Klockan närmar sig fyra… och ni kan gissa resten. Det regnade alltså inte.

Låt oss börja med fakta. Lördagen är en totalt värdelös partydag och jag kommer i framtiden att göra vad som helst annat än att hänga i baren den här tiden på veckan. Orsaken till att jag säger detta är att vartenda ställe jag besökte var halvtomt fram till midnatt varefter det vällde in ungdomar (no offence och ja, jag vet att jag låter som en pensionär) i jeans och matchande beteende och sänkte glamourfaktorn till det som ligger precis under ”Källar’n” i mina barndomstrakter ute på vischan. Jag är en riktig åldersrasist när det gäller uteliv och sneglar ogillande på alla som inte är minst tio år äldre än jag.

That being said (ni fattar att jag inte är nykter, right?) är jag ändå inte helt missnöjd med kvällens utegång. Man har inte roligare än man gör det för sig och det är ju aldrig 100% dåligt trots att man har sett bättre tider. Jag kan t. ex. med glädje rapportera att topparna för våra största elektronikkedjor mår utmärkt och delar frikostigt med sig av sina blivande fallskärmar.

Spontan som jag är råkade jag (i rätt sällskap) uttrycka min förtjusning över min nuvarande dammsugare högt – vilket resulterade i att mitt vattenglas genast blev utbytt mot ett med champagne och påfyllt varje gång jag egentligen borde ha övergått tillbaka till vatten. Kommer kanske att ångra det här i morgon men dammsugaren är verkligen värd varje uppoffring. ;-)

Efter att ha börjat min barrunda på Sturehof fortsatte jag till Scandic Anglais, Teatergrillen, Bistro Jarl och Grand. Passerade Berzelii-parken på väg till Grand och kunde inte låta bli att ta en bild. Nu får ni använda fantasin för mina händer var som sagt inte helt nyktra och kameran har fördelen att inte vara en tung systemkamera som tänjer ut väskan och upptar värdefull plats som kan fyllas med puder, plånbok och reserv stay-ups.

Vad är det för vildar som håller till på Berns egentligen? Det stod ett tiotal polisbilar hela vägen fram till Nybrohamnen och borta vid nattklubben hade kravallpoliserna bildat en vägg. Herregud, hur kan de där människorna ha rösträtt om de inte ens klarar av att festa utan att storebror blir tvungen att blanda sig i?

Innan mina föräldrar slänger sig på telefonen och väcker mig alldeles för tidigt i morgon bitti vill jag påpeka att jag upplever Stockholm som en jättelugn och säker stad. Trots att tidningarna listar minst ett mord per dag och storfrossar i rån, våldtäkter och misshandel har jag aldrig känt mig det minsta otrygg varken uppe på gatunivå eller i tunnelbanan. Vad som helst kan självklart hända vem som helst men en sak är säker, den som kommer på den idiotiska idén att hindra mig i min framfart kan se fram emot en mycket lång sjukskrivning. Jag har byggt upp en del aggressioner pga. av alla säljarna i Sergelgången och på Götgatan…

På tal om mina föräldrar, jag tänkte faktiskt på dem när jag gick längs Arsenalsgatan som av en händelse består av inrättningar som intresserar dem mycket mer än krogar och nattklubbar. Tog ett par bilder på antikviteterna i skyltfönstren för att detta inlägg ska underhålla även dem.

Kom fram till Grand, iskall men välbehållen. Det är inte sommar ännu, hur mycket jag än försöker låtsas. Men kanske nästa vecka…

Grand innehöll inga ungdomar men var istället halvtomt och ganska trist, beslöt därför att skippa godnatt -chokladen. Återvände till Stureplan. Så här såg det ut där ettiden:

Jag har varit inne på Solidaritet en gång. Never again! Ljudvågen som slår emot en när man går uppför trapporna till andra våningen fick mig att tvärstanna. Försökte en gång till men det gick inte. Rent fysiskt alltså. Är andra människors trumhinnor starkare? Eller har de redan spruckit?

Skulle precis hoppa in i en taxi när jag såg att det hade bildats en jättelång kö utanför Sturehof. Kunde inte motstå frestelsen… Trippade fram till dörrvakterna och undrade om jag verkligen behövde stå och vänta på att komma in. Of course not! :-)

Slutsats: det går att passera kön trots att man inte hänger på Stureplan varje helg och gör av med hela lönen på krogen. (PS. Det hjälper att le vänligt och säga tack och hej åt dörrvakterna när man lämnar stället tidigare samma kväll… då minns de en när man återvänder.)

Värmde mig inne på toaletten och åkte därefter hem. And that’s it. Nu är det flytt och inga visor som gäller. Vet i alla fall att jag inte missar något roligt nästa lördag när jag packar upp banankartongerna och tillbringar resten av tiden på jobbet.

Gah! Kände mig apatisk och uttråkad så fort jag vaknade. Att sova på golvet bland en massa banankartonger påverkar humöret mer än man tror…

Försökte få upp energinivån genom att fejksmajla i spegeln men det hjälpte inte idag. Letade lite förstrött efter någon ny, svängig musik att bli glad till men det lyckades inte heller. Sminkade ögonfransarna extra långa… nothing. Skulle antagligen inte ha reagerat om man så hade tryckt ett glödande järn mot mig där bak. Ingen puls helt enkelt.

Det enda som återstår i såna här situationer är att byta miljö. Det gäller helt enkelt att hitta något trevligt ställe som smittar av sig med sin energi, ungefär som när man använder startkablar och kopplar ihop ett urladdat bilbatteri med ett annat. Dagar som dessa väljer jag att hålla mig undan människor i allmänhet och vänner och bekanta i synnerhet (eftersom man inte har någon gott att tillföra) så jag vandrade runt i stan ensam tills jag hittade den perfekta platsen att slå mig ner på.

Story var som gjort för ändamålet. Ingen trängsel, bra musik och tillgång till koffein i charmig kopp. Satt och skrev en stund tills krafterna började återvända. Och nu mår jag bra igen. :-)

Det här är verkligen en toppenmetod att ta till när man fastnat i en svacka som inte går att komma loss ur med hjälp av fantasin. Klarar man inte av annat än att reagera på omgivningen finns ju bara en sak att göra – byta omgivning. Som att ta berget till Muhammed istället för Muhammed till berget, you know.

Efter att jag kom hem packade jag lite till och sitter nu och överväger en vild utekväll som belöning. Ok, kanske inte vild i bemärkelse dansa på bord, slå folk i ansiktet och bli inburad av polisen… men ni vet. Vildare än att rulla in glas i omslagspapper och försöka räkna ut hur många banankartonger man totalt kommer att ha behov av innan alla skåpen är tömda. Ska se om det regnar och bestämmer mig sen.

Tidningar och böcker måste vara det absolut svåraste att packa. Man kommer ju av sig hela tiden för att man börjar läsa… :-)

Hittade några gamla favoriter i nattduksbordet. Vanliga Elle får mig att gäspa men så fort jag bläddrar i Elle Lyx vaknar jag till och måste behärska mig så att jag inte dreglar rakt ner mellan sidorna.

Så gott som alla artiklarna är intressanta eftersom de handlar om positiva saker som t. ex. framgångsrika entreprenörer, vackra föremål, fascinerande människor och spännande platser runtom i världen.

Inte nog med det, tom. modereportagen är attraktiva, vilket konstigt nog inte är en självklarhet. Andra tidningar gillar av någon anledning att spöka ut sina modeller i gräsligt fula kreationer (under förevändning att det är senaste modet) vilket får mig att känna motsatsen till vad som är meningen – jag blir avtänd på shopping. För man vill ju inte gå omkring i byxor med häng och se ut som något från cirkus. Eller ha vulgärt trasiga strumpor så att man mest påminner om ett knarkluder. Varför vill så många förfula sin kropp? Är det inte bättre att vara snygg?

Så här ska ett modereportage se ut:

Love, love, love! Vad synd att det inte kommer ut nya nummer av den här underbara tidningen. Jag är stormförtjust i de exemplar jag har och vägrar slänga dem trots att jag har gjort mig av med de flesta andra tidningar. Finns det någon tidning ni är lika kära i?

Som ni minns lovade jag visa bilder från mitt besök i Stockholms nya inredningsbutik på Norrmalmstorg. Det senaste tillskottet till stadens shoppingsevärdheter heter Gertrude och är något så fint som en lifestyle-butik. Då förutsätter man alltså att ens liv kretsar kring sov- och badrummet men ärligt talat är det precis så det känns medan man befinner sig där inne.

Lokalen var mycket större än jag trodde. Man kan gå hur långt som helst på djupet och så finns det en våning ovanför också, totalt 900 m² tyg, möbler och tillbehör. Man blir salig av mindre.

Konstigt nog hittade jag inget som jag blev stormförtjust i, vilket kanske beror på att de märken som finns representerade inte riktigt är i min smak. Ändå tror jag att det här stället har solklar potential och det är bara en tidsfråga innan det dyker upp något jag inte kan leva utan.

Ahh, Designers Guild. Jag älskar att titta på de glada färgerna men i praktiken känns det lite för mycket barnkammare för mig att inreda så. Jag behöver en seriösare miljö omkring mig. Undrar varför.

Calvin Klein är raka motsatsen men då slår det över åt andra hållet. Jag får en känsla av fängelsecell när jag ser så här avskalad design.

Nu börjar det se bättre ut. Överkastet har en spännande färg som jag faktiskt kan tänka mig. Resten… not so much. Här är några bilder till:

Trots att de färdiga kombinationerna inte gjorde mig andlös fanns det ändå en massa bastillbehör (t. ex. Canada Goose -täcken och kuddar) som jag absolut inte skulle tacka nej till. Handdukarna och badrumsmattorna kollade jag inte på så noga men där kan också finnas en hel del fint. Kommer absolut att återvända till det här underbara stället igen. :-)

Ser ni något ni gillar?

Jag är som gjord för att vara stadsbo. Trivs med precis allt här, tom. tvärstopp i tunnelbanan mitt i rusningstid samtidigt som jag håller på att svimma av hunger och kånkar på en tung matkasse med frysvaror.

För att börja från början… I morse knackade jag in de sista tullkoderna och gav mig ut på stan för att vila mina bortdomnade armar. Vilken lyx att ha så många barer och caféer att välja mellan att man inte vet vart man är på väg innan man kommer dit. :-) Yrade runt en stund men bestämde mig till slut för Sheraton. Slog mig ner vid brasan och författade ett mejl åt Heidi samtidigt som jag beundrade en samling ursnygga flygvärdinnor och ett par piloter som alla kunde ha plåtats för Vogue utan några som helst förberedelser. Mycket uppiggande.

Efter att ha fyllt på koffeinförrådet och smort in händerna med Sheratons härliga Molton Brown -handkräm vandrade jag in mot centrum (fast jag redan var i centrum, ytterligare en cool grej med städer) och tvärstannade plötsligt utanför denna byggnad som jag har passerat tidigare men tydligen inte registrerat trots dess slående estetiska utformning:

Herregud! Varför har jag yrat omkring på Söder när Skatteverket finns mitt i stan? Och vad mer har jag missat? Är man så här ouppmärksam kan man ju lika gärna ha knallar rakt förbi en Sephora, en Pottery Barn och en Victoria’s Secret också!

Gick vidare mot Hamngatan (fortfarande uppgrävd) och svängde in på NK. Kollade in senaste nytt, handlade lite middagsmat och blev klar precis vid rätt tidpunkt – när alla slutat jobbet och skulle åka hem. Så här går det alltid oberoende av hur flexibla tider jag har. Är det rusningstid kan ni vara säkra på att jag plötsligt kommer på att jag måste hem. Genast!

Kryssade fram mellan alla pundarna och miljöaktivisterna på Plattan (gillar den komponenten i stadslivet också, men på ett mer teoretiskt plan) och pressade in mig i en av rulltrapporna ner till tunnelbanan.

När man har bott i Stockholm en tid lär man sig skilja på folkhop och folkhop. Självklart är perrongerna fulla av människor när det är rusningstid, men är man van krävs det bara ett ögonkast för att se ifall det dessutom är stop i trafiken. Då är det, som man säger på östra sidan om Helsingfors, ”luddigt med folk”. Perrongen ser alltså helt vildvuxen ut och det finns inte en kal fläck så långt ögat kan nå.

Stockholmarna brukar klaga på att SL-trafiken krånglar jätteofta men det tycker inte jag. Allt jag ska åka med kommer i tid i 99% av fallen, men det kanske beror på att jag förväntar mig det… ;-) Idag var ett helt normalt undantag, befolkningen här har en ful ovana att bli påkörda av tåg ibland (både avsiktligt och oavsiktligt) och då blir man ju tvungen att rensa bort resterna av dem innan trafiken kan komma igång igen. Tyvärr kan sånt ta ett par timmar och därför åkte jag raka vägen upp igen och beslöt att promenera till Slussen för att hoppa på Gröna linjen där istället.

Att gå i stan är sååå mycket roligare än på landet! :-) Det är ju mycket större variation på det man ser i skyltfönstren än vad det är på åkrar och skogar. Finns det dessutom jättestora historiska byggnader i närheten blir det ännu mer underhållande. Två kilometer i högklackat känns inte alls besvärligt när man är upptagen med att spana in allt det som turisterna betalar pengar för att få se.

Ni som hängt med ett tag vet att jag brukar powerwalka längs Skeppsbron. Idag kändes det som en extra utmaning pga. kettlebellsen (väskan med datorn + matkassen). :-) Kunde ändå inte låta bli att dra fram kameran hela tiden. Typiskt bloggarbeteende.

Det här är sista veckan som jag behöver bekymra mig om tunnelbanan när jag ska hem från centrum. Fr. o. m. torsdag kommer jag ju att bo där. Men jag kommer garanterat att powerwalka åt andra hållet (ner till Skanstull) bara för att det är så trevligt. Och så kommer jag att testa Djurgården också. Fler bilder är alltså på väg.

Nu måste jag göra mig i ordning för nästa arbetspass. Torbjörn ringer när som helst och då blir det mer Excel, tullkoder och ont i armen…

Wohooo! Har redan slagit in 106 av 349 tullkoder… and counting. Arbetet är enformigt men överraskande kul eftersom allt plötsligt funkar precis som det ska. Jag växlar mellan två Excel dokument och behöver bara göra följande: CTRL-C (på artikelnumret), [byter dokument] CTRL-V (i Sök -rutan), CTRL-C (på tullkoden) [byter dokument], CTRL-V (där tullkoden ska klistras in).

Har självklart ont i handen men det struntar jag i. Det går så bra att jag tänker göra minst lika mycket till innan jag lägger mig… i betydelsen börjar se på America’s Next Top Model säsong 14. ;-)

För att jobbet ska bli ännu roligare spelar jag Dave Aude remixar på full volym. Dave är en av mina favoritmixare och har räddad många dåliga låtar genom att ge dem en härligt funkig studs. Hans version av Lady Gagas Bad Romance, Poker Face och Love Game är överlägset bäst och tack vare honom kan jag tom. dansa till heavy metal (ber om ursäkt, alla äkta KoЯn -fans). Här får ni höra hur annars så gnälliga Heidi Montag får lite hjälp på traven:

Innan jag äntligen började jobba satt jag och läste i över en timme. Köpte en ny bok om attraktionslagen idag (samma dag som My!), även den skriven av Esther och Jerry Hicks.

Ni som, precis som jag, ryggar tillbaka av flum ska absolut inte börja studera den annars så trevliga attraktionslagen genom den här boken. Här finns det ymniga mängder av new age -termer typ ”allting som är” och ”stå i tankens frontlinje” vilket får vilken normal människa som helst att associera till sekter och rubbade domedagsprofeter.

När man väl har förstått attraktionslagen genom mer sakliga beskrivningar kan man däremot läsa den här boken utan att himla med ögonen och utan att oroa sig över att man blir hjärntvättad till att donera hela sin förmögenhet åt någon som lovar att göra ens liv bättre. Budskapet är alltså precis samma som tidigare: var och en av oss har makten att skapa den framtid vi själva önskar. Helt gratis och utan hälften så mycket hokus pokus som kyrkan förespråkar. Om man förstår terminologin på rätt sätt är ”Be så ska du få” jättebra.

Nu ska jag återvända till tredje dimensionen där Excel och de 243 tullkoderna väntar på mig. Ha en god natt, ni som ännu är vakna!

PS. På tal om något helt orelaterat men alltid lika aktuellt. Here we go… :-D