Vad gör man när någon får en hissy fit?

Moa: Hej Irina! Jag ska flytta och har visat lägenheten för några personer. En person, som inte har tittat på lägenheten men som är erbjuden att titta på den genom hyresvärden, har ringt mig och skällt ut mig för att min telefonsvarare har gått i gång ”varje gång hon har ringt”(1 gång enligt mina missade samtal på listan…). Eftersom damen ifråga har hemligt nummer och inte ville lämna meddelande har jag inte kunnat ringa upp. Samtalet kom sent på kvällen vid 22.30 (sent om man ska upp tidigt och jobba som jag) och hon skrek att det var MITT fel att hon inte kunnat titta på lägenheten innan ansökningstiden gick ut. Kvällen efter ringde hon och väckte mig igen och då svarade jag inte, eftersom hon skulle lämna besked om hon ville ha lägenheten samma dag. Idag pratade jag med hyresvärden som har ringt henne och bett henne kontakta mig igen. Nu såg jag att hon har ringt igen (när jag åt lunch) och inte lämnat sitt nummer igen, så jag kan inte ringa tillbaka och helt ärligt – jag vill helst inte, med tanke på hennes bemötande. Jag får en känsla av att damen inte kommer att ge sig.

Hur gör man för att skaka av sig en sådan här människa?? Och att slippa gå till sängs med oron att hon ska ringa och skrika (stänger av telefonen på kvällen nu…). Jag vet att man får mer av vad man tänker på och oroar sig för och jag försöker tänka på annat och koncentrera mig på jobbet, men oh no, tanten dyker upp i skallen igen… Vad gör man??

Svar: Låt människan brinna upp i lågorna av sitt inre helvete. För du tror väl inte att det är en tillfällighet att hon hela tiden har ”oturen” att ringa dig precis när du inte är tillgänglig?

Här kommer en newsflash: ditt liv kretsar inte kring henne och hennes behov. Chockerande, jag vet. Men hon kommer att vänja sig så småningom, ifall du inte lär henne något annat genom att ursäkta och förklara dig.

Du har visserligen skyldighet att låta nya hyresgäster få tillträde till lägenheten men det innebär inte att du ska pausa ditt liv för att leka telefonjour 24/7 och dessutom anlita privatdetektiv för att spåra hemliga nummer i syfte att ringa upp och försöka hjälpa någon som inte hjälper sig själv genom att lämna normala kontaktuppgifter.

Skulle det här ha hänt mig hade jag lagt på luren direkt, tom. ifall det gällde något jag ansåg att personen har helt rätt i. Så länge tonen och attityden befinner sig på den där nivån finns det inte en chans att jag deltar i samtalet.

Vid behov skulle jag också kontakta hyresvärden, säga att han antagligen redan hört vad jag råkat ut för men att jag absolut inte håller honom ansvarig för att den här människan hamnat i örat på mig. Tvärtom misstänker jag att han själv råkat ut för samma sak, och värre, att han har mina djupaste sympatier och att jag hoppas att han hittar något smidigt sätt att rädda lägenheten (och sina nerver) från det här psykfallet. Råder ju inte direkt brist på andra hyresgäster… ;) Jag skulle avsluta med att säga att just den här personen, av uppenbara skäl, inte är välkommen att ringa mig fler gånger utan får sköta eventuella framtida samtal och visning genom honom.

Metoden funkar bäst på fantasistadiet – mindre städning… ;)

Haha, nu när vi passerat hämndstadiet på känsloskalan, låt oss klättra lite högre. Det är nämligen där du hittar mognare och långsiktigare lösningar. För det lönar ju sig som vanligt att ställa frågan: varför tycker attraktionslagen, som aldrig begår misstag, att jag är en lämplig komponent till en situation av det här slaget? Svaret är förstås att du har sårbarhet, skuld, stress, otrygghet eller motsvarande aktivt i din vibration.

Men no biggie. Tack vare den här upplevelsen har du blivit medveten om det och så fort du skiftar din attityd lite kommer såna här slags händelser att bli mer och mer sällsynta i ditt liv. Ett enkelt sätt att skifta attityd är genom att förstå vad som egentligen händer och vilken roll du har, och framförallt inte har, i det hela.

Förståelse för ilska

Ilska finns egentligen inte, alla slags negativa utbrott är endast ett uttryck för antingen frustration, rädsla eller sorg. En person som exploderar gör det eftersom hon saknar lämpliga ord för att beskriva sina känslor på ett civiliserat sätt. Istället försöker hon framkalla dessa känslor hos andra genom sitt beteende. Hon demonstrerar sin smärta i hopp om att någon kan hjälpa henne att känna sig bättre. Det hela handlar alltså om hennes lidande och att ta det hon häver ur sig personligt är därför fullständigt obefogat.

Det här gällde även dina föräldrar och andra vuxna i maktposition när du var liten. Det har aldrig varit något fel på dig, däremot har du varit, och kommer alltid att vara, omgiven av människor som tror att deras välmående på ett eller annat sätt kan hotas av vad du håller på med. När andra attackerar dig handlar utbrottet alltid om vad som pågår inom dem, och aldrig, aldrig, ALDRIG om dig. Inte ens när någon pekar rakt i ansiktet på dig och lägger fram detaljerade bevis på skada du ställt till med. Läs den här guiden om varför man inte ska ta kritik personligt.

Ta alltså inte åt dig av det som hände. Om du är balanserad nog att kunna ge personen i fråga lättnad genom några vänliga ord, gör det. Men din främsta prioritet måste alltid vara du själv: känns det obehagligt att ens lyfta luren, låt bli. Du, och bara du, har ansvaret för hur du mår. Ta uppgiften på allvar!

16 kommentarer :

  1. Jep, håller med. Jag träffade på någora überuppskruvade individer på veckoslutet som försökte ta ut sin stress över dem de kunde. Didn’t feel a thing. :)

  2. Hehe, tur för dem… med tanke på vad du kan göra med dina penslar. ;-) Att plötsligt se stora köttsår på sitt ben kan vara väldigt scary.

  3. Jag tyckte att dina två sista meningar var så bra, att jag har gjort en liten enkel, rosa textruta att dela med mig av på Facebook! :-) Jag har skrivit ditt namn och din hemsidesadress, för jag tänker inte ta åt mig äran av citatet :-). Du får väl se om du någon gång skymtar den på Fb… :-)

    /Ingela

  4. Awww, tack! Jag är så glad att bloggtexterna inspirerar och vill tala om än en gång att det egentligen är ni, dvs. du Ingela & alla mina andra fina läsare, som gett upphov till dem. Hugs, ♥ och skål för er!

  5. Hej,
    vad gör man om man själv är den personen som försöker förklara för en annan att det inte är dennes fel att jag skriker/är upprörd?! visserligen triggas jag igång men självklart vet jag mycket väl att det är saker som pågår inom mig som gör att jag inte kan hålla orden/reaktioner inne. samtidigt känns det som att det ändå är bättre med ord än att jag går ut fysiskt (vilket jag inte HELLER vill göra )
    Jag vet inte vad jag ska göra med mina egna reaktioner.
    Har inte hunnit läsa igenom hela din sida ännu, så om någon kan ge nån typ av direktion så vore det jätteuppskattat!
    Mvh

  6. Finns ytterligare ett alternativ förutom att anfalla verbalt eller fysiskt. Man kan ta en liten timeout, tillbringa tiden bara i sitt eget sällskap och återvända till sällskapet när man hittat balansen och klarar av att kommunicera budskapet effektivare.

    De allra flesta förstår om man säger att man är för upprörd för att prata just nu och därför måste ta en paus. Brukar gå mycket bättre senare när både man själv och den andra människan sorterat tankarna lite och känner sig klarare i huvudet.

    Ta en titt på de andra guiderna här i vänsterpanelen så hittar du mer information om hur man hittar mer långvarig balans.

    Happy höst & många glada överraskningar. :-)

  7. Oh, lord, galna tanten har ringt flera kvällar i rad (sent!) och vägrar lämna namn och nummer. Nu har jag ringt min hyresvärd och berättat hur läget är och guess what – de visste redan vem hon var… Hennes ringande har resulterat i så mycket negativt tänkande och stress att jag haft migrän i 4 dagar!!! Nu sa jag till hyresvärden att hon är välkommen till mig ett visst datum om två veckor (så att jag hinner byta fokus/må bättre) men att hyresvärden måste vara med, eftersom jag inte vill vara själv med henne. De kunde inte vänta så länge utan ville gå in själva i min lägenhet, när inte jag är hemma, vilket kändes ännu värre, så det sa jag nej till. Nu ska de se hur de ska lösa det, men de har i alla fall lovat att de ska säga åt damen att sluta ringa mig sent om kvällarna. Önskar att jag kunde trycka på off-knappen nu. Jävla tant. Jävla migrän. Jävla hyresvärd. AAArrgghhhh!!! :( Uppdaterar när allt är lite bättre…

  8. Lycka till! Jag trycker på min off-knapp nu med en gång.

  9. Tack! Min är redan intryckt och sedan jag skrev sist (någon timme sedan) har jag blivit utbjuden på dejt till helgen – av en jättefin kille! :) Nu tänker jag på det i stället, ha ha! :)

  10. Wow, grattis! Det vänder fort när det vänder. :-)

  11. Hej Irina! Och happy halloween :) Jag har följt din blogg i snart ett halv år och jag beundrar dig så mycket. Du har hjälp så många människor och petat dom i rätt riktning. Det är alltid med ett leende på läpparna jag gottar mig i dina inlägg, nya som gamla, inlägg om attraktionslagen och inlägg om ditt liv. Du är helt fantastisk!

    Jag har länge väntat på ett inlägg som ska ta upp det ämnet jag behöver råd inom och det finns många som har varit och nosat i det men ändå aldrig rakt på sak.

    När jag var liten, på gränsen mellan barn och tonåring, sårade jag en närastående väldigt väldigt mycket. Och det hela förstörde så mycket runt omkring, För andra människor i vår närhet också.Jag förstod aldrig i stunden att det skulle bli så illa som det blev. Jag mådde så dåligt i mig själv då innan detta hände och jagvarken såg eller tänkte längre än näsan räckte. Och den här personen blev så knäckt att det förändrade dens personlighet och det märks än idag hur spåren sitter kvar.

    Det här är en av dom viktigaste personerna i mitt liv som jag älskar högre än nått annat. Och jag ställer upp och finns där till 110%.

    Men jag fixar inte att bära skulden till detta. Även om det gått sååå många år så påminns jag varje dag då vi ses nästan dagligen. Det är så många saker som hade varit annorlunda om detta inte hade hänt. Det är som en spricka mitt i mitt liv, och jag går med ångesten i magen hela tiden.

    Jag försöker tänka att jag bara var barn, och att det är nuet jag ska fokusera på. Men det hänger kvar som en snara runt mig. Och varje gång jag försöker ställa mig på fötter eller om något bra händer mig, då känner jag mig inte värdig alls! Jag kan aldrig känna att jag förtjänar något och jag har så svårt för relationer och att känna mig trygg.

    Jag är ingen ond människa, guuud tvärt om! Jag är en trygghets människa som älskar närhet och folk och att hjälpa andra. Jag har en bild av hur livet borde vara, med kärlek och värme och glädje, så som jag är! Men jag blir så rädd för människor och kontakt när det väl läggs fram framför mig. Som om jag inte alls är värd de. Och jag ser mig själv som en hemsk människa tillslut. Jag kan nästan bli rädd när människor vill mig väl pga att jag känner att det inte är rätt.

    Så många gånger har jag försökt nu. Så hur gör man? Hur lär man sig hantera att man sårat någon nära så djupt att det tom till viss del förstört dens liv, och hur du märker på personen än idag vad det orsakat. Hur gör man? Hur blir man av med dessa förbannade skuldkänslor?!

    Trevlig helg! Och varma kramar i höstmörkret :)

  12. Tack så mycket, jag är glad att du trivs hos mig här bland alla rosa rutorna. :-)

    Ämnet din fråga gäller är faktiskt ett som jag har planerat att ta upp i en guide flera gånger under det här året, har nämligen en hel del läsarfrågor i inboxen som också handlar om skuldkänslor och vad man ska göra åt dem. Egentligen finns det redan en guide om det här men jag tror att jag skulle kunna skriva en bättre och tydligare nu. Enda problemet är tid. Vågar därför inte lova något speciellt publiceringsdatum men kan alltså säga att det är möjligt att det förr eller senare dyker upp förslag på nya synvinklar om situationer i stil med din.

    Under tiden kan du försöka gå rakt till min slutsats (som du garanterat redan gissat dig till) och placera ditt välmående över allt annat med motiveringen att enda sättet du kan vara till nytta för omvärlden, och dig själv, är genom att må bra och sluta se andra som offer – vad du än har ”utsatt” dem för… heeeelt i strid med deras egen attraktionspunkt. ;-) Skuldkänslor är en enorm slöseri med tid, energi och fokusering – smycka hornen i pannan med glitter eller tryck på off-knappen!

    Varma kramar!

  13. hej igen:)
    slänger ut en fråga om ifall du skulle få inspiration att dela med dig av dina tankar kring ämnet. Hur ”läker” man sig själv? tex. om man känner sig rotlös pga. en dysfunktionell uppväxt med dysfunktionella föräldrar. Hur ger man det där till sig själv som man inte fick när man var liten…det där som gör att man blir en trygg vuxen. Psykologen säger: när du var liten hade du rätt att få det, men som vuxen kan du inte kräva det – du måste ge det till dig själv! Men vad och hur?
    En nyårsnöt att knäcka om du känner för det;)

  14. Jag kommer säkert att skriva mer om det här ämnet i framtiden men just nu hänvisar jag till redan befintligt material. Alla dessa inlägg förklarar vad självkänsla är och hur man förbättrar den: klick, klick, klick och klick.

    Och PS. sluta genast använda dramatisk shrinkterminologi typ ”dysfunktionella föräldrar”. Vad är poängen med att dramatisera och förstärka något du inte gillar? Och vad är poängen med att argumentera för dina begränsningar? Argumentera för dina möjligheter i stället, du har en hel massa såna just tack vare kontrasterna i din uppväxt! Utnyttja driven du nu har och frossa i din insikt om hur älskad du nu förstår att du bör vara. Var själv en sån som älskar så reflekteras din kärlek tillbaka på en miljon olika sätt från en miljon väntade och oväntade håll.

  15. haha…ja det har du rätt i ;) sluta dramatisera och titta på sånt jag inte vill se egentligen. Jag vet att jag är påväg åt rätt håll…tar bara lite tid. (och jag har ju en evighet på mig ;) så varför stressa :P)

    Och jag kom nyss fram till att jag VILL och VÅGAR fantisera om sånt som jag önskar, som känns bra…bara just för att det känna bra och det pirrar i magen då. Innan har jag tänkt att nää..det är ingen ide för det kommer ändå inte hända fast jag så gärna vill och då kommer jag bara bli besviken för att jag kände att jag inte kan få det jag vill.

    Nu tänker jag mer att jag skiter i om det kommer att hända…jag tänker fantisera ändå bara för att det känns bra!! Det är skönt att ta bort pressen från sig själv i och med det. Och för mig personligen funkar det bäst att skriva ner en målande beskrivning av mina önskningar för att hålla kvar de härliga känslorna en längre sund. detta skall jag gör en liten stund varje dag…bara för den sköna känslans skull;)

Kommentarfunktionen är avstängd.