Helt otroligt… Jag har faktiskt gått ner 20 kg.

20 kg! Det är som… en stooor, smockfull resväska. Jag orkar knappt lyfta en sån. Låter helt surrealistiskt så här i efterhand. Dels att jag hade så mycket extra på kroppen och dels att det var så enkelt att bli av med det.

För er som inte vet kan jag ju berätta lite bakgrund. Innan jag flyttade hit till Stockholm avnjöt jag det glada sambolivet i Finland – med allt vad det innebär; baguettefrukost på morgonen, lasagne till lunch, färdigmat (som ser godare ut på bild än i verkligheten) alla tider på dygnet, mysiga kvällar i soffan med handen i chips- / godis- / kakburken osv.

Till slut kändes det som att jag befann mig i någon annans kropp. Jag, som alltid älskat stiliga, kroppsnära kläder som framhäver figuren, gömde mig i pösiga jumprar och såg ut som en tant. Ansiktet saknade all form och armarna var uppsvällda som på ett vattenlik. Och min fina midja, som jag alltid har varit så stolt över, den låg begravd under en plufsig bilring. Snacka om identitetskris!

Till dig som känner igen dig i min beskrivning kan jag bara säga – det är enklare att gå ner än du tror. Men gör det för att du älskar din kropp, inte för att du är missnöjd med den. Och sluta se dig själv som fet. Du är smal – du har bara försummat din kropp under en period. Snap out of it och återgå till det du innerst inne är. En kropp i balans är det vackraste som finns.

Jag gick ner allt på några månader. Hur?

Genom att känna mig som den jag ville bli på förhand.
I översättning – om du vill bli smal måste du känna dig smal (jo, det är visst möjligt, prova en gång till). Dina handlingar återspeglar din inre bild och du förvandlas förr eller senare alltid till det du tror att du är.

Dessutom gjorde jag följande…

• köpte en våg (för att kunna se mätbara resultat)
• erkände att jag är svag för kolhydrater och stärkelse och måste äta mer proteiner, bra fetter och grönsaker istället (Annika Dahlqvists LCHF diet – här är grundprinciperna)
• accepterade att det här är min nya livsstil, inte en tillfällig bantningskur
• hade inte “fel” mat hemma – man kan inte äta det som inte finns – enkel logik
• gick ca 3-4 km några gånger i veckan för att få snabbare resultat (men sport hjälper inte om man inte samtidigt förbättrar kostvanorna)
• gjorde annat på dagarna än kretsade kring kylskåpet och tänkte på mat – äta gör man bara när man är hungrig; inte för att man är uttråkad, ledsen, glad, rastlös, whatever
• litade på att jag gjorde rätt, även de dagar vågen stod stilla eller tom. visade mer än tidigare

Slutsats: så fort man slutar sabotera kroppens egen balans genom att tillföra fel mat i fel mängd återgår den automatiskt till sitt naturliga tillstånd.

För att fira att jag är mig själv igen tänker jag dra igång en serie inlägg som handlar om just vikt & kost här på bloggen. Håll utkik efter dem framöver.

Fick nyligen en hel del barndomsfoton av pappa – han var värre än en paparazzi med sin svartvita kamera! Kommer ihåg hur vi satt och framkallade dem i ett kolmörkt rum och att man absolut inte fick öppna dörren innan allt var klart. Jag ville vara med ändå för det ligger något magiskt i att se sin nuna dyka upp på ett vitt papper så fort man lägger det i framkallningsvätska.

Klicka på bilderna för att se dem större.

Jag är född i stentuffa Sovjetunionen och bodde där tills jag fyllde sju då jag och mamma flyttade till Finland. Att växa upp i Leningrad i början av 80-talet hade sina fördelar, även om jag inte blev bortskämd med Barbiedockor, datorspel eller designerkläder. Istället besökte jag Eremitaget (kunde namnet på alla da Vinci, Rembrandt och Rubens -tavlor där), gick på balett, åkte pariserhjul på nöjesfält och klättrade på sfinxerna som står vid Nevafloden. Och så älskade jag att mata duvorna i parken, gjorde det varje dag med mormor.

Klicka på bilderna för att se dem större.

Somrarna tillbringade jag hos mormor på landet eller i Ukraina, där mina farföräldrar bodde. Ukraina har ett underbart klimat – majskolvar och plommon jag plockade där smakar helt annorlunda än de vi är vana vid här i Norden. På bilden ser ni mig och farmor i hennes trädgård. Varning för synskador, sådär mycket mönster på kläderna kan inte vara bra för ögonen.

Det här är jag med min mormorsmor. Hon blev 97 år gammal och bodde på landet (vår datcha). För det mesta satt hon försjunken i sina religiösa böcker skrivna på gammalslaviska men ibland spelade vi kort – vilket hon ansåg var att synda mot gud, men vem kan säga nej åt mig. ;-)

Hemma i Leningrad ordnade mina föräldrar ofta fester. Må vara att vi inte hade tillgång till västerländska lyxprylar, men champagne och svart kaviar var så gott som gratis i Sovjet. Trots mormors protester fick jag alltid ett eget glas med bubbel redan som liten. Tycks inte ha förstört några hjärnceller eftersom jag ännu klarar av att skriva det här. ;-) Så här såg jag ut när jag började skolan. Vi lärde oss att räkna med variabler redan på ettan för man daltar inte med barnen i Ryssland.

Till sist, mitt favoritfoto. Här står jag utanför vårt hus för några år sen. Det ser ut som ett bombnedslag på fotot. Man tror att jag kommer från ett krigsdrabbat u-land, allt bara för att kommunism inte riktigt funkar i praktiken. Tänk på det nästan gång ni ska rösta rött. ;-) När staten äger allt – sköter ingen om någonting.

1. Upptäcker ofta att teet i koppen har svalnat eftersom jag glömt bort det (pga. av något mer spännande än tedrickning).

2. Älskar att köpa presenter åt folk, t. om. mer än åt mig själv (men inte istället för mig själv).

3. Hatar att bli avbruten (who doesn’t?) när jag är uppslukad av något som kräver min koncentration – t. ex. Glamour. ;-)

4. Tycker att Torbjörn är jättesöt när han har feber och ligger och yrar om att han vill ut och köra bil.

5. Köper skor för 4 000 kr utan att blinka – men springer några extra kvarter till Coop bara för att KRAV -blåbären kostar 3 kr mindre där än på ICA.

6. Vill alltid ha båda när valet står mellan två goda ting…

7. … och vill självklart alltid både äta kakan och ha den kvar. (Det ÄR möjligt!)

8. Tycker att de flesta it-väskorna är fula som stryk. Och alla andra också. Vad har hänt med väskmodet?

9. Vägrar umgås med folk som jag inte har något att prata om annat än vädret. Vem de än är!

10. Blir starkt avtänd av jantelagen och all slags offermentalitet. Vill höra vad som är möjligt istället för vad som inte är det.

Tulpaner vill jag ha! Inte rosor, inte liljor eller annat jag inte ens vet namnet på. Det är tulpanerna som gör mig gladast.

Färg? Den som matchar inredningen så klart. :-)

Ju äldre jag blir desto tydligare märker jag hur relativt allt är. Det finns verkligen inget som är hugget i sten, inte ens mina egna principer. För hur förklarar man annars följande:

Jag är en sån som tycker att såpoperor är löjliga. Ändå ser jag på Glamour varje dag. Jag tycker också att chic lit -böcker är dåliga, speciellt de som är skrivna i jag -form. Fast Sophie Kinsella är min favoritförfattare och jag har läst “Shopaholic” tre gånger.

Visste ni att jag hatar H&M? Så det måste vara någon annan som smugit in de där tröjorna och underkläderna i min garderob. Kaffe tycker jag inte heller om. Hmmm.. men varför dricker jag latte hela tiden? Ok, en sak är jag i alla fall tvärsäker på; ett liv utan godis är inte värt att leva. Kan därför inte förklara varför jag plötsligt är 20 kg lättare och bara äter 85% -ig choklad.

Har ni märkt det här hos er också? Att ni har en bestämd åsikt om något men plötsligt hittar undantag som dessutom blir era favoriter?

Igår pratade jag med en bekant som berättade om en skräckupplevelse hon hade i tunnelbanan. Plötsligt var det som om väggarna började krypa närmare och hon fick svårt att andas utan att fatta varför. Kallsvetten bröt ut i pannan och det kändes som om varenda person i vagnen stirrade på henne tills hon hoppade av på följande station. Så fort hon befann sig på perrongen var det över. Skräcken försvann lika fort som den hade kommit.

Det där lät bara för bekant för mig. När jag var yngre led jag nämligen också av panikångest, för det är precis vad ovanstående är en perfekt beskrivning på. Jag drabbades sommaren efter att jag slutat gymnasiet och fattade inte heller vad det var frågan om i början. Men det finns inget värre än den där känslan av total panik då man är beredd att göra vad som helst för att få slut på den – utan att någon annan märker något.

Jag fick mina attacker när jag befann mig på ställen som jag inte omedelbart kunde lämna om jag ville. T. ex. bussar och tåg, klassrum under pågående lektion, övernattning hos kompisar osv. Jag började snart undvika allt fler aktiviteter bara för att slippa drabbas av panik. Och så kände jag mig fruktansvärt dum då jag visste att min hjärna spelar mig ett spratt, men ändå inte kunde “stänga av” det.

Vändpunkten kom när jag insåg att panikångesten är mitt eget inre som försöker kontakta mig. Det var en signal från mig själv om att något i mitt liv inte var ok, att jag hade försatt mig i en situation där jag levde på andras villkor och inte hade någon egen kontroll. För rädslan att förlora kontrollen är precis vad panikångest handlar om.

Panikångest utlöses vanligtvis av långvarig stress, men stress kan se ut på olika sätt. Jag hade allt annat än tidsbrist när jag var 19 år och bodde hemma hos föräldrarna. Tvärtom drev jag omkring hela sommaren utan en aning om vad jag skulle hitta på. Jag levde för stunden utan att veta vart jag var på väg. För mig var det ovissheten om vad jag ville göra av livet samt pressen från välmenande människor (läs: föräldrar) som till slut blev för mycket. Jag ville inte gå den utstakade vägen de önskade, men hade inget eget vettigt alternativ att komma med heller. Kände mig bara villrådig och fruktansvärt otrygg.

Till slut gjorde jag något drastiskt som blev min räddning. Det tog ett helt år, men när följande sommar var över bestämde jag mig för att flytta till Stockholm, som jag faktiskt bara hade besökt två gånger tidigare. Jag kände ingen där, hade inget jobb och inget könummer i den då 14-år långa bostadskön. Det enda jag visste var att jag måste bli självständig och ta kontroll över mitt liv utan att vara beroende av någon annan.

Så fort man skapar ett konkret, klart formulerat mål och börjar ta steg i rätt riktning händer något magiskt. Jag är idag övertygad om att det var “law of attraction” -principen som tog över. Jag kryssade över på arbetsintervju, blev inte anställd på NK som jag ville, men träffade istället Grisha som ordnade med bostad åt mig. Och så fort jag flyttat fick jag ett spännande jobb på Silja Line, där man kunde “slabba” smink med 30% rabatt på de redan låga taxfreepriserna och köpa 1 l Absolut för 24 mk (43 kr)! Min drömkille, Torbjörn, hörde plötsligt av sig och flyttade även han till Stockholm, in i min lägenhet. Och resten är historia. Jag har idag varit symptomfri i över 12 år. :-)

Ni som lider av panikångest, läs nästa inlägg om det i morgon. Ska försöka samla ihop mina bästa råd på hur man kommer över det.

Just nu drar en våg av självanalys genom bloggvärlden. För att ni ska få lära känna mig bättre och eventuellt själva bli inspirerade att skriva liknande listor avslöjar jag nu vad som döljer sig bakom mitt oskyldiga leende.

Mina styrkor och hemliga vapen

• Jag kan be er dra åt helvete så att ni faktiskt njuter av färden dit. Som en sann diplomat skräddar jag orden innan de når era känsliga, små öron. Det viktiga är inte bara vad man säger utan HUR man säger det. Och jag vet hur.
• Allmänbildning är sexigt. Vet ni varför mina vänner är så olika? För att jag har så många olika sidor. Utan att vara expert på alla områden klarar jag ändå av att hänga med i snacket, antingen vi pratar om konjunktursvängningar inom rysk ekonomi, hur man boostar bilen med NOS eller hypotesen att pyramiderna uppfördes av utomjordingar. Att lära sig nyckelfraser, ha fungerande logik och vara en god lyssnare är förstås en del av hemligheten…
• Jag är inte bortskämd. Luras inte av min förkärlek till lyx och flärd. Jag är härdad med både utedass, makaronmiddagar och banankartonger istället för bord. Vid behov är jag lycklig med bara ett tak över huvudet. Vid övriga tillfällen väljer jag penthouse, Lexus och Chanel.
• Jag är bra på att motivera människor. Vill du sitta och beklaga dig över allt skit som “bara händer dig”? Då är jag dåligt sällskap. Behöver du en spark där bak och meningen med ditt liv förklarad på enkelt sätt? Kom fram i kön. Som bonus behandlar jag folk med respekt. Även de som inte respekterar sig själva.
• Det må vara mer regel än undantag att man nuförtiden knäpper med tuggummit och pratar i mobilen så hela tågvagnen hör, men jag har fått en bra uppfostran. Jag klarar knappt av att snyta mig offentligt.
• Jag har bra självkänsla. Ingen älskar mig så villkorslöst som jag själv. Jag stortrivs med både mitt utseende och min personlighet. Vill aldrig byta bort dem, men däremot förbättra dem så mycket det går.

Mina mindre charmiga drag

Ja, er lilla sötnos Irina har dåliga sidor också. Läs och förfasa er.

• Jag är otålig. Bli inte lurad av att jag kan sitta och fnula med HTML -kod flera timmar i sträck. Har du svårt att hänga med när jag får en fix idé och vill genomföra mitt projekt NU med en gång – då kan du få en rispa av klon.
• Jag är ointresserad av “politiskt korrekta” ämnen som jag inte har någon kontroll över. Även om jag förstår vad krisen i Mellanöstern handlar om är jag fullständigt likgiltig inför vad typerna där gör åt varandra. Ser jag däremot en hemlös katt på vägen hem kommer jag inte att lämna platsen innan jag har hjälpt den…
• Jag älskar att flirta. Inget dålig i sig, men kan bli problematiskt om man redan har en partner. Tack och lov har Torbjörn jättebra självförtroende och älskar mig med alla mina fel och brister. Eller kanske just tack vare dem… ;-)
• Jag är perfektionist. Det här inlägget tog en timme extra att skriva därför att jag ville ha pilar istället för punkter i listan. Och precis när jag var klar märkte jag att jag glömt att nämna att jag är perfektionist. Men då blev det sex punkter på den negativa sidan och bara fem på den positiva. Och då måste jag skriva en punkt till där… Get it?
• När det gäller snacks, bakverk och godis är det allt eller inget som gäller för mig. Precis som andra slags missbrukare har en kolhydrataddict svårt att sluta i tid. Jag har lärt mig att kontrollera min svaghet men återfaller i gamla mönster med jämna mellanrum.
• Jag är mig själv närmast. Inte så att jag går över lik för att få som jag vill, men mina intressen brukar väga tungt när jag fattar beslut. Altruism är överskattat, jag satsar hellre på win-win…

Nu är det er tur! Man måste känna sig själv utan och innan för att komma fram här i livet. Var inte blyga. :-)

God morgon alla människor! Hur mår ni idag?

Jag har någon slags 80-tals grej på gång igen… Sitter och lyssnar på musik och är nostalgisk. Alltså inte så där att jag gråter och är deppad utan tvärtom, tänker på roliga saker. Jag älskade Sandra när jag var tonåring!

Det finns hur många låtar som helst som jag förknippar med olika händelser. Kan kanske bero på att jag skrev rätt duktigt i dagböcker på den tiden och hade som vana att notera allt jag lyssnade på och berätta vad jag gjorde varje dag. The more things change the more they stay the same… ;-)

Men om ni vill hänga med på nostalgitripp så kan ni här se delar av min uppväxt i noter:

Bad – Michael Jackson: dansade vi till på sexan, i bästa MTV -stil på scenen i skolans festsal – tills skräckslagna lärare beslöt att vårt program behövde modifieras lite innan föräldrarna fick se
Cold Hearted Snake – Paula Abdul: när jag gick på åttan var jag olyckligt kär i en lärare och då lyssnar man ju på sånt här
Oi beibi – Raptori: helknäpp (men rolig), finsk musik som hela vår klass lyssnade på i bussen på väg hem från simhallen
Enter Sandman – Metallica: har jag en gång hört på “repeat” en hel natt igenom – och vill aldrig någonsin höra igen (är det sånt som kallas kinesisk tortyr?)
You Are Always On My Mind – Pet Shop Boys: var femton år och dödsförälskad i en mycket äldre kille som spelade sån här musik, grät floder när han dumpade mig efter tre veckor
Let’s Get Rocked – Def Leppard: jag och Konrad spelade den här upp och ner varje gång vi satt hemma hos honom efter skolan
I Feel The Earth Move – Martika: dansade vi till på ungdomsgårdens disco – efter att ha druckit alla tre ölen vi hade med oss… ;-)
Rhythm Is A Dancer – Snap: denna klassiker fanns på min första CD-skiva, fick den på min 16-årsdag men älskar än idag
Joyride – Roxette: lyssnade vi på med min första “riktiga” kille då mamma vägrade låta mig sova över hos honom (innan hon insåg att man inte kan låsa in mig)
What Is Love – Haddaway: första musikvideon jag såg, satt i mina föräldrars sovrum och vägrade lägga mig innan jag sett klart
No Limits – 2 Unlimited: första musik cd:n jag köpte för egna pengar
Ständigt trogen – Magnus Uggla: spelade Torbjörn i bilen första gången vi träffades – jag älskar folk som har sinne för humor! :-D
Mr. Vain – Culture Beat: spelades på alla hemmafester och i alla bilar år -93… utom hos Albin – där lyssnade vi på…
All Shook Up – Elvis: Albin är en riktig Elvis -fanatiker, jag har anpassat mig men orkar inte med så gammal musik ensam
Den glider in – Tre Kronor och Nick Borgen: året är -95 och Finland lyckas plötsligt förverkliga sin ultimata våta dröm – att vinna över Tre Kronor och bli världsmästare i ishockey. Rio de Janeiro, släng dig i väggen. Festligheterna i Helsingfors när Lejonen kom hem hade inget motstycke.
Dove c’é musica – Eros Ramazzotti: sommaren -96 susade jag och Heidi hem (= ut på vischan) från lyckad shoppingtur i Helsingfors med denna nya Eros -låt blastande ur högtalarna
Sweet Dreams – La Bouche: dunkade i öronen på mig när jag äntligen insåg att jag inte ville vara förlovad, lämnade min dåvarande kille och flyttade hem till föräldrarna
The Summer Is Crazy – Alexia: till tonerna av denna favorit bestämde jag mig för att leva livet till max – glad, vild och singel
Everything’s Gonna Be Allright – Sweetbox: det hjälper att lyssna på noga utvald musik om man, som jag, precis flyttat till ett annat land utan jobb, pengar eller så mycket som en säng att sova i
Angel Eyes – E-Rotic: och så här svängigt var det i min hytt när jag började jobba på Silja Line

Har inte ni också en massa låtar förknippade med specifika minnen?