Ha ha, idag blev jag påmind om exakt hur dåligt lokalsinne jag har. Försökte hitta Skattekontoret på Söder. Har varit där två gånger tidigare (fast det var för ett år sen…). Är HELT säker på att jag gick åt rätt håll från torget vid Medis men hamnade istället på Götgatan. Försökte en gång till och ser nu (på kartan) att jag stod precis på baksidan av Skatteverkets byggnad när jag gav upp. Man kan inte annat än förfasa sig.

Konstigt, sånt här händer aldrig på Östermalm… Kolla, “hittade” (hade varit läge för läkarbesök annars) Östermalmstorg under min promenad och upptäckte att det nya Åhléns är så gott som klart för invigning. Personalen har redan börjat plocka upp varor i hyllorna. Synd att det inte kunde vara något helt nytt varuhus istället för ytterligare ett Åhléns men kul att få torget uppfräschat i alla fall.

Vad som händer just nu är följande: var för nervös för att äta i början av dagen men har till slut fått i mig lite mat. Kokade favvosoppan och tvingade i mig lite bröd. (Ok, sanningen är att jag slukade både brödet och soppan eftersom jag aldrig har problem med maten när den väl står framför mig.)

Efter middagen släpade jag ner en massa banankartonger från vinden och fyllde dem med innehållet i bokhyllan. Nu kan Torbjörn skruva hyllan i bitar så jag slipper spara det till sista minuten. Övriga detaljer om flytten är fortfarande icke-publiceringsbara (den befinner sig i skedet där det finns potential till ett fantastiskt resultat eller så går det käpprakt åt h-te) men ni får veta så fort jag vet… :-)

På eftermiddagen begav jag mig till Kungsholmen där Tjejzonens lokal ligger. Som ni vet är jag nu en av deras volontärer vilket i mitt fall innebär att jag blivit tilldelad en ung tjej i behov av någon som lyssnar och stöder henne under en jobbig period i livet. Träffade min nya “lillasyster” idag och vet redan nu att det kommer att funka jättebra. Vi satt och pratade i 45 minuter och fick jättebra kontakt. Ska träffas igen om två veckor.

På väg hem insåg jag plötsligt att det är vår. På riktigt! Det är +5°C och de flesta gatorna i innerstan är helt snöfria. Kunde inte förmå mig till att kliva på tunnelbanan trots att jag hade höga klackar utan gick istället hela vägen från City till Söder. Årets första mini-powerwalk. Så skönt! :-)

Hemma började telefonen och mailen gå heta igen. Albin, Magnus, Torbjörn… you name it. Albin kryssar över tillsammans med familjen och vi kommer att träffas här i stan på fredagen. Magnus har varit och är till extremt stort stöd och nytta för mig nu när mitt liv handlar om mer papperskrig än jag någonsin vill vara med om igen. Och Torbjörn, han hälsar på cheferna i Tyskland och kommer upp till Stockholm på lördag kväll tillsammans med sin nya firmabil.

Ha ha, lördagens program är redan spikat: vi kommer att fylla i ett komplicerat formulär så att alla nya produkter i företaget äntligen får en EAN-kod. Och så ska vi skruva isär min stora bokhylla så att den är redo för flytt. (Flytten är en historia för sig och den återkommer jag till så fort jag har detaljerna klara – det är de som utgör 99% av stressen just nu.) Önskar verkligen att vi kunde ta det lugnt istället för att vara så här praktiska och duktiga men det finns en tid och en plats för allt. Just nu är det full fart som gäller.

Hur mår ni andra? Hoppas att ni haft tid att njuta av solen. Om inte – make time! Man jobbar effektivare efter en promenad. :-)

På plussidan kan jag meddela att stress är världens bästa bantningskur. Märkte precis att jag blivit av med två pestiga kilon som inte velat lämna magen på hela hösten, trots alla mina ihärdiga försök. Nu är de som bortblåsta. Yey! :-)

Ni som känner mig privat undrar kanske ifall det finns anledning att börja oroa sig. Svaret är: nej. Det jag håller på med nu är självvalt och beror på att jag vägrar acceptera second best. Och då blir priset självklart mycket högre – både i tid, pengar och nerver. Vill fortfarande vara lite hemlighetsfull med detaljerna men avslöjar mer så fort jag kan.

Oh my god, klockan är redan elva! Vad har hänt med mina sovmorgnar när det klockslaget innebar uppstigning istället för lunchpaus? Ska försöka hitta något i kylskåpet (ehhh… hade varit enklare om något kommit ihåg att handla igår) och så ska jag åka över till Tjejzonen för att omsätta mitt volontärskap i praktiken. Får garanterat perspektiv på mina egna “problem” när jag blir påmind om att det finns tonåringar som står inför mycket större beslut än jag själv.

Åh, vad skönt det vore om man var anonym och inte behövde tänka på vad man skrev! Fast sånt bloggande har självklart även nackdelar (inga ego-pics) så jag är egentligen nöjd med situationen precis som den är.

I morgon blir det minst lika hektiskt. Måste så fort jag vaknat rätta till en liten (läs: HUGE!) blunder som jag gjorde idag. Torbjörn har överraskande mycket förståelse och humor, jag hade i hans ställe dunkat min skalle i väggen… Well, det kan jag ju göra själv. Men det gör säkert större nytta att helt enkelt korrigera det man gjort fel och inte upprepa samma misstag i framtiden.

Det är verkligen fascinerande… det här med hur avspänt man hanterar vissa saker som gör andra osäkra och hur svårt man kan ha för sånt som är självklart för dem. T. ex. allt som har att göra med människorelationer är piece of cake för mig. Jag skulle säkert kunna prata ner någon självmordskandidat från taket utan att bli det minsta nervös över att hålla en annans människas liv i mina händer. Däremot beter jag mig som en virrig höna om jag t. ex. ska förhandla fram businessdeals där det gäller att tänka en sak, säga en annan och skriva en tredje. Har inget att göra med det som hände idag, men det är ett bra exempel.

Det smartaste man kan göra är att känna till sina svagheter lika bra som sina styrkor och outsourca det man är dålig på åt proffsen. Människor som kompletterar en är värda sin vikt i guld! Tyvärr har man inte alltid den möjligheten och då konfronteras man med sina mindre avundsvärda sidor precis som jag gjorde idag.

Ska försöka bedöva mig med någon serie och sen sova lite innan det är dags att skämma ut sig inför några personer som får hjälpa mig. Hoppas att ni har det bra. Något spännande som händer? Share! :-)

Tack och lov kom jag på en minst lika bra lösning när jag tillbringade en kväll på badrumsgolvet med de skor jag redan äger. Bianco har ju en massa skovårdsprodukter i sitt sortiment! Deras Leather Balm är jättebra och då kan jag ju passa på och fylla skåpet med annat användbart i samma stil. Resultatet ser ni här:

Leather Balm: Det här är en gammal bekant. Skofett gör lädret mjukt och följsamt och skyddar mot fukt och vägsalt. Brukar använda det innan jag stryker på skokräm för extra glans.

Suede Nubuck: Vilken cool produkt! Den här sprayen är svartfärgad och piggade genast upp mästerkattenstövlarna i mocka som blivit lite grådaskiga under vintern.

Protector: Impregneringsspray är ett måste för att skydda mot fukt och smuts. Är man duktig använder man en sån varje vecka på vintern.

Shoe Deo: Skodeodorant behöver ingen presentation och denna verkar vara riktigt trevlig eftersom den inte doftar för starkt utan precis “rätt”.

Combi Cleaner: Rengöringsskum tar bort salt- och vattenränder. Expediten jag pratade med blev förfärad så fort jag nämnde vanligt vatten (som faktiskt brukar rekommenderas i kombination med citron eller ättika) och poängterade att skum är the way to go.

Wax-Polish: Det här vaxet skapar högglans. Plockade med det av ren nyfikenhet för att ta reda på om resultatet verkligen skiljer sig från vanlig skokräm som polerats in med nylonstrumpa. Har inte hunnit testa ännu.

Jag brukar kalla Ritah min andliga konsult och det beror självklart på att hon kan så mycket om numerologi, astrologi, feng shui, attraktionslagen och annat “övernaturligt”. Igår berättade hon ett par historier om vad hennes bekanta har lyckats åstadkomma med hjälp av meditation och det är minst sagt häpnadsväckande.

Ha ha, att jag själv skulle lyckas försätta mig i alfasömn och möblera om i fjärde dimensionen känns väldigt avlägset just nu. Gjorde ett antal tappra försök igår när jag låg i sängen och skulle sova. Idén var att räkna till hundra för att därefter koncentrera sig på något man vill ha och som redan “har hänt”. Så här gick det:

… tjugo, tjugoett, tjugotvå… Crap! Stängde jag av spisen? (lyfter skallen, kikar ut i köket)… tjugotre… … femtioett, femtiotvå… Åh, DEN boken måste jag absolut köpa! (märker plötsligt att jag har tänkt på Adlibris i över en minut) … femtiotre… … …sextiosex, sextiosju… Men varför gör den där personen så egentligen? Jag borde kanske säga något (upptäcker att jag de senaste minuterna har bollat repliker istället för rabblat siffror)… Oj, då! … sextio… Ehh, var blev jag? … sextionio, sjuttio… … …åttiofem… Men hur gör jag på fredag? Då krockar ju programmet. Borde man byta bort den arbetsturen så att det blir mer tid över till… … … Dammit!!!

Oh. My. God! Jag har garanterat adhd för hur ska man annars förklara att en person inte lyckas koncentrera sig på uppräkning från ett till hundra varefter hon håller en enkel tanke i huvudet utan att flyta iväg till allt möjligt annat ovidkommande? Och som om inte det var nog – jag SOMNADE innan jag hann försöka en gång till.

Tänker öva tills jag klarar det här. Pinsamt!

Samtidigt tror jag stenhårt på naturlagarna (som new age -filosofierna utgår ifrån). Finns inget roligare än att tillämpa teorier baserade på dem och jobba sig fram till konkreta resultat genom egna experiment. :-) Gårdagens bok var en av de bästa i sitt slag och innehåller bl. a. följande högkvalitetsflum:

An elder Cherokee was teaching his grandchildren. He said to them:

“A fight is going on inside me. It is between two wolfs. One wolf represents fear, anger, envy, sorrow, regret, greed, arrogance, self-pity, guilt, resentment, inferiority, lies, false praise, superiority and ego. The other stands for joy, peace, love, hope, serenity, humility, kindness, benevolence, friendship, empathy, generosity, truth, compassion and faith. The same fight is going on inside you and inside every other person too.”

The grandchildren thought about it for a minute, then one child asked his grandfather: “Which wolf will win?”

The old Cherokee simply replied: “The one you feed.”

Ha ha, erkänn att ni gick på det! Men ni har fel.

Den här flaskan är en present och har stått i mitt kylskåp alldeles för länge. Därför använder jag nu innehållet till att rengöra tangentbordet som faktiskt också finns med på bilden och som ni skulle ha märkt om ni inte var så fördomsfulla. ;-)

Medan jag gnuggar lyssnar jag på denna trevliga ljudbok:

Tycker att både tankarna och formuleringarna i den är klockrena. Här har jag komprimerat ett smakprov åt er:

Life happens from the inside out, everything in your life is a projection from inside you. As you change your inner self you will find the outer changed. Blame and excuses are easy, they let you avoid responsibility. But you life is all about total responsibility. When someone upset you they pushed the button within you. You upset yourself!

You can’t stop your thoughts but you don’t have to listen to them either. Choose you passions wisely! You get more of everything you love and everything you hate.

Mmm… och ett rent tangentbord skadar inte heller.

Hittade på ett nytt litet projekt att sätta tänderna i och har till min egen förvåning jobbat duktigt på det i flera timmar nu. Om det ger den utdelning jag hoppas på kommer jag att börja fira varenda lördag framöver.

PS. Det är inte bara jag som haft tråkigt idag. Rätt många andra bloggare och bloggläsare klagar på precis samma sak. Kan ni inte underhålla varandra lite? Skriv något kul! Eller gnälligt. Eller provokativt. Eller inget alls… så att jag får göra hela jobbet som vanligt. ;-)

Som ni vet gillar jag att se snygga människor och glammiga omgivningar och därför har jag absolut inget emot att företag marknadsför sina produkter med hjälp av lite ögongodis. Däremot önskar jag, precis som i övriga sammanhang, att man håller hög nivå på det material som presenteras. Läs vidare så förstår ni vad jag menar.

Att koncentrera sig på affärer med Pamela Anderson som chef är svårt, vilket domänföretaget Crazy Domains inte var sena att utnyttja genom en reklam som bannlystes i australiensisk tv fortare än grädden hann rinna av Pams heta kurvor.

Pamela och hennes assistent är visserligen en fröjd för ögat men det kommer man inte hur långt som helst med. Kopplingen med produkten borde ha gjorts starkare, det här kunde vilken förstaårselev på reklamlinjen som helst ha kommit på. Fast det är ju inte Pams fel, hade alla utfört sin del av jobbet lika samvetsgrant som hon, skulle detta klipp vara mycket bättre än det är.

Det är inte bara Australien som inte är redo för lesbiskt matsex. Av någon anledning gick även tittarna i Brasilien i taket – bara för att Paris Hilton beslöt att svalka sig med en öl. Konstigt, med tanke på vad de själva tillfört omvärlden… ;-)

Paris ser “hot” ut som vanligt men denna reklam är om möjligt ännu mer enkelspårig än den förra. Problemet är inte att sex och öl har lite med varandra att göra (ok det där var fel, I stand corrected!) utan att man misslyckades med att skapa ett bättre samband med produkten. Tummen upp för Paris, tummen ner för resten av “storyn”.

Ok, vi går vidare. Reklam som är halvintelligent är såklart lite trist men den är i alla fall bättre än sådan som är trashig. Ta en titt på Diesels nuvarande kampanj:

Mina tankar går till en knarkarkvart. Eller till trafficking av hemlösa tonåringar från östblocket. Är det verkligen meningen?

Samma sak här. American Apparel måste ha anlitat någon som tidigare jobbat med amatörporrfilm. För det är det enda jag kan tänka på efter att ha sett deras kampanjbilder.

Dolce & Gabbana går ett steg längre, inget mindre än hardcore duger. Gärna i form av gangbang – men självklart i designerkläder.

Som ni ser förekommer det ingen könsdiskriminering. Alla behandlas på samma sätt och är lika mycket värda. ;-)

Jag tycker faktiskt om de här bilderna för att de är så artistiska. Däremot är Tom Fords parfymreklam alldeles för vulgär för min smak.

Man kan i det här skedet fråga sig var gränsen egentligen går för sex i reklam. Hur nära “the real thing” får insinuationerna hamna? Svaret är: det finns inga gränser. Bevis: YSLs reklam för parfymen M7.

Tom Ford (surprise!) som har fingrarna i spelet även i detta fall ger följande motivering till motivet: “Perfume is worn on the skin, so why hide the body?” Killen har faktiskt en poäng… men sprayar han sig där jag tror att han gör kan det vara bra med en dusch innan någon får alkoholförgiftning.

Ibland sägs en reklam handla om sex när den egentligen handlar om något helt annat. I Frankrike är man just nu chockade över den senaste anti-rök kampanjen, tydligen är oralsex värre än cancer.

Vad dessa bilder egentligen symboliserar är ungdomars underkastelse och beroende av tobaksindustrin. Bra idé, men vem kan man stämma för att oralsex framställs som något fult i massmedia? ;-)

Ett annat företag som frestar kunderna med blowjobs är överraskande nog Burger King. De gjorde samma sak som Tom Ford för att sälja sin “Super Seven Incher” i Singapore. Tyvärr överskuggades humorn av den alltför vågade anspelningen på uppblåsbara Barbara och skandalen var ett faktum.

Denna reklam sägs vara riktad mot män men det tvivlar jag på när jag läser texten. “Fill your desire for something long, juicy and flame-grilled…” Låter som något ur Jackie Collins. And I should know. ;-)

Att marknadsföra snabbmat med sex minus humor går förstås också. Men det gäller att hålla reda på vad det är man försöker sälja, annars får man följande resultat:

Ja, det är självklart Paris igen. Tillsammans med en bil, men den är bara rekvisita. För det är fortfarande hamburgaren som är produkten, hon hittar nämligen en sån på golvet (?) när hon har tvättat klart. Mums!

(Ha ha, det här är precis som porrfilm där det inte är meningen att man ska grubbla över idiotiska frågor typ: “Oj vänta, det här är ju inte samma snubbe som hon kom in med!”. Just shut up and enjoy the show!)

Men nu är det dags att visa prov på sån reklam som jag personligen tycker att är extra bra.

Mercedes gick för några år sedan ut med detta bevis på att tyska bilar klarar vilket oväder som helst. (Rena lögnen, men jag ursäktar dem eftersom de underhåller mig med sex.)

Kommer maken att trotsa snöstormen och hitta sin fru i sängen med en annan? Not in this weather. …Fast har man en E-class med 4MATIC fyrhjulsdrift är man för upptagen med annat för att bry sig. ;-) Denna reklam tar visserligen hjälp av sex men har dessutom en “twist” på slutet, precis det jag saknade i både Crazy Domains och Devassa -klippen.

Har man som reklammakare lyckats få in sex, humor och anknytning till produkten i sin kreation – då har man lyckats! Ett exempel:

Följande reklam är ännu smartare. Den bevisar att man med hjälp av lite sex appeal kan sälja en produkt utan att ens behöva visa den.

Eleganta Cindy Crawford bär Ripley -jeans på rumpan. Och jag behöver faktiskt inte syna dem i sömmarna för att tro att de sitter perfekt. Genialt!

Nu går vi över till snabbmatskedjor. Att sälja mat genom anspelning på sex är lätt som en plätt – man visar helt enkelt hur en snygg människa äter!

Gissa om jag är sugen på den hamburgaren nu! Padma Lakshmi utgör ett allvarligt hot mot min LCHF -livsstil. ;-)

Kim Kardashian väljer sallad och plötsligt förvandlas även jag till vegetarian. Och så vill jag bada. Och ha ännu längre hår. Och inreda mitt sovrum i vitt.

Mina största reklamsexfavoriter hittar man ändå i kategorin mode och skönhet. T. ex. Calvin Kleins reklam does it for me i nio fall av tio. Årets vårkampanj består av ett stycke Eva Mendes, ett stycke Jamie Dornan och något annat stuff (jeans, kanske?) som är av underordnad betydelse. I like!

Parfym är som gjord för den här typen av reklam. Mini Andèn visar med all önskvärd tydlighet vad lite Armani Code kan åstadkomma för det sociala umgänget…

… och Kate Moss är imponerande sexig när hon inte snortar kokain och dejtar losers. Här får hon mig faktiskt att ifrågasätta min kärlek till tulpaner. Kanske rosor trots allt är bättre?

Jag avslutar med något ännu bättre: sol, hav och naken hud. Den som inte börjar längta till Brasilien (eller något annat…) av Davidoffs varmvattenreklam behöver läkarvård:

Ni som gillar sånt här strandplaskande, glöm inte att Chris Isaaks “Wicked Games” -musikvideo går i samma stil. ;-)

Nu är det er tur. Hurudan reklam tycker ni om? Please, share! :-)

PS. Om någon mot förmodan undrar varför företag gör reklam som de vet att blir bannlyst. Well, varför tror ni? Det är ju bästa sättet att få den sedd!

Ska hälla i mig lite koffein och sen är det jobb som gäller hela dagen. Återkommer kanske sent på kvällen om jag hinner få ihop ett inlägg som jag började skriva redan igår. Ha en trevlig fredag!

Drog på mig strumpbyxor istället för stay-ups och vågade mig ut trots att vädret är ungefär som igår. Konstigt nog tycks man inte bli belönad för sånt hjältemod för det var urtråkigt ute på stan. Tom. ett glas Tropicana hade känts som ett äventyr jämfört med kvällens “mingel”.

Sturehof: halvtomt och dödstråkigt.
Teatergrillen: halvfullt och dödstråkigt.
Bistro Jarl: knökfullt och dödstråkigt. Blev trampad på tårna av Christer Gardell, bless his heart. (Konstigt sammanträffande med tanke på att hans Cevian äger aktier i Lindex där jag panikköpte strumpbyxorna tidigare idag…)
Grand: öde och dödstråkigt.

Bartendrarna på det sistnämnda stället upplyste mig om att jag borde ha kommit en timme tidigare. Då var det tydligen världens hålligång och stämningen var i topp. Nice! Alltid kul att veta vad man missat.

Slog mig ner vid baren (hörde nästan hur det ekade trots pianistens entusiastiska tolkning av Stevie Wonder) och beställde in en kopp varm choklad för att nyktra till efter allt vin som möjliggjorde vistelse på Bistro utan att falla i sömnkoma.

Hann knappt stoppa chokladbiten i munnen innan stolen bredvid mig blev påsatt (sorry, är fortfarande full) av en pratglad Stockholmare på besök från Korea där han “omsätter miljarder” i sin logistikbusiness. Hjälpte inte. Gäspade med munnen stängd trots allt fascinerande prat om miljarderna vilket bara kan betyda en sak: att det är dags att byta dag.

Enda ljuspunkten är dessa fina blommor inne på toaletten. Och en bekant nuna i spegeln. :-)

And that’s it. Gör ett nytt försök till ett lyckligt liv i morgon.

PS. Mamma, vad är det här för blommor? Måste veta vad jag ska önska mig!

Ha ha, låttexterna blir allt porrigare. Mer rakt på sak än så här kan det liksom inte bli:

Och ifall något är oklart… ;-)

Vädersituationen har inte ändrat sig sen igår. Men nu är det ljust i alla fall så jag har tagit mig ut för en välförtjänt paus på Baresso.

Förutom stora tekoppar finns det en annan fördel med det här stället, ett bra tidningsurval att bläddra i. Jag brukar egentligen köpa alla tidningar jag vill läsa men så finns det ju såna som man bara är lite intresserad av. T. ex. de som testar olika prylar – extremt viktiga när man ska köpa något, mindre viktiga om man inte ska, men man vill ju ändå hänga med i utvecklingen. Baressos tidningssortiment är inte alltid uppdaterat men just nu finns senaste numret av allt jag vill läsa.

Hoppas att er torsdag motsvarar sin egen förträfflighet. Jag tänker göra min ännu bättre mot kvällen – om inte vädret skrämmer mig precis som igår. Det finns ingen Tropicana hemma längre (nej, har INTE druckit allt!) så det gäller att hitta på något annat.

Men nu när jag skriver det här kommer jag plötsligt ihåg något jag läst och som handlar om precis såna här situationer. När man börjar se sånt man önskar sig överallt (utan att få det själv) betyder det, enligt attraktionslagen, att man har kommit mycket närmare sin dröm. Låt oss t. ex. säga att man vill ha en ny bil. Plötsligt ser man just det märket och den modellen överallt, alla andra tycks ha en sån utom man själv. Det vanliga är att man blir irriterad och nedstämd (och tom. missundsam) och så går man in i ett “stackars-lilla-mig” -läge. Helt i onödan! Egentligen ska man jubla, för det att man ser “sin” bil överallt är nämligen ett mycket gott tecken. Det är vad som händer precis innan man själv får den. Känns redan bättre. :-)

Men tillbaka till här och nu…

Tänkte egentligen göra en barrunda och träffa lite folk ikväll men ångrade mig. Är iskallt ute ju! När jag festar vill jag gärna bära kjol och inte vara tårögd och röd om näsan. Kjol kommer inte på fråga idag, inget mingel är värt blåskatarr. Och ansiktet… snön som kommer ner där ute gör en extra kullerbytta i luften bara för att träffa fejset med högre fart. Lägger på ett lager Apivita istället för att utsätta mig för sån misshandel.

Så nu sitter jag alltså här hemma och dricker det enda som är värre än alkohol: flytande kolhydrater. Fick ett par juiceburkar på senaste presseventet och borde ha gett bort dem innan frestelsen att korka blev för stor. Känner hur midjan suger åt sig varenda fruktosmolekyl…

Ok, det där lät aningen överdramatiskt. Det kan faktiskt vara bra med Tropicana nu, med tanke på vitaminerna. Och jag dricker ju bara ett glas, för jag kan absolut sluta i tid. (Om inte det är två semlor i förpackningen och jag bara borde äta en.)

Vad gör ni ikväll? Eller sover alla redan?

Slängde ner en tablett i vattenglaset i morse och fick en svag déjà vu -känsla så fort jag såg resultatet efter att den brusat klart. Började av någon anledning tänka på sugrör och födelsedagskalas… Helmysko. Men man kan inte förstå sig på allt. Smakade…

Wtf?! Jag som inte har druckit Sprite på tio år får plötsligt värsta sockerchocken av en hälsodryck! Lät avloppet avnjuta resten.

Hur kan en produkt som säljs i hälsokosthyllan innehålla maltodextrin, arom, natriumcyklamat, natriumsackarin och sorbitol (och i rätt stora mängder av smaken att döma)? Förväntas jag tro att min kropp bara reagerar på C-vitaminerna men ignorera kemikalierna? Enligt vilken logik?

Skyller på tillfällig sinnesförvirring. Alla ämnen ska intas i naturlig form. Idag blir det broccoli och lax.

Erkänn att ni hellre skulle gå hit…

… och köpa såna här skor:

Och varför sluta där? Ge oss Victoria’s Secret istället för H&M, Pottery Barn istället för IKEA och Sephora istället för Kicks!

He he, märks det att jag är rastlös? ;-)

När jag befinner mig i det här tillståndet brukar jag avreagera mig genom att fixa andra saker som irriterar mig. T. ex. blir jag varje gång jag skriver ett inlägg störd på att textrutan i WordPress är så liten. Varför går det inte att dra ut den på höjden så man får bättre överblick? Ska se om jag hittar något instick som löser problemet. Och så undrar jag varför jag hela tiden blir utloggad från Twitter. Är mina datorer allergiska mot deras cookies?

För er som inte är bekanta med Mocco kan jag meddela att latten här kunde göras bättre (något som inte reflekterar på prissättningen), däremot får ni inte missa deras fina champagnete med jordgubbar, grädde, blåklint och solrosblomma. Doftar gudomligt och passar perfekt till alla smarriga bakelserna (som jag självklart låter bli av helt andra skäl än att de inte skulle vara goda).

Bestämde mig för att tvätta om och kom plötsligt ihåg att jag hade använt Vanish på något plagg för länge sen, med jättebra resultat. Åkte över till Hemköp där jag till min glädje upptäckte att jag nu inte ens behöver blanda pulver med vatten för att förbehandla – Vanish finns i gelform. :-)

Jackan blev som ny! Finns inte ett spår av smuts någonstans. Testade precis att tvätta en gammal, vit badrock som blivit missfärgad av hårtoning. Det funkade också, blev bara ett par svaga fläckar kvar. Kan bero på att jag inte förbehandlade innan jag slängde in badrocken och tvättbollen i maskinen. Och självklart på att de här fläckarna är över ett år gamla och att badrocken blivit tvättat flera gånger efter deras uppkomst.

Ni som vill testa, så här gjorde jag med jackan: hällde lite Vanish Oxi Action Gel på en tvättsvamp och gned in de nedsmutsade områdena (man behöver inte vänta längre än max fem minuter), stoppade in jackan plus en tvättboll med 35 ml Vanish i maskinen, hällde i tvättmedel som vanligt och tvättade på 40 °C. Känner mig som Martha Stewart nu. :-)

PS. Ni har väl inte glömt QC -sprayen?

• Albin är på väg hit till Stockholm med flickvännen och barnen. Jag blev ombedd att kolla upp lämpliga butiker som saluför “rockiga kläder – med dödsskallar och sånt.” Jaha, då kan vi glömma Maruschka och Karen Millen med en gång… Någon som har andra förslag?
• Olga har hittat en ny pärla bland Helsingfors femstjärniga uteställen, det nya hotellet Haven. Fick precis ett överlyckligt SMS av henne, fullt av utropstecken och med orden “livet är fantastiskt!” på slutet. Herregud, låter som Grand på steroider. :-)
• Torbjörns syster ville höra min åsikt om barnuppfostran (yes, trots att jag inte har några själv) och hur man hanterar vuxna som mentalt inte kommit längre än till trotsåldern. Ni kan säkert gissa vad svaret blev. Alla barn, stora som små, mår bra av tydliga regler.
• Torbjörn uttryckte några starka åsikter angående sin nya firmabil och personen som har beställt den. Jag kunde inte ha formulerat det bättre själv, han är imponerande verbalt begåvad när han är frustrerad. Och minst lika duktig på att få som han vill genom alternativa metoder… he he.
• Konrad berättade att renoveringen av deras nya hus har kommit igång och vad hela kalaset kommer att kosta. Jag flämtade till så högt att de som stod bredvid mig i tunnelbanan kastade en blick på nödbromsen.

Nu är det pappas tur. Orkar inte svara på hans mail för det går fortare att prata ryska än att skriva det. I alla fall om man inte har ett kyrilliskt tangentbord… eller en aning om vad hans problem med flashspelaren beror på. Tänker inte ta reda på det heller, inte innan han gått med på att rensa ut i deras sovrum tillsammans med mig. Lena klagar på att hans prylöverflöd ger henne mardrömmar och jag kan verkligen förstå varför. Vilken tur att hon har mig som styvdotter! ;-)

Av alla dumma, opraktiska och rent ut sagt vansinniga påhitt har någon bestämt att just denna februari bara ska ha 28 dagar! Och inte nog med det, den sista av dem ska listigt nog infalla på en söndag så att man garanterat don’t see it coming. Crap i kvadrat!

Slutade med att jag satt uppe till två och gjorde allt som skulle vara klart före mars. Att Torbjörn varit sjuk och dessutom har en småcharmig (NOT!) vana att spara allt till sista minuten gjorde inte saken bättre. Var vid ett tillfälle inloggad på fyra banker samtidigt… Konstaterade igen att Skandias s. k. säkerhetssystem är lika analt som den “barnsäkra” skruvkorken på vissa tvättmedel som blivit bannlysta från mitt hem av precis den anledningen. Skandia kommer snart att hamna i deras sällskap med alla sina certifikat instoppade där solen aldrig skiner, sanna mina ord!

Men nu är det alltså mars och ingen kan vara gladare än jag. Fattar bara inte varför snön virvlar ner och jag fortfarande inte kan rusa ut halvnaken. Det är VÅR ju! Jag vill rulla i gröngräset och värma mig på sköna solstrålar. Give it to me. Now! :-)

2. Tjejzonens volontärutbildning
Jag gillar att gå i skolan, speciellt när jag får lära mig sånt jag är intresserad av. Önskar att vi hade fått veta ännu mer om samtalsteknik, lärt oss tyda mikrorörelser i ansiktet och gått igenom hur man förhör fientliga vittnen… Nej vänta, det där var en annan kurs! ;-)

3. Fruitus -bars i olika smaker
Hur kunde jag glömma bort att de fanns? Perfekta att ha till hands nu när jag inte längre får äta choklad. Självklart förvaras inga bars hemma i köksskåpet (av säkerhetsskäl) men när jag blir sugen kan jag hitta dem på både Sabis och Coop Östermalmstorg. Och medan jag tar mig dig hinner jag förbränna minst hälften av det jag smaskar i mig genom att springa i tunnelbanans rulltrappor.

4. Märkesprodukter till vrakpriser
Den här månaden har jag lagt beslag på en Kenzoki -kräm, en flaska KEB ansiktstvätt och en tub Diorshow mascara till priser som bäst kan beskrivas med ordet halvgratis. Mitt bidrag till lågkonjunkturen… ;-)

5. Min nya dygnsrytm
Har fortfarande inte vant mig vid att jag av någon mystisk anledning börjat vakna niotiden. But I like it. Känns lite konstigt att vara sömnig redan vid midnatt fast ju ljusare det blir desto färre timmar behöver jag sova och då kan jag i bästa fall dra nytta av nåde natt- och morgontimmarna. Få ser hur länge det här vansinnet håller på…

Levt själv med min dotter (har varannan vecka, jobbar mer när hon inte är hos mig) i 10 år nu, är 34 år, varit riktigt kär 1 gång och det var för 8 år sedan. Har dejtat en hel del under åren men ingen “prins känsla” och då är jag lika gärna själv, så har jag tänkt i alla år och jag har ingen panik heller över att vara det, jag har ett aktivt liv och mår bra. Jag säger, och tror, att jag är en av de lyckligaste personerna jag känner. Så tänker jag till 95 %, de andra 5 % är jag nog rädd för att falla, för att bli sårbar, för att chansa ytterligare en gång, som sagt, jag har dejtat en del och det har gjort mig lite trött/mätt på att hela tiden vara pigg, glad, käck, positiv. Lära känna en ny person för att sedan bryta och sen dejta nästa. Vilket “problem”… :) Så är jag nog inte ensam om att tänka. Men, nu har det hänt.

För första gången på 8 år, känner jag något för en kille.

Problemet är att han bor långt bort (55 mil) och jag har svårt att se att det skulle finnas en framtid för oss då vi har fullt upp med våra aktiva liv. Men jag känner något och det känns dumt att blunda för det. Nu när jag äntligen känner något.

Vi träffades förra sommaren, en härlig dag/kväll/natt (ingen sex) och trivdes SÅ bra tillsammans! Naturligt, skratt, attraktion, en perfekt natt och jag kände att jag tyckte han var en av de finaste killarna jag mött. Han frågade efter mitt nummer, vi har hållt kontakten, perioder lite mer, han skulle besöka orten jag bor på pga. jobb och frågade om jag ville träffas. Jag sa ja. Det var förra torsdagen och det sa BOOM, jag föll. Kan inte sluta tänka på han, hur jäkla perfekt allt var, hur naturligt och roligt vi hade, vilken attraktion det finns mellan oss, hans otroligt fina sätt, våra allvarliga blickar när vi pratade om något som rörde ex eller förhållande. Det kändes som att vi vet att det finns något mellan oss men att det känns dumt att inleda något när vi bor och lever så aktiva liv som vi gör. Han messade lite senare och tackade, skrev att han inte kunde sluta le. I måndags när vi messade skrev han samma sak, han kunde inte sluta le.

Ska jag berätta att jag känner något eller ska jag dra mig undan och få vår relation att rinna ut i sanden, glömma honom för det är ändå ingen idé, hur skulle vi få ihop våra liv?

Det känns som att det är mer “jag” att vara rak och berätta, stå för vad jag känner och vara ärlig (främst mot mig själv), samtidigt undrar jag vad det gynnar mig att vara ärlig och alltid berätta vad jag känner, tycker och hur jag upplever saker och ting. Helst av allt hade det känts skönt om han ringde mig och sa att han kände något, att han var ärlig och tog första steget och anledningen till att han inte gjort det allaredan är att han är rädd för hur jag skulle reagera, jag kanske inte känner som han. Och här hör jag hur dumt det låter… Eller funderar han. Eller så vill han låta det lägga sig lite. Eller vill han träffa mig igen för att vara säker. Och nej, jag tycker inte om att jag funderar så mycket på hur en kille tänker, jag vill ha fokus på mig, vad jag tänker och känner (och i vanligtvis brukar jag ha det…). Samtidigt så vet jag inte vad det är för känsla, vad jag vill med han, med oss, mer än att jag vill träffa han igen, jätte snart. Lära känna honom mer. Vara tillsammans med honom. Vi hade ju det så roligt, den kvällen/natten var faktiskt den bästa jag haft tillsammans med någon av alla jag träffat. Ja, vi hade sex men det var inte det som var i fokus utan att vi skulle ha roligt tillsammans och det hade vi.

Dina tankar och råd är…? :)

Svar: Jag skulle vilja inleda genom att citera en väldigt klok person – dig: “Jag känner något och det känns dumt att blunda för det.” Låt mig nu omskriva det lite tydligare för dig i ett verbmodus som heter imperativ:

Filosofin bakom min åsikt lyder så här: När du befinner dig i slutskedet av ditt liv ska det inte finnas någon orsak för dig att ångra att du inte tagit alla chanser till lycka som blivit presenterade för dig.

Du står inför valet att a) ta för dig av det du ser och vill ha och att b) begränsa dig av rädsla för att inte få det.

Rädsla är en dålig rådgivare. Vad skulle du göra om den inte fanns? Personligen skulle jag hellre älska och förlora någon än att gå miste om den upplevelsen för att jag valt att leva livet “tryggt” och odramatiskt. Varenda sekund av lycka är ett plus på mitt livskonto och därför är känslomässiga risker inte något som skrämmer mig.

Jag tycker att du har allt att vinna och inget att förlora. Tona inte ner din entusiasm och vill-ha -känsla, du kan aldrig få något innan du först medgett att du vill ha det. No guts, no glory! Låt också bli att sabotera din lycka med praktiska frågor som avstånd. Börja med att konstatera att du vill ha den här personen – om dina känslor är besvarade löser sig allt annat automatiskt. Smid medan järnet är varmt!

Trots att du tvekar verkar det ändå som att du kommit till samma slutsats. Låt oss därför övergå till det rent praktiska och ta en titt på fakta.

• Ni träffades förra sommaren. Killen har visserligen hållit kontakten via telefon / mail men det är konstigt att det tog sån tid för honom att ordna en riktig träff. En intresserad man reagerar vanligtvis inom tre veckor efter första träffen. I annat fall finns det risk för att han tillhör kategorin “nätdejtare” och det är någon du inte vill ha, trust me.
• Ni har träffats två gånger. Personligen tror jag att det räcker för att man ska kunna avgöra ifall den andre är ens “typ” och för att man ska blir attraherad – men i ärlighetens namn: ni känner ju knappt varandra!
• Du har ett barn. Åsikterna går isär, somliga säger att män inte låter omtanke om andras barn hindra dem från att dejta mammorna trots att de inte har några seriösa avsikter, andra säger att det visst kan göra killar tveksamma – vilket i det här fallet kan betyda att han tänker sig för både en och två gånger innan han vågar gå vidare med dig.
• Det ligger 55 mil mellan er. Både jag och min manliga panel säger enhälligt att detta aldrig tidigare har hindrat en man som är kär och inte borde göra det i detta fall heller.

Så vad ska du göra nu? Här kommer ett förslag:

• Ni måste träffas igen, oberoende av vad det leder till. Du behöver få något slags avslut på den här historien – antingen genom att ni blir tillsammans eller genom att du konstaterar att han inte är rätt för dig. Och här låter jag Magnus streetsmarta resonemang ta över: se till att ni träffas på den ort där den här killen bor! Du måste få se hur hans vardag ser ut. Uppvisar han minsta tveksamhet till det här steget kan det innebära att han redan har ett förhållande eller har andra skelett i garderoben (förhoppningsvis inte bokstavligen).
• Du ska inte berätta hur du känner innan han gett dig en bra anledning – just nu säger ditt intresse för att träffa honom allt som behöver sägas. Lyssna mer än du pratar. Du vill att han berättar om sitt liv, sina drömmar och planer, sin familj, sina vänner, eventuella barn från tidigare förhållanden, jobbet och fritiden. Lägg märke till sånt han inte berättar. Ställ frågor! Och underskatta inte effekten som ett glas vin kan ha på den man vill lära känna. ;-)
• Skynda långsamt. Diskutera gärna ämnen som avslöjar hans förväntningar på er relation men var återhållsam med att avslöja dina. Att stressa fram känslomässigt engagemang från en man är lika dumt som att hoppa över förspelet med en kvinna. Män har lätt för att bli kära (vissa påstår att det räcker med tre omgångar i sängen…) men att ändra på sin livsstil och vardagsrutiner för en annan person är något de behöver vänja sig vid gradvis.
• Låt förhållandet utvecklas naturligt. Om du vill vara tillsammans med den här personen – var det. Lev för stunden och njut av hans närhet här och nu. Innan ni vet ordet av förvandlas dagar till månader och månader till år. Ett förhållande utvecklar sig som resultat av en återkommande önskan om att vara nära – inte genom att man försöker sätta etiketter på något som inte ens existerar ännu.
• Självklart finns risken att du plötsligt tycker dig få ut för lite av er samvaro. Då ska du backa! Om han behandlar dig som en kompis genom att inte skämma bort dig med uppmärksamhet, gulliga presenter och erbjudanden om att flytta ihop ska du självklart vara en lika god kompis tillbaka.

  Kompisar har inte sex med varandra. Och de har inget emot att den andra dejtar den snygge killen på gymmet. Eller att hon skaffar en inneboende (som händelsevis extraknäcker som manlig modell) för att ha råd med sin höga hyra.

  Kom bara ihåg att vara tydlig och förklara hur det hela hänger ihop. Förutsätt inte att han automatiskt ska veta vad som gör dig glad (hur uppenbart det än må vara) utan tala om vad du behöver i klartext. Det är synd om ett potentiellt bra förhållande stupar till följd av ett simpelt missförstånd.

I ett nötskal är mitt råd alltså: träffa och lär känna den här killen. Ge honom en chans att tillföra något bra till ditt liv. Om han inte kan det – återgå till det fina du redan har och håll ögonen öppna för någon lämpligare.

När jag svarade på ditt mail skrev jag så här: “Vilken underbart trevlig fråga det här är! Sorry, jag förstår självklart att det känns jobbigt – men nu kan JAG inte låta bli att le. Du befinner dig nämligen i en mycket bättre situation än du inser. Oberoende av hur det går!”

Här kommer förklaringen:

Även om just denna kontakt inte leder till det slags förhållande du önskar har du all anledning att vara glad. Du har hittills koncentrerat dig på att ta hand om din dotter, nu när hon blivit äldre har du mycket mer tid och energi att satsa på dig själv. Dessutom är du självständig och nöjd med ditt liv redan i dagsläget. Och nu har du till på köpet upptäckt att du har förmågan att bli kär (det är inte en självklarhet). Vilket fantastiskt utgångsläge!

Försök att dra ner på prestationskraven lite. Spänningen blir för stor om man känner att ens nästa förhållande måste bli perfekt och hålla livet ut. Det finns inget beständigt i naturen och det finns aldrig några garantier. Klarar man sig inte utan såna får man finna sig i att leva i sin stolta ensamhet resten av sitt liv – helt i onödan. När man slappnar av och njuter av stunden brukar allt nämligen ordna sig bättre än man någonsin vågat drömma om – antingen med den man trånar efter idag eller med någon ännu trevligare som man ännu inte hunnit träffa. :-)

Lycka till! Och berätta gärna hur det går. Ni andra, om ni har något att tillföra – gör er röst hörd!

Heidi och jag har en ganska likartad syn på livet men det finns en fråga som vi envisas med att betrakta ur helt skilda synvinklar: feminismens vara eller icke-vara. I förenklad form kan man säga att Heidi är för och jag att är emot samtidigt som vi båda vill att jordens befolkning ska ha det så bra som möjligt.

Det finns en orsak till att jag aldrig har skrivit något regelrätt inlägg om mina åsikter i den här frågan. Jag gillar nämligen inte att debattera och satsar hellre all energi på att leva i enlighet med det jag tror på istället för att försöka övertyga omgivningen om att jag har rätt. Fast när jag möter en värdig “motståndare” (har alltid haft stor respekt för innehållet i Heidis skalle) så kan jag inte hålla mig och häver ur mig något i alla fall. Och hon tycks lida av samma svaghet… ;-)

Poängen är hur som helst att jag inte kommer att ge mig in i några invecklade diskussioner om det här eller andra kontroversiella ämnen utöver det lilla som Heidi och jag dribblar mellan oss nu. Ni andra får självklart komma med era åsikter och underhålla varandra på alla sätt ni önskar, men tänk på att hålla en civiliserad ton och inte droppa blod på min fina bloggbakgrund.

Träffade Magnus för en stund sen och fick ta del av hans åsikt angående läsarfrågan jag nämnde i förra inlägget. Magnus är lite av en cyniker, något som kanske beror på att man som advokat stiftar bekantskap med väldigt knäppa individer. Jag misstänker att han tror det värsta om alla tills de bevisar motsatsen. Det gör jag också på sätt och vis, men jag tror av någon anledning att jag själv bara råkar ut för bra människor och då finns det ju inga dåliga (i alla fall i mitt liv, men det är ju det enda som räknas för mig). Hoppas att ni hänger med i resonemanget…

Hur som helst, jag fick en hel del intressanta infallsvinklar att fundera över och tänker skriva ett svar på frågan redan nu i helgen. Men nu är det sömn som gäller. God natt!

PS. Ni som festar behöver säkert lite dansmusik. :-)

ICE är en lågprisbutik och jag brukar i vanliga fall sky såna som pesten eftersom jag gillar plagg av hög kvalitet. Samtidigt är jag en sucker för feminina linjer och figursydda klädmodeller, något det finns gott om på det här stället. Därför tittar jag in i alla fall vilket ibland leder till riktigt trevliga fynd i form av plagg som egentligen borde ha en designertag och en nolla extra på prislappen. Är t. ex. jättenöjd med den här coola tunikan som jag köpte hos dem förra sommaren:

Den här gröna klänningen kommer också från ICE och passade perfekt till vårt garden party när pappa fyllde 60 förra sommaren:

Om ni av denna eller någon annan anledning hamnar på Drottninggatan och vill vila benen kan jag rekommendera Wayne’s Coffee inne på Lagerhaus där jag sitter nu. Här är mycket lugnare, ljusare och luftigare än på de två andra fiken i närheten.

Macchiaton serveras i gigantiskt stor mugg men tyvärr är dagens skum helt värdelöst (känns som att jag dricker café au lait). Beställer te nästa gång, går inte att misslyckas med vatten och en påse Chun Hao.

Dammit, jag måste få tag på en man nu! Och inte vem som helst utan en som är smart och erfaren.

Ha ha, det där kan tolkas in sooo many ways, jag vet. ;-) Men som jag nämnde tidigare håller jag på att besvara en läsarfråga om kärlek och vill därför ta del av ett manligt perspektiv innan jag publicerar svaret. Tyvärr är Torbjörn sjuk och alla andra hunkar i mitt entourage jobbar. Måste därför dröja lite med svaret. Mina läsare förtjänar det bästa!

Sitter nu och äter frukost samtidigt som jag läser nyheterna. Självklart selektivt – varför starta dagen med krig och elände när det finns minst lika många trevliga rapporter att ta del av istället. Här har vi ett utmärkt exempel: min kropp gör männen berusade! Ha ha, det är väl ingen nyhet? Men tack för påminnelsen, känner mig lite snurrig själv faktiskt. ;-)

Ok, dags att ta sig in till stan. Ska försöka undvika att få isblock och snö i skallen (Stockholm är livsfarligt just nu) innan jag slinker in på något fik för att avnjuta era kommentarer till latten. Sen är det jobb som gäller resten av dagen. Ha en trevlig fredag!

Den här dagen har bestått av jättemånga telefonsamtal. Två highlights värda att nämnas är Torbjörn, som nu mår mycket bättre, och Olga, som har vårkänslor. Olga har dessutom gjort upp en ny önskelista över sånt hon vill fylla sitt liv med detta år och då vet vi ju alla hur det kommer att gå. :-) Jag har givetvis också vårkänslor nu.

Ute på stan är det bokrean som är den stora “grejen”. Så här såg det ut på Åhléns tretiden:

Ha ha, som vanligt envisas alla med att stå i kö till de kassor som finns i bokavdelningen. Jag själv tar gärna några steg extra för att sysselsätta den gäspande personalen i t. ex. hushållsavdelningen. De kan skanna in böcker precis lika enkelt som Iittala -glas.

Idag köpte jag bara ett Muji -block (används som dagbok) men kommer antagligen att tränga mig fram till en jättebra feng shui -bok senare i veckan. Har haft den på min Adlibris -önskelista hur länge som helst nu.

What else? Just det! Gjorde två mycket trevliga fynd på Sveavägen. Minns ni min favvonötmix som jag tidigare bara kunde köpa i Farsta Centrum? Well, gissa vad jag hittade när jag promenerade in på Coop som ligger mellan Rådmansgatan och Hötorget. :-)

Fortsatte glad i hågen in mot centrum men hann inte långt innan jag stötte på ett fik som såg trevligt ut och vars generösa öppettider kan vara bra att lägga på minnet. Öppet till 02:00 både fredag och lördag!

Café 60 ligger på Sveavägen 60 (kommer det som en överraskning?) och har ett mycket imponerande utbud av bakverk.

Personligen är jag lite försiktig med att äta sånt som ligger framme i rumstemperatur hela dagen och som dessutom inte är skyddat för folks nysattacker (och säljs på ställen där toaletten ser ut att inte ha blivit rengjord på över en vecka) men rent teoretiskt har det här fiket potential. T. ex. finns det gratis WiFi här och tesortimentet är det bredaste jag någonsin sett.

Interiören är ett mellanting av sunkig, kitschig och mysig beroende på hur känslig man är. Här ser ni några bilder:

Några exempel på inredningsdetaljer: antika böcker, en kristallkrona, staty av Anubis, en “marmor” -fontän prydd av fiskar och keruber, stolar som ser ut som händer (varav den ena saknar två fingrar) och så denna uppiggande tavla precis innan man chockas av toaletten. Mycket strategiskt!

Sånt här är tyvärr väldigt vanligt. Ett café kan ha världens bästa koncept, läge, inredning och varusortiment – bara för att förstöra hela grejen genom att slarva med hygienen och inte hålla ordning och reda i lokalen.

Mina bästa råd till caféägare: plocka undan från borden så fort som möjligt (hallå, Baresso!), torka borden efter varje kund, står det ljus på borden – tänd dem, damma av och rätta till inredningsprylarna, ta bort vissna blommor, se till att besticken är rena, skydda bakelserna mot gästernas dregel, ha bra belysning på toaletten och håll den ren!

Nu ska jag fortsätta… Oj! Kom plötsligt att tänka på att det är torsdag idag. (God morgon, yxskaft!) Torsdagar är de roligaste dagarna att gå ut på. Hmm, vet inte riktigt om jag orkar idag. Det är fortfarande för kallt. Fast tänk om jag ligger i sängen senare och ångrar mig… Och tänk om jag missar något jättekul!

Åh, decisions, decisions… ;-) Vad ska ni göra idag?

Köpte förutom ett nytt OPI -nagellack några andra basförnödenheter idag:

Skulle egentligen ha Bic Soleil men upptäckte att H&M i Sergelgången inte längre säljer sån… fem minuter innan alla andra butiker stängde. Grabbade nyaste Gilette Satin Care istället. Har inte alltför höga förhoppningar, but you never know. Undrar om lavendel går bra ihop med kiwi. Ni minns den nya Palmolive -duschtvålen, right?

Depend nagellackremover kostar bara 24,50 kr och hamnar i mitt badrumsskåp gång på gång eftersom den är bättre än alla andra removers jag provat. Kompenserar rövarpriset på OPI -flaskan.

Köpte också ett par tuber Apotekets tandkräm. Jag gillar den för för att den har superfrisk pepparmintsmak och känns så effektiv i munnen. Och så finns den i både stor och liten förpackning – en för badrummet och en för handväskan.

Har ni några egna favoriter ni vill rekommendera? Jag är nyfiken. :-)

• Torbjörn har till slut fått maginfluensan som alla andra redan haft där i hans trakter. Stackarn ringde mig nyss och yrade något om att rita på gardinerna. Så där låter det alltid när han har jättehög feber. En gång fick jag ta ifrån honom bilnycklarna eftersom han plötsligt fick för sig att han skulle ge sig ut och köra. Kan inte rädda gardinerna nu (tror faktiskt inte att de befinner sig i någon omedelbar fara) men mobiliserade istället styrkorna så att han slipper vara hungrig så fort det går att få ner lite näring.
• Konrad brukar roa mig med att skicka över de roligaste xkcd -stripsen. Idag skrattade jag åt denna. Han kom av någon anledning att tänka på mig när han läste den. ;-)
• Olga har panikringt ett par gånger för att få teknisk support och moraliskt stöd då hon först råkade radera ett viktigt SMS i mobilen och därefter hittade ett mystiskt nummer med ett okänt namn i listan över sina kontakter. Vi har nu löst problemen och fått oss ett gott skratt som vanligt. Min lillasyster är lika rolig varje dag på året!
• Magnus har underhållit mig med en massa kontroversiella idéer och åsikter om olika ämnen. Allt från snöröjning, infrastruktur och juridik till mänskliga relationer, kostlära och barnuppfostran. Min hjärna går på övervarv för att processa och kategorisera all information. Perfekt med tanke på kommande blogginlägg!
• Jag har fått en mycket intressant fråga av en bloggläsare. Ska besvara den så fort jag kan och självklart publicera svaret så att ni andra också får komma med åsikter och förslag.
• Jag har äntligen förnyat licensen för mitt antivirus- & brandväggsprogram. Hittade en favorit för flera år sen och är fortfarande jättenöjd med det.

  Eset Smart Security är till skillnad från sina konkurrenter resurssnålt samtidigt som det utgör ett effektivt skydd mot virus och trojaner. Jag surfar ofta runt i nätets “mörkaste gränder” och laddar ner högriskfiler så det här programmet har verkligen bevisat sin förträfflighet flera gånger om. För extra skydd kompletterar jag med Spybot Search & Destroy som specialiserar sig på spyware.

  Ni som vill testa Smart Security, kom ihåg att ni måste avinstallera motsvarande program ni eventuellt har på er dator innan ni kör in det här. Säkerhetsprogram har en benägenhet att “krocka” med varandra och i värsta fall kommer man inte ens in i Windows efteråt.

Att man knappt fyllt 18 är i den här stan inget hinder för ett tidlöst elegant yttre i form av chica små klänningar, Choo -klackar som matchar LV -väskan, pärlörhängen i öronen och Madeleine-knut på halsduken. Även innehållet i kläderna vårdas ömt – med hela världens resurser som hjälp. Fransk manikyr, indiskt löshår, brasiliansk vaxning, turkisk bastu… Ja, ni förstår. Bara det bästa är gott nog när man vill ge ett bra intryck.

Vilket leder oss till den stora frågan:

Varför lägger man ner så mycket tid och pengar på att skapa en image som går upp i rök så fort man öppnar munnen?

“Asså ja baa… o han baa… o de baaa… Faaan, jag blev så jääävla irriterad! *knäpp* *knäpp* *knäpp* (med tuggummit) Oj, nu ringer det där puckot igen. Orka svara. Fuck, den här ringsignalen suger fett! Typ.”

Chockade? Jag också. HUR kan sån här dynga strömma ur munnen på någon som liknar en ängel i ansiktet och klär sig fint nog för besök på Windsor Castle?

Jag minns första gången jag såg Paris Hilton i något tv-program. Hon var välklädd, välvårdad, välfriserad och log ett förtjusande leende som lyste upp hela rutan. Men så började hon prata och jag ryckte till av överraskning. Hon såg ut som en dam men betedde sig som en torghandlare! Är det inte bekvämare att trava runt i Crocs då?

Å andra sidan… det där var inget bra förslag. Världen skulle bli betydligt tristare om alla som inte fått god uppfostran, men som ändå har bra klädsmak, skulle ändra på sitt vackra yttre. Därför föreslår jag att vi ändrar på det som faktiskt bör ändras, det som så många av dagens mödrar inte vågar säga av rädsla för att deras barn inte längre ska tycka att de är den coola kompisen. Låt oss gå igenom grunderna för klassisk vett och etikett.

1. Handling säger mer än tusen ord

Såvida du inte övar inför Basic Instinct 3 finns det ingen ursäkt för dig att sitta bredbent och exponera det låren mynnar ut i. Varken strumpbyxornas förstärkningsdel eller resåren på dina stay-ups får synas. Du behöver inte korsa benen vid anklarna (även om det alltid imponerar på blivande svärföräldrar) men håll ihop knäna på något sätt som känns naturligt.

Övrigt att tänka på när det gäller kroppsspråk:

Häftiga rörelser passar inte ihop med damig klädsel. Orsaken förklaras bäst genom en formulering som skapades redan i början av förra århundradet. Den lyder så här:

En dam får icke utan tvingande skäl gå fort på gatan. Det kvinnliga väsendets högsta charm är mjukhet och behag, och kvinnans hela dräkt är avsedd för lugnare rörelser. En klännings eller en kappas vackra fall förstöres alldeles av en häftig gång.

Ramla inte ner i möbler, släng inte ifrån dig saker, ryck inte åt dig sånt någon räcker dig. Och för guds skull, kuta inte med ryggen! Dina fina kläder sitter tusen gånger bättre om du sträcker på dig.

Något som garanterat kommer som en överraskning för många är att man inte ska kamma och sminka sig vid eller i närheten av matbordet. Om du funderar en stund kanske du kommer på orsaken. Att prata med mat i munnen och snyta sig i servetten är inte heller ok.

Rapa inte, sörpla inte och håll handen för munnen när du gäspar. Tänk också på att det är oartigt att gäspa när någon pratar med dig, det antyder att du är uttråkad av det motparten säger.

2. Tuggummituggande är en landsplåga

Om du tuggar tuggummi ska det ske diskret. Inget smackande, idisslande, bubbelblåsande eller knäppande! Dagens “knäpparmode” är bland de mest arroganta och oartiga ovanor som finns. Det är omöjligt att uppfatta dig som en seriös och mogen person om din käke rör sig i ultrarapid samtidigt som det låter som rensning av ett minfält om dig.

När du tuggat klart kletar du inte fast tuggummi någonstans och spottar inte heller ut det på golvet eller marken. Förutom att det ser fult ut kan det också kleta ihop näbben på fåglar som plockar upp det. Använd papperskorgen! Finns ingen sådan i närheten lägger du tuggummit i en bit papper och bär det med dig tills du får tillfälle att slänga det i soporna.

Spotta gör man förstås inte i övriga fall heller, spottandet är något som utmärker sjuka människor. Lider du av förslemning, vänd dig till läkaren!

3. Överrösta inte ditt budskap

Att tvinga sin närvaro på andra har aldrig ansetts artigt och kommer aldrig att göra det. Kom ihåg att andra kan låta bli att titta på dig om du är motbjudande men de kan inte låta bli att höra dig. Vad du än försöker åstadkomma genom att vara högljudd bevisar du bara motsatsen – att självförtroendet sviktar och att du inte tror att du blir hörd annars.

Grundregeln är alltså att inte prata överdrivet högt eller gällt, varken i telefon eller med någon annan. De andra i bussen vill inte höra om hur du opererade bort tonsillerna och att din kille spydde på sina skor i helgen för att han var så full.

Skriker gör man aldrig, utom när mormor är nära att bli påkörd av en lastbil. Att vissla eller sjunga på offentlig plats hör inte heller till god ton. Är du musikintresserad, gå med i en sångkör.

Lyssnar du på musik, se till att inte spela så högt att de andra i närheten hör den trots att du använder hörlurar. Dessutom skonar du dina trumhinnor.

Att vara högljudd på offentlig plats visar brist på respekt för andra människors rätt till lugn och ro. Tänk också på dig själv, du vill bli uppmärksammad för dina åsikter – inte ljudvolymen.

3. Välj dina ord med omsorg

Även om du är tonåring vinner du mycket på att uttrycka dig på ett moget sätt. Kontrasten blir helt enkelt för stor när någon som har damigt höga klackar och pennkjol använder uttryck som “suger fett” och har svårt att variera återgivning av tidigare händelser med annat än ramsan “han baa… jag baaa… de baa”. Otroligt påfrestande för öronen och får dig att låta som ett får.

Undvik svordomar. Att krydda utgående kommunikation med kroppsutsöndringar, könsdelar och invånarna i underjorden impregnerar din dyra Canada Goose med obehaglig odör.

4. Ditt val av samtalsämnen reflekterar tillbaka på dig

Självklart ska man kunna prata om allt, det gäller bara att välja rätt tid och plats. Är det verkligen nödvändigt att tala om för middagssällskapet att det svider när du kissar innan du försvinner till toan? Och är det inte bättre att diskutera din lösa avföring och de konstiga klumparna i mensen med läkaren istället för med oss andra?

Tänk på följande: folk förknippar känslan de får när de pratar med dig (i det här fallet äckelkänslan) med dig som person. Vill du bli associerad med en varig böld? Nähä, tänkte väl det.

Var också försiktig med negativa budskap i allmänhet. Att prata illa om andra människor och klaga på allt och alla tillför inget. Och det finns absolut ingen anledning att tala om för andra att du är “en riktig bitch som minsann inte låter någon jääävel dissa dig hur som helst”. Bara att du tänker tanken gör oss misstänksamma. Den som sprider negativ energi blir sällan ett efterlängtat sällskap, hur snygg förpackningen än är.

Något som blir allt vanligare men som egentligen är extremt oartigt är att prata om närvarande människor i tredje person. Observera att detta även gäller situationer där du berömmer deras hund, väska etc. Människor i din närhet finns inte där för din underhållning. Prata med dem, inte om dem.

5. Attityden avslöjar källans mognadsnivå

Framhäv gärna dig själv men aldrig på någon annans bekostnad. Att vara provokativ, krävande och påträngande sätter inte dig på världskartan – det placerar dig i facket bland dem som har mindervärdighetskomplex och försöker överkompensera. Har du sett hur små hundar gläfser i all oändlighet (tills de får en spark med benet) och hur stora bara behöver visa sig för att inge respekt? Då förstår du idén.

Låt aldrig någon sänka dig till sin egen låga nivå. Är någon oförskämd, demonstrera ditt ogillande på ett värdigt sätt – inte genom att upprepa det uppförande du kritiserar. Att vråla åt någon att sluta skrika bevisar bara att du och ditt sällskap förtjänar varandra och har mer gemensamt än du tror.

Den som pekar ut andras misstag i sällskap avslöjar mer om sig själv än personen i fråga. Märker du att någon begår en faux pas ignorera det eller hjälp personen att rätta sitt misstag diskret istället för att briljera med dina kunskaper om rätt och fel så alla hör.

Att knäppa med fingrarna åt servitören och framföra klagomål med hög, gnällig stämma kryddad med personangrepp får inte dig att framstå som värdsvan utan som den tölp du är. Som tur är har många i dagens servicebransch också fått en dålig uppfostran så du får svar på tal. De övriga, som är rädda att förlora jobbet, är istället passivt aggressiva och spottar i din hamburgare innan de serverar den. Vill du det?

Men det finns också situationer när tystnad är oartigt. Kom ihåg att säga tack när människor gör saker för dig, t. ex. när kassörskan ger dig kvittot i butiken, när du får din mat serverad, när någon önskar dig en trevlig dag, när någon öppnar dörren åt dig och när någon säger prosit.

För att göra det ännu svårare – visste du att du tom. kan vara oartig när du är frånvarande? Ta det här med att passa tider t. ex. Den som ofta kommer för sent är innerst inne arrogant. Vad man demonstrerar genom sin opunktlighet är att andra människors tid är mindre viktig än ens egen och att de inte har något bättre för sig än att stå och vänta på en. Skulle du själv vilja bli behandlad så här?

Nu är du säkert ivrig att påpeka hur många oförutsedda hinder som kan dyka upp trots att man har de bästa avsikter men vet du vad – du kan faktiskt starta lite tidigare så att sådana inte gör dig försenad, eller boka in dina möten inom realistiska tidsramar. Ha som princip att vara punktlig 99% av tiden om du vill räknas som en pålitlig människa.

6. Ta dig inte friheter

Det är totalförbjudet att titta in i skåp och lådor när du befinner dig i andra människors hem, även hos dina vänner om de inte uttryckligen sagt att det är ok. Tom. sånt som ligger framme bör lämnas ifred tills värden antyder motsatsen. Är det något du behöver, fråga! Tänk också på att städa upp efter dig när du är på besök. Lämna inte hår i handfatet, använda pappersnäsdukar på bordet etc.

Även på offentliga platser gäller det att respektera andras privatliv. Något som kan tyckas vara harmlöst men ändå irriterar är att läsa tidningen någon annan håller i medan man sitter bredvid. Ha som tumregel att inte stirra och verka nyfiken på vad andra människor gör och pratar om ifall du inte vill klassas som en ouppfostrad bondlurk. Är något oemotståndligt intressant, titta på reflektionen i ett fönster eller spegel. Tjuvlyssna gör du genom att vända dig bort från dem som pratar (då hamnar dina öron dessutom närmare ljudkällan).

7. Slarv och dålig hygien är oattraktivt

Inget är så tragiskt som att se fina kläder och prylar vanvårdas till döds av nonchalanta ägare. Var en prydlig person och respektera skönheten i dina ägodelar genom att hålla dem rena och hela.

Släng inte kläderna på golvet och använd klädrulle för att avlägsna hår och ludd. Putsa skorna. Dammiga och smutsiga plagg ser hopplöst billiga ut om de så har kostat tusentals kronor.

Och kom ihåg: the devil is in the details. Avlägsna allt som inte ingår i originaldesignen: ta bort klisterlappar från skosulorna och klipp bort synliga tygetiketter från halsdukar och skjortor. Är du slarvig med dina saker är det logiskt att förvänta sig samma attityd även inom andra områden.

Varför är allt detta så viktigt?

Därför att andra människor behandlar en i enlighet med hur man får dem att känna sig. När man visar andra respekt får man detsamma tillbaka.

Vett och etikett handlar till stor del om impulskontroll. Den som kan konsten att behärska sig framstår automatiskt som en pålitlig och mogen individ istället för en grottbarbar som kör på autopilot och agerar utan någon som helst framförsikt och respekt för omgivningen. En uppfostrad människas vardag kännetecknas av färre konflikter och ett bättre bemötande från andra. Detta gäller självklart både män och kvinnor.

Ni som vill fördjupa er i ämnet, bunkra upp med folkvettsexperten Magdalena Ribbings böcker. Ta också en titt på hennes jättefina spalt om hyfs & stil i DN.

En annan, lite föråldrad men desto mer underhållande, källa till fina manér hittar ni här (läs speciellt gatuetiketten, den är förklarad på ett så roligt sätt att jag gapskrattade). Som svar på rubriken för detta stycke publicerar jag ett synnerligt vältaligt citat:

Det är framför allt tre ting som i umgänget människor emellan känneteckna fint folk. Fint folk är:

a) uppmärksamt, b) hänsynsfullt, c) tacksamt.

Fint folk har alltid ögon och öron med sig, åstadkommer aldrig obehag för andra genom bristande aktgivenhet, är ej påträngande men alltid färdigt att stå till tjänst då det behöves. Fint folk tar alltid hänsyn till andras trevnad, andras rätt. Fint folk är tacksamt för all hjälp, alla tjänster och glömmer aldrig att ge uttryck åt sin tacksamhet.

Om inte det här inspirerar, vet jag inte vad som gör! :-)

Överkurs för såna som vill gå ett steg längre

Tills skillnad från det vi gått igenom hittills är följande inget absolut krav för att uppfattas som en artig person. Men varför nöja sig med lite? Det skadar aldrig att införliva några högreståndsgester för att understryka sin goda uppfostran på ett diskret sätt. Kom bara ihåg att allt du gör ska kännas naturligt, ett tillgjort och snobbigt beteende är inget annat än smaklöst. Lägg nu följande etikettkuriosa på minnet:

Hälsningar och presentationer

Det finns en instruktion inom EU som säger att handslaget ska vara 0,8 sekunder långt, 1,5 handskakning och så ser man varandra i ögonen. Finns bara en sak att tillägga: handslaget ska vara fast, räck inte över “en död fisk” om du vill framstå som något annat än dörrmatta. Bonustips: upprepa gärna namnet på personen du möter för att lägga det på minnet lättare.

Kindkyssas gör man bara om det faller sig naturligt för både en själv och sällskapet, annars känns det bara pinsamt. Man kysser först med sin högra kind mot den andres högra kind och därefter på den vänstra. Personligen tycker jag att det här i Sverige i de flesta sammanhang räcker med bara högerkindkyssen. Kom däremot ihåg att man kysser ut i luften och inte bör blöta ner den andres kind med saliv.

När du presenterar människor du känner för varandra, börja med att presentera den som har lägre rang för den med högre. I praktiken bör alltså en dam, en äldre person eller en överordnad få höra den andres namn först.

Stöter du på monarker, kom ihåg att man hälsar på kungen först och därefter på drottningen. Samma sak när man säger adjö – kungen först. Tilltala dem med “Ers majestät” istället för personliga pronomen. Man kan också använda “kungen” och “drottningen” som reportrarna gör men det anses inte lika korrekt. I övrigt vill alla människor, kända som okända, bli behandlade som individer – inte som själlösa representanter för sin samhällsställning. Låt bli att svimma, gråta, fnittra och fjäska bara för att du känner dig överväldigad och har mindervärdighetskomplex.

Till fots

När man går på trottoaren går mannen på den yttre sidan (mot gatan). På väg uppför en trappa går damen alltid sist. Om du har svårt att komma ihåg det här kanske följande hjälper:

Fråga: Varför går en dam aldrig framför en herre uppför trapporna?
Svar: Därför att hon inte vet på vilken våning han bor.

Ha ha men allvarligt, det är självklart för att inte exponera det man har under kjolen. Denna sed härstammar från tiden innan kvinnor började se likadana ut som män baktill.

Restaurangbesök

Besöker du en restaurang med en man är det han som (efter att ha öppnat dörren för dig) leder fram dig till ett ledigt bord. Ifall det finns hovmästare går denne först, därefter damen och sedan mannen. Vid bordet har damen privilegiet att få platsen med utsikt över lokalen.

Placera servetten i knät så fort du satt dig till bords och tänk på att en servett som man vecklat upp aldrig får läggas tillbaka på bordet under pågående måltid. Om du måste gå ifrån bordet, lämna den på stolen. Men bli inte förvånad om du får en ny av servitören när du återvänder, det är korrekt lyxkrogsstil. När du avlutat måltiden och reser dig från bordet går det bra att lägga servetten lätt hopvikt till vänster om tallriken.

När du äter håll besticken högt uppe på skaftet och så att det mesta av skaftdelen är dolt inne i handen. Har du inte ätit klart men vill ta en paus, lägg dem på “tjugo i fyra”. Observera att de ska ligga i sin helhet på tallriken och aldrig får vila på bordet mot tallrikskanten. När du ätit klart placera dem på “tjugo över fem” som tecken för servitören att duka av.

Se till att din mobil är ställd på ljudlöst läge under hela restaurangvistelsen. Är du absolut tvungen att ta ett samtal, gå ifrån bordet så att du inte stör övriga matgäster.

Att ställa väskan på bordet anses oartigt, både på restaurang och hemma hos andra. Nu vet jag av egen erfarenhet att nöden inte har någon lag och t. ex. på Tures brukar jag själv diskret ställa min på bardisken (mot pelaren vid blommorna) de tider då alla stolar bredvid mig är upptagna. Men i mån av möjlighet bör man alltså undvika att göra så här.

Att ge och ta

När du får något är det artigt att titta noga på det istället för att bara slänga ner grejen i väskan. Det här är speciellt viktigt när du får presenter och visitkort!

När du ger något, se till att det befinner sig i så representabelt skick som möjligt och räck över det i med framsidan uppåt. Ge t. ex. inte skrynkliga sedlar åt kassörskan.

Komplimanger

Det är inte artigt att kritisera någon som haft den goda smaken att ge dig ett gott omdöme genom att svara “den här gamla trasan…” och dylikt. Det enda korrekta svaret är “tack”. För att inte låta kort i tonen kan du tillägga lite information om det du får beröm för t. ex. så här: “tack, jag blev så glad när jag hittade den på NK”. Eller: “tack, jag trivs jättebra i den här hårfärgen”. Känner du dig överväldigad av för mycket smicker kan du sänka blicken och säga som det är: “tack, nu får du mig att rodna”.

————————————————————–
Så där ja, det var det viktigaste. Jag hoppas att den här lilla genomgången varit till nytta för dem som behöver den och att ni som inte är uppfostrade av vargar också har fått ut något av denna text, om det så bara är bekräftelse på att det ni lärt er fortfarande uppskattas av omgivningen.

Har ni något att tillägga? Använd klickfingret och börja skriva. :-)

Jag har fortfarande inte återgått till normal dygnsrytm. Igår somnade jag redan halv ett, vilket känns minst sagt märkligt. Vaknade kvart över nio utan väckarklocka och är hur pigg som helst. Har säkert slagit huvudet utan att jag märkt det för sånt här beteende måste ju ha någon logisk orsak men så länge man orkar dansa till Lady Gaga behöver man väl inte oroa sig? ;-)

Idag ska jag finslipa Torbjörns nya firmasajt, uppgradera antivirusprogrammet på tre datorer, göra research om vad Xantan är för ett gift (allt jag inte vet vad det är räknas automatiskt som gift) och försöka skriva klart en ny guide för bloggen.

Jag har inte hunnit blogga så mycket på senaste tiden och saknar er jättemycket. Tyvärr finns det fortfarande en massa annat som jag måste göra istället för att sitta här och filosofera men jag hoppas att det lättar snart. Vill så gärna vara mer underhållande än jag kan just nu. Håll ut!

Men nu är det dags att ta sig in till stan. Tunnelbanan funkar fortfarande inte (why? det är ju bara -9°C), något som inte har någon egentlig betydelse. För det krävs en hel del mer för att rubba mina cirklar! Och det är bara spännande med lite undantagstillstånd då och då. ;-) Jag kommer dit jag vill ändå!

SL (Stockholms Lokaltrafik) uppmanar folk att stanna hemma. På grund av “vädersituationen” (jag förstår ingenting… solen skiner, det snöar inte och det är -16 grader precis som det ska vara på vintern) går tunnelbanan bara innanför tull och alla sträckor som går ovan jord ersätts av buss.

De flesta tågen, både pendeln och InterCity, är antingen kraftigt försenade eller inställda. T. ex. resenärerna från Göteborg blev tvungna att sova i tåget eftersom det stannade mitt ute i ingenstans och blev stående där hela natten.

Som följd av allt det här tar de som har möjlighet bilen till jobbet vilket leder till köer, trängsel och julafton för stadens lapplisorna som garanterar genererar sexsiffriga belopp i utskrivna böter.

Kvällstidningarna ligger inte heller på latsidan. Dagens domedagsbudskap ser ut så här:

Personligen tycker jag att allt det här är rena vansinnet. Men samtidigt kan jag inte ignorera att gatorna nu är exemplariskt bra snöröjda och att utsikten över Gamla Stan är hänförande vacker. Och trots att lokaltrafiken har sina brister kommer jag fram till alla ställen jag vill med taxi (kastar mig ut framför bilarna på gatan, växeln är överbelastad) och får kanske tillbaka pengarna genom SLs resegaranti (om inte detta räknas som “kraftigt oväder som innebär mycket stora störningar i viktiga samhällsfunktioner”).

Taxichaufförerna jag råkar ut för just nu är trevligare än någonsin – för omväxling skull är alla infödda Stockholmare som kan konsten att göra resan mysigare genom att underhålla mig med intressant lokalskvaller och som dessutom stänger av taxametern långt innan vi är framme. Hoppas tunnelbaneproblemen aldrig blir fixade! ;-)

För övrigt känns det här dagen väldigt mycket måndag och bra på alla andra sätt också. Glimtändaren blev äntligen utbytt av fastighetsskötaren, vågen visar att min midja inte kommer att hämnas för det där med saffranspannkakan, håret ligger precis som det ska, latten innehåller exakt rätt mängd skum och inboxen svämmar över av glada mejl från människor som gör min tillvaro ännu bättre. Är dessutom utsövd och allmänt avspänd. Life is good! :-)

Önskar er andra en lika trevlig måndag!

Men det var absolut värt besväret. Idag tränade vi samtalsteknik och spelade rollspel. Jag kan med absolut säkerhet säga att det är svårare att vara professionell när man befinner sig i en konstlad situation med en “skådespelare” och en observatör framför sig än vad det är i en riktig situation.

Vi hade 12 minuter på oss att prata med en tjej som hade problem (spelades av en annan kursdeltagare) och få henne att öppna upp. Observatören skulle notera hur det hela såg ut från sidan och vilka tankar det väckte hos henne. Som ni säkert förstår blev det en jätteintressant, men även småstressig, eftermiddag tack vare det här.

Är för trött för att skriva något mer just nu men visar istället några bilder på lunchmaten. Det gäller att hålla människor mätta om man vill lära dem något och efter de läckerheter vi bjöds på i skolmatsalen idag är jag nästan beredd att flytta till Tollare trots att det ligger så långt ifrån Tures. Nästan… ;-)

Innan man börjar måste man gå en liten utbildning och därför tillbringar jag denna helg i skolbänken. Jag och andra volontärer har intagit charmiga Tollare folkhögskola där vi går igenom en massa viktiga saker som rör samtalsteknik och bemötande av andra människor. De flesta av oss har erfarenheter från tidigare men det skadar inte att repetera samtidigt som man bekantar sig både med varandra och Tjejzonens trevliga personal.

Efter att ha berättat lite om oss själva och lyssnat på teori fick vi göra övningar. Jag blev återigen påmind om hur mycket svårare det är att förklara än sak man är bra på än att faktiskt utföra den och presentera resultatet. När jag förklarar har jag en tendens att gå rakt på sak och glömma bort att såna som inte känner mig ibland behöver mer “förspel” än jag ger i presentation av mina lösningar. Låt mig ge ett exempel.

Vår handledare bad oss fundera över vad vi skulle göra i följande situation: En 15-årig tjej beskriver sig själv som ganska seriös och introvert och klagar på att hon inte har några kompisar, varken i eller utanför skolan. Hon vågar inte berätta om problemet för sina föräldrar. Däremot tror hon att en lärare har lagt märke till hennes situation, något som gör henne obekväm eftersom hon inte vill att läraren ska vidta åtgärder och skämma ut henne inför hela klassen samtidigt som föräldrarna blir inkopplade.

Handledaren (pekar på mig): Varsågod, Irina. Hur skulle du hantera den här situationen?

Jag: Det finns ingen orsak att dra in föräldrarna och läraren i det här – de kan inte tvinga någon att vara kompis med tjejen. Hon måste dessutom lära sig att lösa sina problem själv.

Jag skulle förklara för henne att hon kan påverka situationen genom att först ge det hon vill få. Just nu tycks det inte finnas någon anledning för andra att intressera sig för henne – men det går att ändra på. Människor dras till såna som får dem att må bra och hon skulle kunna börja med att visa intresse för andra genom att ställa frågor och bli nyfiken på deras liv. Bortsett från dålig självkänsla handlar det här om svag social kompetens och sån går att öva upp.

Handledaren (förskräckt): Jahaa… men jag antar att du inte skulle säga allt det där åt henne rakt ut och under första träffen?!
*Spänner ögonen i mig.*

Ha ha, jag blir alltid lika road över den nordiska mentaliteten där man absolut inte får peka med hela handen och, gud förbjude, råda någon att ta ansvar för sin egen situation. Det likställs med att slå ner offret som redan ligger, vilket självklart inte är något jag förespråkar. Jag råkade bara hoppa över några steg i min utläggning för att inte snacka bort hela lektionen, vilket för någon som inte känner mig kan låta som att jag är en känslokall nazi som sveper in, pekar med ett anklagande finger på den arma 15-åringen och ryter fram att allt är hennes eget fel.

I praktiken skulle jag självklart först bygga upp ett förtroende genom att lyssna aktivt och berömma personen för att hon är duktig som söker hjälp för sitt problem och bla bla bla. Men därefter, när jag känner att tjejen är mogen att gå vidare, skulle jag absolut inte flumma runt och gå som katten kring het gröt om vad som egentligen bör hända för att hon ska få det hon vill ha.

Människor som vågar ställa frågor förtjänar att få ett konkret svar om hur de kan klara av sina utmaningar och vilka redskap de kan använda. De behöver inte sympatisuckar och prat om att “vi alla löser våra problem på olika sätt” och att “jag inte kan veta vad som är bäst för just henne”. Det är underförstått! Jag är inte det minsta rädd för att mina förslag ska uppfattas som direkta order av någon som därefter är för rädd för att omvandla dessa till den version som funkar bäst för henne. Människor är inte dummare än man gör dem.

Självklart gäller det att framföra budskapet respektfullt och i rätt dosering men i övrigt har mitt (ovanligt?) krassa sätt att utvärdera situationen på fördelen att kicka igång aktiv brainstorming hos personen i fråga. Resultatet: lika praktiska och icke-flummiga idéer om vad man vill pröva på härnäst – precis det som krävs för att skapa riktig förändring.

Men som sagt, jag måste bli bättre på att återge min taktik på ett lite mjukare sätt istället för att duka fram ett hårdkoncentrat av the bottom line. Gud, det är sååå mycket enklare att göra saker än att beskriva hur man gör. Gäller också webbdesign… kan fortfarande inte förklara hur bloggen funkar när pappa frågar. ;-)

Vet inte hur det är på andra håll men här i Stockholm råder helt normalt vinterväder. Det blåser, snöar och är kallt. Inget mer, inget mindre. Tågtrafiken dras självklart med stora förseningar och bilar utan vinterdäck (whyyy?) glider omkring och krockar med varandra. Inget fel på vädret, däremot på befolkningen som tycks leva i någon sorts drömvärld där snön kommer som en lika stor överraskning varje vinter.

Nu ryktas det om att staden inte har kapacitet att röja bort all snö (som faktiskt inte väller ner varje dag utan avbrott). Really? Då föreslår jag att man sätter fart på alla tiggare som sitter med utsträckt hand runt om i stan och som man tyvärr inte har hittat jobb åt. Fram med spaden! Det här jobbet kräver varken utbildning eller goda referenser från tidigare arbetsgivare. Och staden har garanterat råd att överträffa den lön de är vana vid.

Jag älskar att fynda märkesvaror till vrakpriser, det är som en sport för mig. Dels för att jag gillar att göra research och dels för att det är svårt att gå tillbaka till att betala fullt pris efter att man jobbat på Silja Line och blivit bortskämd med att “slabba” till personalpriser. Det var flera år sen men nuförtiden finns det ju liknande möjligheter tack vare alla nätbutiker runtom i världen och jag klickar glatt runt på jakt efter nya fynd.

Efter succén med Kenzokin kom jag på idén att kolla Tradera nu när jag behöver en ny Diorshow -mascara. Herregud, det finns ju hur många som helst där! Istället för att betala 310 kr har jag nu lagt beslag på detta nya och 100% äkta exemplar för bara 81 kr inkl. frakt. Och det finns fler åt er andra.

Var noga med att kolla säljaren omdömen och betalnings- / fraktvillkor innan ni lägger bud. Happy shopping!

Jag tycker att Grand borde starta personalutbildning för dem i sminkdiskarna på Åhléns. Då skulle jag kanske tillbringa lika mycket tid där som i Cadierbaren. Just a thought… ;-)

Måste lägga mig nu så att jag inte rubbar min fina nya dygnsrytm. Det känns väldigt coolt att vakna klockan nio. Fattar fortfarande inte varför jag gör det, men vem är jag att klaga? Och ju ljusare det blir desto svårare blir det att sova bort dagen. Vågar knappt tänka på vilka tider jag kommer att vakna om några månader.

Är ni morgonpigga av er? Är det ärftligt? Att jag är nattuggla (bortsett från den nuvarande “rubbningen”) är definitivt något jag ärvt av mina föräldrar. Och det har minst lika många fördelar som motsatsen.

Som jag skrev tidigare jobbar Sanna som samtalsterapeut och vi började diskutera det här med att ge råd åt sina klienter. Officiellt är det ju förbjudet att komma med konkreta “gör så här” -råd. Istället besvarar terapeuten alla frågor med motfrågor för att klienten själv ska komma fram till vad hon ska göra. Ha ha, inte att undra på att de anses flummiga. ;-)

Jag (som, på gott och ont, inte har någon formell utbildning på området) håller delvis med men kör en lite annorlunda version när jag handleder någon. Först lyssnar jag uppmärksamt igenom allt och ställer frågor om detaljer. Sen frågar jag hur personen själv ser på situationen och vad hon tänker göra åt saken, och därefter – när jag får en massa “kanske”, “borde väl” och “vet inte riktigt” till svar – analyserar jag det som står på och mellan raderna och försöker fånga upp vad personen verkar vilja men inte vågar göra.

Man kan inte veta vad som gör någon annan lycklig men i 99% av fallen kan man läsa av det. Och när man väl gjort det har i alla fall jag inga moraliska betänkligheter över att presenterar resultatet i form av ett “tänk om du skulle” -argument. Efter att ha gjort det läser jag av reaktionen och den effekt förslaget får och finslipar ytterligare.

Till slut, när jag träffar rätt (märks på den entusiastiska och hoppfulla glimten i motpartens ögonen) ger jag “klienten” tusen anledningar till varför hon kommer att lyckas, en anledning till varför hon alltid kommer att ångra sig om hon inte försöker, samt en energiboost som heter duga så att hon äntligen övergår till ACTION istället för att vela och vara orolig för allt mellan himmel och jord.

Att gå igenom händelserna i sin barndom är säkert nyttigt, men inte hur länge som helst. Många problem går att lösa genom att skapa ny historia och all handling är bättre än ingenting! Tom. om man börjar gå åt fel håll är det enklare att ändra kurs när man redan är i rörelse än när man befinner sig i förlamat tillstånd. Jag är som sagt ingen terapeut… men det är ju slutresultatet som räknas.

En annan grej jag gillar att göra (som garanterat inte praktiseras inom traditionell terapi) är att “hjärntvätta” människor till en ny attityd. Ha ha, nu låter det som om jag var nån sorts galen sektledare… Men det är egentligen tvärtom. Jag intalar istället “klienten” (i praktiken nån bekant med problem) att endast lyssna på sig själv och följa sitt eget hjärta. Alltså bli mer egoistisk och ge sig själv det hon behöver för att må bra oberoende av vad andra anser. Det finns ingen som vet vad man behöver bättre än man själv! Att ignorera sina önskemål, drömmar och dragningar är det värsta brott man kan begå. Och man har dessutom mycket mer att ge sin omgivning efter att man tillfredsställt sina egna behov.

Själva “hjärtvätten” handlar såklart inte om att jag låser in någon i källaren utan mat och vatten. Det går helt enkelt ut på att jag utan att skrädda orden förklarar att personen är värd mycket mer än det hon nöjer sig med nu – vilket hennes olyckliga tillstånd är ett bevis på.

Jag listar alla hennes styrkor och talanger, paketerar in dem så att de skapar ett personligt varumärke (och besvarar frågan “vem är jag?”) och kopplar därefter ihop dem med drömlivsstilen som kan bli verklighet just tack vare dem. Dessutom försätter jag personen i ett tillstånd där hon känner hur framgången smakar – vilket självklart lockar till att börja kämpa i riktning mot den. Låter hur flummigt som helst men resultatet av denna metod har överträffat alla förväntningar.

Anyway, här ser ni de obligatoriska mat- och dryckbilderna. Jag har lovat mig själv att jag ska äta en (1) semla denna månad men jag “sparar mig” tills jag har tid att besöka Tössebageriet (har alltid goda semlor) eller Lux på Lilla Essingen (deras semlor är årets testvinnare). Därefter kommer jag att låsa in mig hemma i lägenheten, stänga av alla telefoner och bara njuuta. Och sen blir det vår! :-)

Jag och Sanna kommer att träffas igen och testa om det går att coacha mig. Krävs ju att det finns ett specifikt mål och något speciellt man behöver hjälp med att åstadkomma. Jag vill så gärna prova! Måste försöka pressa fram någon ny utmaning att sätta tänderna i.

Ja, som ni ser har morgonen varit bra. Som kontrast mot gårdagen då precis allt gick fel (tom. tunnelbanan – hoppade på ett tåg som tog mig till Tekniska Högskolan istället för T-Centralen). Idag lyckades jag redan före klockan elva röra om i grytan så effektivt att godbitarna nu flyter i min riktning utan att jag behöver anstränga mig ytterligare. Ni ska självklart få veta fler detaljer så fort jag ser konkreta resultat.

Under tiden dansar jag runt till Lady Gaga samtidigt som jag försöker sminka mitt smajlande fejs. För ni har väl redan märkt att lösningen på alla världens problem finns i Lady Gagas låttexter? ;-)

Nästa grej på dagordningen är att träffa Sanna på Söder och låta henne utföra plågsamma experiment på mig… Ha ha, så farligt är det inte. Men Sanna, som är terapeut, ska nu börja med coaching och gissa vem som gärna ställer upp som övningsklient. :-)

Ha en underbar torsdag, everybody!

Idag träffade jag Ritah och satt på Wayne’s med henne i flera timmar. Vi hade hur mycket som helst att diskutera för Ritah håller på med inredning, homestaging och organisering samtidigt som hon är min livsstilskonsult och kan allt om numerologi, attraktionslagen och vanlig hederlig psykologi. Dagens samtal var precis det jag behövde!

Jag är inne i en period där jag skjuter upp saker som egentligen kunde göras genast. Det här är jätteirriterande eftersom jag samtidigt är otålig och vill ha snabba resultat. Kom i morse på mig själv med att önska att något som var jätteviktigt inte skulle hända “precis nu när jag kokar frukostägg och inte har hunnit sminka mig”. Herregud, snacka om självsabotage!

Såna här tankar har sin grund i perfektionism, kontrollbehov och simpel rädsla för misslyckande. Eller ännu värre: de kan bero på rädsla för framgång, något som innebär omställningar i vardagen och en situation där det finns mycket att förlora. Jag är tyvärr inte helt immun mot sånt här och blir lika irriterad varje gång jag märker det! Här är orsaken:

Nu gör jag upp en lista på några saker som jag kan göra i morgon. Och jag lyfter inte ändan från stolen innan de blir gjorda. Och om det så skulle komma upp eldslågor från underjorden och grilla mig levande kommer det ändå att ha varit värt besväret att begå “misstaget” i fråga!

Vad jag menar är att varje utegång just nu känns som ett mindre projekt. Jag avskyr att behöva packa in mig själv i en massa klädlager som bara är i vägen så fort man går in i någon butik. Och vinterskor är det värsta som finns! Jag gillar lätta skor med höga klackar, såna som man bara kan glida in i med foten utan att behöva befatta sig med snören och dragkedjor. Istället pressar jag in fötterna i stövlar och stövletter som har “överlevnadsklack” och som väger ett ton – bara för att vada genom slask och bli tvungen att putsa dem stup i kvarten.

Men nu är det bara en månad kvar. Biter ihop och distraherar mig med annat, som att skriva ihop en ny guide åt er t. ex. :-) Och så måste jag slutföra en jätteviktig grej som varit aktuell i flera veckor (berättar mer när jag ser resultatet). Är jätteotålig och vill att allt ska vara klart för fem minuter sen!

Att åka tunnelbana är egentligen ganska lärorikt. Idag utökade jag min allmänbildning med följande fakta:

• Gatorna i Farsta är tydligen döpta efter orter i Värmland. Källa: en gubbe vid dörren som pratade med någon invandrartjej som inte förstod hälften av vad ha sa och trodde att han hette Filip bara för att han nämnde Filipstad.
  Mina kunskaper i svensk geografi är katastrofalt dåliga (jag kan bara placera ut Stockholm, Uppsala, Göteborg, Malmö, Karlstad och Kiruna) men jag har nu hittat Värmland på kartan. Wohoo!
• Det finns människor som skriver på radstrecken i sina block istället för mellan. Såna personer läser gärna det de antecknat högt, innan de kliver av vid Slussen och glömmer att ta med sitt bananskal.
  De kanske är extra musikbegåvade? Med tanke på hur vissa noter skrivs… Eller tycker de att det är finare att texten är genomstreckad? Eller är de bara vindögda? De ser ju inte bananskalet…
• Det nya Åhléns på Östermalmstorg kommer att öppnas snart. Bara några veckor kvar enligt en stor rubrik i Östermalmsnytt (som låg på bänken). Samtidigt är de som bor på Gärdet jätteupprörda över att deras postkontor har flyttat till ett svårtillgängligare område. I know the feeling. Varför tror ni att jag hyr en postbox?

What? Är ni ännu vakna? Ok, då gör vi ett nytt försök. ;-)

Väl framme på Östermalm upptäckte jag att små flaskor Yes har försvunnit från butikshyllorna. Beslöt att ta en liten promenad i alla fall och besökte inte mindre än fem olika butiker i jakten på den perfekta storleken.

Kollade upp Sabis och ICA inne på Fältöversten, därefter ICA Karlaplan, sen ICA Esplanad (frös nästan ihjäl på Karlavägen) och till slut Coop Östermalmstorg. Dammit, det finns bara en stor flaska och en ännu större flaska! På plussidan: lärde mig att de normalstora kan kosta allt från 23,90 till 29,90 och att ICA Fältöversten har de billigaste.

Fortfarande någon som rör sig? Fine…

Visste ni att Yes heter Fairy i Finland? Och att jag vägrar använda något annat diskmedel eftersom de är slemmiga och får kärlen att halka ur händerna på mig? Jag ratar också alla andra färger än den gröna eftersom de luktar parfym och påminner om handtvål. Nej, den oparfymerade duger inte heller. Den gröna är bäst!

Ha ha, som ni märker har den här dagen varit extremt slö. I morgon ska jag sätta fart på saker och ting. Känner mig lite efterbliven just nu – på fler sätt än ett. Hur går det för er?

Insikt: Kanske därför de frågar efter leg på Systemet de få gångerna jag besöker dem…
Åtgärd: fotar mig i sämre belysning.
Resultat: bättre. Ha ha, minns nu att dörrvakten på Viper Room (18-åringarnas Mekka här i Sthlm) också bad om leg när jag var där för två år sen. (Blev ditsläpad av en 20-årig kollega, rymde en kvart senare.)

*suck* Kan han inte komma nu så att jag får min latte?!

Jag är bra på:

• att vara disciplinerad och uppnå mål så länge jag vet exakt vad som måste göras och att resultatet är värt besväret.
• att vara punktlig och hålla det jag lovat. Man kan inte kräva att andra ska respektera en om man själv inte respekterar dem.
• att återhämta mig från nederlag, misslyckanden och besvikelser. Av någon anledning kan jag inte se framtiden som annat än ljus.
• att motivera andra så att de hittar styrka att följa sina drömmar och vågar satsa på sånt som gör dem lyckliga oberoende av vad någon annan säger.
• att lyssna aktivt och att kritisera på ett konstruktivt sätt. Att “få rätt” är helt ointressant, jag har som mål att skapa bättre resultat i framtiden. Är det omöjligt, då släpper jag hela grejen och byter miljö.
• att göra research och lära mig nya saker. Är jag intresserad av något suger jag upp information om det som en svamp.
• att gå in i en inflamerad situation på ett diplomatiskt sätt och lyckas få alla parters förtroende.
• att ställa upp för dem jag älskar och ösa en massa positiv energi över dem.
• att skapa ordning och reda i kaos. Antingen det gäller fysiska föremål, digitalt material eller mentalt flum som skräpar ner i hjärnan.
• att se jätteupptagen och effektiv ut när jag egentligen slappar och håller på med något helt annat än jag borde. Och att faktiskt få jobbet gjort i tid i alla fall.
• att skriva underhållande texter som väcker tankar hos andra. Och att framställa negativa saker på ett positivt sätt.
• att designa webbsajter så att materialet är logiskt uppställt och presenteras på ett estetiskt tilltalande och lättöverskådligt sätt.
• att förklara svåra saker på ett enkelt sätt. Så länge jag själv förstår dem alltså.
• att välja rätt kläder till rätt tillfälle. Non-verbal kommunikation öppnar fler dörrar än man tror.
• att se den svagaste länken i ett system eller i en person. Kan användas i manipulativt syfte men med makt kommer ansvar och jag prioriterar lösningar som gör båda parterna nöjda.
• att undvika pessimister, energitjuvar och tråkmånsar. Och allt annat obehagligt.
• att ge massage och utföra diverse andra horisontella aktiviteter vars beskrivning måste censureras av hänsyn till en massa människor som trots sin hämmade läggning ändå har den goda smaken att följa denna blogg. ;-)

Med mera.

Er tur! Och kom ihåg, det finns alltid någon som är bättre på allt man är bra på. Men vad spelar det för roll? Är man bra så är man.

Att vara hes och samtidigt behöva ringa runt till en massa okända människor är inte den bästa kombinationen. Men det gick riktigt bra ändå, faktum är att det tom. gick bättre än vanligt just för att jag är hes. Då får man nämligen en ännu djupare och myndigare stämma och jag lät som värsta businessbitchen när jag pratade men en snobbig kille från ett företag vars klientel vanligtvis har några hundratals miljoner mer än jag på kontot. Hesneggade* honom varje gång han försökte sänka mig med sina högfärdiga frågor.

Nu sitter jag och väntar på att skörda frukterna av det jag sått. Vilken lyx det är att kunna ta med sig datorn överallt! Beslöt att testa Jacobs Coffee på Sveavägen och avnjuta lite koffein nu när jag satt andra i arbete. :-)

Mmm… Shakira i tv:n. Krämig latte i glaset. Varmt om fötterna. Vad mer behöver man? :-) Happy måndag, alla!

*) Den som hittar verbet hesnegga i Svenska Akademiens ordbok får mig som lattesällskap i en hel vecka – gratis. ;-)

Sitter vid datorn och kedjedricker te för att ha något att värma mig på. Försöker lägga upp morgondagens program och konstaterar gång på gång hur mycket jag hatar att ringa runt till olika ställen. Att behöva förklara sitt ärende måste vara en av de tråkigaste sysselsättningarna som finns. Man vet ju redan själv vad man vill, hur trist är det då inte att tugga igenom allt tills även personen i andra ändan förstår… bara för att ringa upp ytterligare en och börja från början?

Well, det kunde förstås vara värre. Kunde vara så att jag inte visste vem jag ska ringa eller att jag inte hade en telefon att ringa med. Och så det där om Afrika förstås. (Hur skriver man ut en smiley som himlar sig?)

Men allvarligt, jag mår egentligen utmärkt och humöret är i topp. Måste bara finslipa en massa praktiska detaljer under veckan som följer. Och sova tillräckligt många timmar för att komma in i rätt “ringstämning”. Det brukar gå jättebra. Och när det inte gör, då ringer jag bara någon annan som ger mig det jag vill ha. :-)

Spelar lite Lady Gaga nu. Vill ju inte somna för tidigt – och dessutom behövs det något svängigt bakgrundsljud så att nagellacket torkar fortare. ;-)

What’s up där på er sida?

Jag kommer att jobba även idag men börjar smajla varje gång jag tänker på min fina present som redan är på G (måste bara välja ut den perfekta storleken). Rosor och choklad är för nybörjare, jag gillar mer praktiskt stuff.

Nej, det är inte det ni tror… men såna presenter är också välkomna! ;-)

Jag har jobbat i butiken hela dagen. För att beskriva den utmaning det innebär för mig kan jag komma med en enkel parallell – föreställ er en alkoholist som jobbar på Systemet (eller Alko i Finland). Låter det problematiskt? Då förstår ni varför vårt fikarum gör mig glad och skärrad på en och samma gång. Och här har ni några exempel från idag:

Inga större problem. Kvalitén på lösgodis är så dålig att jag faktiskt inte känner någon större craving (men det funkar självklart bra i nödfall – precis som liksprit för desperata alkisar). Tog mitt te och gick ut.

Tappade gaffeln jag höll i handen. Stod blickstilla och stirrade rakt fram med glasartad blick tills jag tack och lov hörde min kollega Filip i korridoren utanför. Lyckades få fram ett svagt rop på hjälp så att han kom in.

Filip har en fobi för feta personer. Han tycker en massa politiskt inkorrekta saker om dem (där adjektiv som “vidriga” och “äckliga” hör till de lindrigaste). Helt perfekt i situationer som denna! Pekade med ett darrigt finger in i kylskåpet och bönföll honom att lufta sina åsikter om fettvalkar runt midjan högt för mig – vilket han gjorde med all önskvärd inlevelse.

Thank god för hjälpsamma människor som finns där när man behöver dem! När han var klar med sin föreläsning klarade jag äntligen av att ta ut salladen utan att svepa med ett par biskvier av bara farten.

Men livet som addict är aldrig lätt.

Oh. My. God. Tar den här plågan någonsin slut?

Jag har garanterat en skyddsängel! Filip satt och åt lunch tillsammans med en annan kille vid grannbordet. Och båda spände ögonen i mig så fort jag närmade mig pudersockret med handen. Är sååå tacksam! Hoppas att de kommer till paradiset (alltså Playboy mansion) och att alla deras drömmar går i uppfyllelse.

Ni som inte riktigt förstår vad problemet är… När man är en missbrukare, vare sig det gäller alkohol, medicin eller snabba kolhydrater (som i mitt fall) så klarar man inte av att bara smaka. Att bara äta en liten bit existerar inte – man äter tills allt är slut. Eller i alla fall så att man är proppmätt och på gränsen till illamående.

Till skillnad från aktiva missbrukare klarar de som återhämtat sig från sitt beroende ofta av att inte aktivt skaffa fram ämnet de är beroende av, jag har t. ex. inga problem att låta bli att köpa hem godis och kakor. Men när såna ligger tillgängliga framför näsan på en krävs det verkligen nerver av stål för att behärska sig. Eller en på förhand utarbetad strategi. ;-)

Jag älskar min midja! And I’ll be damned om jag någonsin försätter mig i samma tillstånd som jag gjorde för några år sen. Aldrig, aldrig, aldrig mer!

Ja, jag vet! Men tyvärr har solsken inget ljud, därför får vi hålla till godo med sommarväder nummer två: regn och åska. Hellre det än slask och snöstorm!

Luta er nu tillbaka och låtsas att det är midsommar (borde inte vara några problem). Och komplettera gärna med någon lugn favoritlåt för extra mysfaktor. :-)

Vaknade första gången av ett SMS från Olga. Hon bad mig ringa upp senare men jag som känner henne utan och innan vet att hon aldrig skulle skicka något mitt i natten (alltså åttatiden) om det inte var viktigt. Helt rätt. Det var viktigt och slutade med ett halvtimmes samtal om liv och död varefter vi garvade så högt att mina grannar garanterat fick smaka på sin egen medicin genom väggen. ;-)

Lyckades precis somna om när hemtelefonen ringer. Den här gången är det Konrad som sitter och väntar på sitt flyg i Göteborg och undrar om jag är vaken. Ha ha, skulle jag ha varit vaken den här tiden hade jag självklart inte kunnat svara i hemtelefonen eftersom jag hade befunnit mig någonstans där ens närvaro krävs okristliga tider på dygnet! Eftersom det inte fanns något akut att diskutera flyttade vi samtalet till senare.

Somnade om. Drömde mardrömmar om någon gubbe som dinglade ner från hustaket och sågade precis utanför mitt fönster (don’t ask!) och önskade att Torbjörn kunde ta hand om problemet. Well, what do you know. Telefonen ringer igen och det är… Torbjörn. Han ringer från en mässa och behöver reklamblad med firmans logga på – pronto. Som ni vet är mina arbetstider som privatsekreterare lyxigt flexibla – men det innebär samtidigt att jag har jour dygnet runt. Sluddrade fram “Jawohl!” och kröp upp ur sängen. Sova kan man göra i graven…

Sitter nu och häller i mig koffein på Wayne’s Coffee vid Centralen. (De har mycket godare och större latte än de andra, överväger att skriva in dem på listan över mina caféfavoriter.) Ska jobba i butiken några timmar senare, plus hela helgen. Och sen får vi se. Måndagen är mitt enda hopp, kommer att sova som ett murmeldjur då!

PS. Igår hittade jag blocket med min första skiss av “Livet sett genom ett latteglas“. Så här ser det ut när jag planerar en hemsida:

Försöker hålla mig vaken till halv ett genom att se någon riktigt hjärndöd serie… oh wait, jag har ju Glamour! Perfekt för ändamålet. Man behöver bara känna igen Ridge så ordnar sig resten. Ni vet, han med käken. ;-)

Smakprov från sommaren:

Ja, helt enkelt är det väl inte. Man måste ju hålla reda på alla intrigerna också. Kolla vad mycket spännande jag kan se fram emot denna vecka:

Ok, nu blir jag rädd för mig själv. Yes, på allvar.

Men jag biter inte på naglarna, röker inte och har inga problem med spriten. Och nu när tom. choklad är off limits… jag måste ju få ha kvar någon last! Även om den är IQ-sänkande.

Håll tummarna för att jag klarar mig utan permanenta skador.

Kom för en stund sen hem från ett event som levde upp till sitt namn, Den Stora Matdagen (tack för inbjudan Tastecasting!). Tillställningen ordnades för att presentera några produktnyheter som snart dyker upp i butikshyllorna runtom i landet samt för att ge en överblick över de senaste trenderna inom mat och livsstil.

Men låt oss skippa torrsnacket och övergå direkt till det intressanta. Här ser ni Fazers senaste tillskott till brödurvalet: Guldkakor och Frökorn.

Båda bröden smakade gott men ni vet hur jag är… finns det choklad i närheten är det ingen idé att försöka avleda min uppmärksamhet med annat. :-)

Dessa två är inga nyheter. Men visste ni att Fazer Blå är den enda chokladen i Norden som framställs av äkta färsk mjölk, istället för mjölkpulver? Det hemliga schweiziska receptet har varit oförändrat sen 1922, likaså min initialinstinkt att koka te och börja smaska i mig tills det bara finns papper kvar… ;-)

Anyway, efter en trevlig pratstund på äkta finlandssvenska fortsatte jag vidare till Axa. De introducerar nu Multi Crush – Sveriges första granola-müsli. Jag är inte insatt i alla müslisorter som finns men jag har koll på det viktigaste – vad jag tycker att är gott och vad det jag stoppar i mig får och inte får innehålla.

Den här müslin är jättegod med vaniljyoghurt men jag kommer fortfarande att välja sån som inte innehåller socker och aromer. Därför vill jag istället tipsa om min favoritsort som faktiskt också kommer från Axa.

Kornkammaren Frukt & Nöt Müsli är ekologisk och innehåller inget annat än havregryn, veteflingor, russin, torkade aprikoser, rågflingor, torkade äpplen och hasselnötter. Bara det bästa är gott nog!

Typiskt att jag hittade fisken efter att ha proppat i mig en massa sötsaker! Men bättre sent än aldrig. Här ser ni Havets Bästa, en ny serie fiskprodukter som ska göra det enklare för konsumenten att oftare äta fisk hemma.

Det är tragiskt att man som leverantör idag måste påpeka att ens fiskbiffar har ett högt fiskinnehåll. Min omedelbara fråga är självklart: vad annat skulle de innehålla? Well, t. ex. följande:

Ser helt ok ut sånär som på konserveringsmedlet (nej, jag orkar inte höra varför det är nödvändigt). Min slutsats: de av er som tror er äta fisk genom att köpa fiskpinnar byt genast till dessa biffar! Jag själv kommer framförallt att satsa på fisk direkt från fiskdisken men det är inte omöjligt att även Havets Bästa -produkter hamnar på mitt matbord nån gång ibland.

Next stop: Svensk Raps som presenterade olja. Hur man ger smakprov på sån? Genom mumsiga bakverk så klart!

Trots att jag tog för mig både från höger och vänster lyckades jag i alla fall uppfatta budskapet: när man bakar med olja blir resultatet lika gott som det smakade i munnen på mig just då (= underbart!). :-) Dessutom är olja ett bättre alternativ än margarin ur hälsosynvinkel, men det visste ni väl?

Sist men inte minst, här har vi Tropicanas nyheter Summer Berry och Apple, Pear & Passionfruit. Jättegoda båda två, och precis lagom söta!

Till skillnad från 99% av allt ni hittar i butikernas juicehylla tillverkas Tropicanas juicer inte av koncentrat. Frukterna färskpressas så fort de plockas och man tillsätter varken socker eller något annat. Detta är även bättre ur miljösynvinkel då man slipper frakta runt fruktskal i onödan.

Tropicana representeras av Arla och därför passade jag självklart på att framföra min förtjusning över att Keso äntligen blivit ekologisk. Arla hälsar i sin tur att de kommer att satsa på utveckling av ekologiska livsmedel även i fortsättningen. Bra, då kommer jag att satsa på att köpa deras produkter även i fortsättningen. ;-)

Förutom att tugga i mig allt ni såg ovan lyssnade jag på YouGov’s presentation av deras årliga undersökning om nordbornas syn på hälsa, livsmedelsinnehåll och övriga matfrågor.

Ladies and gentlemen, det finns hopp för mänskligheten! :-) Konsumentens förtroende för livsmedelsindustrin, samt de myndigheter som kontrollerar den, sjunker som en sten i vatten. Bara 30% känner nu att de kan lita på storebror. Dryga hälften av konsumenterna oroar sig över innehållet i maten och allt fler inser nyttan med att vända på förpackningen istället för att läsa vad produkten inte innehåller på framsidan.

Samtidigt har vi som konsumenter ett ansvar gentemot oss själva. Vi måste sluta upp med att sända motstridiga signaler av typen: ge mig någonting för ingenting. Äkta råvara kostar pengar, det går inte att få riktig mat hur billigt som helst om man inte odlar den själv hemma på bakgården. Kräver vi att köttet ska vara halvgratis får vi finna oss i att äta något som bara liknar den ursprungliga produkten till utseendet.

Mitt förslag är att satsa på kvalitet istället för kvantitet. Att äta nyttigt behöver inte vara så dyrt som vissa tror (speciellt inte om man lagar mat hemma). När man använder näringsrika, minimalt processade råvaror krävs det mindre mängd föda för att bli mätt och hur mycket pengar (och nerver) man sparar genom att slippa kostrelaterade sjukdomar senare i livet går inte ens att beräkna. Dessutom är äkta vara godare än kemikalier!

PS. Goodiebagen var imponerande! Vet inte hur jag ska orka äta allt. :-)

Satt för två timmar sen här vid datorn och skulle börja fixa på Torbjörns blivande webbsida, men det enda jag kunde tänka på var choklad. :-) Tyvärr har jag förbjudit mig själv att äta sån eftersom jag får utslag av den (det är HELT säkert, har verkligen försökt låtsas att det beror på annat men kan inte blunda för sanningen längre). Och annat godis kommer inte på fråga, för mycket socker.

Tvingade ut mig själv trots att det är kallt, mörkt och snöigt ute. Beslöt att åka över till Fältöversten fastän jag inte hade en aning om vad jag skulle köpa. Vilken tur! Besöket resulterade i följande:

• Perfekta slit-och-släng promenadskor till sommaren inspanade på Crispin. Jag vägrar powerwalka i annat än ballerinor och ingen fotergonomiexpert i världen kan få mig på andra tankar. (Mina fötter hälsar att de mår utmärkt.) Crispin höll på att stänga men jag ska absolut ta en närmare titt på de här så fort jag hinner.

• Upptäckten att mina älskade Ostdaler är tillbaka på Sabis. De försvann för ett år sen och jag har saknat dem hela den här tiden. De fanns bara med vitlök nu men jag lade in ett önskemål om naturella.

• Hittade Fruitus -bars som jag kan äta till teet ikväll (inte alla på en gång, men det är en dag i morgon också). Hur kunde jag glömma att de fanns? De är ett bra mellanting mellan choklad och godis och dessutom ekologiska, tillsatsfria och jättegoda.

• Ny Palmolive -duschtvål. Jag kanske börjar gilla mig själv ännu mer om jag doftar kiwi. ;-)

Slutsats: det lönade sig att lyfta från stolen. Har nu kokat te och satt tänderna i äppelbaren… Dags att låta kreativiteten flöda.

Sedan jag börjat jobba på Ladurée, flyttat till min lägenhet och börjat känna mig hemma i Paris så har jag levt på ett lyckorus! Är så glad att jag måste tvinga mig själv att gå och lägga mig på kvällarna, men väl i sängen ligger jag och tänker på mitt liv här som jag njuter av varje dag. Det är helt fantastiskt!

Solli är ett skolboksexempel på hur det går när man inte låter tvivel och oro stå i vägen för sina drömmar. Att hon lever som hon gör idag är INTE en tillfällighet och man kan säga att hennes utgångsläge var svårare än många andras – hon var nämligen nöjd med tillvaron redan innan hon flyttade till Paris. När hon bodde här i Stockholm hade hon allt: ett bra jobb, goda vänner, egen bostadsrätt, intressanta fritidsintressen…

Att våga bryta upp från allt detta bara för att man vill ha ännu mer kräver mer mod än att gå vidare från ett läge där man inte har något att förlora. Och precis som de flesta andra drömmare hade hon ingen aning om exakt hur allt skulle ordna sig. Skillnaden är att hon struntade i det och fokuserade stenhårt på att få det hon ville ha i alla fall.

Minns ni när Solli och jag träffades i början av december? Då berättade hon att hon flyttar till Paris i januari – trots att hon varken har något jobb eller bostad där. Det enda hon visste var att hon ville bo och studera där, resten fick helt enkelt ordna sig. That’s the spirit!

Så fort hon hade bestämt sig började det hända saker. Hon hittade en perfekt hyresgäst att hyra ut sin Stockholmslägenhet åt (en fransman som ville bo i Stockholm!). Sen visade det sig att hennes systers kompis kände någon som eventuellt kunde ordna boendet i Paris.

Solli hann knappt bo två dagar på svenska studenthemmet innan hon fick hyra en lägenhet mitt i centrala Paris granne med Pantheon och Sorbonne (som hon ska studera franska på). En lägenhet som dessutom bjöd på det ultimata sammanträffandet (vet inte varför jag är förvånad egentligen): två likadana koppar som hon hade önskat sig efter att ha sett dem på Saturnus här i Stockholm.

Inte nog med det. Trots att Solli knappt kunde någon franska fick hon jobb på lyxkonditoriet Ladurée som hon nu stortrivs på. Som följd hamnar obegränsade mängder smarriga bakelser i hennes mage helt gratis samtidigt som lägenheten hon bor i ligger på översta våningen (vilket hon förutspådde på skoj redan när vi satt på Grand). Inga problem med att motionera bort kolhydraterna alltså. Mingelsällskap och snygga, franska beundrare är inte heller en bristvara. Livet leker på ett sätt det aldrig hade gjort om hon hade begränsat sig och inte vågat backa upp sin dröm genom att ta första steget rakt ut i det okända.

Allt det här är möjligt för precis varenda en av oss andra också.

Hemligheten till att förverkliga sina drömmar ligger i att man bestämmer sig för att skaffa det man vill ha INNAN man börjar grubbla på praktiska detaljer. Ifrågasätt aldrig om det är möjligt att få som ni vill – förutsätt att det är självklart och låt möjligheterna komma till er. (Självklart måste man tro på det man önskar sig, att kasta sig ner från hustaket i hopp om att det växer ut vingar på en är inte att rekommendera.)

Bästa motsvarigheten rent praktiskt är sättet man kör bil på i stadstrafik under rusningstid. Man bestämmer sig nämligen för att byta till grannfilen oberoende av att denna är upptagen av andra bilar. Man börjar helt enkelt blinka och visar på så sätt sin avsikt för andra bilister. Det finns alltid någon som släpper in en! Hade man istället väntat på att det uppstår en lucka skulle man få sitta där i en evighet.

Allt börjar alltså med en avsikt och det är denna avsikt som skapar möjligheter, inte tvärtom. Bra att veta, eller hur? :-)

För övrigt händer inget speciellt, i alla fall inget jag vågar skriva om här i bloggen. Bakom kulisserna händer det saker hela tiden och förr eller senare kommer det självklart att hamna här i någon form.

Jag är en sån som sällan avslöjar något innan jag uppnått resultat men brukar ibland lätta på trycket genom att skriva kryptiska meddelanden på Twitter / Bloggy. Skarpögda läsare som känner mig jättebra har alltså chansen att lägga ihop två och två samtidigt som jag officiellt föredrar att maskera mig med en egen version av ett Mona Lisa -smajl och låtsas att livet är tråkigt. (Ibland är det faktiskt så tråkigt som det står, men inte nu.)

Ha en jättetrevlig onsdag! Och håll ögonen på bloggen tretiden så ska ni få läsa en case study av lycka. Jag har placerat förstoringsglaset över en person som har inspirerat och gjort mig glad hela vintern. :-)

När kassörskan på Hemköp som vanligt glömde att hälsa och säga varsågod sa jag tack i alla fall och fyrade av ett leende. Och när tanterna på postkonteret tar ett år på sig att lyfta skallen och börja betjäna en står jag tålmodigt och väntar utan att säga det som egentligen borde sägas.

I pick my battles… Men det finns en situation som får mig att se rött varenda gång och utan undantag – när någon häller över latten jag klagar på i ett annat glas och räcker tillbaka åt mig.

De på Wayne’s Coffee i Akademibokhandeln tror av någon anledning att en latte macchiato görs på dubbel espresso (vilket är bullshit). Jag glömde bort det här idag och fick självklart en vanlig stark. Och när jag bad om att få en svagare hällde tjejen över min befintliga i en större mugg och fyllde på med varm mjölk. Skummet blev helt förstört!

But wait, there’s more… som de säger i TV Shop. Det absolut värsta är att jag av någon anledning inte orkade tvinga henne göra en ny (pga. av lång kö). Sitter och stör mig på det nu. Måste läsa det där jag skrev om att förlåta sig själv… Lovar att det aldrig kommer att hända igen!

Herregud, hur mycket surfar jag egentligen? Hittade allt från senaste Word Press -hacks och regler för HTML5 & CSS3 (stordreglar över de nya pseudo-classerna!) till nya sminkrecensioner, bloggar, tidningsartiklar och butikslänkar.

Kan i egenskap av ordningskonsult tipsa om att man gör smartast i att “lager på lager -rensa”. När det gäller Firefox innebär det att man skapar några tillfälliga mappar för de vanligast förekommande ämneskategorierna i kaoset och föser in allt som går dit. Jag fick in det mesta i följande: “Word Press (temp)”, “Smink (temp)”, “XHTML & CSS (temp)” och “Photoshop (temp)”. Känns genast mycket luftigare.

Nu kan jag rensa upp en provisorisk mapp åt gången vilket gör jobbet psykologiskt lättare. För övrigt gäller samma system som jag beskrev tidigare. Ska man spara något vill man ju hitta det senare.

Kunde inte motstå att köpa ett par andra nyheter i undervisningssyfte (och för att jag inte alltid lever som jag lär utan gör undantag av ren nyfikenhet). Här ser ni Läkerol Acerola och V6 Origins med grönt te. Låter som rena hälsokuren, eller hur? ;-)

Låt oss ta en närmare titt på baksidan – det enda intressanta stället av förpackningen. Vi börjar med acerolapastillerna med jordgubbsbitar (jättegoda, by the way).

Vad konstigt att bilden på acerolan är så stor på framsidan… de glömde ju lägga i den! Istället kommer jordgubbsbitarna först och därefter står det något om aromer.

Ni som inte är bekanta med så exotiska frukter: aromer växer i kemilaboratorier. De har en mycket stark smak, så stark att ni skulle känna den i en kvantitet som motsvarar en droppe i fem medelstora swimmingpoolar. Mer acerola än så här kan man tyvärr inte få för 11,90 kr.

Ok, nu synar vi tuggummit i sömmarna. Det smakar helt klart grönt te med mint (något jag i fortsättningen inte vill se på andra ställen än i koppen).

Vad kan vi dra för slutsats av denna innehållsförteckning? Jo, att man på framsidan får nämna en produkt med hur stor text som helst så länge den överhuvudtaget förekommer i någon form (där bara fantasin sätter gränserna). Att den överhuvudtaget förekommer kan, som i detta fall, betyda 0,1%.

Men visst blir man lite rörd av producentens omtänksamhet när det gäller nötallergiker? För minsta lilla mängd kan ju orsaka dödsfall. Hmmm, undrar hur dagligt intag av gummibas påverkar kroppen…

Observera också ordet “sugarfree” på båda förpackningarna. Det kunde lika bra stå arsenikfritt, för det intressanta är inte vad produkten saknar utan vad den innehåller.

Sunt förnuft säger: om något smakar sött men inte innehåller socker måste det finnas något annat som gör den söt. Nästa logiska tanke bör vara: kan detta något verkligen vara mindre skadligt än socker? Eller är det något som är ännu starkare och totalt främmande för den mänskliga kroppen, samtidigt som det möjliggör hurtiga hälsobudskap på framsidan av förpackningen?

Jag har en hel del trevliga minnen från lågstadietiden. Minns jättebra hur jag dök upp där på vårterminen efter att ha gått första halvåret av ettan i en rysk skola innan jag och mamma flyttade till Finland från Leningrad.

Jag kunde ingen svenska men pladdrade glatt på ryska med alla som ville lyssna. Och det kändes vansinnigt spännande att plötsligt ha en styvpappa (love at first sight), ett eget rum (istället för ett man delar med mormor) och att bo i en villa som till skillnad från vår ryska datcha (mormors sommarstuga) hade hela två våningar.

Första morgonen jag gick ut vågade jag inte gå ner till bastubyggnaden för att jag trodde att den var grannens hus. Blev helchockad när jag fick veta att man faktiskt kan ha en så stor tomt – och en så stor bastu.

Julen var också en glad överraskning. I Sovjetunionen firades bara nyår och då fick man självklart paket – men inte riktigt i samma mängd och av samma kvalitet som jag fick under mina första år i Finland.

Fattar inte varför skolkuratorn envisades med att fråga ifall allt var ok och om jag trivdes i mitt nya hemland. What’s not to like?! :-)

Men tillbaka till lågstadiet…

I den ryska skolan underskattar man inte barnens intelligens och vi hade redan under höstterminen lärt oss skriva skrivstil och räkna med x och y. Det började man inte med förrän på trean (!) i Finland så jag kunde koncentrerar mig på att lära mig svenska istället. Och läsa sagor om Jesus (vilket i Sovjet motsvarades av att plugga in kommunistdikter om Lenin).

Även andra kulturskillnader förekom. I Sovjet var det knäpptyst i klassen trots att vi var 33 stycken elever. Man blev tilltalad med efternamn och reste sig upp när man svarade på lärarens frågor. Läraren titulerades med för- och fadersnamn och niades precis som alla andra vuxna.

I Finland var det laissez-faire ledarskap som gällde. Man fick springa på toa mitt under pågående lektion och ville man absolut svara på en fråga var det ok att hoppa upp och ner på stolen under ljudliga stönanden och ivrigt handviftande. Ändå var det inte fråga om samma fria uppfostran som jag förstår att förekommer här i Stockholm och jag är faktiskt jättenöjd med alla lärare jag haft (utom hon i finska, vilket antagligen förklarar varför det språket är en sån pain in the ass för mig).

Mingelmässigt hade min nya klass klara begränsningar. Vi var bara åtta tjejer och det bildades snart två gäng. Ingen blev mobbad eller utfryst, däremot rådde det en ständig maktbalans mellan de båda gängen och periodvis deserterade medlemmar i det ena över järnridån till det andra – bara för att märka att det fanns en orsak till att man inte hamnat där från början. För att komplicera till det hela ytterligare hade alla en bästis, och därtill en reservbästis. Intrigerna som pågick i bakgrunden är häftigare än de i Glamour!

Det jag är mest tacksam för är att vi slapp alla problem som många storstadsskolor lider av. Jag kom aldrig i kontakt med droger och det var ingen som rökte förrän vi flyttade över till högstadiet (årskurs 7-9). Istället bytte vi bokmärken, pennor och hårsmycken, hoppade hage ute på skolgården och tävlade i vem som kunde göra flest kullerbyttor på klätterställningen.

Födelsedagskalasen var to die for – minns fortfarande en gräddig tårta med Dajm och gelehallon som kallades “Tandläkarens skräck” och som jag garanterat kommer att återse när jag dör och hamnar i paradiset (kanske dags att börja tro på ett sånt nu…). Vid matbordet lekte vi “trasiga telefonen” (orsaken till att jag inte tror på allt som står i tidningen) och så anordnades skattjakter, mördarlekar och annat kul.

Under femman och sexan övergick våra barnkalas till att kallas hemmadiscon och spetsades med lekar typ “sju djävulska minuter”, vars regler skulle göra vilken ansvarsfull förälder som helst kallsvettig. Och ingen nattklubb här i stan har en chans mot Lottas källarskrubb, där jag satt och trängdes tillsammans med klassens hunk efter att ha snurrat flaskan med knivskarp precision. ;-)

Ok, nu låter det värre än det var. Vi var faktiskt rätt oskyldiga på den tiden. Men rent teoretiskt kunde vi, tack vare intensiva studier av svenska KP och Frida, mer om sex än vad våra föräldrar lärt sig under hela sitt äktenskap. Ni som har barn, se till att de får mer information än skolans sexualundervisning! Jag kan med handen på hjärta säga att det är bättre med för mycket kunskap än för lite.

Tja, det var väl det viktigaste i ett nötskal. Kan bara tillägga att jag ironiskt nog hamnade i lågstadiet igen så fort jag hade gått ut gymnasiet och den då åttaåriga Olga flyttade till Finland. Hur vi träffades har jag berättat om här.

PS. Ni som undrar – Heidi och jag blev inte vänner förrän på sjuan, hon gick i en annan skola. Däremot satt Konrad bredvid mig från ettan till nian. :-)

Sitter och myser på Baresso. Ikväll ska jag hjälpa Olga köra igång Skype, tvätta kläder (lovar att det blir av den här gången!) och börja bokföra Torbjörns företagskvitton som väntar på mig hemma.

Men först tänker jag bara njuta av stan och inte göra något speciellt (tills telefonen ringer). För det är väl så man ska tillbringa söndagar om är normal, right? ;-)

Lysröret ovanför diskbordet behövde bytas. Kände mig jätteduktig då jag lyckades hitta exakt rätt längd och modell inne på Clas Ohlson. (Ni som inte vet: jag är van vid att EN MAN gör såna här saker. Och jag tar gärna hand om disken.)

Anyway, nöden har ingen lag. Jag måste ju se min disk för att kunna ta hand om den.

Lyckades efter ett par försök skruva/knäppa/vrida/lirka in det nya lysröret men eländet vägrar envist att lysa med det utlovade warm white -skenet som jag så innerligt saknar och längtar efter.

Torbjörn ringde i precis rätt ögonblick och jag har nu uppnått status av überhushållsguru. Eller är jag den sista människan på jorden som får veta att det sitter en glimtändare på baksidan av armaturen och att denna också behöver bytas?

Nu är problemet att jag inte får ut den lilla j… . Bröt istället nageln på pekfingret och blev tvungen att koka te för att inte gå loss på den med en hammare.

Ska sova på saken.

Att säga det här rakt ut åt någon som är deprimerad är mycket svårt. Den som känner att han/hon förlorat kontrollen över livet mår inte bättre av att få ytterligare ansvar lastat på sin rygg. Och visst låter det lite anklagande också?

Jag säger det ändå, men på ett annat sätt.

Sluta vara rädda för att må riktigt dåligt. Det finns ingen skillnad mellan depression och sprudlande glädje – alla känslotillstånd är likvärdiga. Orsaken till att depression är svårare att komma ut ur beror på att vi har lärt oss det av omgivningen. Av samma människor vars förfäder påstod att jorden är platt och att man kan bli blind till följd av onani.

Livet är upp och ner. Behöver man en time out så är det helt ok att ta en. Det viktiga är att känna sig fri att ändra sig när som helst utan förklaring. Och fortsätta precis som om inget hade hänt – vilket är sant för det förflutna har ingen betydelse. Det enda viktiga är det som händer NU!

Ha ha, det där gick ni på, va? Well, jag vaknade redan tiotiden, så det så! Ok, kanske inte helt frivilligt men vad vore mitt liv utan grannar som tappar saker i golvet, spelar dålig musik och vrålar åt varandra när de vill kommunicera? (Må de få ett långt och lyckligt liv efter att jag flyttat och aldrig behöver se deras j-la Neandertal -nunor igen…)

Nu sitter jag på Café Bönan och njuter av den här macchiaton like there’s no tomorrow. Låter tankarna vandra och började självklart reflektera över nattens mingel. Och hur stor skillnad det (i alla fall för mig) är mellan bekanta och vänner.

Som ni märker träffar jag rätt många nya människor. Jag kan hitta något intressant att diskutera med vem som helst och ger gärna mitt nya sällskap chansen att briljera med sina åsikter, erfarenheter och livshistoria. Berättar lika gärna om mig själv också, utan en tanke på att begränsa snacket utifrån riktlinjer för politisk korrekthet eller regeln om att man inte ska diskutera politik och religion vid matbordet.

Men det är häri skillnaden ligger. Medan andra tycks ha ett behov av att “hänga ut sig” själva redan på första träffen avslöjar jag knappt något alls om mig personligen – bara vad jag anser om omvärlden. Och så är jag öppen och rättfram i största allmänhet.

De allra flesta lägger inte märke till den här nyansen (eftersom de är för upptagna med att besvara mina frågor). Men när de senare tycker sig ha blivit “jättenära” bekanta med mig och verkligen förstår vad jag är för slags person visar det sig att de inte ens kommer i närheten av sanningen. Trots att jag inte har anpassat mina åsikter efter deras verkar det ändå som att vi har samma mål, värderingar och världsåskådning.

Därför kommer det ofta som en chock att jag inte ser någon orsak till fortsatt umgänge.

Vad som egentligen hände var att jag bara genomförde en intervju. Jag ogillar att umgås med människor som inte når mig hela vägen in i hjärtat men enda sättet att hitta sådana som gör är att ge alla intressanta personer (de som klarar 5-sekunders gallringen där jag bedömer vad de signalerar med sina självvalda yttre attribut) en chans att visa sitt rätta jag.

Det här är egentligen inget konstigt, så gör alla. Skillnaden är att jag vill snabba upp processen och därför brukar jag provocera fram riktigt personliga avslöjanden genom att ställa raka frågor och gå in på kontroversiella ämnen. Och sen lyssnar jag aktivt och känner efter hur det personen i fråga berättar om sig själv passar ihop med det jag vet om mig. Istället för att låta halvintressanta personer hänga kvar i min vardag under längre tidsperioder strävar jag alltså till att fatta snabba beslut. Antingen övergår bekantskapen i riktig vänskap eller så blir det inget alls. (Finns ett enda undantag och det heter business.)

Så nu vet ni. Speciellt ni som träffar mig ofta. I love you! :-) Och det är ni som får ta del av hela mig – på gott och ont.

PS. Självklart förekommer även motsatsen – att jag är mer intresserad av en person än vad han/hon är av mig. Finns tyvärr inget att göra i det fallet utom att gå vidare. Och man har ju i alla fall nöjet att beundra såna människor på avstånd. :-)

Satt i Cadierbaren och lät mig underhållas av ett par killar som hade ett imponerande brett repertoar vad gäller samtalsämnen och expertis.

Har nu utökat allmänbildningen med följande information: värdet på Picassos okända tavlor från “den blå perioden”, att BDSM klassades som en psykisk sjukdom fram till förra året, att Valium sätter stopp för ovälkomna poltergeistbesök, att man kan smörja in trädstammar med smör (fåglarna tycks gilla det), att Ryssland kommer att bli erövrat av Kina och att 23-åringarna på Café Opera ser ut som 32-åringar.

Är det fortfarande någon som undrar varför jag gillar att mingla och träffa nya människor. ;-)

Dagens program: work hard and play harder. Det sistnämnda kan betyda vad som helst – utom att sitta vid datorn.

Börjar med att åka in till stan för att hälla i mig lite koffeinskum. Vill inte äta något nu igen men det är också ett vårtecken. Ni behöver inte oroa er, jag är inte den som svälter ihjäl. Då skulle jag ju inte fylla ut favvojeansen på rätt sätt, and we can’t have that. ;-)

Ha en trevlig fredag, day & night!

SL (Stockholms Lokaltrafik) har kört igång projekt Spårväg City och bygger nu ut stans spårvagnsspår som för närvarande sträcker sig från Norrmalmstorg (där Biblioteksgatan börjar) till Djurgården (Gröna Lund och Skansen, you know?).

I framtiden kommer man att kunna åka hela vägen från Ropsten (tänk Silja Line) till Kungsholmen (där Casia dricker latte när hon är i stan) – självklart genom centrum. Just nu byggs sträckan Norrmalmstorg – Sergels Torg (där ni brukar kliva av tunnelbanan och hitta stora Åhléns, Glasobelisken samt alla pun… representanterna för alternativa livsstilar) och framkomligheten sucks big time.

Personligen avskyr jag spårvagnar i alla andra städer än St Petersburg (där de är ett utmärkt alternativ till trådbussarna vars hål i golvet tom. gör Torbjörn nervös). Varför vi behöver spårvagnar här i Stockholm övergår mitt förstånd. Men jag blir mer open minded ju äldre jag blir…

Fortfarande sugna på att besöka? Ta med snöslunga!

Stirrar ut genom fönstret och försöker smälta snön med blicken. Behövs egentligen ingen hjälp för det är plusgrader. Men som ni vet är tålamod inte ett av mina mest framträdande drag… ;-)

Å andra sidan… (nu blir jag filosofisk) Jag kan visst vara tålmodig. T. ex. när jag har satt upp ett mål och fastställt exakt vad som måste göras kan jag ligga och lurpassa på “bytet” så länge det behövs. Precis som en katt i gräset.

Faktum är att det alltid finns minst ett pågående projekt i skallen på mig. Och just nu är de hela två stycken som sjuder i bakgrunden medan jag till synes helt avslappnat sippar på latte och skriver nonsens här i bloggen. Men skenet bedrar. Och timing is everything. :-)

Hur mår ni idag? Några framgångstips? Frågor? Önskemål? Tips om underhållning kanske?

Jag är klar med jobbet, inväntar nya direktiv från Torbjörn och passar under tiden på att slappa till max. Måste bara göra en inbetalning till ett företag som heter Rara Växter (ja, jag dör också av skratt) så att mammas fröbeställning skickas iväg. Det botaniska utbudet tycks vara mycket bättre här i Sverige än i Finland och mamma använder mig som sin personliga kurir. Jag har garanterat skaffat fram över hälften av växtbeståndet i hennes park. ;-)

Resten av dagens program är inte spikat. Vilket betyder att precis vad som helst kan hända. Eller så händer ingenting, vilket är skönt det också. Ha en trevlig torsdag, people! Jag ger mig ut på lattejakt.

Måste först och främst säga att jag är smått överlycklig över att ha hittat din blogg; den är en sån källa till inspiration – du får mig att vilja bli en bättre människa!

Men det är just detta jag har en fråga om. Om man nu jobbar mot att bli den personen man vill bli, hur hanterar man den man har varit? Om man har gjort saker, betett sig på vissa sätt, som man ångrar och skäms över? Jag är fast i sånt tänkande nu – jag vill sträva framåt för jag är inte nöjd med den jag har varit och till viss del fortfarande är, men skamsenheten över mitt forna jag hindrar mig hela tiden. Jag vill på något vis ge upp, för att jag inbillar mig att folk aldrig kommer att ta mig för “det nya jag” utan bara kommer minnas den gamla, “fel” jag.

Kort sagt – hur accepterar man, och släpper taget, om det som varit? Hur brottas man med känslorna om att det är “för sent” att ändra sig?

Mitt svar: Det första du måste göra är förstå skillnaden mellan skam och skuld. Skam är kontraproduktivt, skapar dålig energi och bromsar upp utvecklingen. Skuld innebär att man tar ansvar för det man gjort, ersätter skadorna så gott det går och låter bli att upprepa samma misstag.

Att ta ansvar innebär inte alltid att man letar upp personer man gjort illa och ber om förlåtelse rakt ut. Det handlar framför allt om att förlåta sig själv. Det ger dig frihet och styrka att leva i enlighet med den person du vill vara idag och som följd kommer även din omgivning att dra nytta av din positiva energi. På ett högre plan kompenserar det alla misstag du gjort tidigare.

Att förlåta sig själv blir enklare när man inser att det fanns goda orsaker till att man handlat på det sätt man gjorde. Alla beslut man fattar är nämligen perfekta utifrån den kunskap, mognadsnivå och situation som man förfogar över just då. Annars skulle man ju göra annorlunda val. Därför finns det ingen logisk orsak att ångra något man gjort.

En annan aspekt av det här med förlåtelse är att se till den större helheten. Precis som i skolan där man inte “skonar” eleverna från matematiska problem behöver även vår omgivning lärare i form av människor som ställer dem inför olika utmaningar. Rent ytligt betraktas sådana personer som “dåliga” men på ett högre plan tillför de minst lika mycket nytta som andra. Nu menar jag inte att man avsiktligt ska orsaka andra smärta men om man till följd av egna problem har gjort det måste man acceptera att även detta hade sin mening.

Det finns inget “nytt jag”. Du är samma person som tidigare och kommer alltid att vara det. Den personen är perfekt och förtjänar din villkorslösa kärlek. Det nya är att du har utvecklats så att du inte känner dig bekväm med ett beteende som hade en funktion tidigare. Förändra det och tillför omgivningen nytta på ett sånt sätt som känns bra för dig idag.

Låt oss nu komma till den enklaste delen av ditt problem, det som handlar om hur andra ser på dig. Sanningen är att omgivningen projicerar tillbaka dina egna åsikter. Du har alltså makten att ange ditt eget värde.

När man har förlåtit sig själv slutar man automatiskt upp med att bestraffa sig genom att låta andra behandla en illa. Inse att ingen mår bättre av att du plågas, börja respektera dig själv och acceptera inget mindre av andra. De som vill umgås med dig har inget val än att leva upp till dina förväntningar.

Jag tycker också att du ska gå ett steg längre.

Ett brokigt förflutet är perfekt att bygga sitt personliga varumärke på. Skulle du verkligen vilja vara någon som levt ett händelselöst liv utan några utmaningar? Personligen är jag mycket mer intresserad av att umgås med människor som gått genom eld och vatten och samlat på sig livserfarenhet. De har ofta mycket mer djup än såna som levt medelmåttigt och korrekt.

Och jag är inte ensam. De allra flesta fascineras av människor med invecklad livshistoria – om den framställs på rätt sätt. Hemligheten är att avslöjar pikanta detaljer med stolthet istället för att be om ursäkt för delar av dig själv. Det är fullt möjligt att kritisera sitt tidigare beteende samtidigt som man är jättestolt över det.

Paketera därför ditt förflutna fint och förvandla det till en konkurrensfördel som “tråkiga” personer saknar. Förutom beundran kommer du dessutom att få förmånen att vara till stöd och hjälp för såna som befinner sig i samma situation som du gjorde. På tal om att betala tillbaka skulder…

Kom ihåg: det går inte att ändra på sånt som varit – men det går alltid att skriva ny historia. Första dagen av ditt blivande förflutna är idag. Skapa nu det som du gärna vill se tillbaka på i framtiden.

PS. Jag har själv inte varit någon ängel i mitt tidigare liv, och är inte det nu heller. Däremot är jag dålig på att ångra sånt jag gör eller inte gör. Det finns saker jag rent teoretiskt tycker att är omoraliska och felaktiga men som jag ändå godkänner hos mig själv av ren egoism i vetskap om att naturen alltid uppehåller perfekt balans och ser till att jag ger tillbaka lika mycket som jag tar. Denna filosofi hjälper mig att acceptera konsekvenserna av mina val på ett ödmjukt sätt samtidigt som jag alltid försöker göra det bästa av dem. Funkar utmärkt. :-)

Sitter och brevväxlar med Lunarpages support för att ta reda på hur jag ska peka om en nyregistrerad .fi domän till dem. Lunarpages är ett amerikanskt webbhotell som jag hostar alla mina sajter på och de har genom åren visat sig leva upp till sitt goda rykte. Kan varmt rekommendera det åt alla er andra datanördar.

Lunarpages är mycket billigare än svenska webbhotell, servicen är blixtsnabb alla tider på dygnet och man får obegränsat mycket för pengen. Jag har med min Basic Plan tillgång till obegränsat webbutrymme, obegränsad trafik, obegränsat antal MySQL -databaser och obegränsat många tilläggsdomäner utan extra kostnad.

Som följd bor bl. a. Heidis heidimakeup.com hos mig och snart kommer också Torbjörns nya hemsida att flytta in för att bli granne med bloggen.

Oj, nu måste jag få i mig lite frukost! Har varit hungrig i över två timmar nu men inte lyckats komma längre än till bokhyllan innan inboxen plingat till eller telefonen ringt. Pratade precis med Konrad och vi kommer fortfarande inte att träffas. Han flyger bara till Göteborg den här gången så vi hoppas på en sommar -reunion istället. Synd.

Men NU är det dags att äta något!

PS. Ni har väl inte missat detta?

Jag sitter vid datorn (har gjort det sen klockan nio i morse.) Ringer samtal. Väntar på samtal. Svarar på mejl. Pekar om domäner. Håller ett öga på viktiga sajter. Livnär mig på ostskivor med Keso…

Ja, jag vet! Men livet blir ju trist om man bara håller sig till rutiner. Ibland måste man gå utanför ramarna och släppa loss ordentligt. ;-)

Regel nr 1: Budskapet går fram bättre när man viskar än när man vrålar.

Regel nr 2: Sexig och vulgär är inte synonymer, de är raka motsatser.

Regel nr 3: Om du vill stoltsera med behagen – välj rätt kroppsdel.

Got it?

Jag själv mår jättebra just nu men hittade något som är perfekt för en person jag känner och bryr mig om. Vrid upp volymen, dear! Det här dunket har magiska krafter. :-)

Tillstånd: otålig. Vet vad jag vill, vet inte vad mer jag kan göra. Alltid lika nervpåfrestande.
Senaste nytt: Konrad ringde precis och berättade att han är på väg hit om två veckor. Han jobbar i Frankrike och vi har inte setts på evigheter.
Händer nu: Ska skriva ihop några intervjufrågor. Och en annons. Och kanske ett utkast till nästa guide för bloggen. :-)

Ha en trevlig måndag! Om det händer något spännande, let me know!

2. Tulpaner – världens finaste blommor
Människor som tycker om mig ger mig tulpaner. Det kan aldrig bli fel, jag gillar alla färger och alla sorter. Och jag kan aldrig få för många. Keep ‘em coming!

3. Torsdagsspontanitet och glatt mingel i största allmänhet
Januari brukar vara en av de lugnaste och tråkigaste månaderna på hela året. Men inte nu. Denna månad har jag varit hur social som helst och umgåtts med både gamla och nya bekanta. Jag är rätt kräsen med vilka människor jag gillar och därför känns det extra kul att konstatera hur många som faktiskt lever upp till mina förväntningar.

4. Mitt senaste restaurangfynd: Teatergrillen
Trots att jag hittills inte träffat någon som tycker att Teatergrillens mat är bättre än den på andra ställen håller de flesta med om att stämningen är det. Mysig belysning, rätt ljudnivå, intressant klientel och perfekt läge mitt i stan. Jag är stormförtjust och kommer garanterat att återvända.

5. Soltorkade tomater i olja
Jag har blivit beroende och vägrar nuförtiden äta sallad utan det nya favorittilltugget. Är inne på min tredje Zeta -burk och älskar den perfekt oljekryddiga smaken som jag av någon anledning känner igen från bardomen. Vilket kanske förklarar mitt beroende…

Ibland blir jag orolig över att jag råkat måla upp någon sorts skenbild av mig själv här i bloggen. För det händer förvånansvärt ofta att människor som först lärt känna mig här och därefter träffar mig live blir överraskade över att höra bakgrundsinformation som avslöjar att jag ibland har dåliga dagar och faktiskt ställs inför problem då och då.

Nu har jag ju inget perverst (jante)behov av att försöka övertyga andra om att jag är olycklig och mår dåligt – speciellt när så inte är fallet. Men samtidigt vill jag ändå påpeka att jag inte är någon robot som hakat upp mig i positivt läge utan förmåga att känna andra känslor än sprudlande lycka 24/7. Att ni ofta ser mig med tindrande blick och ett förnöjt leende på läpparna beror på att jag automatiskt smajlar upp mig när jag ser en kamera. Bilderna blir ju trevligare då än om man ser ut som sju svåra år. Men jag går alltså inte omkring med ett Hollywood -smajl påklistrat i nunan trots att det regnar småspik och mina skor skaver. Ifall någon trodde det.

När jag bläddrar tillbaka i bloggen och försöker analysera varför folk tror att jag glider fram på en räkmacka märker jag såklart att många inlägg är glada och positiva. Men jag hittar även såna där jag, som by the way är dålig på att må dåligt i offentlig miljö, ärligt har skrivit att jag gör det. Här har ni prov på irritation, besvikelse, ilska, frustration, nervsammanbrott, apati och depression.

Och självklart har det funnits fler tillfällen än dessa men ni som bloggar själva vet säkert att man inte skriver om precis allt som händer i ens liv. Hade det bara varit kompletta främlingar som besökte min blogg skulle jag antagligen inte skrädda orden det minsta, men nu sitter ju alla släktingar, vänner och bekanta också och läser. Det jag skriver får alltså konsekvenser rent privat och hade jag publicerat bilder av det slag ni ser nedan skulle jag ha mamma i luren innan tangentbordet hunnit svalna.

Ja, som ni ser är Diorshowen inte vattenfast. Inte rådjursblicken heller. Detta är vad jag förvandlas till när det krisar och jag behöver lätta på trycket genom ett hysteriskt sammanbrott hemma på mattan. Skrämmande…

Summan av kardemumman är följande: i det stora hela stämmer det humör jag återger i bloggen rätt bra överens med verkligheten. Det går ofta flera månader utan att jag gråter eller känner mig speciellt deppig, men helt immun är jag alltså inte. Hamnar jag i en ordentlig svacka brukar jag bryta ihop precis som alla andra.

Men nu ska jag svara på Karins fråga som alltså gäller motgångar och hur jag väljer att hantera dem. Här kommer en lista på mina grundprinciper:

1. Var omedveten om alternativet till att gå vidare.
Att alltid ge sig själv en ny chans handlar egentligen om att inte veta vad motsatsen är. För vad är det man menar med att man ger upp, att man inte orkar mer, att man är en loser? Jo, att man dömer sig själv till ett liv i misär. Fattar ni vad det innebär? Det är värre än självmord! Det är som att snubbla på en leråker och inte vilja resa sig ur skiten för att man är rädd att snubbla igen. Och så ligger man alltså kvar där resten av sitt liv. Rena vansinnet!

2. Den fasta punkten i tillvaron finns inuti dig själv.
Jag ser allt som överskrider mat och tak över huvudet som extra bonus i mitt liv. Inte så att jag nöjer mig med lite, tvärtom jag anser mig vara värd all världens lyx. Men om något går fel och jag förlorar allt det där extra finns det viktigaste fortfarande kvar: jag själv. Allt annat är utbytbart.

3. Jakten har ett värde i sig.
Det är kul att nå sina mål och få som man vill men jag njuter minst lika mycket av vägen dit. Jag gillar att leva i spänning, göra upp strategier och ha något att se fram emot. Och hur skulle man utveckla sitt självförtroende om man aldrig behövde anstränga sig och ta risker? Även om jag misslyckas är jag alltså tacksam bara över att ha haft möjlighet till mer.

4. Omdefiniera begreppet misslyckande
Jag ställer mig till motgångar filosofiskt och när något går fel kopplar jag loss alla känslor från situationen i fråga. Besvikelsen övergår alltid i nyfikenhet och jag brukar ofta analysera varför resultatet inte motsvarade mina förväntningar.

5. Motstånd skapar smärta. Flyt med eller flyt runt.
Det gäller att hitta brytpunkten där det man satsar emotionellt, ekonomiskt och energimässigt skulle kännas som en för stor förlust ifall belöningen uteblir. Jag föredrar att släppa sånt som inte vill komma till mig enkelt och förlitar mig på att något ännu bättre är på väg. Det visar sig ofta vara rätt strategi.

Som exempel kan jag nämna att jag inte älskar dem som inte älskar mig. Inte av hämnd utan för att det känns omöjligt. Det är ju som att älska en vägg eller en sten, vi är helt enkelt inkompatibla.

I samma sekund som jag märker att min kärlek är obesvarad är det något som automatiskt stängs av inne i mig. Jag kan vara nedstämd en tid bara för att jag rent teoretiskt tycker att det är synd att någon jag beundrar så mycket inte passar ihop med mig, men alla starka känslor är som bortblåsta. Däremot fortsätter jag ofta gilla personen och önskar henne eller honom all lycka i världen. Och jag är kompis med alla mina ex-pojkvänner även om vi av rent praktiska skäl inte träffas så ofta.

6. Lägg inte alla ägg i samma korg.
Jag har alltid en plan B. Och en plan C. Och en plan D, som visserligen inte är lika fin som de andra men som i alla fall gör att jag sover gott om natten.

När plan A misslyckas kör jag en ramsa svordomar genom skallen, dricker en latte (ibland två på raken) och kopplar därefter över till plan B. Utdraget ältande är inget annat än krokodiltårar – som ingen hör och ingen bryr sig om. Varje minut jag ödslar på att fixera mig vid något som är stendött håller mig ifrån att satsa, och lyckas, med något annat. Det går ju inte att trampa på gasen och bromsen samtidigt.

7. Du kommer att ramla men hur ont det gör går att kontrollera.
No guts, no glory! Man kan inte ramla ner från golvet men tyvärr händer det inget speciellt spännande där heller. Vill man inte gäspa sig igenom livet är man förr eller senare tvungen att ta risker.

När jag höjer förväntningarna inför något som betyder mycket för mig accepterar jag samtidigt konsekvenserna av ett eventuellt misslyckande. Och om jag misslyckas är jag inte sen att minnas varför jag tog risken – därför att den stod i rätt proportion till det som fanns att vinna och att livet utan utmaningar är tråkigt. Ett medvetet val är lättare att ta ansvar för.

8. Utnyttja dina känslor, istället för att låta dem utnyttja dig.
Jag brukar inte förlora fattningen offentligt, oberoende av vad som händer. Det beror inte på att jag är känslokall utan på att jag tvärtom vill hålla hög standard på mina känsloutbrott. Mår jag dåligt vill jag ha största möjliga utdelning av tillståndet, att gråta är nämligen jätteskönt och rensar effektivt kroppen på spänningar och negativa tankar. Inget att slarva med alltså.

Jag kan ta en smäll utan att blinka, åka hem fortfarande utan att röra en min… för att därefter bryta ihop totalt så fort dörren går igen bakom mig. Av denna anledning har ingen av mina vänner någonsin sett mig gråta – däremot har Torbjörn, som jag bott tillsammans med och som räknas som en förlängning av mig själv, bevittnat sammanbrott där jag legat i fosterställning på golvet och kippat efter luft av hysteri. Och sett hur jag en kvart senare rest mig, kokat te och börjat flabba åt något i tv:n.

Att må dåligt är alltså något jag aktivt väljer när jag ser någon nytta i det. Ser jag ingen nytta, mår jag inte dåligt.

9. Min personliga bonus: genetisk predisposition till överlevnad.
Under tyskarnas blockad av Leningrad på 40-talet blev min mormor och hennes familj tagna som krigsfångar och satta på ett tåg raka vägen till ett koncentrationsläger i Tyskland. Mormor som alltid varit en fixare vägrade finna sig i ett sådant öde och lyckades smita under ett uppehåll i Polen (fick förutom familjen tom. med sig en get). Därefter hittade hon jobb åt både sig själv och sina systrar och bodde kvar där tills kriget var över.

That’s the spirit! Jag hade alltså inte ens haft förmånen att bli född om hon unnat sig offermentalitet och låtit sig paralyseras av skräck. Så vem är då jag att beklaga mig om jag får avslag på ett jobb eller inte faller en speciell person i smaken? Mitt liv är fantastiskt ändå och så länge jag har möjlighet att förbättra det ytterligare vid ett senare tillfälle känner jag mig som världens lyckligaste människa.

Nu är jag nyfiken på er andra. Har ni några överlevnadsstrategier? Dela med er! :-)

Föreställ er nu att ni är en kolhydrataddict. Eller att ni är en alkoholist och att allt det här är vin. Fattar ni då hur duktig man känner sig när man bara fotar utan att smaka?

Är själv chockad över att jag klarar det men jag kan helt enkelt inte vräka i mig allt som ser gott ut och försätta midjan i fara nu när det inte går att powerwalka bort sina synder. Överkurs i impulskontroll…

Nu ska jag ringa Torbjörn och försöka förstå vad jag egentligen förväntas göra med allt material han skickade. Sitter här med en massa tabeller och endast en klart tanke i huvudet: att jobbet ska vara klart i morgon kväll. Dags att ta reda på mer.

Därtill finns det rent privata, men ändå viktiga saker, att göra. T. ex. att skriva tackmail åt folk som gjort snälla saker för en och att rensa inboxen som håller på att explodera av allt som samlat sig där denna vecka.

Och så ska jag betala för en Kenzoki -ögonkräm som jag snajpade på Tradera idag. Minns ni att jag ville ha en sån när min förra tog slut? Tyvärr säljs de ju inte i Sverige. Tittade på några alternativ men ville innerst inne ha en Kenzoki i alla fall och sen gick det ungefär så här:

Jag: Universum, ge mig en Kenzoki kräm!
Universum: Visst.
Jag: Men var är den då?
Universum: Är du född igår? Googla, människa!
Jag: Men de säljs inte i Sverige och inte i någon nätbutik som levererar hit.
Universum: Do it!
Jag: Ok…

Och så upptäckte jag plötsligt att det auktionerades ut en Kenzoki Euphorisant Ice-Cold Eye Cream på Tradera. Lyckades till på köpet vinna den för bara 169 kr (inkl. frakt) istället för 390 kr som den egentligen kostar. Yey! :-)

Nu ska jag hämta lite ny energi genom att äta blåbärsyoghurt och se på Glamour. Man blir härligt harmonisk av sånt. Ha en trevlig helg! :-)

Beslöt att förgylla torsdagskvällen med lite kvällsmat och hamnade på Teatergrillen tillsammans med Mats som jag träffade förra veckan.

Mats är svensk men jobbar som chef i ett stort svensk-finskt företag vilket innebär att han hör finlandssvenska så gott som dagligen. Till min överraskning påstod han att min finlandssvenskhet lyser igenom i texterna här på bloggen. Jag som är så noga med att skriva “korrekt” (beroende på hur man ser på saken…)! Bad honom peka ut allt han hittar som inte är Stockholmska. Är jättenyfiken på vad jag har missat.

Förutom allt det här diskuterade vi konst, företagspolitik, bostadssituationen här i stan (of course!), Winston Churchills sätt att leva lyxliv, vikten av att vidga sina vyer och så det allra intressantaste: hur man omsätter sina idéer i pengar. Ser nu fram emot att läsa en Harvard -studie om ögonläkaren som gjorde sig en förmögenhet på att operera fattiga indier gratis. Låter mycket inspirerande av flera olika orsaker…

Åh, vad jag älskar att lära mig nya saker av människor som är experter på områden jag själv inte är lika bra på! Ställer gärna en fråga för mycket än en för lite och är inte sen att be om tillämpning av teorierna på specifika situationer i just min vardag.

I gengäld delar jag självklart med mig av sånt jag har mer information om än motparten (goda kunskaper i språk, självutveckling och social kompetens väger minst lika mycket som ekonomiexamen!) vilket i längden resulterar i väldigt underhållande möten som inte blir sämre av stämningsfulla miljöer typ kvällens. Älskar Teatergrillen även om deras blinier inte är mer ryska än vad jag är kines! :-)

By the way, den här stan är verkligen liten. För vem ser jag så fort jag kommer in på Teatergrillen om inte Magnus & Co som häckar vid baren! Vill så gärna skriva ihop några intervjufrågor som han får underhålla oss med. :-)

Men nu ska jag försöka sova några timmar innan det är dags för fredagen i all sin glans. Måste alltså upp nio (fattar inte hur…) och kommer därefter att hålla på med kontorsarbete fram till två.

Sen bär det av till butiken för fyra timmar jobb (känns som en heldag i kolgruva) och efter det måste jag kolla igenom en massa papper som Torbjörn skickade över och som garanterar en riktigt glammig fredagskväll med mina nya kompisar Excel och HVAC -koderna.

God natt, alla som inte sover! Sänd mig en tanke i morgon.

Men glädjen dämpas lite av tanken på att jag inte för mitt liv kommer på vad Finlands nuvarande statsminister heter och att jag inte har en aning om hur han ser ut. Men namnet Matti Vanhanen rings a bell… Stämmer det? Och Halonen är väl fortfarande president, right? Anybody?

Herregud! Dags att börja läsa Husis istället för Aftonbladet.

Men låt mig nu komma med en liten förklaring: orsaken till att jag återger allt sånt här för er är inte en önskan att framstå som stans starkaste killmagnet utan tvärtom, ett försök att hålla er vakna medan mitt liv går på sparlåga och det inte händer något speciellt spännande. Har ni uppslag till annat ni hellre vill läsa om, please säg till.

Well, dagens raggattentat var artigt och oförskämt på en och samma gång. Befann mig på gatan mellan postkontoret och mitt hem. Mötte två killar på väg i motsatt riktning.

En av killarna: Tjena tjejen! Får man flörta med dig?
Jag: Absolut. Jag går och tar en fika så länge.

Come on! Vad är det värsta ni har hört? Underhåll mig tillbaka. :-)

PS. Måste skriva vidare på den nya guiden nu. Svarar på alla kommentarer senare.

Som tur är varvas jobbet med uppiggande samtal från Olga (hon har precis gjort en riktig powermove, orsakat häftig explosion och promenerat rakt ut ur eldhavet i bästa Terminator -stil). Och så kan man skriva på bloggen. Håller på att besvara en intressant läsarfråga som handlar om motgångar och sätt att hantera dem. Mycket inspirerande tema, tar bara lite tid att samla ihop tankarna och få ner dem i textform.

Borde också börja snickra på Torbjörns blivande hemsida. Han har kört igång ett nytt projekt och då kan ni säkert gissa vem som blivit utnämnd till hovsekreterare och webbadministratör. Inväntar order och direktiv, sen följer sena nätter då jag sitter och jonglerar kodtaggar tills ögonen blöder. Vet inte hur jag ska kombinera det med tidig uppstigning på morgonen men det löser sig säkert.

Vad gör ni idag? Varför? Något annat ni skulle vilja göra istället? Om man får fråga… :-)

Hyresvärden får en skötsam hyresgäst (ordningskonsult!) som varken har djur, barn eller betalningsanmärkningar – däremot en fast anställning och utmärkta referenser från tidigare hyresvärdar.

Ni som kan tipsa om något lämpligt, hör av er. Hittelön utlovas! :-)

Personangrepp i positiv form. I lovet it!

Är ändå lite överraskad, vanligtvis är det killar som smickrar en med dylika kommentarer. (För allvarligt, ingen kundservice är så bra att personalen går in på personligheter om de inte har egna intressen inblandade…) Är jag dålig på att känna igen raggförsök från tjejer eller är jag bara cynisk?

Well, oberoende av vad sanningen är, det värmde. :-)

Den som har fått awarden ska göra följande: ★ Kopiera awarden på din blogg. ★ Länka till personen som gett dig awarden. ★ Berätta 7 intressanta fakta om dig själv. ★ Välj ut 7 andra bloggar du vill ge awarden till. ★ Länka till deras bloggar och kommentera hos dem att de har en award att hämta.

Ni som följer min blogg vet att jag har skrivit liknande listor många gånger tidigare. Här, här, här, här, här och här finns det små, pikanta detaljer om mig. Och nu kommer det ännu fler:

1. Jag hatar kedjebrev eftersom jag är en datanörd och förstår att de bara finns till för att förse spammare med e-postadresser. Jag älskar bloggawards eftersom de boostar mitt ego och för att jag gillar att berätta 7 nya saker om mig själv. Någon som är överraskad? ;-)

2. Det är otroligt svårt att hitta väskor som faller mig i smaken. Vägrar använda annat än designerväskor men kan titta igenom hur många som helst utan att tycka att någon är snygg. Gamla Louis Vuitton, Chanel och Gucci -klassiker ligger närmast till hands nästa gång jag uppdaterar.

3. Jag blir lite panikslagen om jag måste lägga mig tidigt (= före midnatt). Det gäller också om jag är dödstrött och inte har sovit ordentligt natten innan. Tror att det beror på att jag var tvungen att lägga mig redan klockan nio när jag gick i lågstadiet. Mina föräldrar är nattugglor och jag missade garanterat en massa roligt!

4. Sånt som gör mig tårögd: söta djur (speciellt kattungar), broöppningar under de “vita nätterna” i St Petersburg, när andarna i serien Ghost Whisperer tar farväl och “crossar över” till andra sidan. Sånt som inte framkallar någon reaktion: begravningar, att någon förolämpar eller skäller ut mig, katastrofer typ Estonia, tsunamin och Haiti. Ingen logik…

5. Jag har inga egentliga komplex vad gäller min kropp men om jag lägger ner extra möda på att maskera något så är det låren. Att vara kurvig är läckert, men allt behöver inte samla sig på ett ställe. ;-)

6. Ibland dyker det upp ord och uttryck som får mig att fnissa högt i flera dagar efter att jag hört dem. T. ex. när jag hörde “bananren” (så anser Lovisaborna att bananer heter i bestämd form plural) eller “godisar” (som är den rikssvenska pluralböjningen av godis). Minns också att jag roade mig åt ordet “överlopps” oroväckande länge efter att Heidi (helt korrekt) nämnde det i sitt brev. Och nu senaste var det något så oanständigt att jag inte vågar skriva ut det här.

7. Jag har inte visat mig utomhus osminkad sen jag var tonåring (med några få undantag). Konstigt nog har jag inga problem med att publicera bilder på mig själv nyduschad och renhudad här i bloggen. Någon terapeut som vill förklara?

Lämnar nu awarden vidare till några bra bloggar jag följer. Petra, Casia (när du kommer hem från semestern), Solli, Cia, Kina, Katarina och Helena. Tack för att ni underhåller mig med era skriverier! :-)

Hmm, imponerande mycket gnäll jag fick inklämt i förra stycket. Spelar lite glad Cascada -musik nu. Inte för att den här låten är bättre än hennes förra hit, but oh well…

Ok allvarligt, nu riktar jag en stråle varmt vatten mot huvudet och försöker vakna. Är redan trött på mig själv och då har vi hur många timmar som helst kvar i varandras sällskap. Hoppas er morgon är bättre!

Kolla vilken fin chokladhylla som har dykt upp på Sabis i Fältöversten. Den har tom. en tv-skärm som visar chokladfilmer. Snacka om matporr på högsta nivå! :-) Jag fick verkligen anstränga mig för att ta mig ut därifrån utan att köpa något, extra svårt då det också finns en hel gavel med bars i närheten.

Sitter nu och lugnar mig med de anorektiska fotomodellernas visa budord: inget smakar så gott som att vara smal. Och visst är det så. Fast de har garanterat aldrig ätit Poulain…

Ett extremt avvisande kroppsspråk och giftiga sidoblickar tycks inte göra någon nytta, är bara en tidsfråga innan frågorna börjar hagla. Dricker upp latten och flyr till lugnare arbetsmiljö innan jag orsakar permanent skada på någons självkänsla.

Pansarvagnar, bazookor och kulsprutor… Den här videon är som gjord för måndagar! Sjung med och låt ökensanden yra! :-)

Igår fortsatte jag vara social, men nu i spiknyktert tillstånd. Gillar ju inte alkohol egentligen och efter torsdagens och fredagens överkonsumtion av bubbel vill jag vaken se eller känna smaken av sån på en mycket lång tid framöver.

Beslöt istället att äta något (efter att ha levt på små bitar lax med Keso hela veckan) och passade samtidigt på att träffa Magnus som precis kommit hem efter att ha tillbringat vintersemestern i Brasilien. Intressant att höra hur mycket kulturen där skiljer sig från vår men ärligt talat skulle jag aldrig vilja bo på så sydliga breddgrader någon längre tid. Lyxen av fungerande toaletter och punktliga människor uppväger obehaget av snö och is big time.

Efter en kryddig middag på någon restaurang på Kungsholmen (minns inte namnet) parkerade vi i värmen på Sheraton. Satt och diskuterade webbdesign och jag fick till min fasa höra att Magnus välrenommerade advokatbyrå har en hemsida som bäst kan beskrivas med ordet flummig.

Var självklart tvungen att poängtera att en dålig hemsida gör mer skada än nytta för ett företag och att det ligger i deras intresse att uppgradera den omgående. Konstigt att det fortfarande finns människor som inte har insett det här. Måste surfa över och ta mig en titt på eländet så fort jag hinner. ;-)

Sen kom vi in på det här med olika laster. Magnus har inte mindre än två snusdosor i fickan. Det är tydligen stor skillnad på vad man använder när och efter en utläggning om hur den ena sorten motsvarar en cigarr och den andra en cigarrett, fast mindre skadligt… är jag fortfarande av den åsikten att alltihop är gift och borde försvinna från jordens yta.

Å andra sidan ska man inte kasta sten när man själv sitter i glashus. Allt koffein jag får i mig pga. av mitt latteberoende stressar garanterat upp kroppen mer än nödvändigt. Borde sluta – men vägrar. För vad ska jag då bli hög på nu när jag har gett upp sockret?

Ok, dags att ta itu med viktiga uppgifter. Hoppas att ni har en fantastisk söndag! Kramar.

Så här lugn och harmonisk såg jag ut när jag lämnade Diplomat igår:

Var absolut på väg hem. På hedersord! …Men gick på fel sida av gatan.

Det är chockerande hur många jag egentligen känner i den här stan. Och att de alltid känner igen mig på långt håll. Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen: området mellan NK, Stureplan och Grand är en riktig Bermudatriangel! Hamnar man i den kan det sluta precis hur som helst.

Fel tid, fel plats alltså. Och självklart inte mitt fel på något sätt. ;-)

Yes, I know… Men det var faktiskt Albin som ringde mig när jag kom hem mitt i natten, inte tvärtom!

Promenerade precis in på T/BAR för att tillbringa kvällen på det sätt jag egentligen planerade igår – med att dricka te och skriva alltså. Fast te kommer självklart inte på fråga nu, skulle somna sittande, så jag beställde en latte i baren. Talade om att jag gärna vill ha lite mer och undrade om de inte kunde servera den i ett högt glas istället för i deras små koppar.

Absolut inte! Och det beror inte på att det är tekniskt omöjligt. Nej, det beror på att det är dåligt för deras image. De är en bar, inte ett (fnys!) café. Och på barer serverar man latte i koppar. End of story.

Några förslag på hur jag skulle få i mig mer koffein erbjöds inte. Jag föreslog däremot att de skulle skaffa större koppar (varefter jag inne i huvudet föreslog en aktivitet som garanterat har förstört min karma för minst en vecka framöver).

Men allvarligt, det här är ju en hotellbar. Och på bra hotell frångår man ofta rutinerna för att anpassar sig efter kunden. Precis som man gör på Tures, som också är en bar – men inte ett hotell.

Hur som helst, jag är inte den som är långsint. Har redan glömt allt… inklusive planerna på att att lista dem på min hemsida över innerstans trevligaste latteställen. :-)

I praktiken.. finner inga ord, ni får se på bilder istället.

Relevanta ordspråk att pigga upp sig med i morgon kl. 9:00: “man lever bara en gång”, “sova kan man göra i graven”, “man har inte roligare än man gör det för sig”… Någon som kan fler?

2. Man har möjlighet att hjälpa och inspirera människor. Och roa dem. Och göra dem upprörda. Och spela musik för dem.

3. Kompisträffar, familjefester, shoppingdagar & utekvällar samt andra trevliga upplevelser blir dokumenterade mycket bättre än tidigare.

4. Ens kollegor heter Petra, Solli och Casia och visar sig vara supersympatiska tiopoängare som man gärna utökar sin vänkrets med. Dessutom blir man bjuden på intressanta bloggevent och lär känna nya företag.

5. Man får feedback, uppmuntran, underhållning och tankeställare av sina underbara läsare. Vid behov kan de också hålla ett vakande öga på en, t. ex. när man måste vara disciplinerad med maten. Och varje gång man besvarar en läsarfråga lär man sig något nytt själv.

Tack för att ni finns, guys! Det är ett nöje att blogga när såna som ni bor på andra sidan rutan. :-)

Man skulle aldrig kunna tro att tjejen bor här i Stockholm så ofta som hon gästar andra platser i världen, vilket kanske är orsaken till att vi inte hunnit träffas förrän nu. Inte en dag för tidigt att vi ändrade på det!

För att spara tid åt er andra ska jag nu sammanfatta exakt vad som rör sig i huvudet på en från det ögonblick man ser Casia svepa in på Grand, med händerna fulla av Louis Vuitton (i form av handväska och en papperskasse med hemlig, ouppackad present) och ett förtjusande leende i nyllet, till att man pratat och skrattat klart och delar på en taxi till Vasastan.

Första intrycket: hon är snygg. Andra intrycket: hon är intressant och rolig. Tredje intrycket: hon är smart. Totalupplevelse: wow!

Åh, vad jag älskar att bli positivt överraskad av människor vars bloggar jag gillar! Det är nämligen inte alls självklart att de är lika trevliga och underhållande i verkligheten. Eller att man har något att prata om – vilket verkligen inte var något problem i det här fallet. Frågorna haglade, åsikterna studsade och tiden däremellan fylldes ut av viktig information som bekräftar det uppenbara: vi är som gjorda för att sitta på Grand och dela livets goda med varandra.

Klockan sex var vi som aldrig är sena båda försenade till det som var inbokat efter träffen. Delade på en taxi och fortsatte prata hela vägen till Odengatan där jag hoppade av utanför Fabrique och Casia fortsatte vidare till Fridhemsplan där hennes middagssällskap väntade. Och gissa vad hon bad dem beställa när de ringde och undrade var hon höll hus. Laxsushi!

I rest my case. :-)

PS. Goda nyheter: Grands “renovering” var inte värre än att de polerar bardisken och snyggar till i största allmänhet. Enligt säkra källor borde barsalen öppnas redan i morgon. Yey!

Jag, som inte ätit ordentligt på tre dagar, fick plötsligt tillbaka matlusten. Vilket underbart ställe! Älskar varenda limpa och fralla i den här lilla butiken men valnötsbrödet överträffar dem alla och är to die for.

Ni som har minsta respekt för er kropp (och era smaklökar) – det är så här man handlar bröd! Enligt LCHF är det ju inte meningen att vi ska äta spannmålsprodukter i stora mängder och därför är det extra viktigt att välja rätt när man väl unnar sig sådana. Istället för att “fynda” massproducerade wannabes som trängs i Hemköps brödavdelning investerar jag hellre i en riktig kvalitetsprodukt som verkligen ger valuta för pengen och kalorierna. Och då är det ekologisk surdeg som gäller.

Ett bra företag kan konsten att överraska kunden genom att erbjuda något utöver förväntningarna.

Efter att ha mumsat i mig två skivor gudomligt gott bröd med havssaltad, fransk ost föll min hökblick på en espressobryggare som diskret prydde hörnet av lokalen… och ordet “macchiato” på pristavlan ovanför. Nyfikenheten tog överhand direkt så jag frågade om inte jag kunde få smaka på en sån också.

Oh. My. God. De här killarna kör kvalitet hela vägen! Förväntade mig att få det vanliga blasket som många butiker erbjuder kunderna som “extra service” när man handlar andra varor. Fick istället en krämig dröm som smekte mig hela vägen nerför strupen och smakade minst lika bra som det jag dricker på stans bästa caféer!

Slutsats: Människor som erbjuder samhället gott bröd OCH gott kaffe (som dessutom är ekologiskt!) borde tilldelas en utmärkelse, befrias från skatteskyldighet och få en egen stjärna på Walk of Fame i Hollywood.

Men allvarligt, såna här butiker är en efterlängtad återgång till den gamla goda tiden. Med betoning på goda. :-)

PS. Träffade Casia tidigare idag. Är minst lika imponerad av henne och berättar snart mer i ett eget inlägg.

Nästa punkt på agendan är träff med Casia på Grand och därefter brödprovning på Fabrique. Rusar vidare. Happy onsdag, på er! :-)

När jag flyttade tillbaka till Stockholm för nästan fyra år sen startade jag upp Stockholm Organizing, Sveriges första ordningscoaching -företag. Varifrån idén kom vet jag inte riktigt själv, men gissar att det är någon slags motreaktion till att jag aldrig fått röja upp på pappas kontor hemma i Finland. Han är en av de få människorna som inte lider av att ha böcker staplade på golvet och skrivbordet överbelamrat av elektronik, viktiga papper, kontorsprylar och gud vet vad mer. Jag blir småhysterisk av att se sånt men han mår hur bra som helst. På hedersord! Jag har verkligen analyserat honom.

Tack och lov är han undantaget som bekräftar regeln. Jag upptäckte nämligen att det finns människor som är i så desperat behov av hjälp att de tom. är beredda att betala för det. Ordningscoaching visade sig vara en efterfrågad tjänst och jag har sen dess med stor framgång hjälpt både privatpersoner och företag att rensa i röran och skapa logiska förvaringslösningar för sina ägodelar. Hemsidan ligger än så länge kvar så ni kan själva se vad det hela gick ut på.

Att jobba som ordningskonsult tycks intressera även andra. Jag fick jättemånga samtal av tjejer som, efter att ha hittat hemsidan, insåg att detta var drömjobbet de inte visste att existerade och tom. erbjöd sig att praktisera gratis bara för att få in en fot i branschen. Stockholmarna kan alltså räkna med ordning och reda i sina hem även i fortsättningen. ;-)

Ni som vill jobba med det här, kör igång! Ni behöver inte något stort startkapital, vilket ofta är fallet med andra slags företag. Däremot krävs det väldigt mycket av er personligen. Å ena sidan måste man vara en ledare och kunna coacha kunden som ibland tror sig veta bättre än ni trots situationen hon befinner sig i. Samtidigt bör man vara extremt ödmjuk och lyhörd eftersom lösningarna ska anpassas efter hur kunden i fråga fungerar i vardagen och hennes förhållande till sina ägodelar.

Och det handlar alltid om mer än bara fysiska saker. Ni kommer att gå igenom lådor med gamla dagböcker, kärleksbrev och minnen från barndomen. Eller hemliga dokument som ingen annan än kunden får se (utom nu när det är kris). Eller nyligen mottagna gåvor, som egentligen är asfula, oanvändbara och borde slängas. Eller värdefulla konstföremål som inte passar in i inredningen men som ingen vågar fatta beslut om. Och glöm inte att det finns andra familjemedlemmar som inte är sena att blanda sig i. Allt sånt här rör självklart upp känslor och en bra ordningscoach måste klara av att handleda kunden till ett resultat som känns bra för denne även efter att jobbet är utfört.

En av mina kunder hade några “traumalådor” som hon inte öppnat på tio år. De innehöll otroligt smärtsamma minnen, sånt som egentligen inte ska sparas men som samtidigt är väldigt svårt att släppa. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag egentligen har jobbat som terapeut.

Jag har medlat i sambokriser, förhandlat med utbrända familjemedlemmar, lärt folk uppfostra sina barn (på deras egen begäran) och dresserat husdjur. Och så har jag varit instängd i en lägenhet med en riktig psykopat (precis som på film!) som jag var tvungen att överlista för att överhuvudtaget komma undan med livet i behåll. Om ni inte känner er redo att göra detsamma rekommenderar jag att ni antingen håller er till att enbart hjälpa företag eller väljer ett annat yrke.

Är man däremot duktig på att förstå och handleda människor samtidigt som man har gott ordningssinne och inte är rädd för lite damm så tycker jag absolut att man ska satsa på att bli ordningskonsult. Det finns ingen utbildning för det här yrket i Sverige, men jag hittade en jättebra bok som hjälpte mig med teoridelen. Läs “Become a Professional Organizer” av Grace Jasmine och öva därefter på era kompisar och släktingar så att ni får in rutinerna. Det är jätteviktigt att vara säker på sin sak när man står framför en kund med proppfulla garderober, tusen frågor och panik i blicken. Lycka till!

Jag själv ska eventuellt skriva ihop en liten ordning och reda -guide för er här på bloggen så fort jag hinner. Har ni frågor vet ni vilka knappar som gäller. :-)

Anade oråd redan när jag befann mig i svängdörren och skymtade ett fult Clas Ohlson -värmeelement stå synligt och ogenerat vid conciergebordet. Gick försiktigt uppför trapporna för att inte snubbla över dammsugarsladden som ringlade ner från receptionen och upptäckte därefter att barsalen är avstängd och att alla möblerna där inne fått plastöverdrag.

Fick genast flashbacks från 90-talet när mina föräldrar byggde till en flygel på huset och kaoset det medförde. Och hur jag yrade runt på det halvfärdiga tillbygget i mörkret på jakt efter hammaren, gick rakt mot en planka och fick ett fult märke i pannan dagen innan en jätteviktig kväll på Liljendal -ungdomsdiscot. Man blir traumatiserad av mindre…

Ok, tillbaka till 2010 och Grand. Satte mig i biblioteket utanför Verandan men kunde tyvärr inte se böckerna för de är nu dolda av en panel med tv-skärmar som visar reklam för Västerbotten. Förstod till en början inte varför, tills jag läste texten “Västerbotten cuisine, with its fantastic ingredients, is serverd here at Grand Hôtel”. Så nu vet vi det.

Konstigt nog har Grand valt just detta tillfälle för att höja priserna, min latte landade på hela 52 kr istället för 49 kr som tidigare. Undrar om man kan få ett sånt där stämpelkort (typ de på PocketShop) så att var tionde är gratis. Eller små bonuscheckar med posten. ;-)

Men, som vi konstaterade igår, all förändring är till det bättre. Väntar med spänning på att se mitt favvoställe efter ansiktslyftet.

Idag är det yta som gäller. Uppdaterar badrumshyllans bestånd av burkar, flaskor och tuber och har redan hunnit beställa en ny ansiktsrengöring från Keb Swedish Formula. Den har jag varit nyfiken på länge, för recensionerna låter så här.

Ska nu beställa en ny Philosophy Hope In a Jar -kräm och en Wella System Professional Ultimation -hårspray. De här två är stående favoriter och kommer inte att bytas ut i första taget. Krämen har jag berättat om tidigare. Sprayen älskar jag för att den a) gör sin grej b) doftar gott utan att konkurrera med Prada -parfymen c) ser proffsigt snygg ut i hyllan.

Men sen blir det knepigare. Min Kenzoki -ögonkräm är slut och den säljs bara på Vanda flygplats och Finlandsfärjorna (varför???). Måste köpa något annat så länge. Gyllene tillfälle att prova en ny testvinnare, vet bara inte vilken det blir ännu. Spänningen stiger… ;-)

Den här frågan låter smärtsamt bekant. Faktum är att jag själv har ställt den åtskilliga gånger under årens lopp och som följd samlat på mig en del insikter och erfarenheter som kanske kan vara till hjälp även för er andra.

Det viktigaste jag lärt mig är att syna problemet i roten. Innan man börjar söka meningen med sitt liv måste man först förstå varför man inte redan vet vad man önskar sig. Svaret är överraskande logiskt:

• därför att man inte kan önska sig något som man är omedveten om
• därför att ens förmåga att önska sig saker är avtrubbad

Låt mig belysa med en berättelse ur verkliga livet – mitt eget.

Historien om hur jag tappade bort mina drömmar

För några år sedan bodde jag i Finland och var fullständigt nöjd med tillvaron. Jag hade uppnått allt jag drömde om under gymnasietiden och vaknade varje morgon upp till en vardag som inte kan kallas annat än idyllisk. Det fanns inte ett moln på min himmel: pengar: check, kärlek: check, hälsa: check, vänner: check. Ingen stress, inga krav, inga konflikter. Det värsta som kunde hända var att dagens Glamour -avsnitt blev inställt pga. av någon världskatastrof. Men då kunde man ju åka och shoppa. Eller äta ytterligare en portion glass.

Låter som paradiset på jorden, eller hur?

Fel. Det här var den värsta tiden i mitt liv och jag kommer aldrig att försätta mig i den situationen igen!

Diagnos: optimist i skottsäker väst

Missförstå mig rätt nu, jag är inte en sån som känner mig obekväm i trevlig miljö. Eller någon som till varje pris vill hitta elände och problem att beklaga sig över. Det är faktiskt tvärtom, jag har förmågan att vara lycklig oberoende av yttre faktorer och kan hitta en guldkant i tillvaron under alla förhållanden. Tom. under mitt första år i Sverige (precis efter gymnasiet) då jag bodde i en sliten andrahandstvåa i Bromma, använde banankartonger som sminkbord och åt makaroner med soja sista veckan i varje månad.

Det finns ingen som kan såra, svika eller förolämpa mig så att jag tar riktig skada och skrubbsåren läker på några dagar. Jag oroar mig inte över att förlora ägodelar eller människor, tar varken kritik eller beröm personligt och känner mig trygg så länge jag själv finns kvar och har potential att börja om hur många gånger jag än snubblar.

Blir nästan avundsjuk på mig själv. Ett liv utan fixeringar är ju alla psykologers heliga Graal, världsreligionernas mantra och filosofernas favoritutopi. Snacka om harmonisk tillvaro!

Men vad de glömmer att nämna är att allt har ett pris. För hur konstigt det än låter ledde denna till synes så perfekta livssyn mig raka vägen in i min värsta livskris någonsin.

Medaljens baksida

När man inte är i desperat behov av något har man också mindre motivation att kämpa för det. Och häri ligger problemet.

Vad som egentligen hände under de där lättjefulla åren i soffan var att jag undermedvetet hade stängt av mitt önskecenter. Det fanns inget som väckte min entusiasm. Ytterligare ett par nya skor kunde omöjligt göra mig lyckligare än jag redan var. Inte en ny utbildning heller. Och inte ens en plattare mage, trots att spåren av överdriven kolhydratkonsumtion började framträda rätt tydligt nu. Men min vardag funkade ju perfekt ändå. Varför anstränga sig?

Jag skulle ha levt så här för evigt – om det inte varit för en liten fråga som ständigt gjorde sig påmind vad jag än gjorde och var jag än befann mig: om jag var så lycklig, hur kommer det sig att jag var så fruktansvärt uttråkad?

Svaret kom som en chock: därför att jag var levande död. Jag hade drabbats av “boreout” – motsatsen till burnout.

Ett liv utan mål saknar mening och ett meningslöst liv kan inte vara lyckligt. Det kan vara tryggt, bekvämt, okomplicerat – men absolut inte lyckligt. Lycka är nämligen en paradox, man känner den bara så länge man inte inte har fångat den.

Jag stod nu inför det märkligaste valet i hela mitt liv: att antingen fortsätt vara helnöjd men uttråkad, eller att börja drömma om något men samtidigt öppna dörren för besvikelser och risken att känna behov som kanske inte blir tillfredsställda. Jag skulle bli tvungen att känna mig mer olycklig för att bli lyckligare!

Ja, ta en drink ni också.

Jag grubblade i månader men valde till slut att jag vill ha mer. Jag vill ha mer av allt det jag redan har och är nöjd med. Och det ska vara större, finare, roligare och häftigare. Och jag är värd allt detta bara för att jag redan är nöjd med det jag har. Det var dags att aktivera ha-begäret!

Men vad skulle jag önska mig då?

Hur jag än letade lyckades jag inte hitta något specifikt som väckte någon större passion. Samtidigt hade jag ju redan konstaterat att jag inte var lycklig och mitt tillstånd förvärrades i rask takt. Till slut låg jag i fosterställning på köksgolvet och bölade tills jag knappt kunde andas. Torbjörn kunde inte göra ett skvatt, för det var inte honom jag var missnöjd med. Det var mig själv.

Och då… precis när jag bestämde mig för att vägra bli apatisk igen om jag så skulle stryka med på kuppen, hände något.

Minns ni hur man gör när man tappat någon grej? Man går tillbaka till senaste platsen man sett den på.

Sanningen gick upp för mig som solen på morgonen: jag hade låtit omgivningen och omständigheterna begränsa mina drömmar! Inom ramen av det jag trodde vara möjligt för mig att uppnå där och då fanns det inget jag ville ha – men när jag kikade runt hörnet var det något som fångade min uppmärksamhet. Jag kom plötsligt ihåg hur lycklig jag var i Stockholm och hur mycket jag ville uppnå när jag bodde där. Det blev mitt första mål av många. Och resten vet ni. ;-)

Konkreta tips för den som vill finna sina drömmar

Nu återgår vi till Hans fråga: hur hittar man motivation till att önska sig nya saker? Utifrån det jag lärt mig hittills rekommenderar jag följande:

Ställ en diagnos. Läs boken “I Could Do Anything If I Only Knew What It Was” av Barbara Sher. Den innehåller profiler av människor som befinner sig i precis samma situation som du. Jag kände igen mig i flera, men speciellt i den som handlade om att stänga av “önskecentret” i hjärnan för att bespara sig onödiga problem. Boken innehåller självklart tips på hur man åtgärdar sina problem och i kombination med andra metoder kan den faktiskt ge en knuff i rätt riktning.

Byt miljö. Pröva nya saker, utsätt dig för nya situationer och sök dig till människor som verkar spännande och kan sånt som inte du kan. Testa allt som verkar någorlunda intressant.

Du begränsar dig utifrån din omgivning, din kunskap om vad du tror dig kunna välja mellan. Det är som att ta in mig i en Biltema -butik, där jag måste hålla en stark latte i handen för att inte somna stående. Om någon där generöst erbjöd mig att ta vad som helst – GRATIS! – skulle personen mötas av en entusiasm svalare än Sibiriens badvatten. Är det för att jag saknar känslor? Så klart inte, men jag begränsas av felaktigt sortiment. Lösningen är att vandra vidare längs gatan och upptäcka att det finns andra slags butiker. Såna vars urval får en att flämta till och vilja köpa ALLT på hyllorna.

Min nuvarande stora dröm dök inte upp förrän jag träffade en person som fick mig att inse exakt hur obegränsade resurser som står till mitt förfogande. Så fort tidigare mentala begränsningar försvann kom jag på något som jag inte ens kunde föreställa mig tidigare eftersom det låg utanför ramarna för det jag räknade som realistiskt och genomförbart.

Gå tillbaka i tiden. Ta en närmare titt på vad du ville ha innan du nöjde dig med det du har nu. Tänk känsla, inte saker. Vilken miljö eller situation gjorde dig uppspelt och glad? Varför?

Ta hjälp av attraktionslagen. Jo, du har visst ett specifikt önskemål! Du önskar att få veta vad meningen med ditt liv är. Fråga universum vad det är som gör dig lycklig. Var uppmärksam under veckorna som följer, det kommer antagligen att dyka upp symboliska och/eller reella situationer och möjligheter som du bör ta fasta på.

Använd akut återupplivningsutrustning. När man är avtrubbad och lever ett inrutat liv är energinivån så låg att man inte skulle känna igen sin livsdröm om den så landade i ansiktet på en. Du måste därför på konstgjord väg försätta dig i ett tillstånd som påminner om den upphetsning och passion man känner när man gör saker man älskar.

Rulla in dig själv till akuten och koppla fast defibrillatorn. Mindre drastiska lösningar heter: sex, sport, bra musik och i vissa fall alkohol. Idén med dessa är att försätta kroppen i ett fysiskt tillstånd som lurar hjärnan att anpassa tankarna därefter, inte som bedövningsmedel för ett olyckligt liv. Jag försöker alltså inte uppvigla befolkningen till att börja dricka, däremot stämmer påståendet “in vino veritas” och en vältajmad fylla kan hjälpa vissa människor att äntligen spotta fram vad de innerst inne önskar sig men inte vågar säga i nyktert tillstånd.

Inget resultat? Fine, då tar vi i med hårdhandskarna.

Fejka en nära-döden upplevelse. Nu menar jag inte att du ska kasta ut dig framför ett tåg, men blunda och låtsas att du kommer att dö idag. Lev dig in ordentligt! Vad känner du? Vad ångrar du mest av allt? Vad får dig att vråla “Neeej! Jag är inte redo! Det här är orättvist! Jag vill inte! Jag vägrar dö innan jag…” – ja, innan du gjort vad? Vad skulle du bli riktigt bitter över att missa här i livet?

När jag gör så här punkterar jag äntligen mitt orubbliga lugn och min “jag behöver inget speciellt för att vara lycklig -attityd”. Plötsligt dyker det upp krav som måste uppfyllas innan jag kan säga att jag har levt som jag velat. Jag knyter händerna, biter ihop tänderna och mumlar att ingen jävel i världen kommer att hindra mig från att uppnå A, B och C. Och bara för att jag inte vet exakt hur jag ska gå tillväga så är jag ändå oändligt tacksam för att ha dessa drömmar.

Fortfarande osäker? Det är för att du är rädd.

Ställ frågan: vad skulle jag svara om jag visste? De flesta som lyckas hitta sin drömlivsstil blir inte speciellt överraskade. Sanningen är nämligen att man redan vet vad det är, man vill bara inte erkänna det. Det är de praktiska detaljerna som gör en förvirrad, inte drömmen i sig. Orsakerna varierar men en av de vanligaste är oförmåga att se någon ekonomisk vinst i det man innerst inne vill syssla med. Vi är lärda att tänka praktiskt, alla idéer som inte genast kan omsättas i pengar anses värdelösa.

Det här är typiskt för mig. För några år sen tröttnade jag på att bli klappad på huvudet och kallas duktig utan att få motsvarande bekräftelse på bankkontot. Som följd lät jag i ren protest bli att använda mina talanger till nytta för andra människor, men vad jag inte förstod var att jag samtidigt berövade mig själv glädjen av dem.

Jag har sen dess insett att jag måste släppa kontrollen kring ekonomifrågorna lite. Det är inte min uppgift att veta HUR jag ska bli belönad, min uppgift är bara att ha kul. Denna insikt har bl. a. resulterat i denna blogg, ett eget företag och det slags liv jag lever idag. Och på våren tar jag första steget mot ytterligare en grej som ligger mig varmt om hjärtat men som jag hittills har ignorerat. :-)

En annan sak värd att minnas är att inget är slutgiltigt och för evigt. Det finns alltså inget krav, eller ens behov, att komma på vad du ska syssla med under resten av ditt liv. Frågan är istället vad du vill göra som den person du är just nu.

Den optimala livsstilen motsvarar ens djupaste värderingar och ideal. Inte de politiskt korrekta utan de man verkligen tror på innerst inne. Våga erkänna vilka de är!

Har ni andra något att tillägga? Det här ämnet berör oss alla och personligen tror jag att det inte finns något som är viktigare än att hitta positiva mål här i livet. Det är ju de som är hela drivkraften bakom vår existens. Alla tips, uppslag och idéer är välkomna!

Sitter nu på Radisson Royal Viking och försöker göra vad som helst annat än falla i koma. Går sådär… Klarar t. ex. av att läsa mejl men inte besvara dem på annat sätt än med “återkommer när jag har överlevt”.

Ett par av mejlen är från Heidi som vill göra några ändringar på sin hemsida. Heidi är det berömda undantaget som bekräftar regeln, jag som vägrar designa och uppehålla webbsidor åt andra människor (pga. att “amatörfrågor” och veliga önskemål förvandlar mig till nervvrak på nolltid) har inga problem alls med att vara Heidis privata webbdesigner och webbadministratör. Vilket säger en hel del om henne. :-)

Ska ta och sätta mig in i hennes önskelista i morgon. Idag gäller det bara att orka fram till sängen. Ha det bra, alla!

Satt på jobbet och dagdrömde om inredning (måste vara alla tidningarna i fikarummet som inspirerar). Och så gled tankarna in på det här med blommor och att jag borde köpa nya tulpaner. Jag älskar ju såna, varför har inte den senaste buketten fått någon uppföljare? Funderade vidare och kom fram till att ett 10-pack knappt fyller ut vasen, vore trevligt med fler… Blev därefter avbruten av en kollega och glömde bort hela grejen.

Precis innan jag skulle gå hem dyker vår blomleverantör upp (butiken där jag helgjobbar säljer nämligen blommor). Tjejen rensar effektivt igenom vårt blombestånd, plockar ut en hop buketter med knappt utslagna tulpaner och frågar om någon av personalen vill ha dem gratis.

Oh. My. God! Behövde inte ens slåss om bytet för det fanns bara några lagerkillar i närheten och de pekade enhälligt på mig. Kommer nu att tillbringa helgen i sällskap av ett hundratal vackra tulpaner och tycker att livet leker. :-)

Jag var alltså ytterst distraherad av alla anvisningar om hur man packar upp .zip arkiv, letar reda på .exe filer och går till väga när man upptäcker att filändelserna inte syns i Windows. Och så har jag ju inte perfekt lokalsinne av naturen. Och det är ju inte så att Hornstull är allmänbildning, annars skulle väl migrationsverket tvinga en till en obligatorisk rundtur där samma dag man kliver av Finlandsfärjan, right?

Men ändå… det SKA inte vara några problem att hitta raka vägen till ett ställe som ligger ett kvarter från tunnelbanan. Inte när man har ett foto av kartan i handen!

Ja, jag gick självklart åt fel håll! Och var till slut tvungen att fråga om vägen av killen i grillkiosken – när jag befann mig två hus från rätt ställe efter att först ha tagit en titt på bron över till Liljeholmen. (Torbjörn ligger framstupa på bordet och garvar sig fördärvad nu…)

Det är verkligen tragiskt, men skrattar bäst som skrattar sist. För gissa vem som ändå dök upp på rätt ställe 9:56, vilket bevisar att man kan vara en punktlig och pålitlig person även om man har dåligt lokalsinne. :-)

Inne på Iglo var förberedelserna redan i full gång. Açaímixern i receptionen gick varm och dränkte med jämna mellanrum skrattsalvorna som kom från de förväntansfulla bloggarna runtomkring.

Eftersom det här inte är mitt första bloggevent fanns det självklart ett och annan bekant ansikte. Hann knappt in innan jag fick syn på Helena och Terese vid fönstret. Bekantade mig dessutom med jättetrevliga Cecilia från Ludvika.

När alla äntligen hade anlänt bytte vi om till vita rockar och förflyttade oss till ljusrummet. Idén med den här terapin är att man helt enkelt kopplar av i stark, kall belysning. Det ska vara så ljust som möjligt utan att man blir bländad och man ska alltså inte ha på sig solglasögon här.

Timmen i ljusrummet gick rätt fort. Först satt vi och hörde ett föredrag om ljus samtidigt som vi avnjöt açaísorbet med banan och granola. Och sen satt jag och Jane och pratade om fysik. Har aldrig träffat en så open-minded civilingenjör tidigare! :-)

Konstigt nog kan man bli sömnig av att ljusa sig, men i så fall blir man mycket piggare några timmar senare. Hur ljuskänslig man är varierar väldigt mycket från person till person.

Jag själv är antagligen inte så känslig för jag brukar klara vintermörkret rätt bra och kände mig inte heller piggare än vanligt efter dagens ljusterapi (vilket iofs. kan bero på en vansinnigt tung eftermiddag på jobbet). Däremot var det trevligt att överhuvudtaget se ljus den här tiden på året och jag kan verkligen rekommendera alla som känner minsta spår av vinterdepression att besöka en sån här plats regelbundet.

Och vet ni vad som hände? (Kom igen, alla med nu!) JA! Jag fick faktiskt en inbjudan att besöka dem. Just like that.

Idag ska jag alltså tillbringa en timme i ljusrummet tillsammans med andra bloggare samtidigt som vi avnjuter en bärlunch från Açaí Stockholm. Kameran hänger självklart med, se fram emot en utförlig bildrapport på kvällen när jag kommer hem från jobbet.

Under tiden får ni en viktig uppgift. Försök komma på ett sätt att sluta tänka på det man precis har önskat sig när detta något är jätteviktigt och omöjligt att släppa. Har övervägt att klämma fingrarna i dörren direkt efter önskemålet man det kanske finns bättre sätt att distrahera sig på? ;-)

Sånt här händer några gånger per år men uppvägs ändå av alla positiva aspekter i Torbjörns jobb, som alltså är orsaken till dagens drama. Jobbet är på många sätt ett drömjobb, men ibland… ja, låt oss bara säga att det ibland uppkommer meningsskiljaktligheter mellan honom och den tyske chefen och att det då är tur för alla inblandade att de befinner sig i olika länder. Gäller även mig.

Anyway, dagen till ära hittade jag en ny hotellbar att mysa i. Sitter i en krämfärgad soffa på Sheraton och stortrivs.

Hur kunde jag ha missat den? Här finns ju allt jag behöver: fin inredning, värme, stora fönster, trevlig loungemusik, lågmält bakgrundssorl (just nu på amerikanska med bred sydstatsdialekt) och påpasslig personal.

Lavazza -latten är inte superb men drickbar och att bonusgodbiten består av mandelflarn istället för choklad är ju också omväxlande. Det här stället har potential! Kommer garanterat att göra ett återbesök snart (och då klädd i något lämpligare än röd tantkofta och vita strumpor som syns när jag korsar benen).

Måste nu fortsätta skriva det jag höll på med igår. Ironiskt nog handlar texten om vikten av att byta miljö för att tillföra ny energi till sitt liv. Varje gång jag ger råd åt andra tycks det påverka även mig själv med trevliga överraskningar som följd (som denna). Kan man annat än älska karma? :-)

By the way, den gula boken som ligger underst i högen är inte så anspråkslös som den ser ut. Tvärtom, den har räddat mitt liv och kommer att omnämnas i inlägget jag skriver. Så det så.

God natt! :-)

Det var iskallt ute och klockan hade knappt passerat tolv – ändå dök hon upp på Wayne’s med rosiga kinder och klar blick efter att ha avverkat 100 km i löparspåret (ok, nåt ditåt i alla fall). Snacka om sund och frisk!

Jag själv hade jättebråttom i morse pga. att väckarklockan ringde lite senare än beräknat (i alla fall den tredje och sista gången).

Stack in handen i garderoben och drog på mig första bästa grej med lång ärm – utan att tänka på andra kroppsdelar. Har som följd känt mig halvnaken under jackan hela dagen. De långa ärmarna kompenserades nämligen av en djup spetsurringning – perfekt för ljumma sommarkvällar, mindre lämplig i arktisk kyla, typ den mellan Centralen och Wayne’s Coffee.

Efter att ha blixtrat hit och dit med kameran på äkta bloggarmanér övergick vi äntligen till det väsentliga: att diskutera det som har hänt, borde hända, kan hända, inte får hända och absolut måste hända. Och hur. Och med vem. You know, man måste ju vara praktisk. ;-)

Petra är underbart rak på sak vilket leder till att man själv inte heller behöver gå som katten kring het gröt utan kan drämma till med sin ärliga åsikt i samma sekund som den uppstår.

Istället för att sitta med ett neutral-artigt leende på läpparna och nicka instämmande medan den andra berättar sin historia, ser omgivningen oss himla med ögonen, gapa med munnen och fyra av instickskommentarer av det slag som skulle få en traditionell terapeut att bli avskedad på fläcken. Tur att det inte är sånt vi jobbar med, däremot är resultatet av våra samtal klart självutvecklande. T. ex. jag fick igen en massa tips om sånt jag behöver bli bättre på.

Har ni andra gjort något kul idag? Berätta!

Undrar bara varför man är så velig de dagar man har bråttom. Stod och valde mellan två parfymer i vad som kändes en evighet. Herregud, hur svårt är det liksom? Pick one – be happy!

Oj, nu ringde Petra. Måste rusa vidare. Ska försöka vara blixtsnabb när jag väljer kläder.

Ha en trevlig onsdag! :-)

Självanalys är tyvärr ganska tidskrävande och så gäller det ju att formulera allt i skrift också. Men förr eller senare kommer det alltså att dyka upp ett (förhoppningsvis) intressant och läsvärt inlägg.

Hann också prata med Olga tidigare i kväll. Vi försöker lösa ett riktigt spännande mysterium, ett som handlar om varför vissa människor saboterar sin egen lycka. Behöver fortfarande lite samarbete av ett praktexempel, but it’s sooo close! Håller tummarna. ;-)

Och sen är det dags för ett riktig “kontorsråttorna gone wild -latteparty” ute på stan. ;-)

Ginade genom Kungsträdgården på väg till tunnelbanan. Vilket winter wonderland! Hur fint som helst. Granen står kvar och runt statyn av Karl XIII finns en helcharmig skridskobana. Inspirationen till den kommer från Rockefeller Center i New York.

Önskar verkligen att jag tyckte om att åka skridskor, men det gör jag inte. Jo, det gör jag väl egentligen men jag fryser alltid om tårna då, oberoende av hur många par sockor jag använder. Och oro för amputation har en tendens att överskugga det roliga…

Nu måste jag äta något trots att det är mitt i natten. Kan inte leva på Baressos Caesar -sallad hur länge som helst och det är faktiskt det enda jag fått i mig idag förutom frukosten och ett par latte.

God natt, alla som är vakna! :-)

Och det är ännu bättre live! Stod och dreglade från alla vinklar innan jag äntligen lyckades klibba loss och fortsätta till dörren.

Torbjörns månadsrapporter ramlade precis in, måste processas idag. Och så ska jag svara på en ny intressant läsarfråga angående attraktionslagen så fort jag hinner. Och träffa Eva. Det blir en typisk business & pleasure träff där man egentligen ska diskutera affärer men samtidigt tycker att den andra personen är jättetrevlig och perfekt lattesällskap.

Kolla väderprognosen förresten:

Våren är på väg! Ja, men allvarligt! Ser ni inte? Efter -1 kommer noll och sen blir det plusgrader. Och då är det vår.

Ha en fantastisk måndag, friends! Och är det någon som behöver en glad energiboost så finns det ledig kapacitet här. ;-)

Skulle egentligen köpa Kung Markattas ekologiska men de var slut. Frossar istället i dessa med hälsan som insats:

Finns det något livsmedel som gör er lika glada? Please share! :-)

Lösningen heter hotell. Hotellbarer är ofta stora, varma och har sittplatser som ligger långt från dörren. Deras fönster är imponerande bra isolerade och de är jätteduktiga på att dekorera så att man faktiskt börjar gilla den här årstiden.

Igår satt jag på T/BAR och spanade ut över vintriga Strandvägen mellan raderna (de jag skrev alltså).

Tog några bilder åt er för Hotel Diplomat erbjuder mycket mer än bara baren. Går man uppför trapporna hittar man nämligen denna fina lounge:

Och sen blir det ännu bättre. Trappan vid hissen leder till ett riktigt bibliotek i klassisk stil och med konstverk på väggarna! Och nu har jag äntligen hittat Blå Salongen här i Stockholm, trodde att bara mamma hade en sån. Känner mig som hemma. :-)

Nästa gång jag ska hålla hemligt powermöte med någon och behöver lugn och ro kommer vi garanterat att hamna i denna soffa. Tror också att mina föräldrar skulle stortrivas att bo här nästa gång de besöker Stockholm. De gillar av någon anledning att semestra i samma miljö som de redan har hemma. ;-)

Solli har precis blivit anställd på Ladurée och måste som följd plöja igenom en bunt kompendier om kundservice samt följa en dresscode när hon visar sig i butiken.

Vilken skön omväxling till vissa andra länder där personalen tillåts betjäna folk trots att de har nunan full av piercingar, en butt cleavage som skulle göra Homer Simpson avundsjuk och en fast övertygelse om att det är helt ok att prata med kompisen samtidigt som man servar kunden framför sig.

Påminner mig om ett inlägg jag tänkte skriva redan förra året men inte hann. Handlar inte om just detta ämne men något nära besläktat. You’ll see.

Något som piggar upp ytterligare är att Lilja.com har utökats med en Best of Dexter -sida som består av en massa roliga bilder på just Dexter. Den katten borde ha en egen tv-show!

Awww, höde precis en remix av Eurythmics gamla klassiker i radion och kastade ut mig på “dansgolvet” med en gång. Känns nästan som sommar nu. :-)

Kan ju passa på att lära er ett nytt YouTube -trick. Som ni redan vet lägger man till &showinfo=0&ap=%2526fmt%3D18 efter url:en för att inte visa låtnamn och stjärnrating. Men tänk om man dessutom vill skippa förspelet (bokstavligen) och länka till mitten av ett klipp precis som jag gjorde i musikvideon ovan.

Well, då utökar ni den tidigare kodsnutten med följande: &start=20 där 20 står för sekunder och bör ändras till den tid som ni vill att klippet ska starta från. T. ex. Angel -videon här ovan är inbäddad så här:

<embed src=”http://www.youtube.com/v/aJgfyRRhXM8&hl=en_US&
fs=1&rel=0&showinfo=0&ap=%2526fmt%3D18&start=56“…> </embed>

Ok, nu flyter jag iväg på mitt rosa moln. Ha en trevlig lördag, people! :-)

Jag själv brukar ju bli spontant tacksam och glad över de mest triviala saker helt “frivilligt” fler gånger per dag men nu när det skulle ske på beställning… gud, vad jobbigt! Var tvungen att ta pauser bara för att inte bli galen. Måste vara allt aktivt tänkande som tröttar ut en.

Slutsats: det är inte kvantitet som räknas.

Istället för att räkna upp vartenda litet grässtrå rekommenderar jag därför alla som vill testa det här med positivt tänkande att plocka ihop några centrala och välfungerande områden i sitt liv och “inventera” dem. Inventering går ut på att man helt enkelt noterar att man har dem, är tacksam för dem och kan använda dem som redskap inom andra områden. Exempel: tack och lov att jag har en snygg kropp trots att jag inte har råd med Versace – det är enklare att skaffa pengar än att gå ner 30 kg.

Därefter kommer det som är ännu viktigare; att vara tacksam över det som inte är bra. Det är nämligen så att man inte får något bättre innan man klarar av att känna optimism samtidigt som man tänker på sina problem.

Att vara tacksam innebär alltså inte att man behöver hyckla och säga att man älskar sitt miljonbanklån, däremot måste man sluta vara rädd och arg. Så länge man är paralyserad av skräck ger man nämligen upp all makt åt det negativa vilket förstorar upp det till orimliga proportioner. Det gäller att stirra sina demoner i vitögat och bli tacksam över något, vad som helst, som bevisar att problemet är mindre allvarligt. Exempel: vilken tur att lånet inte behöver betalas på en gång – nu köper jag en Versace -kostym och går på jobbintervju som leder till högre lön.

Ha ha, ni får ursäkta om det låter lite flummigt. Jag är helt slut i skallen efter jobbet och bättre än så här blir det tyvärr inte ikväll. Men hoppas att ni fattar poängen. Om inte, var tacksamma för att det överhuvudtaget finns något som heter Internet! ;-)

Utför ett litet experiment idag och är tacksam för precis allt jag kommer på. Omvandlar alltså precis varenda tanke som dyker upp i huvudet till något positivt. Svårare än ni tror, även om man är en optimist som jag, för självklart finns det ju en del problem (sorry, utmaningar heter det) som spökar. Men idag omvandlas alltså även de till något jag är tacksam och glad över.

Stod och fixade håret nyss och då slutade varmluftsborsten jag köpte för några månader sen att fungera. Initalreaktionen var förstås inte så positiv men sen konstaterade jag tacksamt hur ordningsam jag är. För garantikvittot gick att få fram på under en halv minut, jag har ju en speciell låda för såna. Och jag får säkert en nyare modell av borsten… or something. :-)

Ska nu åka över till jobbet och leta reda på någon riktigt bitchig person att psyka. Ha ha, de har inte en chans!

Låt mig bara klargöra en sak först: jag gillar inte sport. Inte innerst inne. Har aldrig sett poängen med att svettas och flåsa. Och göra upprepade rörelser med olika kroppsdelar utan att det finns någon riktigt bra anledning till det.

Men… jag saknar powerwalking. Och att dansa halvnaken framför spegeln. :-)

Varför måste det vara så kallt just nu? Känner mig som en degklump när jag sitter och värmer mig på tekoppen samtidigt som jag tröstäter torkad aprikos (i såna mängder som garanterat motsvara alla muffins jag låter bli “för att inte förstöra midjemåttet”).

Ska provträna på Balance i februari. Men det är inte samma sak som att rusa gata upp och gata ner ute på stan och känna vinden i håret och solen i nacken. Sommaren, var är du? I need you!

1. Mosa avokadon med en gaffel och bred ut över brödskivorna. (Jag gillar Fazers rallahalvor.)
2. Lägg på ett salladsblad och ett par tomatskivor.
3. Krydda med örtsalt.
4. Skiva mozzarellan och lägg på ett par skivor.
5. Strö över fryst basilika.
6. Toppa med solrosskott.

Att använda ekologiska ingredienser ger självklart pluspoäng. Enjoy!

PS. Ät inte i närheten av tangentbordet. Den här smörgåsen har en tendens att breda ut sig om man är oförsiktig. ;-)

Som ni märker finns denna fina blogg även bland mina egna länkar. Hamnade där av en slump för ett år sen och blev förtjust med en gång – My, tjejen som skriver den, har verkligen öga för detaljer!

Lilija-bloggen handlar om vardagen och består av inlägg skrivna med pytteliten text, vilket förstärker det prydliga intrycket layouten ger och dessutom gör innehållet ännu intressantare (är det samma sak som när man börjar viska och alla runtomkring spetsar öronen?). Texterna pryds därtill av en hel del välphotoshoppade foton med söta bildtexter i Silkscreen (gissade jag rätt?). Ni som tror att man svänger ihop såna där inlägg på fem minuter, tänk om!

En annan fascinerande grej är att My måste ha världens bästa nerver för under min tid som läsare har hon startat om bloggen två gånger efter att ha förlorat tidigare innehåll i databashaveri. Jag skulle förstås ha gjort detsamma men ni hade garanterat fått utstå en hel massa gnäll (och sett YouTube -klipp på hur jag dunkar huvudet i väggen). ;-)

Surfa över och ta en titt. Jag själv väntar med spänning på fler inlägg om katten Dexter.

Till skillnad från “normala” dyslektiker är mitt problem inte att bokstäverna hoppar runt eller att å-ringar och ä-prickar ser likadana ut. Och läsning går också hur bra som helst, ni skulle se hur fort jag slukar en Cosmo (fast det hjälper förstås att veta vad som står där på förhand…) och handlar det om kvantfysik i någon bok så går det lika smidigt.

Nej, vad jag har problem med är formuleringen, alltså hela textkonstruktionen. Känns som evigheter innan jag får till en vettig meningsbyggnad och kommer på de korrekta orden för alla mina abstrakta tankar. För antingen kan jag bara uttrycka dem på något annat språk (och då saknas självklart motsvarighet i svenskan) eller så är grejen bara en känsla i mitt huvud – jag vet alltså själv vad jag menar men får inte fram det verbalt.

Något som gör uppgiften ännu svårare (fast jag klagar inte i det här fallet) är att jag har känsla för språkets rytm och vet hur det ska låta när en text flyter fram i rätt takt. Jag korrekturläser alltid mina skriverier flera gånger och lägger då genast märkte till om det låter hackigt eller avhugget på något ställe. Och då måste det självklart ändras vilket innebär att man får riva upp hela meningar och ibland ännu mer… tick, tack…

Därefter ska alla skrivfelen rättas (långa naglar + tangentbord = dålig kombination) men även andra felaktigheter, och de är ännu mer tidskrävande. Vanligtvis är det fråga om s. k. verbala tics. Jag har kanske använt ordet “som” fyra gånger i samma mening, eller så börjar varje stycke med “jag”. En annan variant är paradoxalt nonsens, uttryck typ “regelrätta skrivfel”, något jag precis raderade från första meningen i detta stycke. Och så har vi förstås alla syftningsfel, felaktiga prepositioner, blandning av direkt och indirekt anförande, finlandismer (t. ex. ordet “anförande” tycks bara användas i Finland)… you name it.

Och precis när jag tror mig vara klar märker jag att det finns ytterligare en viktig sak som bara måste nämnas i sammanhanget. Självklart går den inte att pressa in hur som helst – och så börjar allt om från början.

Det här gick förvånansvärt fort att skriva, men det beror kanske på att jag är arg. Och att jag här i bloggen struntar i om texten låter lite hackig ibland, annars skulle det bara bli ett inlägg i veckan. Borde kanske tillåta mig vara lite slarvigare även i andra sammanhang – bara jag inte sjunker så lågt att jag börjar med sär skriv nin gar! ;-)

Så här kommer jag att se ut i vår. Fast med lite djupare urringning. Och antagligen med en bh under. Och garanterat med mörkare hår än modellen. Och… Dammit, jag är urkass på att följa trender. Det är roligare att skapa egna. :-)

Jag rycker till varje gång de vrålar till i refrängen men börjar långsamt vänja mig. Låter faktiskt inte helt fel… börjar få coola adrenalinkickar.

By the way, jag har blivit bönhörd! Le Café har öppnat en ny sektion med divansoffor. Och precis vid ingången till den står en stor skylt som upplyser besökarna att barnvagnar är förbjudna på området. There is a God!

Tyvärr var det fullt där idag (I wonder why) och jag sitter som vanligt inpressad mellan vasen med liljorna och två lattemammor + deras avkomma. Har inte blivit störd ännu (tack vare Skunk Anansie) men det är bara en tidsfråga.

PS. Så omväxlade… Nu spelare de “The Loco-Motion” med Kylie Minogue. Dags att fly!

Klädsel: grå raggsockor och Torbjörns gamla t-shirt med ett hål på axeln (yeah, I know I’m hot!)
Doft: den från La Source Hand Therapy -krämen
Blommor: ja, tack – har redan tulpaner men fler är välkomna
Sysselsättning: bloggsurfar och söker inspiration till nästa sysselsättning som jag inte ännu vet vad den är
Idé med detta inlägg: vill kompensera för någon bloggfri dag i framtiden när jag inte hinner skriva ;-)

Har inte vågat klicka på länken och kolla om det bara gäller andra delar av landet eller om det är just jag som kommer att frysa ihjäl snart. Fötterna är i och för sig ganska varma nu (tack, Muji -tofflorna!) men vad ska jag göra med näsan?

Min kroppstemperatur låg garanterat på minus hundra grader när jag äntligen kom fram. Och då var stället inte ens några problem att hitta, trots att mitt lokalsinne i vanliga fall brukar orsaka onödiga sightseeingturer åt alla andra väderstreck än det önskvärda.

Ha ha, är man medveten om sina svagheter utvecklar man förstås specialmetoder för att garantera sin överlevnad. Brukar fota stället jag ska till på hitta.se -kartan och behöver därefter bara slänga en blick i kameran när jag undrar var jag är.

Muffin Bakery ligger på bottenplanet av ett vanligt bostadshus på Kungsholmen och man kan inte annat än avundas de som bor där. Tänk att bara behöva åka ner med hissen för att få tillgång till färska muffins utan tillsatsämnen och gott koffein men en massa skum.

Själva lokalen kunde i och för sig göras lite mer ombonad (och varmare) men det kompenseras helt klart av godsakerna för Casia hade rätt, latten är i toppklass. Och att jag lyckades motstå bakverken beror endast på nerver av stål och en fast övertygelse om att det vore rena självmordet för midjan att äta fler kolhydrater efter allt frossande den blivit utsatt för under helgen. But I’ll be back later! :-)

Nu ska jag återgå till brevskrivandet. Känner mig all business och författar texter som inte kan klassas som annat än försäljning av sig själv. Eller i alla fall tidsbegränsad