1. Jag blir jätteirriterad när tjejer himlar med ögonen och säger ”ja, se MÄN!”. Mannen är människans bästa vän – we love you!

2. Jag kan utan att blinka betala flera tusenlappar för ett par skor – men har stenhård koll på att blåbären är två kronor billigare på ICA NK än i Hemköp.

3. Jag är ett spontant kontrollfreak – paradoxer förgyller livet. Och det gör planerade överraskningar också. Och altruistisk egoism.

4. Jag älskar att få blommor – så länge de är tulpaner. Rosor är tråkiga och kaktusar raderar en från min vänlista omgående.

5. Jag kallas Ira av alla mina vänner och släktingar. Ira är den ryska diminutivformen av Irina på samma sätt som Karl kallas Kalle och Elisabet kallas Lisa. Vill man få mig att känna mig som en femåring kan man också kalla mig Irischka.

Fler pikanta detaljer finns här och här.

Något ni vill avslöja om er själva? :-)

Vi är hemma nu! Har precis klivit ur klackarna och ålat mig ur tulpankjolen. :-)

Det blir ju bara bättre och bättre. Idag (lördag) är det min födelsedag men istället för att vänta till morgonen började vi fira redan på ”födelsedagsafton”, fredag kväll. Och eftersom jag inte känner för att dricka alkohol just nu beställde vi in koffein i alla dess former och diverse godsaker varav t. ex. morotskakan var så läcker att den nästan kan konkurrera med mammas dadelkaka.

Jag fyller 33 och är mitt inne i en trettioårskris som fram tills nu varit lite förvirrande eftersom jag samtidigt känner mig både för ung och för gammal för en och samma ålder. Kom faktiskt inte på vad problemet är förrän idag.

Allt började med att jag skojade med Torbjörn och frågade ifall jag skulle kunna komma undan med att säga att jag bara är 29 år när jag träffar nya människor. Och DÅ… då upptäckte jag plötsligt att jag inte vill vara något som börjar på tjugo! Helt sjukt, men sant. Jag älskar att vara trettio plus i min egen version av detta decennium. Thirties are the new twenties, men mycket, mycket bättre.

Nu känner jag mig ung på ett moget, sofistikerat sätt, spetsat med yster lekfullhet (precis som tidigare) och medveten spontanitet (nyförvärvad paradox som kräver övning). Det bästa av två världar liksom. Självkänslan är i topp och jag stortrivs med min härliga livsstil som är ett direkt resultat av att jag lärt mig följa mitt hjärta och göra det som faller mig in oberoende av någon annan.

Inte nog med det, förutom insidan gillar jag även utsidan. Jag ser ju bättre ut än någonsin! Ansiktet har fått karaktär och visar vem jag är som människa (jag råkar gilla den personen) och kroppen har powerwalkat sig själv till något som gläder mig varje gång vi ses i spegeln.

Och nu inser jag äntligen att min s. k. kris helt enkelt handlar om att jag associerar trettioårsåldern med ordet ”vuxen”, som jag i sin tur associerar med ett tråkigt, inrutat liv utan utrymme för spontanitet och själviska nöjen. Jag är inte redo för barn, gäspar av tanken på röda stugor med vita knutar och skulle hyperventilera i en papperspåse om mitt hår klipptes kortare än till axlarna.

Men vem har sagt att det behöver vara så? Jag är ju själv ett bevis på att man kan vara vuxen och ansvarsfull samtidigt som man är en ego chic hedonist som njuter av livet på sina egna villkor. Och så länge man vet vad som gör en lycklig finns det ingen i hela världen som kan ta det ifrån en. Skål för det! Krisen är officiellt över. :-)

Klockan är mitt i natten och jag är på väg till Centralen för att möta min ”lillasyster” Olga som snart landar på Arlanda. Hon ska bo här hos mig över helgen och jag vet redan nu att vi kommer att ha jättekul för det blir det alltid när vi två är på samma ställe. :-)

Kan ju passa på och berätta lite om vår bakgrund för er som inte hängt med från början. Olga och jag träffades första gången när hon bara var åtta år gammal (jag var 19 och hade precis gått ut gymnasiet). Eftersom jag, precis som hon, hade flyttat till Finland från Ryssland i samma ålder – till samma lågstadium och utan att kunna ett ord svenska – blev jag ombedd att bli hennes stödperson och hjälpa henne få en bra start i det nya hemlandet.

Det kändes minst lika spännande för mig som för henne. Jag hade nämligen ingen erfarenhet av barn alls på den tiden (och inte nu heller egentligen) och visste inte riktigt hur man kommunicerar med sådana på ”rätt” sätt. För man kan ju inte prata normalt, använda vuxenterminologi och häva ur sig ord som prioritet, ambivalent och obligatorisk… vilket jag ändå gjorde. Och vet ni vad, det gick hur bra som helst! :-) Först på ryska och sen på svenska, som Olga lärde sig på rekordtid.

Trots att jag från början bara skulle hjälpa henne lite med språket ”fastnade” vi för varandra och fortsatte umgås. Jag var den enda vuxna som hon kunde prata med när det gällde riktigt känsliga saker och jag själv blev imponerad av hennes personlighet, trots att hon precis börjat utveckla den. Har aldrig sett så mycket styrka och målmedvetenhet hos en så liten människa tidigare.

Och så gick det som det gick. Olga är 22 nu och så smart och mogen i skallen att jag faktiskt respekterar henne som en jämnårig. Det är otroligt fascinerande att se någon växa upp inför ögonen på en och plötsligt vara lika vuxen och myndig som man själv. Tidigare pratade jag inte så mycket om mitt liv (och i all synnerhet inte om några problem) utan ägnade mig bara åt att lyssna och hjälpa henne genom tonåren. Men nu har vi blivit riktiga vänner och jag får minst lika goda råd av henne som hon fått av mig. Vilket är extra kul då vi har skrämmande lika syn på livet och allt som gör det värt att levas.

Måste rusa nu men uppdaterar er så fort jag hinner. Ha en trevlig lördag!

Kom precis att tänka på en sak. Ända sen skoltiden har jag alltid kommit bättre överens med killar än tjejer. De är fantastiskt bra lyssnare och försöker aldrig krångla till sånt som egentligen är enkelt. Typ: varför slösa tid och energi på någon som irriterar en när man bara kan ge typen en smäll på käften och fortsätta som vanligt?

Killkompisar är också brutalt ärliga, de säger aldrig saker man vill höra om de inte är sanna. T. ex. som då när Albin utan att blinka upplyste mig om att killen jag hade världens största crush på inte var det minsta intresserad. Trots att jag hade tusen teorier om varför han inte svarade på ett patetiskt långt brev som jag skrivit åt honom. (Känner hur jag får gåshud bara jag tänker på det.) Och gissa vem som hade rätt…

Ett annat drag jag beundrar hos killar är att de står med båda fötterna på jorden. Att vara hysterisk ligger helt enkelt inte i deras natur och de kan sova gott om natten tom. när världen håller på att gå under – bokstavligen. Minns när Konrad pratade lugnande med mig efter 11:e september -smällen och inte gav upp innan jag fattade hur minimal risken var att jag skulle öppna ett brev med anthrax eller råka ut för en bussbomb ute på finska landsbygden. Och att Nostradamus visst kunde ha fel.

Killkompisar pratar aldrig illa bakom ryggen på en utan säger att man är en idiot rakt ut (i mitt fall hette det ”hör du själv hur du låter?”). Vinner man dem i spel ger de helt enkelt igen nästa gång, no hard feelings. Och har man bestämt att gå ut ställer de aldrig in för att de fått en finne på näsan. Ja, ni ser. Finns hur många fördelar som helst.

Och med allt det här som bakgrund kommer vi till den konstiga delen…

På något sätt har jag ändå inte mindre än två fantastiska väninnor som jag känner all respekt i världen för och som stöder mig vad som än händer. Tom. om de själva är inne i en lågperiod. Olga och Heidi lyckas dra upp mig ur vilken emotionell svacka som helst, antingen samtidigt eller turvis. De låter mig aldrig glömma att nya möjligheter väntar precis runt hörnet och att det bara finns ett sätt att leva på: lyckligt.

Den här gången var inget undantag. Först läste jag igenom alla fina brev som Heidi har skrivit åt mig genom tiderna och sen ringde Olga och berättade så vansinnigt roliga historier ur sin vardag att jag inte kunde annat än gapskratta. Det går helt enkelt inte att vara negativ i det här sällskapet! Ger upp nu. :-)

Jag måste ha gjort något riktigt snällt i mitt förra liv för att förtjäna dessa två. Stor kompiskram åt er båda och tack för den goda energin. Right back at you!

Kolla vilken fin award jag har blivit tilldelad av snälla Solli. Tusen tack! När man har fått detta pris ska man berätta 10 saker om sig själv och passera awarden vidare till tre bloggvänner. Skickar den vidare till Heidi, Casia, och Helena – you are all awesome!

Egentligen har jag skrivit såna här listor några gånger tidigare (1, 2, 3, 4) men det finns ju alltid fler, och nyare, saker att berätta. Här kommer några:

1. Jag har övergett Facebook. Trots att jag är rätt selektiv med vilka jag godkänner som vänner har det ändå blivit för många f. d. klasskompisar, deras föräldrar och människor som inte behöver veta att jag är en ”Mixed Fruity Cocktail” -drink och att jag blivit rankad etta i kategorin ”Most likely to get out of trouble by smiling.”

2. Det senaste året har jag utvecklats (mentalt) mer än på de fem föregående sammanlagt. Men eftersom jag är rätt hemlighetsfull av mig när det gäller riktigt stora saker så är det inte många av mina nära och kära som känner till de exakta detaljerna.

3. Jag gör research om allt som intresserar mig. T. ex. när jag och min kille i gymnasiet skulle skaffa akvarium läste jag allt som fanns om ämnet. Kunde som följd rabbla alla fisknamn på latin… vilket inte de i djuraffären kunde. Amatörer! Några andra ämnen som fascinerat mig genom tiderna är utomjordingar, mytologi, inredning, PHP -kod, kroppsspråk och en hel del annat – i tillämpningssyfte så klart. Nu senast var det kvantfysik.

4. Jag varvar gärna litteratur om kvantfysik med gammalt hederligt tantsnusk. Har hittat en författare som är bättre än Jackie Collins och läser nu ”Platinum” av Jo Rees. Den handlar om Hollywood-eskorter, ryska oligarker och exotiska platser bortom ICA och T-Centralen.

5. Jag önskar att jag hade lika fin skrivstil som Heidi. Kom ihåg det nu när jag läste igenom hennes vykort och brev. Skriver ganska fint själv också men hon är ännu bättre.

6. Innan jag började skriva denna blogg startade jag en annan som bara skulle handla om nya lyxartiklar och exklusiva platser runtom i världen. Den fick heta ”Livet sett genom rosa glasögon” men så kom jag på att det namnet beskriver min vardag också, och den är mycket roligare att blogga om.

7. I högstadiet gick jag klädd i boots, Levi’s -jeans och bomberjacka precis som man skulle om man ”var något”. Mina föräldrar fick rysningar varje gång de såg mig och var övertygade om att sådan personlig image inte kunde leda till annat än jobb vid löpande bandet eller som stamkund på sockontoret. De gjorde en ”intervention” och ett par Marella -kavajer plus en päls senare hade jag fått smak (bokstavligen) för det goda livet.

8. Jag blir full av ett glas vin. Ja, full! Inte så att jag ragglar eller dansar på bord men definitivt påverkad. Hade jag haft anlag för alkoholism skulle jag alltså komma undan rätt billigt.

9. Jag är jättenöjd med min längd. Är 165 cm och älskar höga klackar. Får då den perfekta längden som passar in i alla sammanhang och i alla kulturer. Hörde en gång en pedofil säga att ”korta kvinnor” är lättare att vända i sängen. Well, där har vi ju en fördel till… ;-)

10. Ja, på tal om det där sista – jag har träffat väldigt många olika slags människor genom tiderna. Trots att min vänkrets är ganska sluten så pratar jag ofta och gärna med personer som i praktiken inte skulle passa ihop med mig i vardagen. Ger perspektiv på livet.

1. 10 000 kr för en väska är alldeles för dyrt.

2. Kan inte du fixa en webbsajt åt mig? Det är ju enkelt för dig som vet hur man gör.

3. Låt mig förklara hur kvinnor fungerar rent psykologiskt.

4. Det är helt ofarligt att äta tillsatsämnen, Livsmedelsverket har ju godkänt dem.

5. Man kan inte vara lycklig om man inte har barn.

6. Har du funderat på att klippa håret kort?

7. Går det bra att sitta på McDonald’s?

8. De som är rika har bara haft tur.

9. Vi kan väl gå? Det är bara en kilometer. (När jag har högklackat.)

10. Krångla inte nu.