Svar: Jag har bott i Stockholm i över tio år, i flera omgångar. Första gången jag flyttade hit var precis efter gymnasiet och då hade jag bara besökt stan ett par gånger innan (på kryssning, ha ha!). Men jag bara visste att jag älskade den och att jag skulle stortrivas så jag plumsade rakt i utan att varken ha jobb eller bostad (förutom de första tre månaderna i en etta på Gärdet medan tjejen som ägde lägenheten var på semester… och ett nervkittlande löfte om en Bromma-tvåa av min nya kompis Grisha). Du hittar fler detaljer här.

Andra gången jag hamnade på den här sidan av pölen var tillsammans med Torbjörn och då bodde vi i Nynäshamn (= 1 h söderut med pendeltåg). De åren fick mig verkligen att inse var min rätta plats var och därför skulle jag nuförtiden inte ens drömma om att lämna ”innanför tull” ur sikte.

Tredje gången jag flyttade hit var 2006, för att jag saknade stan. Bosatte mig med lyxutsikt över Globen (13 minuter från T-Centralen) och lyckades sen med det ”omöjliga”, landa en härlig tvåa i min älsklingsstadsdel Östermalm (motsvarighet till Eira i Helsingfors). Och nu bor jag alltså här och stortrivs. :-)

Det som många finländare brukar bli chockade över när de ser mer av Stockholm än bara NK och Åhléns är hur stor skillnad det är på dess olika delar, och då syftar jag på förorterna. I Finland känner man sig ”hemma” överallt (om man är en genomsnittlig vithyad, finsk/svensktalande ateist/lutheran alltså) medan det här finns områden där du på fullt allvar tror att du befinner dig någonstans i Mellanöstern istället för bara 45 Finnair-minuter västerom Helsingfors. Utan att ifrågasätta andras smak och preferenser, bestäm vilken miljö du personligen trivs i och välj boplats utifrån det. Här finns plats för alla, man kan bo både ”internationellt” och ”traditionellt” – men är man inte helt likgiltig inför vilket, då gäller det alltså att tänka på saken innan istället för efteråt.

Bortsett från innerstan (där jag föredrar de norra delarna) gillar jag flera platser i Bromma och Årsta / Enskede. Hittar man inget lämpligt där ligger Handen (Haninge kommun) 25 minuter med pendeltåg ifrån Centralen. Mycket charmigt, speciellt på sommaren.

Exakt vilka delar av Stockholm du skulle tycka om kan jag tyvärr inte säga eftersom sånt är väldigt individuellt. Mitt bästa tips är att du läser in dig på stan och dessutom promenerar / åker runt till alla intressanta ställen och bara känner efter. Eller så börjar du helt enkelt var som helst och finslipar i farten. Lycka till & välkommen till Skandinaviens centrum! :-)

Här är orsaken: till följd av våra olika livsstilar har vårt förhållande under det senaste året övergått i vänskap och förra månaden beslöt vi att ändra relationsstatus officiellt. Torbjörn är nu mitt ex.

Men innan ni som är känsliga av er reagerar som hans yngsta syster gjorde (bless your sweet little heart, dear) vill jag förklara varför det inte finns någon anledning att dra fram näsduken och tycka att det här är annat än goda nyheter.

Jag och Torbjörn har varit tillsammans i 15 år (vänner ännu längre) och känner varandra bättre än någon annan människa känner oss.

Vi kan prata om allt, har väldigt lätt för att se saker ur varandras synvinklar (tankeläsning är inget problem) och nöjer oss inte med mindre än att det går bra för oss båda, i stort och smått. Vi är ett utmärkt team och därför har inte ens insikten om att vi blivit för olika (med undantag av karaktären…) för att fortsätta vara ”gifta” fått oss att sluta älska varandra. Våra känslor har inte längre en romantisk underton men i övrigt bryr vi oss väldigt mycket om varandra, precis som förut.

Torbjörn är min bästa vän och hans familj är fortfarande min familj. Jag fortsätter vara hans räddning från kaos på kontoret och han är rörande mån om att min övergång till icke-gemensam ekonomi blir så bekväm som möjlig. So it’s all good. Att bli varandras ex visade sig vara lika fint som att vara tillsammans! :-)

På tal om det sistnämnda, Torbjörn har träffat en ny tjej som verkar vara helrätt för honom (jag dör av nyfikenhet och kan knappt vänta tills jag får träffa henne!) och jag själv… well, you know me. ;-) Kommer att blinga bloggen med intressanta historier så ofta innehållet i dem tillåter det.

Svar: Nej, jag är inte idel solsken jämnt. Jag lever ju livet precis som alla andra och då finns det alltid saker som man inte riktigt hunnit ikapp med attitydmässigt.

Mina närmaste vänner höjer antagligen på ögonbrynen över den här frågan men jag kan faktiskt förstå att de som känner mig mindre bra får intrycket av att jag alltid är på gott humör. Orsaken är att jag inte ser någon nytta i att vara obalanserad i ”fel” sällskap. Fel avser i praktiken alla människor utom mig själv eftersom jag ogillar att älta negativa känslor utan bara vill leva ut dem (i bekväm fosterställning hemma på mattan), tröttna på dem (tar vanligtvis mellan 10 min – en timme) och flyta upp igen. Så mår jag dåligt, då går jag under jorden.

Måste infoga en parentes: av någon anledning är det skillnad på människor och män. Trots att jag står både Heidi och Olga jättenära har de aldrig sett mig gråta eller få ett utbrott av något slag. Torbjörn och tidigare sambos har däremot sett precis allt (inkl. dramatiskt hopp i sjön med kläderna på). Dels för att vi delat hem och dels för att de kunnat bidra med något som jag faktiskt har användning för i sammanhanget – starka armar som lyfter upp mig och placerar mig i ett läge där blodflödet till huvudet avtar. ;-)

En annan orsak till att många tror att jag bara är sunshine & lollipops är att jag inte hänger upp mitt välmående på dem, och därmed inte reagerar speciellt häftigt oberoende av vad de säger eller gör. Om jag trivs med personen precis som hon är, då stannar jag och är trevlig. Om inte, då är det slöseri med energi att bitcha om saken. Jag tar helt enkelt avstånd, lyckligt leende över att slippa eländet (som ju aldrig är personligt menat), och låter lämpligare människor komma till mig.

Det här gäller även närstående personer som råkat i obalans. Om jag känner att vi inte kan ”träffas” på rätt sida av känsloskalan tar jag hellre ett steg tillbaka än lämnar mitt välmående och hemsöker misären tillsammans med dem. Fast i det här fallet överger jag inte dem på riktigt, jag låter dem fortsättningsvis bo kvar i mitt huvud, i sin allra bästa version, och ser till att de alltid känner sig välkomna att göra mig sällskap i min uppskattning av livet i allmänhet och dem i synnerhet. Har funkat utmärkt, i slutet av detta inlägg finns ett par exempel.

Samma princip gäller s. k. globala problem. Naturkatastrofer, virusepidemier, terrorattacker och dylik drama lämnar mig fullständigt oberörd och ointresserad. Det har inte alltid varit så, jag var rätt nervvrakig i samband med 9/11 smällen, men efter att ha fattat vad livet (och döden) egentligen är och hur stort inflytande man har över sina egna erfarenheter känner jag mig fullständigt trygg. Jag oroar mig inte heller för vår planet eller dess invånare eftersom jag ser samma möjligheter för dem som jag ser för mig själv.

Allt det här innebär att sorg, rädsla och ilska är relativt sällsynta tillstånd för mig – men jag har en annan Akilleshäl istället, jag glider lätt in i känslan av att vara uttråkad som därefter slår över i otålighet.

Orsaken ligger naturligtvis i mig själv. Jag är en sån som å ena sidan är väldigt bekväm av mig, men å andra sidan också behöver mycket omväxling. Jag gillar inte att binda upp mig så att jag plötsligt känner mig ofri att släppa allt och följa ett plötsligt infall samtidigt som min lata, bekväma sida trivs med rutiner som garanterar trygghet utan att jag behöver lyfta ett finger. Innan jag vet ordet av övergår bekvämlighet i tristess. Min reaktion blir då en utflykt utanför komfortzonen, vilket i ”otränat” läge (halvtaskig fokusering och svaga nerver) lätt kan resultera i mer dramatiska manifesteringar än man är redo för. Och så är besöket på mattan ett faktum. ;-)

Att hitta balansen mellan bekvämlighet och äventyr / frihet och engagemang är mitt aktuella mål. Och nu går det faktiskt bättre än någonsin tidigare, jag både känner och ser yttre bevis på att jag har skiftat min attityd en hel del. Mycket nöjd!

Som svar på din andra fråga, ett dåligt humör (obehagliga känslor) indikerar att man är fokuserad på något som inte harmoniserar med ens ideal och att ens fysiska sinnen därmed inte heller har möjlighet att tolka om dessa ideal till materiell form. Man blockerar alltså sitt önsketillstånd i samma proportion och under lika lång tid som man lägger upp tankemässigt motstånd till dess existens. Samtidigt går det inte att stänga av attraktionslagen som, utan att kritisera eller utvärdera hur ”smarta” fokuseringsval man gör, fortsätter leverera sånt som till sin svängningsnatur matchar aktiva komponenter i ens vibration – i praktiken liknande tankar, idéer och (vid intensivare fokusering) människor, situationer och omständigheter.

Livet kan onekligen kännas skrämmande om man är omedveten om sin egen roll i helheten och därtill tror att det finns en fristående källa till ondska, vilket betyder att hemska saker bortom ens kontroll kan smyga sig på och anfalla en när man är som svagast. Men så fort man förstår spelreglerna och fattar att det värsta som kan hända är att man tillfälligt råkar avskärma sig själv från godheten av det man är och som alltid finns tillgänglig för en – då blir det genast lättare och mycket mer underhållande att leva. :-) Sen jag blivit bekant med attraktionslagen har jag inte varit med om en endaste en grej som jag haft svårt att förstå logiken i. Jag ÄLSKAR hur konsekvent universum fungerar och hur mycket jag kan lita på att få ligga som jag bäddar – även i de fall jag varit pinsamt slarvig…

Min favorit i den kategorin är ”badrumsincidenten” för några månader sedan. Känslan jag upplevde medan jag väntade på rörmokaren och såg allt mer vatten strömma ut över hallparketten var EXAKT samma känsla av kontrollbrist som jag hade känt under flera dagar innan – utan att göra något för att skifta tankarna så att det emotionella obehaget avtog. Av någon anledning hade jag gått med på att tolerera exakt samma sak i vibrationell form men nu, när energin fått upp tillräckligt momentum för att ge utslag även på den fysiska sinnesskalan, nu blev det plötsligt fart på mig!

Jag började faktiskt skratta trots att jag var i färd med att paniktorka golvet med handdukar, badrockar och reservgardiner. Vilket pålitligt, logiskt och framför allt tydligt system! Coolare bekräftelse får man leta efter, och även om manifesteringen var av det negativa slaget gav den mig en riktig lyckoboost – mina tankebanor HAR betydelse och jag FÅR saker att hända! Med självförtroendet återställt lyckades jag utan problem förvandla den här hösten till det den är nu. :-)

Mitt bästa råd till dem som är nyfikna på attraktionslagen är följande: låt den bevisa sin egen existens. Andras berättelser och teori man läser i böcker är bara ord, egna erfarenheter däremot… ovärderliga!

Min tyska är på gränsen till obefintlig men brister av det slaget kan fixas i en handvändning om man gör lite research. Har gjort små ändringar i morgonmusiken som nu låter så här (med 80-tals vibbar och allt):

… blir enligt min logik följande i Deutsch-version:

… och efter Konrads rättelse:

Ha ha, varje gång jag träffar nya människor och tillfrågas om min härkomst blir det komplicerat. Inte nog med att mina biologiska föräldrar är skilda och omgifta med mina styvföräldrar – de pratar dessutom ett annat språk än jag gör (med den jag förklarar läget för). Språket de pratar hemma är dessutom inte samma som är officiellt för det land de bor i – som dessutom är olika beroende på vilka av dem man avser, och till på köpet alltid är ett annat land än det jag är född i, eller bor i nu. Puh!

Så mamma, vars modersmål är ryska, pratar finska, engelska, svenska och franska, bor i Finland och är gift med Peter, vars modersmål är svenska, och som pratar finska, ryska, engelska, tyska och en hel massa annat (har tappat räkningen). Och pappa, som bor i Tyskland tillsammans med Lena, har ryska som modersmål men kan dessutom prata både ukrainska och tyska – två språk som jag inte kan, men som jag kvittar med två språk som han inte kan: engelska och svenska (som inte är ”precis likadant som tyska”, vad de än påstår!).

Det roligaste med alla dessa föräldrar, alla språken och alla hemländerna (börjar sakna Ryssland på allvar nu!) är förstås omväxlingen – tröttnar jag på en står mig ”tusen” åter. ;-) Och nu är det alltså följande som lockar:

Nej, så här kommer jag inte att se ut nästa vecka. Någon måtta får det vara med att ta seden dit man kommer! ;-) Så väskorna kommer fortfarande att vara franska och skorna kommer fortfarande att vara italienska. Och jag kommer fortfarande att mest prata ryska. Und ein bisschen Deutsch… om musikhjärntvätten gör sin grej.

Logiken är samma som när vissa mörkhyade glatt ropar ”yo, nigga!” till varandra, men rör upp himmel och jord så fort någon av annan ras använder n-ordet. Eller när tonårstjejer hälsar väninnorna med ”what’s up, bitches?”. Testa att kalla dem samma sak som de själva gör och se vad som händer. ;-)

Rätten att kritisera en grupp (eller använda terminologi associerad med kritik) kräver tillhörighet så utomstående framstår som arroganta tom. i såna fall när de bara upprepar sånt som gruppen själv redan har sagt. Vet ni varför? Därför att det ligger en hel del dold stolthet och kärlek i allt man säger om sin härkomst, tom. när det låter negativt. Det finns inga brister som man samtidigt inte ser charm i.

Jag älskar Ryssland och den ryska mentaliteten – inte trots kontrasterna den utgör till Europa utan just tack vare dessa kontraster. Tro mig, saker och ting känns helt annorlunda när man befinner sig mitt inne i dem än när man betraktar dem utifrån och genom ett värderingsfilter som utformats under helt andra förhållanden.

Som exempel kan jag komma med historien om en brittisk turist som på 70-talet besökte Leningrad och klagade för medresenärerna att ryssarna var så fattiga att de inte ens hade råd med en plugg till handfatet i hans hotellrum. De ryska turistguiderna betraktade under tiden honom med avsmak och hade svårt att fatta hur man kan vara så ohygienisk att man vill tvätta ansiktet med icke-rinnande vatten.

Att jämföra två olika kulturer (och även enstaka personer) med varandra i ett försök att fastställa vem som har det bättre är fullständigt lönlöst därför att allting bara kan mätas i relation till sig självt. Det är alltså inte självklart att tjejen i Russian Dolls har det jobbigare hemma än jag bara för att hennes mamma försöker bestämma över hennes förhållanden mer än vad min gör. Allting beror på våra respektive ideal och vad vi anser att är normalt. Många ryssar tycker t. ex. att föräldrar, lärare och chefer här i Norden är för oauktoritära. Och gliringen ”var är kvinnorna? / var är männen?” är hur vanlig som helst. Som ni märker pågår utvärdering enligt egen måttstock på båda sidorna om gränsen.

Så allt det där med fattigdom, kriminalitet, korruption, orättvisor och annan drama som media gillar att frossa i – ta det med en nypa salt. De fysiska skillnaderna mellan olika kulturer kan vara stora men människors känslospann är likadant överallt. Känslospannet anger avståndet mellan livsstilen man lever och livsstilen ens egen miljö fått en att värdesätta. Därför kan en ”rik” medelsvensson känna sig deppig och misslyckad när han inte har råd att ta extra lång pappaledighet samtidigt som en ”fattig” medelivanov känner sig glad och framgångsrik bara för att han, frun och barnen äntligen kan flytta ut från föräldrarnas vardagsrum. En svensk som blir stoppad och kontrollerad av polisen utan orsak känner sig kränkt medan en ryss i motsvarande situation är småirriterad. En svensk känner sig generad om hans framgångar sticker i ögonen på kompisarna, i Ryssland besöker man dem i en Lamborghini som man för säkerhets skull har blingat med ädelstenar. En svensk kan utan problem gapflabba och prata i mobilen så hela tågvagnen hör, en ryss finner inget som helst nöje i att dela personlig information med främlingar – inte ens genom ansiktsuttryck.

Jag har haft förmånen att växa upp i två kulturer, tom. tre om man skiljer på Sverige och Finland, och kan därför se charmen i dem alla. Det går alldeles utmärkt att plocka russinen ur varje kaka och slå ihop dem till en ny helhet som man själv identifierar sig med. Med risk för generalisering tänker jag nu lista några för mig ”typiska” ryska fenomen som jag har införlivat med min personlighet.

RYSKA SPRÅKET
Åh, vad jag älskar att leka med prefix. Och att lämna bort subjekt. Och att förolämpa någon samtidigt som jag niar personen. Ok, det där sista är väl inte riktigt min grej men jag är så tacksam för att möjligheten finns.

RESPEKT FÖR INTELLEKTUELL KUNSKAP
Kunskap är makt, tom. i såna fall när praktisk erfarenhet saknas – och inte kommer att behövas. När jag var yngre blev jag informerad om att det lönar sig att studera både franska och litteraturhistoria om man vill gifta sig framgångsrikt. Valde för säkerhets skull att studera Cosmos sexråd ännu intensivare men måste medge att de ger större utdelning i kombination med de där andra ämnena. ;-)

FESTANDE ÄR INGET ATT SLARVA MED
Tom. under den Sovjetiska bristtiden har de ryska festborden dignat av mer mat, dryck och blommor än jag någonsin sett i väst. Skumpa och kaviar i överflöd. Svängig estradmusik. Inlevelseladdade tal och dans inpå småtimmarna. Och de gånger man tittar in hos någon rysk bekant, om det så bara är frågan om snabbvisit, dukas det aldrig fram enbart te / kaffe. Det finns alltid tilltugg – och inte bara en sort. Och inte serverade i paketet!

MEDELMÅTTLIGHET ÄR SLÖSERI MED POTENTIAL
Varför vara söt när man kan vara snygg? Varför vara intressant när man kan vara fascinerande? Varför vara less när man kan vara more? God smak är självklart ett måste, men det finns två versioner av den också.

KOMPROMISSLÖS KVINNLIGHET
”Min” del av Ryssland befinner sig precis i skarven mellan två ideologier. Å ena sidan är kvinnosynen mer traditionell än i Norden, å andra sidan är kvinnans rättigheter inte inskränkta av lagen som de är i vissa andra delar av Asien. Ryska kvinnor gillar inte att begränsa sig och lyckas därför med konststycket att vara både framgångsrika karriäristor, hängivna mödrar och attraktiva älskarinnor. De skulle inte drömma om att ge upp privilegiet att slippa bära tunga saker och få middagen betald i gengäld för respekt och ekonomiskt oberoende – de lägger beslag på hela potten.

FÖR MYCKET ÄR ALDRIG TILLRÄCKLIGT
Bara för att man redan upptar två världsdelar behöver man inte sluta breda ut sig. Och blir jorden för liten finns resten av universum att erövra. Move over, aliens!

MAN ÄR SIN EGEN LYCKAS SMED
I Ryssland fungerar ingenting men allt är möjligt. Tack vare ett nästintill obefintligt socialstöd är östblockets invånare vana att lyfta ändan från soffan och få saker att hända. Att man inte kan ett ord engelska (alltså verkligen inte ett ord) är t. ex. ingen orsak att avstå från utlandsresor. Gärna på egen hand, i en långtradare som ofta drabbas av motorfel och med bara några euro i fickan. Mod? Vansinne? Ambition!

HJÄRTLIGHET ÄR EN LIVSSTIL
Av någon anledning verkar energinivån vara högre i den ryska själen. Ryssar relaterar till sin omgivning både direktare och intensivare – på gott och ont. När det är gott ÄLSKAR man varandra. När det är ont HATAR man varandra. Helhjärtat och med all yttre bekräftelse man kan uppbringa. Jag själv överdriver gärna åt kärlekshållet men tack vare den nordiska lagom-mentaliteten som jag insupit under tonåren slipper jag backlashen på känsloskalans nedre del och sjunker sällan lägre än till irritation. Bästa kulturkombon ever! :-D

Här är några andra saker jag tagit till mig ur den finlandssvenska miljö som jag blev omplanterad i efter barndomsåren i Ryssland:

Du är värdefull oberoende av prestation: varken betyg, social status, ålder eller inkomstens storlek är en måttstock på dig som person. Go figure!
Din egen åsikt är viktigare än tom. dina föräldrars: nej, det var faktiskt inte helt självklart i början. Men de var ju så många…
Naturen är trevligare om den är ren: när man lägger märke till det – ja, faktiskt.
Man behöver inte gifta sig och skaffa barn bara för att det är allvar: tidernas uppfinning!
Man kan äta frukost i tysthet istället för att debattera: väldigt skönt, så länge man har tillgång till alternativ.

Och så svenskan förstås. Älskar det här språket också, inte minst för att jag kan läsa min egen blogg. ;-)

Hej Irina! Jag hittade din blogg för en vecka sen och kan inte sluta läsa. Jättebra :)

Jag skulle behöva lite tips och råd av dig, om du vill/orkar/har tid att svara, dvs. Det är nämligen så att jag som 17-åring hoppade av gymnasiet (efter att ha gått ut hela 2:a året…) pga att jag inte mådde bra och därför inte hade någon ork att fullfölja. Jag tänkte att jag skulle ta tag i mitt mående först och sedan ta upp studierna igen när jag mådde bättre. Idag är jag 20 år och det har fortfarande inte hänt något på den fronten än. Jag får mer och mer ångest ju längre det går, även mindre och mindre lust och ork till att ta tag i detta. Känns som att jag sitter fast. Jag får ångest av tanken på att studera nu, och jag får ångest av tanken på att jag inte gör något. Söker heller inte jobb och har gått på försörjningsstöd i nästan tre års tid nu (förutom när jag fick tummen ur och sommarjobbade två somrar), och det ger mig ENORM ångest. Socialen i tre år liksom! Tankar som ”det är ändå för sent nu” och ”vem vill någonsin anställa någon som gått på socialbidrag i tre år?” ekar i mitt huvud hela tiden.

Jag skulle bli väldigt glad och tacksam om du hade något tips till mig. Jag har läst både the secret, kraften och what the bleep do we know? (boktips ifall du inte läst den förresten) och är väl medveten om detta med attraktionslagen, så jag tar gärna emot tips om hur jag kan lösa detta med hjälp av den :)

Svar: Jag tror att vi kan klara det här utan alltför långa föreläsningar om attraktionslagen. ;-) Guess what, jag har också hoppat av skolan och har ingen ”riktig” utbildning! Jag gick visserligen klart gymnasiet men i Finland är såna inte inriktade på något speciellt yrke så vad man egentligen gör är tragglar Napoleons viktigaste segrar, dribblar med ordklasser, pladdrar franska och fnittrar åt hur Freud botade hysteriska fruntimmer.

Efter gymnasiet hade jag ingen aning om vad jag skulle göra – till skillnad från mina föräldrar som ansåg att en prestigefull högskoleutbildning stod skriven i stjärnorna och förväntade sig att jag skulle plugga vidare antingen på Hanken eller universitetet. Jag själv kände mig fullständigt förvirrad. Det fanns inget yrke som jag kände någon dragning till. Det enda jag visste var att jag ville vara fri, umgås med intressanta människor och bara leva för stunden utan att begränsas av praktiska saker som pengar, tider och andra människors krav.

Resultatet blev att jag tillbringade flera kvällar i veckan på nattklubbarna i Helsingfors. På dagarna låg jag och solade, cruisade runt i båtar och bilar, höll tekalas till sent in på natten med mina härliga vänner och skrev på chick lit romaner som aldrig fick ett slut.

Den här tiden var full av glada upplevelser och hade säkert gett upphov till en hel del fantastiska möjligheter – om jag hade varit medveten om kraften hos mina tankar. Tyvärr var jag, precis som de flesta andra människor, van att tänka ”realistiskt” och spädde därför ut min glädje med orostankar som fick allt det roliga att kännas som sista nattvarden.

Jag fasade för att behöva utföra en massa jobbiga ritualer (gå i skolan) för att bli belönad med något jag inte ens ville ha ”gratis” (ett jobb), bortsett från pengarna och titeln. Jag kunde för mitt liv inte komma på något jag ville jobba med, jag visste bara vad jag inte ville: ha ett inrutat liv med en massa rutiner och förpliktelser hängande över mig. Och sen tänkte jag på att min finska var jättedåligt vilket betydde att inga jobb ändå var åtkomliga för mig, även om jag orkade med skolan.

Välmenande människor i min närhet försökte motivera mig till rätt attityd genom att berätta hur det funkar här i livet. ”Om jobb var kul skulle det inte kallar jobb. No pain, no gain, lilla vän. Skaffa dig en säker inkomstkälla först så kan du göra roliga saker på fritiden. Man vänjer sig.”

Det vände sig i magen varje gång jag hörde det där därför att det stod i så stark konflikt med min övertygelse om att man ska leva lyckligt. Livets mening kunde väl omöjligt vara att ägna över hälften av dygnets vakna timmar åt att göra något vars enda fördel är att det ställer maten på bordet? Å andra sidan verkade alla runt omkring mig leva så här. Inte så att de hatade sina jobb, men de hade inget trevligt att säga om dem heller.

Fortfarande osäker på vad som var rätt och vad som var fel genomled jag en svindyr och urtrist prepkurs som skulle ha fått en amöba att klara Hankens inträdesprov, kom ändå inte in och kände ambivalensen skölja över mig. Sen sökte jag in till universitetet – samma resultat. Halva jag kände en enorm lättnad över att få slippa, den andra halvan kände paniken krypa allt närmare. De enda stunderna jag kunde slappna av var när jag inte var hemma och stirrade min karriärstatus i vitögat.

Två somrar, en vinter och ytterligare en omgång hjärntvätt senare sökte jag in till en annan ekonomihögskola och kom in. Jag klarade knappt av den första lektionen, den när läraren gick igenom närvarolistan och presenterade skolan för oss. Med panikångest motsvarande en nia på Richterskalan pumpande i blodet rusade jag till rektorn och skrev ut mig på fläcken – utan minsta aning om vad jag skulle ta mig till i stället. Det enda jag visste var att min kropp vägrade samarbeta om jag stannade kvar där jag var en enda sekund till.

Det här blev vändpunkten. Jag förstod att jag måste ta avstånd från alla andras åsikter, både mentalt och geografiskt, och börja göra saker och ting på mitt eget sätt. Vad som hände sen kan du läsa här.

När jag och Torbjörn flyttade tillbaka till Finland pluggade jag några kurser språk, filosofi och sociologi i en s. k. folkhögskola (ungefär som Komvux). Året därpå gav jag ekonomistudierna en ny chans men hoppade av redan under första vårterminen för att de kändes för teoretiska och trögflytande. Varför göra grupparbeten om fiktiva företag när man redan driver ett riktigt? :-)

That’s it. Resten av mina kunskaper har jag fått genom att leva livet, umgås med talangfulla människor och göra research vid behov. Det viktigaste jag har lärt mig och vill förmedla till dig är följande: du behöver inte bekräftelse av en skola för att vara den du vill!

Jag har jobbat som gymnasielärare utan att ha gått lärarutbildning. Jag har levt loppan på Silja Line (butiksjobb & slabbshopping på dagarna, fest på nattklubb & casino på kvällarna) utan sjömansutbildning och med bara några somrar i den lokala matbutiken som erfarenhet. Jag har drivit importföretag tillsammans med Torbjörn utan att ha ekonomiutbildning. Jag har riggat upp otaliga hemsidor utan mer IT-utbildning än den jag gav mig själv hemma vid skrivbordet. Jag har drivit Stockholm Organizing och haft förmånen att, förutom ett utmärkt arvode, även få feedback av typen ”du har förändrat livet för mig och hela min familj” – utan fler meriter än åsikten att jag är duktig på att skapa ordning och reda i stökiga hem. Och här är de goda nyheterna: inget av det här kändes som jobb! :-)

Idag titulerar jag mig privatsekreterare och har underbart flexibla arbetstider, obegränsade förmåner, trevliga arbetsuppgifter och världens charmigaste chef. :-) Om jag vill skulle jag också kunna jobba som livsstilscoach trots att jag varken har licens eller ”nödvändig” utbildning. Vet du varför? Därför att människor är intresserade av resultatet man åstadkommer för dem, inte vilka diplom man tapetserar väggen med.

Min vana trogen blickar jag ändå framåt och känner mig nu redo för nästa steg i karriären – ett som ingen skola eller utbildning kan ge mig. Finns inte ens något företag att gå på intervju hos. Jag är därför tvungen att förlita mig på att något som andra människor skulle kalla ”jättetur” händer mig. Så jag jobbar på att förändra mina övertygelser inför ämnet samtidigt som jag gläder mig åt livet precis som det är nu.

Tack vare tidigare erfarenheter är jag tvärsäker på att även det här ordnar sig. Och jag lovar att samma sak gäller dig. Här kommer några konkreta råd som jag tror att kan hjälpa dig framåt:

BLI DEN DU ÄR FÖRST, LÄR DIG MER PÅ VÄGEN
Du har hakat upp dig på tanken att gymnasieutbildning står mellan dig och resten av livet. Det stämmer inte. Ta en titt på Blondinbella, hon har också hoppat av gymnasiet. Orsak? För att hon var för upptagen med att göra allt det som man ”måste studera för att kunna göra”! Det är inte förrän nu hon har återvänt till skolan. Inte för att hon behöver det utan för att hon vill.

Gör så här:

1. Invänta gott humör.
2. Inifrån ditt goda humör, känn efter vilken livsstil du attraheras av. Istället för att leta bland traditionella yrken, brainstorma fram vilken slags tillvaro du skulle trivas med att leva. Föreställ dig själv i drömmiljön. Vad gör du? Med vem? Var bor du? Hur ser dina dagar ut? Tänk inte på vem du vill bli, tänk på vem du redan är som person och vad du vill att din vardag ska bekräfta.
3. Klubba INTE ner idéerna som dyker upp med dumheter av typen ”nej, det där skulle vara för bra för att vara sant”!
4. Börja identifiera dig med din drömperson nu. Låtsas att du är på semester eller tar en tillfällig timeout men att du är på väg tillbaka till ditt riktiga liv. Slappna av och observera hur nya, intressanta möjligheter börjar dyka upp.

Försök inte hitta något du ska gilla att göra RESTEN AV DITT LIV. Såna där krav kan få vem som helst att bli paralyserad av skräck – därför att de inte tar hänsyn till att man befinner sig i ständig utveckling. Haka på något som känns kul nu. Det leder dig vidare till nästa roliga grej. Och sen kommer nästa. Och så vidare. Det kallas livet. :-)

Obs! Låt bli att tänka på hela ämnet när du är på dåligt humör. Inget du önskar dig är synligt för dig i det tillståndet, det enda du kommer att uppleva är ångest. Distrahera dig med annat och invänta soligare väder i huvudet.

RENSA HJÄRNAN PÅ GAMLA MYTER
Har du också hört att man inte får något gratis här i livet? Att man måste jobba hårt och bevisa sin värdighet innan man blir belönad? Well, det är bullshit. Påhittat av människor som inte brukar synkronisera sig med sina önskemål innan de skrider till handling och som därefter försöker förklara varför allting är så fruktansvärt tungt för dem.

Man får inget gratis i ett tillstånd av rädsla, oro och tvivel. När man lägger om sin attityd och släpper efter på kontrollen känns det som om möjligheterna börjar dyka upp ur tomma intet. Och när man hakar på, då känns det man gör inte obehagligt. Det känns intressant, kul, spännande och rätt.

KOM IHÅG VEM SOM ÄR DIN RIKTIGA CHEF
Du måste vända på din världsbild och bli mer SJÄLVISK. Just nu tänker du på vad arbetsgivarna vill och lägger därefter ord i munnen på dem, t. ex. så här: ”ingen vill anställa någon som gått på socialbidrag i tre år”. Inte att undra på att det känns deprimerande, du struntar ju fullständigt i vad DU vill!

Omarbeta din attityd så att dina tankar bottnar i vad du vill göra och uppleva. Du är redan anställd – du jobbar för Dig Själv och förväntas därmed prioritera detta ”företags” intressen. Din nuvarande reklam basunerar ut varför man inte ska anlita företaget. Det är oacceptabelt och skapar interna problem. Ändra budskapet och innehållet omgående!

När du månar om ditt välmående är du, paradoxalt nog, också till störst nytta för andra. Det allra värdefullaste man kan erbjuda någon är entusiasm. Det rent praktiska kan man lära sig på några dagar men genuint intresse och positiv energi är ovärderligt för alla arbetsgivare. Ytterligare en orsak att hålla sig själv nöjd.

Gå inte på arbetsintervju i hopp om att någon ska förbarma sig över dig och låta dig få jobba. Gå för att intervjua arbetsgivaren och se om företaget kan leva upp till dina krav på en bra livsstil! Så här ska det låta i huvudet på dig: ”jag är här för att lära känna er och se ifall vi kan samarbeta för att tillsammans uppleva något vi båda gillar”.

PUMPA UPP SJÄLVFÖRTROENDET
Du har satt upp ett icke-existerande hinder för dig själv. Dina betyg är inte hälften så viktiga som du tror! Arbetsgivare är intresserade av vad du kan göra för dem, de är intresserade av arbetsprover och rätt attityd. När du känner passionen bubbla inför något influerar det andra på ett sätt som inga papper kan.

Sluta se dig själv som defekt! Gå inte på arbetsintervju innan du anser att arbetsgivaren har jättetur som får träffa dig. Jag förespråkar inte falsk dryghet utan genuin självsäkerhet som handlar om att man ser sig själv och arbetsgivaren som jämlika parter.

BE ALDRIG OM URSÄKT FÖR DIN LIVSERFARENHET
Glöm allt vad komplex heter! Att du levt på socialen är så irrelevant som något kan vara. Arbetsgivare är inte intresserade av dina tidigare inkomstkällor, de är intresserade av vilken nytta du kan tillföra deras inkomstkälla. Har du något de vill ha spelar det inte heller någon roll på vilket sätt du har förvärvat dina kunskaper och färdigheter eller hur länge det tog dig att bli så duktig. Du är den du är NU. Spelar ingen roll vilken väg du kom.

Jag har stora luckor i min arbetshistoria, luckor som innehåller väldigt mycket chipsätande och Glamourtittande hemma i soffan. Ibland har jag lust att skriva om mitt CV bara för att hänvisa till dem som ”studier i interpersonella relationer”. ;-) Fast på en intervju skulle jag säkert inte kunna hålla mig och stolt säga som det är: att jag har förhandlat fram en möjlighet att finslipa mina talanger utan att behöva bekymra mig om formella anställningsvillkor. Vilket ger pluspoäng på kontot för mina personliga egenskaper.

Vad jag försöker få dig att förstå är följande: du bestämmer hur andra ska uppfatta dig. Älska allting hos dig själv. Det finns hur många andra som helst som är beredda att se saken ur samma synvinkel!

SPAMMÄRK ALLA ÅSIKTER SOM INTE KÄNNS BRA
Låt mig gissa, det finns antagligen föräldrar eller andra oroliga människor som cirklar runt dig och bidrar till stressen. Stäng genast öronen! Om de önskar sig mer studier är skolan öppen för dem. Du har inte blivit född för att förverkliga andras drömmar, din uppgift är att lyssna på dig själv och följa din passion. Det här är ditt liv och den enda person som har rösträtt är du.

SMYG DIG IN I DITT NYA LIV
Om kontrasten mellan din nuvarande livsstil och din önskade livsstil är för stor kan det hjälpa att tillvänja sig gradvis. Här är några tips:

• Lägg märke till något som du är duktig på och gillar att göra (oberoende om du ser jobbpotential i det eller inte). Ägna mer tid åt det! När du fokuserar på dina talanger befinner du dig i tillståndet av att ha kontroll, vara framgångsrik och få som du vill. Det här tränar ditt självförtroende och en vinnarattityd inom ett område sprider sig lätt till andra.
• Skaffa dig ett mindre ”svårt” jobb först, bara för att bygga upp självförtroendet och ge dig större kontroll över pengaflödet. Idén med det här är att lyfta humöret och få loss dig från den invanda tanken ”jag lever på socialbidrag”. Se till att inte fastna på det här jobbet för länge! Låt det vara en språngbräda, håll blicken på det du verkligen vill göra.
• Om du hittar drömjobbet men inte lyckas bli anställd, be att få praktisera utan lön. Du får en massa nyttig erfarenhet, insuper företagets energi och skaffar kontakter. Om du så bara kokar kaffe på rätt ställe är det bättre än att inte vara där överhuvudtaget!

SE LIVET GENOM ROSA GLASÖGON
Byt ut rädslan för framtiden mot nyfikenhet på den. Känn att du är mitt inne i äventyret och att du är omringad av goda saker som bara väntar på att bli upplevda av dig. När du befinner dig i det här sinnestillståndet är det väldigt lätt att strunta i regler och andra människors berättelser om vilken väg man ”måste” gå för att komma dit man vill. I stället graviterar man till platser, personer och situationer som senare visar sig vara exakt de som behövdes för att förverkliga ens ”orealistiska” drömmar.

Som avslutning vill jag säga att jag absolut inte har något emot skolor eller utbildning i allmänhet. Det gäller bara att inte spänna vagnen framför hästen. När du har ställt in siktet på den slags livsstil som tilltalar dig kan det mycket väl hända att du känner dragning till någon utbildning. Upplevelsen och resultatet av ett sådant beslut blir motsatsen till beslutet om att tvinga in sig i en utbildning som man inte har några som helst positiva känslor för.

Följ impulserna som kommer ur ett gott humör så hamnar du alltid på rätt plats. Och är du nedstämd, då finns det bara ett jobb att ta itu med: att hitta det goda humöret. Lycka till med allt & kom ihåg vem som är chefen! :-)

Ahh släktingar, you just gotta love them. Vem annan kan ge en så klartänkta och välformulerade åsikter? :-) Här är mitt svar som visar hur långt äpplet faller från trädet:

Ha ha, nu börjar jag fatta varför människor som precis har träffat mig ibland blir förvirrade. Brukar senare få höra att de försökt klassa mig som antingen ytlig eller djup men misslyckats. Å ena sidan lever jag för dagen, verkar oroväckande kär i min spegelbild och har en blogg fylld av latte, skumpa och klagomål på att den röda Ferrarin nere på gatan inte är en svart Maserati. Å andra sidan kan jag modifiera en .htacess fil samtidigt som jag tuggar tuggummi, läser Brian Greene medan nagellacket torkar och kläcker ur mig definitioner på filosofiska koncept som får samtliga vid bordet att tystna. Vilken kategori tillhör man då?

Jag själv kan inte heller bestämma mig – därför att jag inte vill. Jag trivs väldigt bra med mina två sidor och varvar dem efter humör. Och det bästa av allt, jag har vänner som jag kan dela hela härligheten med. Såna som också består av flera lager och är intressanta oberoende av vilken sida av livet vi avhandlar. Love u very much!

Nu vet jag! Tandborsten och fysiken får vänta. Känner för att brainstorma inför svaret på en ny läsarfråga. :-)

PS. Har kastat ut Biotherm och CK -deodoranterna. Barnängens är de enda som både funkar och låter blir att fläcka kläderna. (Kompenserar den förlorade glamourfaktorn med Prada.)

Nu listar jag, just for giggles, sånt som får mig att fly likt ett vilt djur från en skogsbrand. What can I say, man kan inte passa ihop med alla. ;-)

Du kommer att se en tom stol framför dig om du…

• …kallar mig Irena trots att jag redan har rättat en gång.
• …neggar mig enligt Spelets alla regler. Jag är totalt immun mot ”det där kan inte vara dina riktiga naglar, de är för snygga” och ”jag brukar egentligen inte bli intresserad av brunetter men du kompenserar väl”. Försök att höja din egen status istället för att att sänka min.
• …frågar för mycket om mig utan att lämna någon information om dig själv. Jag söker mig till människor med liknande intressen, värderingar och livsstil som min. Ge mig en möjlighet att lära känna dig istället för att låta som en polis / journalist / stalker.
• …bara pratar om dig själv utan att visa något intresse för mig. Jag är jättenyfiken på din bakgrund men när jag vet allt om din kusins skilsmässa medan du knappt vet vad jag heter får jag en känsla av att vara din psykolog och såna tjänster är avgiftsbelagda.
• …drar felaktiga slutsatser baserade på okunskap och populism. Ja, jag tror på attraktionslagen. Nej, jag brukar inte utföra magiska ritualer vid fullmåne eller sticka nålar i dockor. Ja, jag bor på Östermalm. Nej, jag har inga problem med att tugga tuggummi och gå samtidigt. Ja, jag pratar med dig. Nej, det betyder inte att jag kommer att göra det om fem minuter.
• …tuggar tuggummi så att det syns / hörs. Sorry, idisslande placerar dig i facket bondtölp oberoende av hur framstående du är på andra plan. (Att du klarar av att tugga och gå samtidigt är inte meriterande.)
• …ser mig som en grupprepresentant. Uttalanden som ”ni tjejer gillar ju att klanka ner på män” (de som känner mig skrattar hysteriskt nu) eller ”ni ryssar / finnar är ju ganska dåliga på engelska” (Up yours! Does that sound eloquent enough?) antyder att du har issues som är större än jag orkar söka positiva aspekter i.
• …upplyser mig om mina rättigheter som om jag inte redan visste att jag ”får säga nej ifall jag har andra planer” och att jag ”inte behöver berätta om jag inte vill”. Trust me, jag är starkare än jag ser ut och kan göra saker med mina klackar som du inte kan åstadkomma med morakniv.
• …har mindervärdighetskomplex och visar dig underlägsen min livsstil. ”Jasså, du håller till på Grand. Tja, är man en sån som vill betala femtio spänn för en fika så kan man ju göra det.” Tack, jag vet. Finns en speciell fördel med den traditionen: du sitter inte där och sprider dålig energi.
• …tjatar om ditt aristokratiska påbrå. Don’t tell me, show me. Och då syftar jag på din goda uppfostran. Din klocka och dina skor har jag redan sett.
• …talar illa om andra. Varje gång du trashar ditt ex, din chef, landets inrikespolitik eller servitörens frisyr noterar jag att du verkar vara patologiskt fascinerad av otrevliga saker. Och att du identifierar dig med någon vars omgivning behandlar en illa. Är det så konstigt om jag inte vill göra dig sällskap?
• …diskuterar sjukdomar, dina eller andras. Min medfödda överlevnadsinstinkt slår larm med en gång och jag flyr hals över huvud innan jag drabbas av samma öde.
• …ser förvirrad ut när du hör orden pragmatisk, insinuant och makaber. Jag kan självklart omformulera men vill jag prata med barn söker jag mig till en skola.
• …är oförmögen att ge ett rakt svar och kryddar din utgående kommunikation med fler floskler än de du röstat på. Ja, nej och kanske kan inte vara svar på samma fråga och njaaaejaaaenjaaae är inte ett ord överhuvudtaget. Sluta gå som katten kring het gröt. Bestäm dig, ge mig din ärliga åsikt och hoppas på det bästa.
• …låter helylle och inte har en endaste politiskt inkorrekt åsikt. Mellanmjölk smakar vattnigt. Jag själv tycker en massa ”hemska” saker som inte känns bekväma att höra för alla. Därför väljer jag att inte umgås med alla utan bara med dem vars egna åsikter är så starka att de inte känner sig hotade av mina. Varma rekommendationer.
• …är tråkig och vill att jag talar om för dig hur du ska få fart på ditt liv. Sorry, fel lucka. Ja, jag känner mig också tråkig ibland. Men jag håller mig borta från andra människor de dagarna.

Ha ha, nu undrar ni säkert om det överhuvudtaget finns några människor jag gillar. ;-) Jodå, finns hur många som helst. Här kommer ett litet tillägg som förklarar varför.

7 saker du tror att skrämmer bort mig men som inte gör:

• Att du inte ser ut som en fotomodell. Jag är mycket mer intresserad av hur väl du trivs i ditt skinn. Om du gillar dig själv, då gör jag det också. Personlighet rules!
• Att du hoppade av skolan. Jag attraheras av livsvisa, gatusmarta och allmänbildade människor. Skolstudier har inget att göra med något av det där.
• Att du särskriver och kan hopplöst lite om datorer. Jag själv klarar knappt av att byta en glödlampa och lyckades fastna i rabatten med de fina vallmona när jag skulle vända bilen på uppfarten. Om du kompenserar dina tillkortakommanden med något imponerande har jag all respekt.
• Att du inte orkar läsa min blogg. No hard feelings, jag orkar nämligen inte läsa din förvaltningsberättelse. Så länge vi kan vara en inspiration till varandras texter istället för läsare av dem är allt ok.
• Att du finns i polisregistret. De enda sorts register jag finns med i är såna som garanterar inbjudan till förhandsrea. Men jag har kanske bara haft tur? ;-) Ok, så här är det: jag har en egen uppsättning moralregler och om du inte har brutit mot dem, då är du lika oskyldig som jag.
• Att du aldrig har hört talas om attraktionslagen. Är du en optimist? Förväntar du dig det bästa av livet? Är framgång en självklarhet för dig? Då är kunskaper i teoridelen irrelevanta. Faktum är att jag inte ens vill diskutera min livsfilosofi med dig – jag vill uppleva resultatet av den.
• Att du är född i ett land vars kultur jag ogillar. Jag har aldrig läst ”Krig och fred” eller velat gifta mig innan 24. Och inte heller ansett att vår skärgård är vackrast i världen och att svenska måste vara ett obligatoriskt skolämne i Finland. Frågan är: hur lever du? Om våra livsstilar och värderingar råkar sammanfalla, what’s not to like?

Vet inte hur det går i framtiden men för tillfället är jag en sån som inte vill nischa mig. Det jag däremot skulle vilja är att vara mer öppen & privat i mina texter.

Ni anar inte hur mycket vetskapen om att mina inlägg läses av människor jag känner, har begränsat mitt bloggande under det senaste året! Att strippa inför en klubb full av främlingar är inte alls samma sak som att bjuda släktingarna på en lap dance… I mitt fall är föräldrarna inget problem, men det finns andra människor som jag vill hålla åtskilda från vissa delar av mitt liv. Inte för att jag bryr mig om deras åsikt utan för att de (i all välmening) brukar ställa en massa frågor och försöka diskutera sånt som jag fortfarande inte är klar med i mitt huvud.

Det gäller att känna sig själv och jag har nu lärt mig att det är enklare att slippa höra ”har din storslagna plan redan gett resultat?”, istället för att höra det och därefter försöka sluta associera personen bakom uttalandet med ”stressare” och ”glädjedödare” och känna hur man blir alltmer avtänd på henne/honom (trots att det är man själv som är dålig på att fokusera).

Jag tar inte upp det här ämnet för att jag behöver hjälp utan bara som förklaring till varför det ibland dyker upp väldigt opersonliga och korta inlägg. Ärligt talat överväger jag att skippa dem helt och bara blogga när andan verkligen faller på. Vilket skulle innebära att jag även struntar i bloggregel nummer två: blogga varje dag.

Eller så blir jag brutalt ärlig. But then I’d have to kill you. ;-)

Låt oss börja från början: båda mina biologiska föräldrar är ryska och jag är född i St Petersburg (Leningrad). När jag var sju år gifte mamma om sig med finlandssvenske Peter så vi flyttade hit till Finland. För att förenkla allt det juridiska blev jag adopterad av honom, vi brukar skoja om att han köpte mig för 300 FIM, det var nämligen vad administrationsavgiften för adoptionsprocessen gick på i början av 90-talet. En utmärkt investering! :-)

Min biologiske pappa gifte snart om sig med Lena som ursprungligen kommer från Ukraina precis som han. De hade faktiskt gått i samma skola när de var små så det finns en hel del gemensam historia där. Idag bor de i Tyskland men tillbringar ofta somrarna här i Finland.

Trots att mina biologiska föräldrar är skilda kommer både de och deras nya makar överens jättebra och umgås med varandra oberoende av om jag är närvarande eller inte. Att Peter pratar flytande ryska (som han började studera på 80-talet) gör det hela ännu enklare.

Jag tycker att jag har något gemensamt med alla mina föräldrar, tom. mamma vars personlighet skiljer sig rätt mycket från min. Sett ur min synvinkel tar hon livet på för stort allvar, sett ur hennes synvinkel är jag för ansvarslös och lättsinnig och den här olikheten orsakar ibland dramatiska sammandrabbningar där vi båda luftar våra åsikter på ett häftigare sätt än vad som är konstruktivt.

Som tur är förstår vi att alla såna där dumheter inte beror på annat än att vi båda älskar att filosofera, analysera och lära oss nya saker – och den effektivaste läraren är, som bekant, den som ifrågasätter alla ens antaganden. No hard feelings alltså. Vi skulle inte vara så fantastiska som vi är utan varandras hjälp. :-)

Jag och mamma delar också en passion för mysiga testunder med en massa godsaker på bordet. Och så är hon den enda människa vars åsikt jag litar på när det gäller utseende. Hon skulle aldrig kläcka ur sig dumheter typ ”du duger som du är” om jag fick för mig att exponera eventuella bilringar runt midjan i en avkortad topp eller måla ögonen i en färg som får mig att likna en död fisk. God självkänsla är ingen ursäkt för dålig smak. ;-)

Jag och min styvpappa Peter misstas ofta för att vara släkt, bl. a. för att vi båda har exakt samma färg på ögonen. Förutom det yttre delar vi en förkärlek till datorer och andra elektronikprylar och tävlingen om vem som har den nyaste modellen av x, y och z tar aldrig slut.

När jag var yngre spelade vi badminton, åkte skidor och tävlade om vem som skulle lägga beslag på den nya Kalle Ankan först. Senare var det han som övertygade mamma om att jag inte skulle få permanenta skador av ett besök på det lokala ungdomsdiscot och att jag inte skulle bli bortskämd bortom all räddning ifall mina födelsedagspresenter blev lite dyrare än vad hon tyckte att var nödvändigt. Och gissa vem som gav mig min allra första, men inte sista, dator. Inte att undra på att jag började gilla honom från första stund. :-)

Kombinationen av de här två är minst sagt underhållande, men det finns alltså två till som jag gillar att umgås med precis lika mycket.

Min biologiske pappa och jag har så många likheter, både till utseendet…

…och till beteendet

… att det inte råder något tvivel om att vi är släkt. Mammas ”favorit” är att vi båda blöter ner hela badrummet när vi bara ska tvätta ansiktet. Teorin om huruvida genetiskt arv existerar är alltså bevisad bortom alla rimliga tvivel.

I likhet med mig är pappa en person som gillar att underhålla omgivningen. Han är en sån som kan liva upp stämningen på vilken fest som helst (tom. begravning) och är den person folk ringer till när de behöver hjälp med att installera ny stereoutrustning, planera bröllopsprogrammet, flytta en soffa, hitta läckan i badrummet… you name it. Hans energireserver är enorma och det finns alltid något kul projekt som väntar på honom.

Lena är minst lika social som pappa och jobbade som skådespelerska medan de ännu bodde i St Petersburg. När de gifte sig och pappa presenterade henne för oss andra blev vi stormförtjusta med en gång.

Trots att teaterbranschen är rätt ytlig kan man inte hitta en mer jordnära person än Lena. Hennes största passion är familjen och ibland tycker jag att hon är för självuppoffrande när det gäller andra, exempelvis när pappas elektronik börjar ta över sovrummet och hon knappt hittar en ledig plats att lägga ifrån sig hårborsten på. Nästa gång jag besöker Hannover kommer att vara i egenskap av ordningskonsult, på uppdrag av henne. ;-)

Hoppas att det här gjorde mina blogginlägg gällande familjen lite enklare att förstå. Nu ska jag fortsätta umgås med de släktingar som är här och Skypa med dem som sitter på andra sidan skärmen.

Att bli en av cherry:na på toppen innebär att man gör följande:

1. Tacka den som gav mig utmärkelsen.
2. Kopiera utmärkelsen till min blogg.
3. Avslöja tre saker jag gillar.
4. Skicka körsbäret vidare till fem andra bloggare som förtjänar det.

Jag brukar inte vara återhållsam med att berätta om sånt jag gillar (låter latte, elektronikprylar och mina vänner bekant?) och därför listar jag nu andra saker. Såna som jag föreslår att ni lägger till på vinterns önskelista för att distrahera er från kylan.

Och muffins toppade med körsbär såklart. Vad vore livet utan dem? ;-)

De fem bloggare jag vill tacka för ett inspirerande innehåll är: Solli, Stina, My, Sofi och Mogi. Fortsätt i samma stil!

PS. Det här inlägget ersätter novembers favoritlista. Hinner tyvärr inte skriva en sån just nu pga. jobbet.

Människor börjar prata ryska med mig som om det stod stämplat i pannan på mig att jag kan språket. Handlade jordgubbar på Hötorget och killen där avslutade transaktionen med orden:

”Вам не холодно, девушка?” – ”Ni fryser väl inte, fröken?” (Något som kan avse allt från omtanke till förhoppning…)

Det enda jag hade sagt innan var ”En ask jordgubbar, tack!”. På svenska.

Och så där har det varit ända sen Grisha hittade mig på bänken utanför Åhléns och började prata ryska utan att tveka. Både Mr D. och en annan britt jag brukar festa med påstår att jag pratar engelska med rysk accent (inte sant!). Och finnarna säger att jag pratar finska med rysk accent (har kanske hänt… men i så fall avsiktligt).

Men inte nog med det. Svenskarna säger att jag pratar svenska med finsk accent…

… och min mormor säger att jag pratar ryska med svensk accent.

Ha ha, inte konstigt att jag känner mig speciell. ;-)

Svar: Ja, livet går upp och ner för oss alla. De goda bitarna skulle ju inte synas utan lite kontrast. Men är man en optimist väljer man att inte dra ut på den där kontrasten för mycket. Ett vältajmat ”nervsammanbrott” besparar en veckor av ältande och halvtaskigt humör. Och sen känns det som det gör för mig nu, som när korken åker upp ur skumpaflaskan och innehållet forsar ut över en i all sin bubbliga härlighet. Har världens bästa flow nu och rekommenderar därför samma lösning till alla andra otåliga. :-)

Ha ha, det där med telefonen har jag aldrig fattat. Människor som blir upprörda över att man inte svarar klarar tydligen inte av att se skillnad på en privatperson och ett företag som de har betalat pengar för att få service av. Här kommer en newsflash: privatpersoner kan faktiskt välja att inte ha någon telefon överhuvudtaget!

Att ta obesvarade samtal personligt är fullständigt ologiskt. Om personen man ringer kan och vill svara så gör hon det – om inte, ja då vill man väl inte verbalvåldta henne, right?

Jag själv svarar bara när jag känner för det och klarar utan problem av att knäppa bort ett samtal om det kommer olägligt. De som ringer kan ju inte veta att jag är upptagen så det är upp till mig att inte försätta dem i en situation där de framstår som ett besvär istället för ett nöje.

När jag tänker efter… jag har faktiskt aldrig varit med om att någon anklagat mig för att inte svara eller ringa upp tillräckligt fort – antagligen för att mina vänner är likadana som jag. Torbjörn stänger ofta av telefonen på kvällen, Heidi svarar inte på mejl när hon är för trött efter jobbet, Olga skulle inte drömma om att avbryta en dejt bara för att det ringer i handväskan och mina föräldrar kan vara ute på resa flera veckor i streck utan att jag får kontakt. Jag tycker att det här är helt normalt och är med dem ”in spirit” under tiden. När de väl hör av sig blir ju samtalet så mycket roligare. :-)

Minne: Året är 1990. Jag sitter i mina föräldrars ”Blå salong” (som på den tiden inte alls var blå, och inte ens en salong, utan ett helt vanligt vardagsrum med halvslitna 80-talsmöbler) och lyssnar på bandade kassetter i min gula Sony Walkman samtidigt som jag streckläser Erich von Dänikens hypoteser om hur aliens hjälpte oss bygga pyramiderna och hur man kunde få fram det exakta värdet av Pi genom att dela basarean i Cheops pyramid med 2 x pyramidens höjd.

Minne: Engelskalektion, gymnasiet. Tjejen tre rader bakom mig, snett till höger, hade parfymerat sig med Eternity och jag blev förälskad direkt (i parfymen, inte i henne). Köpte en egen flaska senare, bara för att konstatera att den fick mig att lukta som en medelålders tant. Bummer.

Minne: December 1997. Jag hade precis avslutat mitt pass i julshoppen mitt på Silja Symphonys Promenade. Svängde förbi taxfreen och sprejade på ett frikostigt lager Poême innan jag slog mig ner i Atlantis kasinobar för lite afterwork. Bartendern Jari och hans kollega utbrast samtidigt: ”VAD är det du doftar?!” varefter Jari rusade iväg till taxfreen och köpte hela flaskan åt mig. :-D Torbjörn blev också stormförtjust i den här doften, men han blev samtidigt lite berusad av den (utan att dricka den, go figure) så jag gick över till en annan för att han inte skulle behöva känna sig yr jämnt.

Minne: Sommaren 2006. Med det här dunket i högtalarna kom jag för första (men inte sista) gången upp i 160 km/h på motorvägen mellan Borgå och Sibbo. Förstod äntligen vad Torbjörn menade med att ”vara ett med bilen” men tror att det bara är en Lexus som jag kan uppnå ett sånt extastillstånd med. Tidigare bilar har det i alla fall inte lyckats med…

Resten av mina musikminnen finns här. Har ni också några minnen som ni förknippar med olika saker på det här sättet?

Jag har blivit tilldelad detta award av snälla My som driver bloggen Lilija. Tusen tack! Om man får denna utmärkelse så ska man: kopiera bilden & visa att man fått den, tacka & länka personen man har fått den av, nominera 7 andra bloggare & länka till dem och berätta 7 fakta om sig själv.

Jag vill ge utmärkelsen till Solli, Helena, Petra, Cia, Katarina, Moa och Emelie. Tack för era fina bloggar!

Ok, här kommer sju fakta om mig själv. Ska försöka nämna sånt ni inte har läst tidigare.

• Jag skulle inte drömma om att utsätta min kropp för plastikoperationer men om jag, rent teoretiskt, gjorde en bröstförstoring eller dylikt skulle jag absolut inte försöka hålla det hemligt. Att medvetet förbättra sitt utseende är inget att skämmas för.
• Jag har nu kommit fram till att jag inte gillar att dricka från koppar som inte är vita på insida eftersom jag vill se drycken ordentligt. Måste byta ut mina nuvarande tekoppar.
• Jag kan inte somna om jag är kall om fötterna. Därför händer det att jag på vintern sover i raggsockor eller med varmvattenflaska. Om inte det finns något annat i sängen som värmer bättre förstås. ;-)
• Jag tycker att det är jättesvårt att fokuserar på något i 17 sekunder. Inte så bra om man vill leka med attraktionslagen…
• Jag är egentligen 164 cm lång men jag svarar 165 varje gång någon frågar. Borde ta och mäta mig, skulle inte bli förvånad om jag har blivit längre bara som följd av den här lögnen.
• Även f. d. ordningskonsulter tappar bort saker – det här är andra kvällen i rad som jag söker efter en bunt utskrivna mejl från förra hösten. Fattar inte var de kan befinna sig annat än i lådan som är avsedd för dem.
• Jag har fortfarande inte sett Sex and the City 2!

Här är resultat av ett smurftest som jag inte kan förklara varför jag tog. Berodde kanske på att jag tretiden i natt var för sömnig för att orka stänga av datorn och lägga mig… Och då går det som det går – man besöker konstiga sajter och uppvisar prov på hela fyra stycken olika personligheter:

Konrad och jag go waaay back, vi lärde känna varandra redan på ettan och har varit jättebra vänner ända sen dess. I högstadiet tillbringade vi otaliga timmar med att spela Sonic på hans Sega Megadrive och Commander Keen på min 486:a. Han lyckades lära mig skillnaden på en tvåtaktad och fyrtaktad moped (och förklara vad de där cylindrarna är för ena…), lät mig köra sin coola Opel Manta och introducerade mig för Linux (vilket ledde till att Windows under en tid fick trängas med Ubuntu).

Nuförtiden bor Konrad nere på kontinenten (tidigare i Tyskland, nu i Frankrike) och jobbar som ingenjör. Enligt Wikipedia definieras ingenjör så här: ”en titel som beskriver en viss grad av teknologiskt kunnande”. Ha ha, ”en viss grad” är tidernas underdrift! Konrad är superbra på allt som handlar om teknik och kan matematik och fysik som rinnande vatten. Han blev tom. befordrad till chef och bossar nu över en massa slav… anställda, menar jag.

Den som känner mig det allra minsta inser ganska fort vad vårt umgänge måste leda till i praktiken. Trots att jag är rätt datanördig av mig är jag ju i övrigt rena motsatsen till vetenskaplig, enligt de rådande normerna. Mina favoritteorier baserar sig på attraktionslagen och möts därför med stor skepsis av Konrad som hävdar att en teori bör kunna bevisas och dessutom upprepas med samma resultat ett obegränsat antal gånger under kontrollerade förhållanden bla bla bla…

Jag själv svarar med något filosofiskt utlägg som inkluderar underhållande uttalanden typ: ”jag är inte smartare än ett salladsblad” men som oväntat försätter honom i en situation där han antingen måste säga att han inte har en själ (ha ha, GOT YA!) eller medge att han visst har en. Och så där håller vi på tills vi blir hungriga och kokar mer te till våra smörgåsar. Ja, jag äter faktiskt bröd nu när han är här!

Trots (eller kanske tack vare) våra olika sätt att förklara verkligheten har vi jättekul i varandras sällskap och jag ser verkligen fram emot den här helgen i hans sällskap. Morgondagen frukost är redan klar och står i kylen:

Och så här ser det ut i badrummet:

Om inte det här bekräftar att vi egentligen menar samma sak trots att vi uttrycker det så olika så vet jag inte vad som gör. ;-)

Jag dyker knappast upp här på bloggen förrän jättesent i natt (nu när jag skriver det här är klockan fem (!) på fredagsnatten till lördag och Konrad har precis somnat). Men håll ut, ska försöka komma ihåg att fota lite under vår rundvandring på stan.

Har precis betalat en jättehög räkningar, både finska och svenska. Hur levde man innan nätbankerna uppfanns? Eller innan Internet? Är jättetacksam över att jag är född så sent på 1900-talet som jag är. :-)

De av er som lusläser bloggen vet vid det här laget att jag inte är speciellt aktiv på helgerna. Jag är inte den som känner behov av att festa på fredag och lördag utan kan sitta hemma och knacka kod beskedlig som ett får. Ibland kan jag tom. ignorera storhelger som valborg och midsommar och framstår då som värsta nörden (mökkihöperö på finska) för dem som inte känner mig närmare. Men skenet bedrar…

Sanningen är att jag är superspontan och jag ÄLSKAR att festa – när jag själv känner för det, inte när man ”ska” göra det enligt kalendern. Mina arbetstider är flexibla och följaktligen är även mina ”play harder” -stunder det. Och eftersom jag gärna umgås med lika flexibla människor kan jag hitta skumpa och jordgubbar i mitt glas vilken dag på veckan som helst. Mycket roligare än det traditionella fredag-lördag -tugget!

Mitt sätt att festa på har ändrats en hel del genom åren. Efter att ha tillbringat fler nätter än jag kan minnas på nattklubbar i både Helsingfors och Stockholm skyr jag nu såna som pesten. Vrålhög musik och trängsel där kreti och pleti spiller bärs på mig känns mer som kinesisk tortyr än underhållning. Nu vill jag ha kvalitet framför kvantitet och det betyder i praktiken att jag tillbringar tid med några få utvalda människor som intresserar och inspirerar mig istället för att prata om vädret med alla runt dansgolvet. Jag trivs i lugna, estetiskt tilltalande miljöer med dämpad musik, god mat och påpasslig personal. Som ni vet är jag inte speciellt förtjust i alkohol men jag älskar champagne och förvandlas gärna till en ännu bubbligare version av mig själv om tillfället så kräver.

Idag blir det absolut ingen skumpa för jag måste stiga upp om bara några timmar. God natt, alla! Hoppas att kvällen varit bra och att lördagen blir ännu bättre. :-)

Jag är bra på:

• att vara disciplinerad och uppnå mål så länge jag vet exakt vad som måste göras och att resultatet är värt besväret.
• att vara punktlig och hålla det jag lovat. Man kan inte kräva att andra ska respektera en om man själv inte respekterar dem.
• att återhämta mig från nederlag, misslyckanden och besvikelser. Av någon anledning kan jag inte se framtiden som annat än ljus.
• att motivera andra så att de hittar styrka att följa sina drömmar och vågar satsa på sånt som gör dem lyckliga oberoende av vad någon annan säger.
• att lyssna aktivt och att kritisera på ett konstruktivt sätt. Att ”få rätt” är helt ointressant, jag har som mål att skapa bättre resultat i framtiden. Är det omöjligt, då släpper jag hela grejen och byter miljö.
• att göra research och lära mig nya saker. Är jag intresserad av något suger jag upp information om det som en svamp.
• att gå in i en inflamerad situation på ett diplomatiskt sätt och lyckas få alla parters förtroende.
• att ställa upp för dem jag älskar och ösa en massa positiv energi över dem.
• att skapa ordning och reda i kaos. Antingen det gäller fysiska föremål, digitalt material eller mentalt flum som skräpar ner i hjärnan.
• att se jätteupptagen och effektiv ut när jag egentligen slappar och håller på med något helt annat än jag borde. Och att faktiskt få jobbet gjort i tid i alla fall.
• att skriva underhållande texter som väcker tankar hos andra. Och att framställa negativa saker på ett positivt sätt.
• att designa webbsajter så att materialet är logiskt uppställt och presenteras på ett estetiskt tilltalande och lättöverskådligt sätt.
• att förklara svåra saker på ett enkelt sätt. Så länge jag själv förstår dem alltså.
• att välja rätt kläder till rätt tillfälle. Non-verbal kommunikation öppnar fler dörrar än man tror.
• att se den svagaste länken i ett system eller i en person. Kan användas i manipulativt syfte men med makt kommer ansvar och jag prioriterar lösningar som gör båda parterna nöjda.
• att undvika pessimister, energitjuvar och tråkmånsar. Och allt annat obehagligt.
• att ge massage och utföra diverse andra horisontella aktiviteter vars beskrivning måste censureras av hänsyn till en massa människor som trots sin hämmade läggning ändå har den goda smaken att följa denna blogg. ;-)

Med mera.

Er tur! Och kom ihåg, det finns alltid någon som är bättre på allt man är bra på. Men vad spelar det för roll? Är man bra så är man.