Hur hanterar man jobbiga barn som man inte vill överge?

Agnes: Hej och tack för en fantastisk blogg som har hjälpt mig mycket. Här säger du dock något som jag undrar över: ”Kraven på vems närhet jag väljer att vistas i är mycket höga och jag lägger benen på ryggen vid minsta vittring av en life’s a bitch -attityd eller ett försök att hänga upp sin lycka på mig. Det gäller alla: nya bekantskaper, barndomsvänner, släktingar, kärlekspartners – inga undantag”.

Hur ser du på det här med ens egna barn, inga undantag där heller? Man kan inte som förälder överge eller sluta hjälpa och stödja sina egna barn, eller tonåringar, hur illa de än kan behandla en. Alltså måste man rent fysiskt härda ut – ska man då endast fjärma sig från deras negativa input mentalt? Hur hanterar man att bli illa behandlad av individer som man faktiskt inte kan överge?

Svar: Hur vill du att dina barn ska låta sig behandlas av andra? Vill du att de ska ”härda ut hur illa de än blir behandlade”? Inte? Varför duger det då åt dig? Kom ihåg att du är en av barnens största förebilder och att de lär sig av dina handlingar, inte dina ord. De lär sig hur man ska behandla dig (som du själv behandlar dig) och vilket beteende de ska acceptera av andra (det du accepterar av dem).

Man ”hanterar” sina barn precis som alla andra, genom att skaffa sig självrespekt. När man respekterar sig själv, triggas varken ens barn eller andra att behandla en illa. Och eftersom barnen, precis som alla andra människor, ibland befinner sig i obalans är det också viktigt att bestämma vilken version av dem man vill vara förälder till (jag rekommenderar den livsglada, starka och klarsynta versionen) och fokusera endast på den samtidigt som man låter bli att uppmuntra avsteg från denna version genom uppmärksamhet och eftergifter. Låt dem hitta balansen på egen hand först, innan du gör dig tillgänglig. Det påminner dem om att de har total makt över sitt välmående och inte är beroende av någon annan = emotionell frihet, den största gåvan du kan ge dem. Dessutom blir era stunder tillsammans riktig kvalitetstid istället för symboliska träffar mellan fysiska kroppar men ingen själ.

Ett barn kan omöjligt känna sig övergivet om hennes förälder agerar utifrån övertygelsen om att hon är en stark, självständig och lyckad individ – vilket bekräftas av att föräldern inte känner sig tvungen att göra en massa uppoffringar för att curla vägen för henne. Det är endast när du fokuserar på barnets brister och svagheter samt försöker bekämpa hennes ”dåliga” beteende och ”felaktiga” val som du upplever konflikt. Låt bli. Gå över till att göda allting du älskar hos dina barn med energi och visa respekt genom att sluta tvivla på barnens förmåga att respektera dig. De är mycket duktigare än du anar. ;)

Kom också ihåg att dina barn inte föddes för att vara en trevlig syn för dig. De föddes för att utforska livet, skaffa sig egna preferenser och följa sin egen inspiration. Häng alltså aldrig upp din lycka på dem, du måste själv ge dig det du behöver. Och när ni var för sig lever i harmoni med er själva, då blir era stunder tillsammans också fulla av glädje och kärlek.

4 kommentarer :

  1. Hej och tack för en oerhört inspirerande blogg.
    Jag har en son med ett neuropsykiatrisk diagnos. Det var väldigt svårt och jobbigt när vi fick diagnosen, jag ska inte trötta ut dig med detaljer kring det. Vilken otrolig förändring det blev när jag började lägga fokus på allt det fantastiska han är istället för att fokusera på svårigheterna med diagnosen. Jag förändrades och han utvecklades och fortsätter hela tiden att utvecklas, det har verkligen skett en stor förändring. Allting har blivit mycket lättare och jag njuter verkligen av honom.
    Hälsningar från Lina

  2. Så sant! Nu är det ju förvisso kontraster som barnen upplever, men oengagerade pedagoger och föräldrar gör mig nästan mer upprörd än något annat, och som förälder och pedagog är det oerhört viktigt att man själv är säker i sig själv, annars gör man bäst i att hålla sig borta från barn tills man bestämt sig för att höja självkänslan, för de som gör störst skada för barn är knappast de med med god självkänsla. Äsch, nu ska jag sluta fokusera på det här! :)

  3. Hej! Attraktionslagen är mycket spännande att försöka förstå. Ibland kan det vara svårt att praktisera, men av erfarenhet fungerar ju den utmärkt på vissa områden. Med tanke på föregående fråga ang. förädrar-barn relaton så undrar jag hur alla människors relationer kan hänga ihop. Vi alla ”frotteras” med varandra och ingår i varandras ”sfär”, som kollega, vän, kärlekspartner, barn, förälder etc….Men samtidigt är vi alla enskilda individer som har sin egen attraktionskraft och drar till sig det man så önskar/tänker på! Jag påverkas av relationerna i min omgivning och ser jag att min son far illa tänker jag såklart mycket på det och bekymras. Min son,som för övrigt är 18 år, är spelberoende och detta går ut över hans skolresultat, sömn, näringsintag och sociala relationer, som är minimala.För mig är det uppebart att han mår dåligt, vilket han inte vill kännas vid! Han spelar dataspel konstant då han är hemma…. Vi har försökt att hjälpa honom med diverse metoder. Internet/spel restrektioner, vilket leder till konflikt, experthjälp, vilket avvisas av sonen, uppmuntran av andra aktiviteter, vilket avvisas, låta honom vara, vilket resulterar i ökat och fortsatt spelande! Själv har jag svårt att acceptera hans spelande,ffa när jag ser hur det påverkar allt i hans liv, skolan, sömnen, etc..Som föräldrar är vi lugna och sansade, ej konfliktsökande. Vi har egna intressen samtidigt som vi finns till hands hemma. Jag förstår att jag inte kan attrahera honom ett rikare liv, fast jag skulle vilja…men är min valmöjlighet bara att acceptera, må bra själv, och se på när han isolerar sig i sitt rum 10 tim/dag? /Karin

  4. Hej.

    Jag har också en artonåring med precis samma beteende som du Karin.

    Jag har valt att helt ta bort fokus på det jag inte gillar. Jag ser inte det han håller på med. Jag vänder andra kinden till och tittar på det som är mer uppbyggande och inspirerande. Jag tror att om du enl. attraktionslagen ser det som ett problem, så blir det ett problem. Och ju mer du tittar på det desto större blir det.

    Så länge jag har det som fokus har jag inget inflytande över hans liv. Han är vuxen, 18 år och gör sina egna val, det är upp till honom. Om han känner att han är ”off the hook” kanske han känner inifrån sig själv att han kanske vill göra något annat av sitt liv. Men det är också ganska skönt att få vara egoistisk och överlämna åt sonen att göra sina egna val och jag kan ägna mig åt att stärka kontakten mellan mig själv och min inre källa och söka min egen inspiration och njuta av livet. Kanske jag då kan få större inflytande över hur han vill leva sitt liv, än genom att göra det utanför ”the vortex”. Denna strategi har fungerat utmärkt för mig.

    Sonen går ut gymnasiet i juni, så jag ser med spänning på hur resultatet blir, men jag tror att det kommer gå bra för honom! :)

    Hoppas Irina, att det inte gjorde något att jag svarade på Karins fråga…Kände bara att jag kunde relatera till hennes fråga…

    Tack för en underbar blogg, förövrigt, Irina!

Kommentarfunktionen är avstängd.