 kommentarer :

  1. Alltså, det är ju just precis såhär det är. Jag har också fått hjälp av dig Irina. Många områden har nu ett enormt härligt flyt, kärleken blommar, mitt förhållande till mina ungdomar är precis ett sånt jag alltid drömt om, jag har fått ett drömjobb och bor just nu i en sådan lägenhet jag vill, inredd enligt mina mått. Men av någon anledning stampar jag på stället med ett område. Får nog ta mig en titt på mina tankar där, ibland blir man blind för sina egna känslor och tankar och med ett sånt här inlägg vaknar man till liv igen, får ny inspiration. Så nu slutar jag kämpa och satsar på känslan och välmåendet istället. Stora finlandssvenska kramar :)

  2. Hej!

    Jag ramlade in på den här bloggen bara sådär och det känns som att jag skulle kunna fråga dig om en stor sak. Jag har varit “under isen” under större delen av mitt liv (precis 19 år fyllda) och jag har varit igenom en massa jobbiga saker som både tagit och gett mig erfarenheter men det som det lämnat mest av allt är en stor tomhet. Tomhet och osäkerhet på mig själv. Läkare och sjuksköterskor har gett mig diagnosen Borderline men det känns mest som att jag är en sensitiv person (jag plockar upp människor och deras känsloläge alldeles för lätt) som hamnat fel.

    Mitt stora problem är (ironiskt) att jag börjar ta mig uppåt. Jag har tagit mig ur ätstörningar och självskadebeteende, jag bor i en fin lägenhet och jag delar mitt liv med en person som inte bara ser mina ärr. Dock känner jag fortfarande tomhet och osäkerhet, mer än någonsin och det påverkar min nutid. Jag har svårt att skaffa nya vänner (jag bröt med i stort sett alla när jag beslöt mig för att ta mig ur mörkret) för även om jag är socialt kompetent och lätt tar kontakt med folk är det som att de försvinner efter första fikan. Jag känner mig ensam och som att det är något fel på mig. Som att jag stöter bort människor. Tack för att jag fick skriva av mig.

    Kram Eija

  3. Åh vad otroligt fint! :) Tack både till dig Irina för att du delade med dig av mailet och till personen som skrev mailet! Och vilken fin kommentar efteråt! Så himla peppande! Jag älskar sånt här! :)
    Kram!

  4. Carola: Finlandssvenska kramar tillbaka! Glid fram på räkmackan och se vad som händer. ;-)

    Eija: Välkommen hit! :-) Just nu har jag ingen möjlighet att besvara fler läsarfrågor (ligger ca 50 st och väntar i inboxen) men jag kan i korthet säga följande:

    En diagnos är inget annat än någons åsikt. En diagnos är dessutom likvärdigt med ett foto taget av ett enda ögonblick i hela ens liv. Vad nästa, och nästa, och nästa foto kommer att visa bestäms inte av det föregående på något sätt.

    Låt inte andra människor klistra etiketter på dig, klistra dem själv – och välj alltid såna som känns bra. Då lever du upp till den sanningen istället för att leva upp till någons diagnos och bli ytterligare en i deras trista statistik.

    Att den typ av människor som passade ihop med dig tidigare (innan du tog dig uppåt) inte längre passar ihop med dig är helt naturligt – ni är för olika nu. Lösningen är INTE att du går tillbaka till din förra livsstil och tankesätt bara för att ha något att prata med dem om. Lösningen är att fortsätta må bra och lita på att likadana människor som du både finns och vill vara dina vänner. De dyker upp så fort du slappnar av och slutar oroa dig över den saken. Under tiden: ta och njut ordentligt av din härliga sambo, gör dig ordentligt hemmastadd i den välmående person du nu är och ägna dig åt saker som höjer humöret.

    Det viktigaste i repris: det är inget fel på dig! Obehaget du känner beror på att du noterar att någon annan tycker det och kommer därmed själv i kontakt med en tanke som du är, och bör vara, allergisk mot. Du är helrätt! Och rätt sällskap kommer att dyka upp fortare än du tror. Kram & lycka till från en annan som är kräsen med umgänget (= vilket inte innebär att man har brist på vänner, jag lovar utifrån erfarenhet). :-)

    Jenny: Jag älskar också sånt här! Kan vara 100% inställd på att jobba men glömmer att stänga av mejlprogrammet, och så hör jag hur det droppar ner nya brev, och sen klickar jag upp ett “bara för en snabbtitt”, och sen hör jag mig själv utbrista “aaaawwwwww!!!”, och så börjar jag klippa-klistra-skriva ett nytt blogginlägg bara för att jag vill att även ni andra ska få uppleva samma sak. Addict… ;-)

  5. Vad glad jag är att jag hittat hit till din blogg! Du skriver på ett sådant inspirerande sätt =)

  6. Tack och välkommen hit! Som du märker är det bloggsemester på gång nu men jag kommer att dyka upp igen. So watch this space. :-)

  7. Ha en skön semester! och det ser jag framemot =)
    Har favoritat dig

Kommentarfunktionen är avstängd.