Är passion bra eller dåligt?

Jenny: Hej Irina! Jag tycker din blogg är sååå inspirerande och fantastisk och att du verkar vara en så härlig tjej!! Tack för all grym inspiration du ger!! Jag har en fråga om du har tid, lust och inspiration att svara. Jag lever med en fantastisk man som älskar mig väldigt mycket. Han är spännande, rolig, äventyrlig, trygg, glad, klok, snäll, ödmjuk, generös… ja helt perfekt!! Vi träffades när jag var närmare 30-år och hade innan dess upplevt både långa och korta relationer med fantastiska passioner och stor dramatik. Mycket berodde nog detta på att jag kommer från ett hem med en frånvarande, alkoholiserad far där jag ”lärt” mig ett mönster av att behöva kämpa för hans uppmärksamhet och kärlek vilket gett mig rus av lycka och tillfredsställelse blandat med sorg och längtan. Tror att jag sen sökte mig till killar som jag inte riktigt visste vart jag hade för att den känslan gav mig det jag var van vid och som jag trodde var kärlek. Att behöva kämpa för att få dem gav mig enorma kickar!

Trots att jag alltså lever med en allt annat än tråkig man som får mig att skratta massor och ger mig villkorslös kärlek så känns detta ibland helt fel. Jag får ångest och tror att jag inte älskar honom som jag borde och att jag bör bryta upp o.s.v. Det är ju för lite dramatik och passion. Men den passion jag söker tror jag är dramat som jag beskrivit ovan och alltså inte särskilt sunt. Men oj vad levande jag kände mig men åååh vad kraft det tog av mig!!!

Så nu drömmer jag om mina tidigare passioner på nätterna och drar till mig dem i form av möten på ICA… Jag har haft stunder när det känts så himla skönt med min man och dessa känslor och tankar varit borta, men så vips kommer de och jag blir helt slut av alla tankar och känslor och velande och tvivlande hit och dit.

Hur fasiken ska jag lösa detta? Jag vill ju bara leva i denna relation med min man och vara nöjd! Nöjd ända in i hjärteroten och NJUTA av livet och honom!!! Och inte ha alla dessa jobbiga minnen och känslor om galna passioner och upptåg när de egentligen var jag i en tid när jag inte värdesatte mig själv:-(. För de åren tog på krafterna även om de innehöll enorma känslostormar (vilket för den saken inte behöver stå för något rätt, sunt och riktigt)! Men längtan efter de känslorna och passionerna är sååå starka ibland och det gör mig galen. Kanske kan jag liknas vid en knarkare, en knarkare av drama och passion. Kanske behöver jag bara inse att den passionen ska jag lägga på mig själv och min utveckling och att det är vad min man kommit för att lära mig.

Svar: Tro mig, det är inte känslan av passion du vill lära dig vara utan. Vad du vill slippa är den där negativa backlashen som du blivit van att känna precis efteråt. Orsak: du har fått för dig att passionen har ett pris, ett pris som är obehagligt att betala.

Goda nyheter: du kan få all spänning du önskar dig utan uppoffringar! Men då måste du först a) känna dig värdig och b) sluta vara beroende av andra. Det är inte andra människors jobb att hålla glöden brinnande i dig, det är din uppgift. Du gör det genom att frossa i tankar om det du vill uppleva (utan att skämmas för dem!) och låta attraktionslagen utföra jobbet: para ihop dig med rätt person och därefter med rätt sidor hos denna person.

Din kille har garanterat sidor som skulle tilltala din smak för mer drama, men du kan inte uppleva dem innan du slutar associera sånt med en massa negativt och således tvivla på att det är något du skulle kunna avnjuta tillsammans med honom (eftersom han är så snäll och god).

Och är det verkligen så att hans personlighet inte innehåller ett uns av det du önskar dig, då gäller samma sak. Låt bli att associera passion med att du i så fall måste vara tillsammans med en person som är instabil och farlig för dig. Du kan få ett perfekt paket! Du kan få en partner som utmanar dig men som samtidigt är pålitlig och snäll.

Jämför t. ex. boxning och slagsmål. Man slår varandra i båda fallen men i det första är det kul, i det andra är det obehagligt. Förhållanden med hög dramahalt kan också delas upp i två kategorier: såna som fyller parterna med ny energi och såna som bara är bedrövliga.

Personligen är jag en som gillar lite tuffare tag. Absolut inte i form av konflikter (avskyr att gräla) utan i form av personer som är lite svåra, de med ett lite hårdare skal än andra. “Normala” människor gör mig uttråkad på nolltid men stöter jag på någon med en dark side plus en extrovert läggning, då kickar intresset in med en gång.

Jag älskar att gräva fram spännande hemligheter som ingen annan fått höra, locka fram tankar och känslotillstånd som personen i fråga inte är van vid, orsaka beslut som tidigare varit otänkbara osv. Och så gör jag samma sak åt andra hållet: jag berättar saker om mig själv som gör mig sårbar, bjuder på intensivare känsloyttringar än vad resten av världen får se, bryter avsiktligt mot vissa regler bara för att röra om i grytan lite, med mera.

Jag känner mig väldigt hemma med personer som prioriterar sin frihet högre än allt annat (“erövringsvärdet” är ju högre då) och det är tillsammans med dem jag upplever livets finaste höjdpunkter… ofta av det slag man gör bäst i att inte publicera i en blogg. ;)

Att komplicera till sina förhållanden är alltså helt ok. Kom bara ihåg att människor finns i två versioner, såna som är kul att boxas med och såna som enbart slår under bältet. Välj rätt & have fun!

6 kommentarer :

  1. Tusen, tusen tack!!!! Kanske man kan få låna din hjärna emellanåt:-)?

    Jag känner igen mig precis i det du skriver om vad som attraherar dig hos en kille. Kanske är det just därför som jag “hamnat” hos killar som tagit lite mer än vad de gett eftersom de luktat sig till min svaga självkänsla. Det har oftast varit killar med mycket integritet som jag fått kämpa för att komma under huden vilket jag älskar! Killar som precis som jag älskar sin frihet, vilket också är attraktivt i mina ögon. Jag få klåda av snälla, tråkiga, förutsägbara typer som aldrig ger mig något att bita i, bli överraskad av eller förundras över. Men precis som du så avskyr jag också att gräla vilket absolut inte är min grej.

    Jag tror jag själv är ganska komplex och lite annorlunda. Lever inte efter normen riktigt. Har attraherats av likasinnade men på vägen glömt att se mitt eget värde. Innan jag träffade min man så var jag så galet säker på att rätt kille var på väg, han som hade alla punkter på min önskelista. Jag kände det såå starkt och tvivlade inte en sekund!! Men just innan min man dök upp så hade jag en stark passion med en kille som velade mellan gå tillbaka till sitt ex eller vara med mig. (Har träffat en drös av dessa:-). Eftersom jag aldrig bönar och ber om något utan alltid hänvisar till deras eget hjärta och hjärna så lunkade han tillbaka till henne. Nästa dag träffade jag min man:-).

    Min man var precis det jag drömt om samt att han satte autopiloten på att vinna mig och mitt hjärta! Just det faktum att han bara skulle ha mig och aldrig tvekade kring detta en sekund eller spelade något spel gjorde mig vansinnigt smickrad. Men samtidigt kändes det lite snopet att inte behöva slå knut på sig själv för att få honom. Var det så enkelt:-).

    Nu förstår jag att det är precis vad det är. Jag hade med hjälp av attraktionslagen attraherat just den kille som jag ville ha. För jag har nog aldrig i mitt liv känt mig så säker och stark i en önskan som då! Problemet är bara att jag som du skrev fått detta med passion lite om bakfoten. Passion med instabila, osäkra personer som inte varit rädd om mig är det som varit. Och passion lika med att kämpa för att få något som du kanske inte kan få (uppströms). Nu gäller passion med en man som är stabil, har en inre trygghet, älskar mig och är allt annat än tråkig!:-). En passion som stärker mig som människa och kvinna i stället för att bryta ner. En passion som finns i mig oavsett någon annan eftersom det är en stor del av min person och den jag är menad att vara. (Tack för dem insikten Irina)

    Jag är sååå tacksam för att du tog dig tid att svara mig! Ovärderligt för mig!! Du satte verkligen ljuset på mitt problem. Du är riktigt, riktigt duktig på detta:-). Önskar dig allt gott och massor med härlig, stärkande passion!!! TUSEN TACK!!!!!

  2. En sak till…
    Liknelsen med boxningsmatch var klockren! Jag själv är ju skaparen av all passion som jag upplevt. Passionen bor i mig och beror inte på någon annan person för i så fall skulle jag inte kunna uppleva den. Eller hur? Jag har bara valt fel person att boxas med, personer som slår under bältet. Det är inte passionen som är fel utan vem jag väljer att dela min passion med. Passion i livet i stort och smått är ju det härligaste som finns!!!
    Kram!!

  3. Hej Irina! Ytterligare ett bra inlägg från dig som jag känner träffade mig litet extra, då jag lider av svartsjuka som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. I de flesta sammanhang i livet är jag rätt självsäker och lugn, men när det kommer till relationer med killar som jag inser att jag fallit för, kan jag bli så fruktansvärt svartsjuk och tappa i självförtroende samt tänka att han bryr sig nog inte om mig egentligen. Jag antar att du skulle säga ang detta ungefär som i svaret ovanför att det gäller att 1) känna sig värdig och 2) göra sig fri från beroendet av personen i fråga. Jag tycker dock att det är svårt och när jag blir för nojig över min svartsjuka brukar jag helt enkelt ta avstånd från killen i fråga och tänka att jag hellre är ensam än blir sårad av honom. Men jag undrar om du har någon annan Quickfix för situationen?

  4. Svartsjuka och även att lära sig lita i allmänhet är något jag också hade behövt lite tips om. om man blivit mycket sviken av sin omgivning hur kommer man ut i samhället igen med en känsla av att alla behandlar en väl. Jag tycker du ska skriva en guid om attraktionslagen och alla slags relationer,kärlek som vänskap och familj :) :D tack för ditt svar på min förra kommentar, den guiden du ledde mig till gav mig svar på mycket :) men funderar fortfarande på om dt går att lösa upp “spänningar” och negativ energi hos gamla vänner man saknar. kraaaam!<3

  5. Tack så mycket alla! Det kommer fler guider i framtiden (lägger till svartsjuka bland ämnen som intresserar) men nu måste jag ta en paus så att det inte blir överdos. :-)

  6. Jag har en liten kommentar angående det där med svartsjuka. För mig handlar det om att inte lägga tid och energi på att vara misstänksam och försöka kontrollera. Träffar min pojkvän/sambo/man någon annan bakom min rygg så har han redan gjort sitt val. Jag kan inte hålla kvar honom med tvång eller kontroll. Mitt fokus på hans eventuella otrohet skapar bara mer misstankar hos mig. När jag söker efter tecken och ledtrådar så ligger mitt fokus på hans eventuella (!) otrohet och till slut innebär allt han gör och säger något som spär på mina misstankar och farhågor! Det här felaktiga fokuset gör att jag mår dåligt, att jag inte kan se och känna det jag borde och faktiskt vill känna (dessutom, vem vill vara med någon som bara är misstänksam, missunnsam och mår dåligt?) Alltså: Jag väljer medvetet bort misstankar och farhågor. Jag väljer att INTE försöka kontrollera sanningshalten i saker han säger eller gör även om jag har möjlighet till det och väljer att istället känna fullständig tillit till honom (hans kärlek och intentioner).
    Sett utifrån attraktionslagen så ser jag det såhär: Fokus på otrohet och min egen svartsjuka attraherar detsamma. Genom att tillåta mig själv att känna kärlek och tillit så hamnar mitt fokus på en heeelt annan energinivå och då är det även det jag attraherar!

    Så tänker jag.

Kommentarfunktionen är avstängd.