Helt otroligt… Jag har faktiskt gått ner 20 kg.

20 kg! Det är som… en stooor, smockfull resväska. Jag orkar knappt lyfta en sån. Låter helt surrealistiskt så här i efterhand. Dels att jag hade så mycket extra på kroppen och dels att det var så enkelt att bli av med det.

För er som inte vet kan jag ju berätta lite bakgrund. Innan jag flyttade hit till Stockholm avnjöt jag det glada sambolivet i Finland – med allt vad det innebär; baguettefrukost på morgonen, lasagne till lunch, färdigmat (som ser godare ut på bild än i verkligheten) alla tider på dygnet, mysiga kvällar i soffan med handen i chips- / godis- / kakburken osv.

Till slut kändes det som att jag befann mig i någon annans kropp. Jag, som alltid älskat stiliga, kroppsnära kläder som framhäver figuren, gömde mig i pösiga jumprar och såg ut som en tant. Ansiktet saknade all form och armarna var uppsvällda som på ett vattenlik. Och min fina midja, som jag alltid har varit så stolt över, den låg begravd under en plufsig bilring. Snacka om identitetskris!

Till dig som känner igen dig i min beskrivning kan jag bara säga – det är enklare att gå ner än du tror. Men gör det för att du älskar din kropp, inte för att du är missnöjd med den. Och sluta se dig själv som fet. Du är smal – du har bara försummat din kropp under en period. Snap out of it och återgå till det du innerst inne är. En kropp i balans är det vackraste som finns.

Jag gick ner allt på några månader. Hur?

Genom att känna mig som den jag ville bli på förhand.
I översättning – om du vill bli smal måste du känna dig smal (jo, det är visst möjligt, prova en gång till). Dina handlingar återspeglar din inre bild och du förvandlas förr eller senare alltid till det du tror att du är.

Dessutom gjorde jag följande…

• köpte en våg (för att kunna se mätbara resultat)
• erkände att jag är svag för kolhydrater och stärkelse och måste äta mer proteiner, bra fetter och grönsaker istället (Annika Dahlqvists LCHF diet – här är grundprinciperna)
• accepterade att det här är min nya livsstil, inte en tillfällig bantningskur
• hade inte ”fel” mat hemma – man kan inte äta det som inte finns – enkel logik
• gick ca 3-4 km några gånger i veckan för att få snabbare resultat (men sport hjälper inte om man inte samtidigt förbättrar kostvanorna)
• gjorde annat på dagarna än kretsade kring kylskåpet och tänkte på mat – äta gör man bara när man är hungrig; inte för att man är uttråkad, ledsen, glad, rastlös, whatever
• litade på att jag gjorde rätt, även de dagar vågen stod stilla eller tom. visade mer än tidigare

Slutsats: så fort man slutar sabotera kroppens egen balans genom att tillföra fel mat i fel mängd återgår den automatiskt till sitt naturliga tillstånd.

För att fira att jag är mig själv igen tänker jag dra igång en serie inlägg som handlar om just vikt & kost här på bloggen. Håll utkik efter dem framöver.

Fick nyligen en hel del barndomsfoton av pappa – han var värre än en paparazzi med sin svartvita kamera! Kommer ihåg hur vi satt och framkallade dem i ett kolmörkt rum och att man absolut inte fick öppna dörren innan allt var klart. Jag ville vara med ändå för det ligger något magiskt i att se sin nuna dyka upp på ett vitt papper så fort man lägger det i framkallningsvätska.

Klicka på bilderna för att se dem större.

Jag är född i stentuffa Sovjetunionen och bodde där tills jag fyllde sju då jag och mamma flyttade till Finland. Att växa upp i Leningrad i början av 80-talet hade sina fördelar, även om jag inte blev bortskämd med Barbiedockor, datorspel eller designerkläder. Istället besökte jag Eremitaget (kunde namnet på alla da Vinci, Rembrandt och Rubens -tavlor där), gick på balett, åkte pariserhjul på nöjesfält och klättrade på sfinxerna som står vid Nevafloden. Och så älskade jag att mata duvorna i parken, gjorde det varje dag med mormor.

Klicka på bilderna för att se dem större.

Somrarna tillbringade jag hos mormor på landet eller i Ukraina, där mina farföräldrar bodde. Ukraina har ett underbart klimat – majskolvar och plommon jag plockade där smakar helt annorlunda än de vi är vana vid här i Norden. På bilden ser ni mig och farmor i hennes trädgård. Varning för synskador, sådär mycket mönster på kläderna kan inte vara bra för ögonen.

Det här är jag med min mormorsmor som blev hela 97 år gammal och bodde på landet (vår datcha). Hon satt vanligtvis försjunken i sina religiösa böcker skrivna på gammalslaviska men ibland spelade vi kort – vilket hon ansåg vara att synda mot gud men ignorerade för att göra mig glad. Dansa fick jag däremot göra själv, hennes Bibel var mycket tydlig på den punkten. Förstår ni nu varför jag föredrar The Secret?

Hemma i Leningrad ordnade mina föräldrar ofta fester. Må vara att vi inte hade tillgång till västerländska lyxprylar, men champagne och svart kaviar var så gott som gratis i Sovjet. Trots mormors protester fick jag alltid ett eget glas med bubbel redan som liten. Tycks inte ha förstört några hjärnceller eftersom jag ännu klarar av att skriva det här. ;-) Så här såg jag ut när jag började skolan. Vi lärde oss att räkna med variabler redan på ettan för man daltar inte med barnen i Ryssland.

Till sist, mitt favoritfoto. Här står jag utanför vårt hus för några år sen. Det ser ut som ett bombnedslag på fotot. Man tror att jag kommer från ett krigsdrabbat u-land, allt bara för att kommunism inte riktigt funkar i praktiken. Tänk på det nästan gång ni ska rösta rött. ;-) När staten äger allt – sköter ingen om någonting.

1. Upptäcker ofta att teet i koppen har svalnat eftersom jag glömt bort det (pga. av något mer spännande än tedrickning).

2. Älskar att köpa presenter åt folk, t. om. mer än åt mig själv (men inte istället för mig själv).

3. Hatar att bli avbruten (who doesn’t?) när jag är uppslukad av något som kräver min koncentration – t. ex. Glamour. ;-)

4. Tycker att Torbjörn är jättesöt när han har feber och ligger och yrar om att han vill ut och köra bil.

5. Köper skor för 4 000 kr utan att blinka – men springer några extra kvarter till Coop bara för att KRAV -blåbären kostar 3 kr mindre där än på ICA.

6. Vill alltid ha båda när valet står mellan två goda ting…

7. … och vill självklart alltid både äta kakan och ha den kvar. (Det ÄR möjligt!)

8. Tycker att de flesta it-väskorna är fula som stryk. Och alla andra också. Vad har hänt med väskmodet?

9. Vägrar umgås med folk som jag inte har något att prata om annat än vädret. Vem de än är!

10. Blir starkt avtänd av jantelagen och all slags offermentalitet. Vill höra vad som är möjligt istället för vad som inte är det.

Tulpaner vill jag ha! Inte rosor, inte liljor eller annat jag inte ens vet namnet på. Det är tulpanerna som gör mig gladast.

Färg? Den som matchar inredningen så klart. :-)

Ju äldre jag blir desto tydligare märker jag hur relativt allt är. Det finns verkligen inget som är hugget i sten, inte ens mina egna principer. För hur förklarar man annars följande:

Jag är en sån som tycker att såpoperor är löjliga. Ändå ser jag på Glamour varje dag. Jag tycker också att chic lit -böcker är dåliga, speciellt de som är skrivna i jag -form. Fast Sophie Kinsella är min favoritförfattare och jag har läst ”Shopaholic” tre gånger.

Visste ni att jag hatar H&M? Så det måste vara någon annan som smugit in de där tröjorna och underkläderna i min garderob. Kaffe tycker jag inte heller om. Hmmm.. men varför dricker jag latte hela tiden? Ok, en sak är jag i alla fall tvärsäker på; ett liv utan godis är inte värt att leva. Kan därför inte förklara varför jag plötsligt är 20 kg lättare och bara äter 85% -ig choklad.

Har ni märkt det här hos er också? Att ni har en bestämd åsikt om något men plötsligt hittar undantag som dessutom blir era favoriter?

Igår pratade jag med en bekant som berättade om en skräckupplevelse hon hade i tunnelbanan. Plötsligt var det som om väggarna började krypa närmare och hon fick svårt att andas utan att fatta varför. Kallsvetten bröt ut i pannan och det kändes som om varenda person i vagnen stirrade på henne tills hon hoppade av på följande station. Så fort hon befann sig på perrongen var det över. Skräcken försvann lika fort som den hade kommit.

Det där lät bara för bekant för mig. När jag var yngre led jag nämligen också av panikångest, för det är precis vad ovanstående är en perfekt beskrivning på. Jag drabbades sommaren efter att jag slutat gymnasiet och fattade inte heller vad det var frågan om i början. Men det finns inget värre än den där känslan av total panik då man är beredd att göra vad som helst för att få slut på den – utan att någon annan märker något.

Jag fick mina attacker när jag befann mig på ställen som jag inte omedelbart kunde lämna om jag ville. T. ex. bussar och tåg, klassrum under pågående lektion, övernattning hos kompisar osv. Jag började snart undvika allt fler aktiviteter bara för att slippa drabbas av panik. Och så kände jag mig fruktansvärt dum då jag visste att min hjärna spelar mig ett spratt, men ändå inte kunde ”stänga av” det.

Vändpunkten kom när jag insåg att panikångesten är mitt eget inre som försöker kontakta mig. Det var en signal från mig själv om att något i mitt liv inte var ok, att jag hade försatt mig i en situation där jag levde på andras villkor och inte hade någon egen kontroll. För rädslan att förlora kontrollen är precis vad panikångest handlar om.

Panikångest utlöses vanligtvis av långvarig stress, men stress kan se ut på olika sätt. Jag hade allt annat än tidsbrist när jag var 19 år och bodde hemma hos föräldrarna. Tvärtom, jag drev omkring utan en aning om vad jag skulle hitta på. Jag levde för stunden utan att veta vart jag var på väg. För mig var det ovissheten om vad jag ville göra av livet samt pressen från välmenande människor (läs: föräldrar) som till slut blev för mycket. Jag ville inte gå den utstakade vägen de önskade, men hade inget eget vettigt alternativ att komma med heller. Kände mig bara villrådig och fruktansvärt otrygg.

Till slut gjorde jag något drastiskt som blev min räddning. Det tog två år men till slut bestämde jag mig för att flytta till Stockholm, som jag bara hade besökt två gånger tidigare. Jag kände ingen där, hade inget jobb och inget könummer i den då 14 år långa bostadskön. Det enda jag visste var att jag måste bli självständig och ta kontroll över mitt liv utan att vara beroende av någon annan.

Så fort man skapar ett konkret, klart formulerat mål och börjar ta steg i rätt riktning händer något magiskt. Jag är idag övertygad om att det var attraktionslagen som tog över. Jag kryssade över på arbetsintervju, blev inte anställd på NK som jag ville, men träffade istället Grisha som ordnade med bostad åt mig. Och så fort jag flyttat fick jag ett spännande jobb på Silja Line, där man kunde ”slabba” smink med 30% rabatt på de redan låga taxfreepriserna och köpa 1 l Absolut för 24 mk (43 kr)! Min drömkille, Torbjörn, hörde plötsligt av sig och flyttade även han till Stockholm, in i min lägenhet. Och resten är historia. Jag har idag varit symptomfri i över 14 år. :-)

Ni som lider av panikångest, läs nästa inlägg om det i morgon. Ska försöka samla ihop mina bästa råd på hur man kommer över det.