Första måndagen i januari känns verkligen som extra mycket måndag. Trevligt för mig som gillar dem men rätt jobbigt för människor som får måndagsångest redan under söndag kväll.

Att så många ogillar veckans första dag är egentligen inget mysterium, måndagar representerar ju vardagen och trivs man inte med den känns kontrasten till helgens slappande självklart som rena tortyren. De flesta måndagshatare är tvungna att vakna okristliga tider på morgonen, ge sig ut i kylan och trängas i rusningstrafiken – allt bara för att hinna i tid till ett arbete som smakar trä.

Låter allt annat än lockande, ändå är det förvånansvärt många som väljer att genomlida denna misär år ut och år in tills de slutligen drabbas av burnout varefter de övergår till att klaga på hur besvärligt livet som arbetslös är. Varför? Jo, för att det råder en allmän missuppfattningen om att vardagar måste vara jobbiga, att arbete bör vara tungt och att man endast kan ha kul på fritiden. Hade Luther vetat vad han ställde till med genom sina läror skulle han garanterat ha valt ett annat yrke.

Men varför gråta över spilld mjölk? Låt oss istället rätta till våra felaktiga tankebanor och börja leva lyckligare. Så här ska det låta:

Upprepa efter mig nu: det är onormalt att vantrivas med sitt arbete, gör man det har man hamnat fel. Riktigt jobb känns roligt och är något man ser fram emot lika mycket som man ser fram emot vila. Got it?

Att trivas med sitt arbete innebär inte att man aldrig upplever stress eller andra problem i samband med det. Skillnaden är att allt besvär har en positiv underton i botten. Ungefär som när jag håller på att kollapsa av trötthet fyratiden på natten men ändå envisas med att lösa mysteriet med den icke-fungerande PHP -kodsnutten. Klart jobbigt, men ack så kul! :-)

Ni som drabbas av måndagsångest, var tacksamma. Ju värre den känns desto mer motivation kan den omvandlas till. Det är mycket svårare att ta sig ur sin bekvämlighetszon då den gränsar till acceptabel än när den befinner sig i katastroftillstånd. De flesta människor kräver en ordentlig smärtchock innan de är beredda att skrida till handling och börja leva istället för existera. Men när de väl lyckas undrar de varför de väntat så länge.

Recept mot måndagsångest:

Steg 1: Varje förändring börjar med en avsikt. Öppna munnen och säg följande högt för dig själv: ”Jag är redo för mitt drömjobb. Jag har nu tagit första steget.” Att omsätta tankar i ord gör dem mera påtagliga, underskatta därför inte effekten av detta steg.

Steg 2: Koppla nu bort allt du lärt dig om livet hittills och låt bli att ”vara realistisk”. Utan att tänka på hur det skulle vara möjligt att förverkliga, skriv ner allt du gillar att göra. Om du inte behövde bekymra dig över inkomsterna, vad skulle du syssla med istället för att sitta på din nuvarande arbetsplats och må dåligt – efter att du har tröttnat på att shoppa? ;-)

Jag sa SLUTA älta hur-frågan! Tankar typ ”sånt där får man inte lön för” och ”jag orkar inte utbilda mig så länge” är kontraproduktiva (och ofta felaktiga). Släpp loss fantasin ordentligt nu. Det ligger inte i ditt intresse att begränsa dig och det är precis detta beteende som orsakat din nuvarande situation.

Här är några hjälpfrågor: 1.) Vad brukar du göra utan att få betalt och som får dig att glömma bort tid och rum? 2.) Vad får du mest komplimanger för av omgivningen? 3.) Vilken miljö trivs du i? 4.) Vilken person gör dig avundsjuk? Varför? 5.) Vilken är den lyckligaste tiden / händelsen i ditt liv? Varför? 6.) Vad väcker din passion och gör dig upprymd? 7.) I vilka situationer känner du dig mest nyttig / behövd? 8.) Vad är så kul att det knappt kan kallas jobb?

Detta steg kräver övning, t. ex. för mig tog det flera år att komma längre än till att lista halvintressanta saker som jag bara trodde att jag skulle trivas med. Men det spelar ingen roll, det viktiga är att börja med något som känns bättre än det nuvarande och hålla på tills man får en klarare bild av vad det är man saknar och längtar till.

Det finns inga misstag, bara erfarenheter. Erfarenhet har en tendens att höja självförtroendet, bra självförtroende leder i sin tur till större drömmar och innan man vet ordet av vågar man plötsligt önska sig något som får en att brista i gråt – solklart tecken på äkta passion. Och DÅ börjar det riktigt roliga. Att man eventuellt inte vet hur drömmen ska förverkligas är nämligen en bagatell jämfört med arbetet att komma på vilken den är. Så fort det finns ett specifikt mål kombinerat med entusiasm brukar det börja hända saker.

Steg 3: Om du redan nu vet vad som gör dig lycklig – agera! Gör allt du kan för att komma närmare drömmen. Det finns ingen bättre tid än NU och man ångrar alltid mest det man inte gjorde.

Om du istället är osäker och fortfarande inte riktigt på det klara med vad du vill jobba med – räkna ändå upp så många för dig positiva situationer, platser och människor som möjligt. Gör därefter ditt yttersta för att införliva dem i ditt liv. Sök dig till sån omgivning som stärker dig. Gör det du älskar gratis. Ta dig så nära du kan komma med den kunskap och de resurser du har nu. Resten löser sig automatiskt. På hedersord! :-)

Fick följande fråga som kommentar till min guide om attraktionslagen:

Den här frågan låter smärtsamt bekant. Faktum är att jag själv har ställt den åtskilliga gånger under årens lopp och som följd samlat på mig en del insikter och erfarenheter som kanske kan vara till hjälp även för er andra.

Det viktigaste jag lärt mig är att syna problemet i roten. Innan man börjar söka meningen med sitt liv måste man först förstå varför man inte redan vet vad man önskar sig. Svaret är överraskande logiskt:

• därför att man inte kan önska sig något som man är omedveten om
• därför att ens förmåga att önska sig saker är avtrubbad

Låt mig belysa med en berättelse ur verkliga livet – mitt eget.

Historien om hur jag tappade bort mina drömmar

För några år sedan bodde jag i Finland och var fullständigt nöjd med tillvaron. Jag hade uppnått allt jag drömde om under gymnasietiden och vaknade varje morgon upp till en vardag som inte kan kallas annat än idyllisk. Det fanns inte ett moln på min himmel: pengar: check, kärlek: check, hälsa: check, vänner: check. Ingen stress, inga krav, inga konflikter. Det värsta som kunde hända var att dagens Glamour -avsnitt blev inställt pga. av någon världskatastrof. Men då kunde man ju åka och shoppa. Eller äta ytterligare en portion glass.

Låter som paradiset på jorden, eller hur?

Fel. Det här var den värsta tiden i mitt liv och jag kommer aldrig att försätta mig i den situationen igen!

Diagnos: optimist i skottsäker väst

Missförstå mig rätt nu, jag är inte en sån som känner mig obekväm i trevlig miljö. Eller någon som till varje pris vill hitta elände och problem att beklaga sig över. Det är faktiskt tvärtom, jag har förmågan att vara lycklig oberoende av yttre faktorer och kan hitta en guldkant i tillvaron under alla förhållanden. Tom. under mitt första år i Sverige (precis efter gymnasiet) då jag bodde i en sliten andrahandstvåa i Bromma, använde banankartonger som sminkbord och åt makaroner med soja sista veckan i varje månad.

Det finns ingen som kan såra, svika eller förolämpa mig så att jag tar riktig skada och skrubbsåren läker på några dagar. Jag oroar mig inte över att förlora ägodelar eller människor, tar varken kritik eller beröm personligt och känner mig trygg så länge jag själv finns kvar och har potential att börja om hur många gånger jag än snubblar.

Blir nästan avundsjuk på mig själv. Ett liv utan fixeringar är ju alla psykologers heliga Graal, världsreligionernas mantra och filosofernas favoritutopi. Snacka om harmonisk tillvaro!

Men vad de glömmer att nämna är att allt har ett pris. För hur konstigt det än låter ledde denna till synes så perfekta livssyn mig raka vägen in i min värsta livskris någonsin.

Medaljens baksida

När man inte upplever någon kontrast finns det inget som stimulerar fram nya drömmar. Och häri ligger problemet.

Vad som egentligen hände under de där lättjefulla åren i soffan var att jag undermedvetet hade stängt av mitt önskecenter. Det fanns inget som väckte min entusiasm. Ytterligare ett par nya skor kunde omöjligt göra mig lyckligare än jag redan var. Inte en ny utbildning heller. Och inte ens en plattare mage, trots att spåren av överdriven kolhydratkonsumtion började framträda rätt tydligt nu. Men min vardag funkade ju perfekt ändå. Varför anstränga sig?

Jag skulle ha levt så här för evigt – om det inte varit för en liten fråga som ständigt gjorde sig påmind vad jag än gjorde och var jag än befann mig: om jag var så lycklig, hur kommer det sig att jag var så fruktansvärt uttråkad?

Svaret kom som en chock: därför att jag var levande död. Jag hade drabbats av ”boreout” – motsatsen till burnout.

Ett liv utan mål saknar mening och ett meningslöst liv kan inte vara lyckligt. Det kan vara tryggt, bekvämt, okomplicerat – men absolut inte lyckligt. Lycka är nämligen en paradox, man känner den bara så länge man inte inte har fångat den.

Jag stod nu inför det märkligaste valet i hela mitt liv: att antingen fortsätta vara helnöjd men uttråkad, eller att börja drömma om något men samtidigt öppna dörren för besvikelser och risken att känna behov som kanske inte blir tillfredsställda. Jag skulle bli tvungen att känna mig mer olycklig för att bli lyckligare!

Ja, ta en drink ni också.

Jag grubblade i månader men valde till slut att jag vill ha mer. Jag vill ha mer av allt det jag redan har och är nöjd med. Och det ska vara större, finare, roligare och häftigare. Och jag är värd allt detta bara för att jag redan är nöjd med det jag har. Det var dags att aktivera ha-begäret!

Men vad skulle jag önska mig då?

Hur jag än letade lyckades jag inte hitta något specifikt som väckte någon större passion. Samtidigt hade jag ju redan konstaterat att jag inte var lycklig och mitt tillstånd förvärrades i rask takt. Till slut låg jag i fosterställning på köksgolvet och bölade tills jag knappt kunde andas. Torbjörn kunde inte göra ett skvatt, för det var inte honom jag var missnöjd med. Det var mig själv.

Och då… precis när jag bestämde mig för att vägra bli apatisk igen om jag så skulle stryka med på kuppen, hände något.

Minns ni hur man gör när man tappat bort en grej? Man går tillbaka till senaste platsen man sett den på.

Sanningen gick upp för mig som solen på morgonen: jag hade låtit omgivningen och omständigheterna begränsa mina drömmar! Inom ramen av det jag trodde vara möjligt för mig att uppnå där och då fanns inget jag ville ha – men när jag kikade runt hörnet var det något som fångade min uppmärksamhet. Jag kom plötsligt ihåg hur lycklig jag var i Stockholm och hur mycket jag ville uppnå när jag bodde där. Det blev mitt första mål av många. Och resten vet ni. ;-)

Konkreta tips för den som vill finna sina drömmar

Nu återgår vi till Hans fråga: hur hittar man motivation till att önska sig nya saker? Utifrån det jag lärt mig hittills rekommenderar jag följande:

Ställ en diagnos. Läs boken ”I Could Do Anything If I Only Knew What It Was” av Barbara Sher. Den innehåller profiler av människor som befinner sig i precis samma situation som du. Jag kände igen mig i flera, men speciellt i den som handlade om att stänga av ”önskecentret” i hjärnan för att bespara sig onödiga problem. Boken innehåller självklart tips på hur man åtgärdar sina problem och i kombination med andra metoder kan den faktiskt ge en knuff i rätt riktning.

Byt miljö. Pröva nya saker, utsätt dig för nya situationer och sök dig till människor som verkar spännande och kan sånt som inte du kan. Testa allt som verkar någorlunda intressant.

Du begränsar dig utifrån din omgivning, din kunskap om vad du tror dig kunna välja mellan. Det är som att ta in mig i en Biltema -butik, där jag måste hålla en stark latte i handen för att inte somna stående. Om någon där generöst erbjöd mig att ta vad som helst – GRATIS! – skulle personen mötas av en entusiasm svalare än Sibiriens badvatten. Är det för att jag saknar känslor? Så klart inte, men jag begränsas av felaktigt sortiment. Lösningen är att vandra vidare längs gatan och upptäcka att det finns andra slags butiker. Såna vars urval får en att flämta till och vilja köpa ALLT på hyllorna.

Min nuvarande stora dröm dök inte upp förrän jag träffade en person som fick mig att inse exakt hur obegränsade resurser som står till mitt förfogande. Så fort tidigare mentala begränsningar försvann kom jag på något som jag inte ens kunde föreställa mig tidigare eftersom det låg utanför ramarna för det jag räknade som realistiskt och genomförbart.

Gå tillbaka i tiden. Ta en närmare titt på vad du ville ha innan du nöjde dig med det du har nu. Tänk känsla, inte saker. Vilken miljö eller situation gjorde dig uppspelt och glad? Varför?

Ta hjälp av attraktionslagen. Jo, du har visst ett specifikt önskemål! Du önskar att få veta vad meningen med ditt liv är. Fråga universum vad det är som gör dig lycklig. Var uppmärksam under veckorna som följer, det kommer antagligen att dyka upp symboliska och/eller reella situationer och möjligheter som du bör ta fasta på.

Använd akut återupplivningsutrustning. När man är avtrubbad och lever ett inrutat liv är energinivån så låg att man inte skulle känna igen sin livsdröm om den så landade i ansiktet på en. Du måste därför på konstgjord väg försätta dig i ett tillstånd som påminner om den upphetsning och passion man känner när man gör saker man älskar.

Rulla in dig själv till akuten och koppla fast defibrillatorn. Mindre drastiska lösningar heter: sex, sport, bra musik och i vissa fall alkohol. Idén med dessa är att försätta kroppen i ett fysiskt tillstånd som lurar hjärnan att anpassa tankarna därefter, inte som bedövningsmedel för ett olyckligt liv. Jag försöker alltså inte uppvigla befolkningen till att börja dricka, däremot stämmer påståendet ”in vino veritas” och en vältajmad fylla kan hjälpa vissa människor att äntligen spotta fram vad de innerst inne önskar sig men inte vågar säga i nyktert tillstånd.

Inget resultat? Fine, då tar vi i med hårdhandskarna.

Fejka en nära-döden upplevelse. Nu menar jag inte att du ska kasta ut dig framför ett tåg, men blunda och låtsas att du kommer att dö idag. Lev dig in ordentligt! Vad känner du? Vad ångrar du mest av allt? Vad får dig att vråla ”Neeej! Jag är inte redo! Det här är orättvist! Jag vill inte! Jag vägrar dö innan jag…” – ja, innan du gjort vad? Vad skulle du bli riktigt bitter över att missa här i livet?

När jag gör så här punkterar jag äntligen mitt orubbliga lugn och min ”jag behöver inget speciellt för att vara lycklig -attityd”. Plötsligt dyker det upp krav som måste uppfyllas innan jag kan säga att jag har levt som jag velat. Jag knyter händerna, biter ihop tänderna och mumlar att ingen jävel i världen kommer att hindra mig från att uppnå A, B och C. Och bara för att jag inte vet exakt hur jag ska gå tillväga så är jag ändå oändligt tacksam för att ha dessa drömmar.

Fortfarande osäker? Det är för att du är rädd.

Ställ frågan: vad skulle jag svara om jag visste? De flesta som lyckas hitta sin drömlivsstil blir inte speciellt överraskade. Sanningen är nämligen att man redan vet vad det är, man vill bara inte erkänna det. Det är de praktiska detaljerna som gör en förvirrad, inte drömmen i sig. Orsakerna varierar men en av de vanligaste är oförmåga att se någon ekonomisk vinst i det man innerst inne vill syssla med. Vi är lärda att tänka praktiskt, alla idéer som inte genast kan omsättas i pengar anses värdelösa.

Det här är typiskt för mig. För några år sen tröttnade jag på att bli klappad på huvudet och kallas duktig utan att få motsvarande bekräftelse på bankkontot. Som följd lät jag i ren protest bli att använda mina talanger till nytta för andra människor, men vad jag inte förstod var att jag samtidigt berövade mig själv glädjen av dem.

Jag har sen dess insett att jag måste släppa kontrollen kring ekonomifrågorna lite. Det är inte min uppgift att veta HUR jag ska bli belönad, min uppgift är bara att ha kul. Denna insikt har bl. a. resulterat i denna blogg, ett eget företag och det slags liv jag lever idag. Och på våren tar jag första steget mot ytterligare en grej som ligger mig varmt om hjärtat men som jag hittills har ignorerat. :-)

En annan sak värd att minnas är att inget är slutgiltigt och för evigt. Det finns alltså inget krav, eller ens behov, att komma på vad du ska syssla med under resten av ditt liv. Frågan är istället vad du vill göra som den person du är just nu.

Den optimala livsstilen motsvarar ens djupaste värderingar och ideal. Inte de politiskt korrekta utan de man verkligen tror på innerst inne. Våga erkänna vilka de är!

Har ni andra något att tillägga? Det här ämnet berör oss alla och personligen tror jag att det inte finns något som är viktigare än att hitta positiva mål här i livet. Det är ju de som är hela drivkraften bakom vår existens. Alla tips, uppslag och idéer är välkomna!

Ibland blir jag orolig över att jag råkat måla upp någon sorts skenbild av mig själv här i bloggen. För det händer förvånansvärt ofta att människor som först lärt känna mig här och därefter träffar mig live blir överraskade över att höra bakgrundsinformation som avslöjar att jag ibland har dåliga dagar och faktiskt ställs inför problem då och då.

Nu har jag ju inget perverst (jante)behov av att försöka övertyga andra om att jag är olycklig och mår dåligt – speciellt när så inte är fallet. Men samtidigt vill jag ändå påpeka att jag inte är någon robot som hakat upp mig i positivt läge utan förmåga att känna andra känslor än sprudlande lycka 24/7. Att ni ofta ser mig med tindrande blick och ett förnöjt leende på läpparna beror på att jag automatiskt smajlar upp mig när jag ser en kamera. Bilderna blir ju trevligare då än om man ser ut som sju svåra år. Men jag går alltså inte omkring med ett Hollywood -smajl påklistrat i nunan trots att det regnar småspik och mina skor skaver. Ifall någon trodde det.

När jag bläddrar tillbaka i bloggen och försöker analysera varför folk tror att jag glider fram på en räkmacka märker jag såklart att många inlägg är glada och positiva. Men jag hittar även såna där jag, som by the way är dålig på att må dåligt i offentlig miljö, ärligt har skrivit att jag gör det. Här har ni prov på irritation, besvikelse, ilska, frustration, nervsammanbrott, apati och depression.

Och självklart har det funnits fler tillfällen än dessa men ni som bloggar själva vet säkert att man inte skriver om precis allt som händer i ens liv. Hade det bara varit kompletta främlingar som besökte min blogg skulle jag antagligen inte skräda orden det minsta, men nu sitter ju alla släktingar, vänner och bekanta också och läser. Det jag skriver får alltså konsekvenser rent privat och hade jag publicerat bilder av det slag ni ser nedan skulle jag ha mamma i luren innan tangentbordet hunnit svalna.

Ja, som ni ser är Diorshowen inte vattenfast. Inte rådjursblicken heller. Detta är vad jag förvandlas till när det krisar och jag behöver lätta på trycket genom ett hysteriskt sammanbrott hemma på mattan. Skrämmande…

Summan av kardemumman är följande: i det stora hela stämmer det humör jag återger i bloggen rätt bra överens med verkligheten. Det går ofta flera månader utan att jag gråter eller känner mig speciellt deppig, men helt immun är jag alltså inte. Hamnar jag i en ordentlig svacka brukar jag bryta ihop precis som alla andra.

Men nu ska jag svara på Karins fråga som alltså gäller motgångar och hur jag väljer att hantera dem. Här kommer en lista på mina grundprinciper:

1. Var omedveten om alternativet till att gå vidare.
Att alltid ge sig själv en ny chans handlar egentligen om att inte veta vad motsatsen är. För vad är det man menar med att man ger upp, att man inte orkar mer, att man är en loser? Jo, att man dömer sig själv till ett liv i misär. Fattar ni vad det innebär? Det är värre än självmord! Det är som att snubbla på en leråker och inte vilja resa sig ur skiten för att man är rädd att snubbla igen. Och så ligger man alltså kvar där resten av sitt liv. Rena vansinnet!

2. Den fasta punkten i tillvaron finns inuti dig själv.
Jag ser allt som överskrider mat och tak över huvudet som extra bonus i mitt liv. Inte så att jag nöjer mig med lite, tvärtom jag anser mig vara värd all världens lyx. Men om något går fel och jag förlorar allt det där extra finns det viktigaste fortfarande kvar: jag själv. Allt annat är utbytbart.

3. Jakten har ett värde i sig.
Det är kul att nå sina mål och få som man vill men jag njuter minst lika mycket av vägen dit. Jag gillar att leva i spänning, göra upp strategier och ha något att se fram emot. Och hur skulle man utveckla sitt självförtroende om man aldrig behövde anstränga sig och ta risker? Även om jag misslyckas är jag alltså tacksam bara över att ha haft möjlighet till mer.

4. Omdefiniera begreppet misslyckande.
Jag ställer mig till motgångar filosofiskt och när något går fel kopplar jag loss alla känslor från situationen i fråga. Besvikelsen övergår alltid i nyfikenhet och jag brukar ofta analysera varför resultatet inte motsvarade mina förväntningar.

5. Motstånd skapar smärta. Flyt med eller flyt runt.
Det gäller att hitta brytpunkten där det man satsar emotionellt, ekonomiskt och energimässigt skulle kännas som en för stor förlust ifall belöningen uteblir. Jag föredrar att släppa sånt som inte vill komma till mig enkelt och förlitar mig på att något ännu bättre är på väg. Det visar sig ofta vara rätt strategi.

Som exempel kan jag nämna att jag inte älskar dem som inte älskar mig. Inte av hämnd utan för att det känns omöjligt. Det är ju som att älska en vägg eller en sten, vi är helt enkelt inkompatibla.

I samma sekund som jag märker att min kärlek är obesvarad är det något som automatiskt stängs av inne i mig. Jag kan vara nedstämd en tid bara för att jag rent teoretiskt tycker att det är synd att någon jag beundrar så mycket inte passar ihop med mig, men alla starka känslor är som bortblåsta. Däremot fortsätter jag ofta gilla personen och önskar henne eller honom all lycka i världen. Och jag är kompis med alla mina ex-pojkvänner även om vi av rent praktiska skäl inte träffas så ofta.

6. Lägg inte alla ägg i samma korg.
Jag har alltid en plan B. Och en plan C. Och en plan D, som visserligen inte är lika fin som de andra men som i alla fall gör att jag sover gott om natten.

När plan A misslyckas kör jag en ramsa svordomar genom skallen, dricker en latte (ibland två på raken) och kopplar därefter över till plan B. Utdraget ältande är inget annat än krokodiltårar – som ingen hör och ingen bryr sig om. Varje minut jag ödslar på att fixera mig vid något som är stendött håller mig ifrån att satsa, och lyckas, med något annat. Det går ju inte att trampa på gasen och bromsen samtidigt.

7. Du kommer att ramla men hur ont det gör går att kontrollera.
No guts, no glory! Man kan inte ramla ner från golvet men tyvärr händer det inget speciellt spännande där heller. Vill man inte gäspa sig igenom livet är man förr eller senare tvungen att ta risker.

När jag höjer förväntningarna inför något som betyder mycket för mig accepterar jag samtidigt konsekvenserna av ett eventuellt misslyckande. Och om jag misslyckas är jag inte sen att minnas varför jag tog risken – därför att den stod i rätt proportion till det som fanns att vinna och att livet utan utmaningar är tråkigt. Ett medvetet val är lättare att ta ansvar för.

8. Utnyttja dina känslor, istället för att låta dem utnyttja dig.
Jag brukar inte förlora fattningen offentligt, oberoende av vad som händer. Det beror inte på att jag är känslokall utan på att jag tvärtom vill hålla hög standard på mina känsloutbrott. Mår jag dåligt vill jag ha största möjliga utdelning av tillståndet, att gråta är nämligen jätteskönt och rensar effektivt kroppen på spänningar och negativa tankar. Inget att slarva med alltså.

Jag kan ta en smäll utan att blinka, åka hem fortfarande utan att röra en min… för att därefter bryta ihop totalt så fort dörren går igen bakom mig. Av denna anledning har ingen av mina vänner någonsin sett mig gråta – däremot har Torbjörn, som jag bott tillsammans med och som räknas som en förlängning av mig själv, bevittnat sammanbrott där jag legat i fosterställning på golvet och kippat efter luft av hysteri. Och sett hur jag en kvart senare rest mig, kokat te och börjat flabba åt något i tv:n.

Att må dåligt är alltså något jag aktivt väljer när jag ser någon nytta i det. Ser jag ingen nytta, mår jag inte dåligt.

9. Min personliga bonus: genetisk predisposition till överlevnad.
Under tyskarnas blockad av Leningrad på 40-talet blev min mormor och hennes familj tagna som krigsfångar och satta på ett tåg raka vägen till ett koncentrationsläger i Tyskland. Mormor som alltid varit en fixare vägrade finna sig i ett sådant öde och lyckades smita under ett uppehåll i Polen (fick förutom familjen tom. med sig en get). Därefter hittade hon jobb åt både sig själv och sina systrar och bodde kvar där tills kriget var över.

That’s the spirit! Jag hade alltså inte ens haft förmånen att bli född om hon unnat sig offermentalitet och låtit sig paralyseras av skräck. Så vem är då jag att beklaga mig om jag får avslag på ett jobb eller inte faller en speciell person i smaken? Mitt liv är fantastiskt ändå och så länge jag har möjlighet att förbättra det ytterligare vid ett senare tillfälle känner jag mig som världens lyckligaste människa.

Nu är jag nyfiken på er andra. Har ni några överlevnadsstrategier? Dela med er! :-)

Häromdagen landade följande i inboxen:

Måste först och främst säga att jag är smått överlycklig över att ha hittat din blogg; den är en sån källa till inspiration – du får mig att vilja bli en bättre människa!

Men det är just detta jag har en fråga om. Om man nu jobbar mot att bli den personen man vill bli, hur hanterar man den man har varit? Om man har gjort saker, betett sig på vissa sätt, som man ångrar och skäms över? Jag är fast i sånt tänkande nu – jag vill sträva framåt för jag är inte nöjd med den jag har varit och till viss del fortfarande är, men skamsenheten över mitt forna jag hindrar mig hela tiden. Jag vill på något vis ge upp, för att jag inbillar mig att folk aldrig kommer att ta mig för ”det nya jag” utan bara kommer minnas den gamla, ”fel” jag.

Kort sagt – hur accepterar man, och släpper taget, om det som varit? Hur brottas man med känslorna om att det är ”för sent” att ändra sig?

Mitt svar: Det första du måste göra är förstå skillnaden mellan skam och skuld. Skam är kontraproduktivt, skapar dålig energi och bromsar upp utvecklingen. Skuld innebär att man tar ansvar för det man gjort, ersätter skadorna så gott det går och låter bli att upprepa samma misstag.

Att ta ansvar innebär inte alltid att man letar upp personer man gjort illa och ber om förlåtelse rakt ut. Det handlar framför allt om att förlåta sig själv. Det ger dig frihet och styrka att leva i enlighet med den person du vill vara idag och som följd kommer även din omgivning att dra nytta av din positiva energi. På ett högre plan kompenserar det alla misstag du gjort tidigare.

Att förlåta sig själv blir enklare när man inser att det fanns goda orsaker till att man handlat på det sätt man gjorde. Alla beslut man fattar är nämligen perfekta utifrån den kunskap, mognadsnivå och situation som man förfogar över just då. Annars skulle man ju göra annorlunda val. Därför finns det ingen logisk orsak att ångra något man gjort.

En annan aspekt av det här med förlåtelse är att se till den större helheten. Precis som i skolan där man inte ”skonar” eleverna från matematiska problem behöver även vår omgivning lärare i form av människor som ställer dem inför olika utmaningar. Rent ytligt betraktas sådana personer som ”dåliga” men på ett högre plan tillför de minst lika mycket nytta som andra. Nu menar jag inte att man avsiktligt ska orsaka andra smärta men om man till följd av egna problem har gjort det måste man acceptera att även detta hade sin mening.

Det finns inget ”nytt jag”. Du är samma person som tidigare och kommer alltid att vara det. Den personen är perfekt och förtjänar din villkorslösa kärlek. Det nya är att du har utvecklats så att du inte känner dig bekväm med ett beteende som hade en funktion tidigare. Förändra det och tillför omgivningen nytta på ett sånt sätt som känns bra för dig idag.

Låt oss nu komma till den enklaste delen av ditt problem, det som handlar om hur andra ser på dig. Sanningen är att omgivningen projicerar tillbaka dina egna åsikter. Du har alltså makten att ange ditt eget värde.

När man har förlåtit sig själv slutar man automatiskt upp med att bestraffa sig genom att låta andra behandla en illa. Inse att ingen mår bättre av att du plågas, börja respektera dig själv och acceptera inget mindre av andra. De som vill umgås med dig har inget val än att leva upp till dina förväntningar.

Jag tycker också att du ska gå ett steg längre.

Ett brokigt förflutet är perfekt att bygga sitt personliga varumärke på. Skulle du verkligen vilja vara någon som levt ett händelselöst liv utan några utmaningar? Personligen är jag mycket mer intresserad av att umgås med människor som gått genom eld och vatten och samlat på sig livserfarenhet. De har ofta mycket mer djup än såna som levt medelmåttigt och korrekt.

Och jag är inte ensam. De allra flesta fascineras av människor med invecklad livshistoria – om den framställs på rätt sätt. Hemligheten är att avslöjar pikanta detaljer med stolthet istället för att be om ursäkt för delar av dig själv. Det är fullt möjligt att kritisera sitt tidigare beteende samtidigt som man är jättestolt över det.

Paketera därför ditt förflutna fint och förvandla det till en konkurrensfördel som ”tråkiga” personer saknar. Förutom beundran kommer du dessutom att få förmånen att vara till stöd och hjälp för såna som befinner sig i samma situation som du gjorde. På tal om att betala tillbaka skulder…

Kom ihåg: det går inte att ändra på sånt som varit – men det går alltid att skriva ny historia. Första dagen av ditt blivande förflutna är idag. Skapa nu det som du gärna vill se tillbaka på i framtiden.

PS. Jag har själv inte varit någon ängel i mitt tidigare liv, och är inte det nu heller. Däremot är jag dålig på att ångra sånt jag gör eller inte gör. Det finns saker jag rent teoretiskt tycker att är omoraliska och felaktiga men som jag ändå godkänner hos mig själv av ren egoism i vetskap om att naturen alltid uppehåller perfekt balans och ser till att jag ger tillbaka lika mycket som jag tar. Denna filosofi hjälper mig att acceptera konsekvenserna av mina val på ett ödmjukt sätt samtidigt som jag alltid försöker göra det bästa av dem. Funkar utmärkt. :-)

Att man kan få hjälp utifrån är en myt. All förändring börjar med en avsikt och det är bara man själv som har makten över sin inställning. Det innebär samtidigt att ingen och inget annat kan få en att må dåligt ifall man inte ger sin tillåtelse.

Att säga det här rakt ut åt någon som är deprimerad är mycket svårt. Den som känner att han/hon förlorat kontrollen över livet mår inte bättre av att få ytterligare ansvar lastat på sin rygg. Och visst låter det lite anklagande också?

Jag säger det ändå, men på ett annat sätt.

Sluta vara rädda för att må riktigt dåligt. Det finns ingen skillnad mellan depression och sprudlande glädje – alla känslotillstånd är likvärdiga. Orsaken till att depression är svårare att komma ut ur beror på att vi har lärt oss det av omgivningen. Av samma människor vars förfäder påstod att jorden är platt och att man kan bli blind till följd av onani.

Livet är upp och ner. Behöver man en time out så är det helt ok att ta en. Det viktiga är att känna sig fri att ändra sig när som helst utan förklaring. Och fortsätta precis som om inget hade hänt – vilket är sant för det förflutna har ingen betydelse. Det enda viktiga är det som händer NU!

Vill ni veta exakt hur det känns när alla bitarna faller på plats och man vaknar upp i sin drömvardag? Klicka här och läs vad min fina bloggkollega Solli skriver om sin Paris -flytt. Jag börjar le stort varje gång jag besöker hennes blogg nuförtiden. Varenda stavelse andas livsglädje och man kan nästan se det rosa molnet hon flyter fram på. :-)

Sedan jag börjat jobba på Ladurée, flyttat till min lägenhet och börjat känna mig hemma i Paris så har jag levt på ett lyckorus! Är så glad att jag måste tvinga mig själv att gå och lägga mig på kvällarna, men väl i sängen ligger jag och tänker på mitt liv här som jag njuter av varje dag. Det är helt fantastiskt!

Solli är ett skolboksexempel på hur det går när man inte låter tvivel och oro stå i vägen för sina drömmar. Att hon lever som hon gör idag är INTE en tillfällighet och man kan säga att hennes utgångsläge var svårare än många andras – hon var nämligen nöjd med tillvaron redan innan hon flyttade till Paris. När hon bodde här i Stockholm hade hon allt: ett bra jobb, goda vänner, egen bostadsrätt, intressanta fritidsintressen…

Att våga bryta upp från allt detta bara för att man vill ha ännu mer kräver mer mod än att gå vidare från ett läge där man inte har något att förlora. Och precis som de flesta andra drömmare hade hon ingen aning om exakt hur allt skulle ordna sig. Skillnaden är att hon struntade i det och fokuserade stenhårt på att få det hon ville ha i alla fall.

Minns ni när Solli och jag träffades i början av december? Då berättade hon att hon flyttar till Paris i januari – trots att hon varken har något jobb eller bostad där. Det enda hon visste var att hon ville bo och studera där, resten fick helt enkelt ordna sig. That’s the spirit!

Så fort hon hade bestämt sig började det hända saker. Hon hittade en perfekt hyresgäst att hyra ut sin Stockholmslägenhet åt (en fransman som ville bo i Stockholm!). Sen visade det sig att hennes systers kompis kände någon som eventuellt kunde ordna boendet i Paris.

Solli hann knappt bo två dagar på svenska studenthemmet innan hon fick hyra en lägenhet mitt i centrala Paris granne med Pantheon och Sorbonne (som hon ska studera franska på). En lägenhet som dessutom bjöd på det ultimata sammanträffandet (vet inte varför jag är förvånad egentligen): två likadana koppar som hon hade önskat sig efter att ha sett dem på Saturnus här i Stockholm.

Inte nog med det. Trots att Solli knappt kunde någon franska fick hon jobb på lyxkonditoriet Ladurée som hon nu stortrivs på. Som följd hamnar obegränsade mängder smarriga bakelser i hennes mage helt gratis samtidigt som lägenheten hon bor i ligger på översta våningen (vilket hon förutspådde på skoj redan när vi satt på Grand). Inga problem med att motionera bort kolhydraterna alltså. Mingelsällskap och snygga, franska beundrare är inte heller en bristvara. Livet leker på ett sätt det aldrig hade gjort om hon hade begränsat sig och inte vågat backa upp sin dröm genom att ta första steget rakt ut i det okända.

Allt det här är möjligt för precis varenda en av oss andra också.

Hemligheten till att förverkliga sina drömmar ligger i att man bestämmer sig för att skaffa det man vill ha INNAN man börjar grubbla på praktiska detaljer. Ifrågasätt aldrig om det är möjligt att få som ni vill – förutsätt att det är självklart och låt möjligheterna komma till er. (Självklart måste man tro på det man önskar sig, att kasta sig ner från hustaket i hopp om att det växer ut vingar på en är inte att rekommendera.)

Bästa motsvarigheten rent praktiskt är sättet man kör bil på i stadstrafik under rusningstid. Man bestämmer sig nämligen för att byta till grannfilen oberoende av att denna är upptagen av andra bilar. Man börjar helt enkelt blinka och visar på så sätt sin avsikt för andra bilister. Det finns alltid någon som släpper in en! Hade man istället väntat på att det uppstår en lucka skulle man få sitta där i en evighet.

Allt börjar alltså med en avsikt och det är denna avsikt som skapar möjligheter, inte tvärtom. Bra att veta, eller hur? :-)