Blir ni förvånade om jag avslöjar att jag har skrivsvårigheter? Ja, allvarligt! För det finns ingen annan förklaring till att jag idag har suttit och skrivit om (och om och om och om) en viktig text som borde ha blivit färdig redan igår kväll. Hell, den borde ha varit klar redan i går på dagen – istället för nu när jag äntligen lyckades förvandla min andemening till något som kan kallas läsbart, kort och koncist.

Till skillnad från ”normala” dyslektiker är mitt problem inte att bokstäverna hoppar runt eller att å-ringar och ä-prickar ser likadana ut. Och läsning går också hur bra som helst, ni skulle se hur fort jag slukar en Cosmo (fast det hjälper förstås att veta vad som står där på förhand…) och handlar det om kvantfysik i någon bok så går det lika smidigt.

Nej, vad jag har problem med är formuleringen, alltså hela textkonstruktionen. Känns som evigheter innan jag får till en vettig meningsbyggnad och kommer på de korrekta orden för alla mina abstrakta tankar. För antingen kan jag bara uttrycka dem på något annat språk (och då saknas självklart motsvarighet i svenskan) eller så är grejen bara en känsla i mitt huvud – jag vet alltså själv vad jag menar men får inte fram det verbalt.

Något som gör uppgiften ännu svårare (fast jag klagar inte i det här fallet) är att jag har känsla för språkets rytm och vet hur det ska låta när en text flyter fram i rätt takt. Jag korrekturläser alltid mina skriverier flera gånger och lägger då genast märkte till om det låter hackigt eller avhugget på något ställe. Och då måste det självklart ändras vilket innebär att man får riva upp hela meningar och ibland ännu mer… tick, tack…

Därefter ska alla skrivfelen rättas (långa naglar + tangentbord = dålig kombination) men även andra felaktigheter, och de är ännu mer tidskrävande. Vanligtvis är det fråga om s. k. verbala tics. Jag har kanske använt ordet ”som” fyra gånger i samma mening, eller så börjar varje stycke med ”jag”. En annan variant är paradoxalt nonsens, uttryck typ ”regelrätta skrivfel”, något jag precis raderade från första meningen i detta stycke. Och så har vi förstås alla syftningsfel, felaktiga prepositioner, blandning av direkt och indirekt anförande, finlandismer (t. ex. ordet ”anförande” tycks bara användas i Finland)… you name it.

Och precis när jag tror mig vara klar märker jag att det finns ytterligare en viktig sak som bara måste nämnas i sammanhanget. Självklart går den inte att pressa in hur som helst – och så börjar allt om från början.

Det här gick förvånansvärt fort att skriva, men det beror kanske på att jag är arg. Och att jag här i bloggen struntar i om texten låter lite hackig ibland, annars skulle det bara bli ett inlägg i veckan. Borde kanske tillåta mig vara lite slarvigare även i andra sammanhang – bara jag inte sjunker så lågt att jag börjar med sär skriv nin gar! ;-)

Ända sen jag började blogga har det droppat in frågor om mitt företag och vad det egentligen håller på med. Jag har hittills valt att inte koppla ihop bloggen med just den delen av mitt liv men eftersom jag detta år går vidare till nya utmaningar ska ni nu få veta mer om vad jag sysslat med hittills.

När jag flyttade tillbaka till Stockholm för nästan fyra år sen startade jag upp Stockholm Organizing, Sveriges första ordningscoaching -företag. Varifrån idén kom vet jag inte riktigt själv, men gissar att det är någon slags konsekvens av att jag aldrig fått röja upp på pappas kontor hemma i Finland. Han är en av de få människorna som inte lider av att ha böcker staplade på golvet och skrivbordet överbelamrat av elektronik, viktiga papper, kontorsprylar och gud vet vad mer. Jag blir småhysterisk av att se sånt men han mår hur bra som helst. På hedersord! Jag har verkligen analyserat honom. ;-)

Tack och lov är han undantaget som bekräftar regeln. Jag upptäckte nämligen att det finns människor som är i så desperat behov av hjälp att de tom. är beredda att betala för det. Ordningscoaching visade sig vara en efterfrågad tjänst och jag har sen dess med stor framgång hjälpt både privatpersoner och företag att rensa i röran och skapa logiska förvaringslösningar för sina ägodelar.

Att jobba som ordningskonsult tycks intressera även andra. Jag fick jättemånga samtal av tjejer som, efter att ha hittat hemsidan, insåg att detta var drömjobbet de inte visste att existerade och tom. erbjöd sig att praktisera gratis bara för att få in en fot i branschen. Stockholmarna kan alltså räkna med ordning och reda i sina hem även i fortsättningen.

Ni som vill jobba med det här, kör igång! Ni behöver inte något stort startkapital, vilket ofta är fallet med andra slags företag. Däremot krävs det väldigt mycket av er personligen. Å ena sidan måste man vara en ledare och kunna coacha kunden som ibland tror sig veta bättre än ni trots situationen hon befinner sig i. Samtidigt bör man vara extremt ödmjuk och lyhörd eftersom lösningarna ska anpassas efter hur kunden i fråga fungerar i vardagen och hennes förhållande till sina ägodelar.

Och det handlar alltid om mer än bara fysiska saker. Ni kommer att gå igenom lådor med gamla dagböcker, kärleksbrev och minnen från barndomen. Eller hemliga dokument som ingen annan än kunden får se (utom nu när det är kris). Eller nyligen mottagna gåvor, som egentligen är asfula, oanvändbara och borde slängas. Eller värdefulla konstföremål som inte passar in i inredningen men som ingen vågar fatta beslut om. Och glöm inte att det finns andra familjemedlemmar som inte är sena att blanda sig i. Allt sånt här rör självklart upp känslor och en bra ordningscoach måste klara av att handleda kunden till ett resultat som känns bra för denne även efter att jobbet är utfört.

En av mina kunder hade några ”traumalådor” som hon inte öppnat på tio år. De innehöll otroligt smärtsamma minnen, sånt som egentligen inte ska sparas men som samtidigt är väldigt svårt att släppa. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag egentligen har jobbat som terapeut.

Jag har medlat i sambokriser, förhandlat med utbrända familjemedlemmar, uppfostrat barn (genom att uppfostra föräldrarna) och dresserat husdjur. Och så har jag varit instängd i en lägenhet med en riktig psykopat (precis som på film!) som jag var tvungen att överlista för att komma ut med livet i behåll. Om ni inte känner er redo att göra detsamma rekommenderar jag att ni antingen håller er till att enbart hjälpa företag eller väljer ett annat yrke.

Är man däremot duktig på att förstå och handleda människor samtidigt som man har gott ordningssinne och inte är rädd för lite damm så tycker jag absolut att man ska satsa på att bli ordningskonsult. Det finns ingen utbildning för det här yrket i Sverige, men jag hittade en jättebra bok som hjälpte mig med teoridelen. Läs ”Become a Professional Organizer” av Grace Jasmine och öva därefter på era kompisar och släktingar så att ni får in rutinerna. Det är jätteviktigt att vara säker på sin sak när man står framför en kund med proppfulla garderober, tusen frågor och panik i blicken. Lycka till!

Kolla vilken fin award jag fick av underbara Helena vars blogg jag själv följer med stor förtjusning. Stort tack! :-)

Den som har fått awarden ska göra följande: ★ Kopiera awarden på din blogg. ★ Länka till personen som gett dig awarden. ★ Berätta 7 intressanta fakta om dig själv. ★ Välj ut 7 andra bloggar du vill ge awarden till. ★ Länka till deras bloggar och kommentera hos dem att de har en award att hämta.

Ni som följer min blogg vet att jag har skrivit liknande listor många gånger tidigare. Här, här, här, här, här och här finns det små, pikanta detaljer om mig. Och nu kommer det ännu fler:

1. Jag hatar kedjebrev eftersom jag är en datanörd och förstår att de bara finns till för att förse spammare med e-postadresser. Jag älskar bloggawards eftersom de boostar mitt ego och för att jag gillar att berätta 7 nya saker om mig själv. Någon som är överraskad? ;-)

2. Det är otroligt svårt att hitta väskor som faller mig i smaken. Vägrar använda annat än designerväskor men kan titta igenom hur många som helst utan att tycka att någon är snygg. Gamla Louis Vuitton, Chanel och Gucci -klassiker ligger närmast till hands nästa gång jag uppdaterar.

3. Jag blir lite panikslagen om jag måste lägga mig tidigt (= före midnatt). Det gäller också om jag är dödstrött och inte har sovit ordentligt natten innan. Tror att det beror på att jag var tvungen att lägga mig redan klockan nio när jag gick i lågstadiet. Mina föräldrar är nattugglor och jag missade garanterat en massa roligt!

4. Sånt som gör mig tårögd: söta djur (speciellt kattungar), broöppningar under de ”vita nätterna” i St Petersburg, när andarna i serien Ghost Whisperer tar farväl och ”crossar över” till andra sidan. Sånt som inte framkallar någon reaktion: begravningar, att någon förolämpar eller skäller ut mig, katastrofer typ Estonia, tsunamin och Haiti. Ingen logik…

5. Jag har inga egentliga komplex vad gäller min kropp men om jag lägger ner extra möda på att maskera något så är det låren. Att vara kurvig är läckert, men allt behöver inte samla sig på ett ställe. ;-)

6. Ibland dyker det upp ord och uttryck som får mig att fnissa högt i flera dagar efter att jag hört dem. T. ex. när jag hörde ”bananren” (så anser Lovisaborna att bananer heter i bestämd form plural) eller ”godisar” (som är den rikssvenska pluralböjningen av godis). Minns också att jag roade mig åt ordet ”överlopps” oroväckande länge efter att Heidi (helt korrekt) nämnde det i sitt brev. Och nu senaste var det något så oanständigt att jag inte vågar skriva ut det här.

7. Jag har inte visat mig utomhus osminkad sen jag var tonåring (med några få undantag). Konstigt nog har jag inga problem med att publicera bilder på mig själv nyduschad och renhudad här i bloggen. Någon terapeut som vill förklara?

Lämnar nu awarden vidare till några bra bloggar jag följer. Petra, Casia (när du kommer hem från semestern), Solli, Cia, Kina, Katarina och Helena. Tack för att ni underhåller mig med era skriverier! :-)

What? Är alla andra redan vakna? ;-)

Ha ha, det där gick ni på, va? Well, jag vaknade redan tiotiden, så det så! Ok, kanske inte helt frivilligt men vad vore mitt liv utan grannar som tappar saker i golvet, spelar dålig musik och vrålar åt varandra när de vill kommunicera? (Må de få ett långt och lyckligt liv efter att jag flyttat och aldrig behöver se deras j-la Neandertal -nunor igen…)

Nu sitter jag på Café Bönan och njuter av den här macchiaton like there’s no tomorrow. Låter tankarna vandra och började självklart reflektera över nattens mingel. Och hur stor skillnad det (i alla fall för mig) är mellan bekanta och vänner.

Som ni märker träffar jag rätt många nya människor. Jag kan hitta något intressant att diskutera med vem som helst och ger gärna mitt nya sällskap chansen att briljera med sina åsikter, erfarenheter och livshistoria. Berättar lika gärna om mig själv också, utan en tanke på att begränsa snacket utifrån riktlinjer för politisk korrekthet eller regeln om att man inte ska diskutera politik och religion vid matbordet.

Men det är häri skillnaden ligger. Medan andra tycks ha ett behov av att ”hänga ut” sig själva redan på första träffen avslöjar jag knappt något alls om mig personligen – bara vad jag anser om omvärlden. Och så är jag öppen och rättfram i största allmänhet.

De allra flesta lägger inte märke till den här nyansen (eftersom de är för upptagna med att besvara mina frågor). Men när de senare tycker sig ha blivit jättenära bekanta med mig och verkligen förstår vad jag är för slags person visar det sig att de inte ens kommer i närheten av sanningen. Trots att jag inte har anpassat mina åsikter efter deras verkar det ändå som att vi har samma mål, värderingar och världsåskådning.

Därför kommer det ofta som en chock att jag inte ser någon orsak till fortsatt umgänge.

Vad som egentligen hände var att jag bara genomförde en intervju. Jag ogillar att umgås med människor som inte når mig hela vägen in i hjärtat men enda sättet att hitta sådana som gör är att ge alla intressanta personer (de som klarar 5-sekunders gallringen där jag bedömer vad de signalerar med sina självvalda yttre attribut) en chans att visa sitt rätta jag.

Det här är egentligen inget konstigt, så gör alla. Skillnaden är att jag vill snabba upp processen och därför brukar jag provocera fram riktigt personliga avslöjanden genom att ställa raka frågor och gå in på kontroversiella ämnen. Och sen lyssnar jag aktivt och känner efter hur det personen i fråga berättar om sig själv passar ihop med det jag vet om mig. Istället för att låta halvintressanta personer hänga kvar i min vardag under längre tidsperioder strävar jag alltså till att fatta snabba beslut. Antingen övergår bekantskapen i riktig vänskap eller så blir det inget alls. (Finns ett enda undantag och det heter business.)

Så nu vet ni. Speciellt ni som träffar mig ofta. I love you! :-) Och det är ni som får ta del av hela mig – på gott och ont.

PS. Självklart förekommer även motsatsen – att jag är mer intresserad av en person än vad han/hon är av mig. Finns tyvärr inget att göra i det fallet utom att gå vidare. Och man har ju i alla fall nöjet att beundra såna människor på avstånd. :-)

Åh nej! Det är öppet hus i min gamla lågstadieskola och jag befinner mig i fel land. Hade varit så kul att titta in och träffa gamla bekanta som man inte sett på evigheter.

Jag har en hel del trevliga minnen från lågstadietiden. Minns jättebra hur jag dök upp där på vårterminen efter att ha gått första halvåret av ettan i en rysk skola innan jag och mamma flyttade till Finland från Leningrad.

Jag kunde ingen svenska men pladdrade glatt på ryska med alla som ville lyssna. Och det kändes vansinnigt spännande att plötsligt ha en styvpappa (love at first sight), ett eget rum (istället för ett man delar med mormor) och att bo i en villa som till skillnad från vår ryska datcha (mormors sommarstuga) hade hela två våningar.

Första morgonen jag gick ut vågade jag inte gå ner till bastubyggnaden för att jag trodde att den var grannens hus. Blev helchockad när jag fick veta att man faktiskt kan ha en så stor tomt – och en så stor bastu.

Julen var också en glad överraskning. I Sovjetunionen firades bara nyår och då fick man självklart paket – men inte riktigt i samma mängd och av samma kvalitet som jag fick under mina första år i Finland.

Fattar inte varför skolkuratorn envisades med att fråga ifall allt var ok och om jag trivdes i mitt nya hemland. What’s not to like?! :-)

Men tillbaka till lågstadiet…

I den ryska skolan underskattar man inte barnens intelligens och vi hade redan under höstterminen lärt oss skriva skrivstil och räkna med x och y. Det började man inte med förrän på trean (!) i Finland så jag kunde koncentrerar mig på att lära mig svenska istället. Och läsa sagor om Jesus (vilket i Sovjet motsvarades av att plugga in kommunistdikter om Lenin).

Även andra kulturskillnader förekom. I Sovjet var det knäpptyst i klassen trots att vi var 33 stycken elever. Man blev tilltalad med efternamn och reste sig upp när man svarade på lärarens frågor. Läraren titulerades med för- och fadersnamn och niades precis som alla andra vuxna.

I Finland var det laissez-faire ledarskap som gällde. Man fick springa på toa mitt under pågående lektion och ville man absolut svara på en fråga var det ok att hoppa upp och ner på stolen under ljudliga stönanden och ivrigt handviftande. Ändå var det inte fråga om samma fria uppfostran som jag förstår att förekommer här i Stockholm och jag är faktiskt jättenöjd med alla lärare jag haft (utom hon i finska, vilket antagligen förklarar varför det språket är en sån pain in the ass för mig).

Mingelmässigt hade min nya klass klara begränsningar. Vi var bara åtta tjejer och det bildades snart två gäng. Ingen blev mobbad eller utfryst, däremot rådde det en ständig maktbalans mellan de båda gängen och periodvis deserterade medlemmar i det ena över järnridån till det andra – bara för att märka att det fanns en orsak till att man inte hamnat där från början. För att komplicera till det hela ytterligare hade alla en bästis, och därtill en reservbästis. Intrigerna som pågick i bakgrunden är häftigare än de i Glamour!

Det jag är mest tacksam för är att vi slapp alla problem som många storstadsskolor lider av. Jag kom aldrig i kontakt med droger och det var ingen som rökte förrän vi flyttade över till högstadiet (årskurs 7-9). Istället bytte vi bokmärken, pennor och hårsmycken, hoppade hage ute på skolgården och tävlade i vem som kunde göra flest kullerbyttor på klätterställningen.

Födelsedagskalasen var to die for – minns fortfarande en gräddig tårta med Dajm och gelehallon som kallades ”Tandläkarens skräck” och som jag garanterat kommer att återse när jag dör och hamnar i paradiset (kanske dags att börja tro på ett sånt nu…). Vid matbordet lekte vi ”trasiga telefonen” (orsaken till att jag inte tror på allt som står i tidningen) och så anordnades skattjakter, mördarlekar och annat kul.

Under femman och sexan övergick våra barnkalas till att kallas hemmadiscon och spetsades med lekar typ ”sju djävulska minuter”, vars regler skulle göra vilken ansvarsfull förälder som helst kallsvettig. Och ingen nattklubb här i stan har en chans mot Lottas källarskrubb, där jag satt och trängdes tillsammans med klassens hunk efter att ha snurrat flaskan med knivskarp precision. ;-)

Ok, nu låter det värre än det var. Vi var faktiskt rätt oskyldiga på den tiden. Men rent teoretiskt kunde vi, tack vare intensiva studier av svenska KP och Frida, mer om sex än vad våra föräldrar lärt sig under hela sitt äktenskap. Ni som har barn, se till att de får mer information än skolans sexualundervisning! Jag kan med handen på hjärta säga att det är bättre med för mycket kunskap än för lite.

Tja, det var väl det viktigaste i ett nötskal. Kan bara tillägga att jag ironiskt nog hamnade i lågstadiet igen så fort jag hade gått ut gymnasiet och den då åttaåriga Olga flyttade till Finland. Hur vi träffades har jag berättat om här.

PS. Ni som undrar – Heidi och jag blev inte vänner förrän på sjuan, hon gick i en annan skola. Däremot satt Konrad bredvid mig från ettan till nian. :-)

Det är verkligen inte meningen att förvandla denna sida till en matblogg. Men eftersom det inte har hänt något speciellt spännande idag får ni se på matbilder i alla fall. Och ni som är diabetiker, please blunda!

Jag har jobbat i butiken hela dagen. För att beskriva den utmaning det innebär för mig kan jag komma med en enkel parallell – föreställ er en alkoholist som jobbar på Systemet (eller Alko i Finland). Låter det problematiskt? Då förstår ni varför vårt fikarum gör mig glad och skärrad på en och samma gång. Och här har ni några exempel från idag:

Inga större problem. Kvalitén på lösgodis är så dålig att jag faktiskt inte känner någon större craving (men det funkar självklart bra i nödfall – precis som liksprit för desperata alkisar). Tog mitt te och gick ut.

Tappade gaffeln jag höll i handen. Stod blickstilla och stirrade rakt fram med glasartad blick tills jag tack och lov hörde min kollega Filip i korridoren utanför. Lyckades få fram ett svagt rop på hjälp så att han kom in.

Filip har en fobi för feta personer. Han tycker en massa politiskt inkorrekta saker om dem (där adjektiv som ”vidriga” och ”äckliga” hör till de lindrigaste). Helt perfekt i situationer som denna! Pekade med ett darrigt finger in i kylskåpet och bönföll honom att lufta sina åsikter om fettvalkar runt midjan högt för mig – vilket han gjorde med all önskvärd inlevelse.

Thank god för hjälpsamma människor som finns där när man behöver dem! När han var klar med sin föreläsning klarade jag äntligen av att ta ut salladen utan att svepa med ett par biskvier av bara farten.

Men livet som addict är aldrig lätt.

Oh. My. God. Tar den här plågan någonsin slut?

Jag har garanterat en skyddsängel! Filip satt och åt lunch tillsammans med en annan kille vid grannbordet. Och båda spände ögonen i mig så fort jag närmade mig pudersockret med handen. Är sååå tacksam! Hoppas att de kommer till paradiset (alltså Playboy mansion) och att alla deras drömmar går i uppfyllelse.

Ni som inte riktigt förstår vad problemet är… När man är en missbrukare, vare sig det gäller alkohol, medicin eller snabba kolhydrater (som i mitt fall) så klarar man inte av att bara smaka. Att bara äta en liten bit existerar inte – man äter tills allt är slut. Eller i alla fall så att man är proppmätt och på gränsen till illamående.

Till skillnad från aktiva missbrukare klarar de som återhämtat sig från sitt beroende ofta av att inte aktivt skaffa fram ämnet de är beroende av, jag har t. ex. inga problem att låta bli att köpa hem godis och kakor. Men när såna ligger tillgängliga framför näsan på en krävs det verkligen nerver av stål för att behärska sig. Eller en på förhand utarbetad strategi. ;-)

Jag älskar min midja! And I’ll be damned om jag någonsin försätter mig i samma tillstånd som jag gjorde för några år sen. Aldrig, aldrig, aldrig mer!