Jag har slarvat med grönsakerna på senaste tiden och så här på våren är det ju extra viktigt att få i sig alla vitaminer kroppen behöver. Var så stressad igår att jag mot bättre vetande grabbade en tub Multiplex -brustabletter från butikshyllan. Utan att läsa på baksidan.

Slängde ner en tablett i vattenglaset i morse och fick en svag déjà vu -känsla så fort jag såg resultatet efter att den brusat klart. Började av någon anledning tänka på sugrör och födelsedagskalas… Helmysko. Men man kan inte förstå sig på allt. Smakade…

Wtf?! Jag som inte har druckit Sprite på tio år får plötsligt värsta sockerchocken av en hälsodryck! Lät avloppet avnjuta resten.

Hur kan en produkt som säljs i hälsokosthyllan innehålla maltodextrin, arom, natriumcyklamat, natriumsackarin och sorbitol (och i rätt stora mängder av smaken att döma)? Förväntas jag tro att min kropp bara reagerar på C-vitaminerna men ignorera kemikalierna? Enligt vilken logik?

Skyller på tillfällig sinnesförvirring. Alla ämnen ska intas i naturlig form. Idag blir det broccoli och lax.

Nu när jag är i farten med att ändra på sånt som irriterar… vad ska vi med Deichmann till egentligen? Jag fördrar kvalitet framför lågpris. Så här borde det se ut när man står utanför NK och tittar på huset mittemot:

Erkänn att ni hellre skulle gå hit…

… och köpa såna här skor:

Och varför sluta där? Ge oss Victoria’s Secret istället för H&M, Pottery Barn istället för IKEA och Sephora istället för Kicks!

He he, märks det att jag är rastlös? ;-)

Sitter på Mocco (Blondinbellas och Mogis favvofik) och känner mig fruktansvärt rastlös. Om det finns någon jag hatar så är det att inte veta vad jag ska göra. Alltså inte i betydelsen av att jag är uttråkad utan så att jag inte vet vad mer jag personligen kan göra för att komma närmare det jag vill ha – eller försnabba de processer som jag redan satt i rullning. Superfrustrerande!

När jag befinner mig i det här tillståndet brukar jag avreagera mig genom att fixa andra saker som irriterar mig. T. ex. blir jag varje gång jag skriver ett inlägg störd på att textrutan i WordPress är så liten. Varför går det inte att dra ut den på höjden så man får bättre överblick? Ska se om jag hittar något instick som löser problemet. Och så undrar jag varför jag hela tiden blir utloggad från Twitter. Är mina datorer allergiska mot deras cookies?

För er som inte är bekanta med Mocco kan jag meddela att latten här kunde göras bättre (något som inte reflekterar på prissättningen), däremot får ni inte missa deras fina champagnete med jordgubbar, grädde, blåklint och solrosblomma. Doftar gudomligt och passar perfekt till alla smarriga bakelserna (som jag självklart låter bli av helt andra skäl än att de inte skulle vara goda).

Med risk för att låta som en reklamfilm: ni som inte ännu testat Vanish, gör det! Tvättade min vita jacka förra veckan och konstaterade missnöjt att smutsen runt ärmarna inte hade lossnat. Det finns inget vidrigare än vita kläder med smutsränder, hela idén med vitt är ju att ge ett fräscht, prydligt och lyxigt intryck.

Bestämde mig för att tvätta om och kom plötsligt ihåg att jag hade använt Vanish på något plagg för länge sen, med jättebra resultat. Åkte över till Hemköp där jag till min glädje upptäckte att jag nu inte ens behöver blanda pulver med vatten för att förbehandla – Vanish finns i gelform. :-)

Jackan blev som ny! Finns inte ett spår av smuts någonstans. Testade precis att tvätta en gammal, vit badrock som blivit missfärgad av hårtoning. Det funkade också, blev bara ett par svaga fläckar kvar. Kan bero på att jag inte förbehandlade innan jag slängde in badrocken och tvättbollen i maskinen. Och självklart på att de här fläckarna är över ett år gamla och att badrocken blivit tvättat flera gånger efter deras uppkomst.

Ni som vill testa, så här gjorde jag med jackan: hällde lite Vanish Oxi Action Gel på en tvättsvamp och gned in de nedsmutsade områdena (man behöver inte vänta längre än max fem minuter), stoppade in jackan plus en tvättboll med 35 ml Vanish i maskinen, hällde i tvättmedel som vanligt och tvättade på 40 °C. Känner mig som Martha Stewart nu. :-)

PS. Ni har väl inte glömt QC -sprayen?

Har pratat i telefon med hela världen känns det som.

• Albin är på väg hit till Stockholm med flickvännen och barnen. Jag blev ombedd att kolla upp lämpliga butiker som saluför “rockiga kläder – med dödsskallar och sånt.” Jaha, då kan vi glömma Maruschka och Karen Millen med en gång… Någon som har andra förslag?
• Olga har hittat en ny pärla bland Helsingfors femstjärniga uteställen, det nya hotellet Haven. Fick precis ett överlyckligt SMS av henne, fullt av utropstecken och med orden “livet är fantastiskt!” på slutet. Herregud, låter som Grand på steroider. :-)
• Torbjörns syster ville höra min åsikt om barnuppfostran (yes, trots att jag inte har några själv) och hur man hanterar vuxna som mentalt inte kommit längre än till trotsåldern. Ni kan säkert gissa vad svaret blev. Alla barn, stora som små, mår bra av tydliga regler.
• Torbjörn uttryckte några starka åsikter angående sin nya firmabil och personen som har beställt den. Jag kunde inte ha formulerat det bättre själv, han är imponerande verbalt begåvad när han är frustrerad. Och minst lika duktig på att få som han vill genom alternativa metoder… he he.
• Konrad berättade att renoveringen av deras nya hus har kommit igång och vad hela kalaset kommer att kosta. Jag flämtade till så högt att de som stod bredvid mig i tunnelbanan kastade en blick på nödbromsen.

Nu är det pappas tur. Orkar inte svara på hans mail för det går fortare att prata ryska än att skriva det. I alla fall om man inte har ett kyrilliskt tangentbord… eller en aning om vad hans problem med flashspelaren beror på. Tänker inte ta reda på det heller, inte innan han gått med på att rensa ut i deras sovrum tillsammans med mig. Lena klagar på att hans prylöverflöd ger henne mardrömmar och jag kan verkligen förstå varför. Vilken tur att hon har mig som styvdotter! ;-)

Alltså, ni skulle ha sett mig igår! Klockan var runt åtta på kvällen och jag befann mig en nervsynaps ifrån koma som följd av akut sömnbrist och en heldag på jobbet. Slog mig äntligen ner med lite mat för att avrunda med Glamour innan jag äntligen kunde krypa ner i sängen i bästa Törnrosa -stil (minus prinsen som bara skulle ha varit till besvär i det läget). Vände blad i kalendern fortfarande med ett öga på Ridge (allvarligt, HUR kan man ha en sån käke?)… och satte laxen i halsen.

Av alla dumma, opraktiska och rent ut sagt vansinniga påhitt har någon bestämt att just denna februari bara ska ha 28 dagar! Och inte nog med det, den sista av dem ska listigt nog infalla på en söndag så att man garanterat don’t see it coming. Crap i kvadrat!

Slutade med att jag satt uppe till två och gjorde allt som skulle vara klart före mars. Att Torbjörn varit sjuk och dessutom har en småcharmig (NOT!) vana att spara allt till sista minuten gjorde inte saken bättre. Var vid ett tillfälle inloggad på fyra banker samtidigt… Konstaterade igen att Skandias s. k. säkerhetssystem är lika analt som den “barnsäkra” skruvkorken på vissa tvättmedel som blivit bannlysta från mitt hem av precis den anledningen. Skandia kommer snart att hamna i deras sällskap med alla sina certifikat instoppade där solen aldrig skiner, sanna mina ord!

Men nu är det alltså mars och ingen kan vara gladare än jag. Fattar bara inte varför snön virvlar ner och jag fortfarande inte kan rusa ut halvnaken. Det är VÅR ju! Jag vill rulla i gröngräset och värma mig på sköna solstrålar. Give it to me. Now! :-)

1. Taxi – med februarichaufförer bakom ratten
Vet inte vad som händer men denna månad har alla taxichaufförer jag åkt med pratat flytande svenska, vetat var alla gator ligger och inte klagat på kunden innan mig en endaste en gång. Och då har jag inte bara åkt med Taxi Stockholm utan ibland varit tvungen (nöden under SL -kaoset har ingen lag) att hoppa in i både Taxi Kurir och Taxi 020. Har taxibranschen blivit kundcentrerad? Eller har jag varit en doughnut i mitt förra liv?

2. Tjejzonens volontärutbildning
Jag gillar att gå i skolan, speciellt när jag får lära mig sånt jag är intresserad av. Önskar att vi hade fått veta ännu mer om samtalsteknik, lärt oss tyda mikrorörelser i ansiktet och gått igenom hur man förhör fientliga vittnen… Nej vänta, det där var en annan kurs! ;-)

3. Fruitus -bars i olika smaker
Hur kunde jag glömma bort att de fanns? Perfekta att ha till hands nu när jag inte längre får äta choklad. Självklart förvaras inga bars hemma i köksskåpet (av säkerhetsskäl) men när jag blir sugen kan jag hitta dem på både Sabis och Coop Östermalmstorg. Och medan jag tar mig dig hinner jag förbränna minst hälften av det jag smaskar i mig genom att springa i tunnelbanans rulltrappor.

4. Märkesprodukter till vrakpriser
Den här månaden har jag lagt beslag på en Kenzoki -kräm, en flaska KEB ansiktstvätt och en tub Diorshow mascara till priser som bäst kan beskrivas med ordet halvgratis. Mitt bidrag till lågkonjunkturen… ;-)

5. Min nya dygnsrytm
Har fortfarande inte vant mig vid att jag av någon mystisk anledning börjat vakna niotiden. But I like it. Känns lite konstigt att vara sömnig redan vid midnatt fast ju ljusare det blir desto färre timmar behöver jag sova och då kan jag i bästa fall dra nytta av nåde natt- och morgontimmarna. Få ser hur länge det här vansinnet håller på…

Jag blir alltid lika glad, smickrad och rörd när siffrorna i min besöksstatistik förvandlas till levande människor som söker kontakt och delar med sig av sitt liv. För några dagar sen fick jag ett jättegulligt brev från en tjej som undrade om det var ok att be mig om råd i en fråga som upptar hennes tankar just nu. Självklart! Så här lyder den:

Levt själv med min dotter (har varannan vecka, jobbar mer när hon inte är hos mig) i 10 år nu, är 34 år, varit riktigt kär 1 gång och det var för 8 år sedan. Har dejtat en hel del under åren men ingen “prins känsla” och då är jag lika gärna själv, så har jag tänkt i alla år och jag har ingen panik heller över att vara det, jag har ett aktivt liv och mår bra. Jag säger, och tror, att jag är en av de lyckligaste personerna jag känner. Så tänker jag till 95 %, de andra 5 % är jag nog rädd för att falla, för att bli sårbar, för att chansa ytterligare en gång, som sagt, jag har dejtat en del och det har gjort mig lite trött/mätt på att hela tiden vara pigg, glad, käck, positiv. Lära känna en ny person för att sedan bryta och sen dejta nästa. Vilket “problem”… :) Så är jag nog inte ensam om att tänka. Men, nu har det hänt.

För första gången på 8 år, känner jag något för en kille.

Problemet är att han bor långt bort (55 mil) och jag har svårt att se att det skulle finnas en framtid för oss då vi har fullt upp med våra aktiva liv. Men jag känner något och det känns dumt att blunda för det. Nu när jag äntligen känner något.

Vi träffades förra sommaren, en härlig dag/kväll/natt (ingen sex) och trivdes SÅ bra tillsammans! Naturligt, skratt, attraktion, en perfekt natt och jag kände att jag tyckte han var en av de finaste killarna jag mött. Han frågade efter mitt nummer, vi har hållt kontakten, perioder lite mer, han skulle besöka orten jag bor på pga. jobb och frågade om jag ville träffas. Jag sa ja. Det var förra torsdagen och det sa BOOM, jag föll. Kan inte sluta tänka på han, hur jäkla perfekt allt var, hur naturligt och roligt vi hade, vilken attraktion det finns mellan oss, hans otroligt fina sätt, våra allvarliga blickar när vi pratade om något som rörde ex eller förhållande. Det kändes som att vi vet att det finns något mellan oss men att det känns dumt att inleda något när vi bor och lever så aktiva liv som vi gör. Han messade lite senare och tackade, skrev att han inte kunde sluta le. I måndags när vi messade skrev han samma sak, han kunde inte sluta le.

Ska jag berätta att jag känner något eller ska jag dra mig undan och få vår relation att rinna ut i sanden, glömma honom för det är ändå ingen idé, hur skulle vi få ihop våra liv?

Det känns som att det är mer “jag” att vara rak och berätta, stå för vad jag känner och vara ärlig (främst mot mig själv), samtidigt undrar jag vad det gynnar mig att vara ärlig och alltid berätta vad jag känner, tycker och hur jag upplever saker och ting. Helst av allt hade det känts skönt om han ringde mig och sa att han kände något, att han var ärlig och tog första steget och anledningen till att han inte gjort det allaredan är att han är rädd för hur jag skulle reagera, jag kanske inte känner som han. Och här hör jag hur dumt det låter… Eller funderar han. Eller så vill han låta det lägga sig lite. Eller vill han träffa mig igen för att vara säker. Och nej, jag tycker inte om att jag funderar så mycket på hur en kille tänker, jag vill ha fokus på mig, vad jag tänker och känner (och i vanligtvis brukar jag ha det…). Samtidigt så vet jag inte vad det är för känsla, vad jag vill med han, med oss, mer än att jag vill träffa han igen, jätte snart. Lära känna honom mer. Vara tillsammans med honom. Vi hade ju det så roligt, den kvällen/natten var faktiskt den bästa jag haft tillsammans med någon av alla jag träffat. Ja, vi hade sex men det var inte det som var i fokus utan att vi skulle ha roligt tillsammans och det hade vi.

Dina tankar och råd är…? :)

Svar: Jag skulle vilja inleda genom att citera en väldigt klok person – dig: “Jag känner något och det känns dumt att blunda för det.” Låt mig nu omskriva det lite tydligare för dig i ett verbmodus som heter imperativ:

Filosofin bakom min åsikt lyder så här: När du befinner dig i slutskedet av ditt liv ska det inte finnas någon orsak för dig att ångra att du inte tagit alla chanser till lycka som blivit presenterade för dig.

Du står inför valet att a) ta för dig av det du ser och vill ha och att b) begränsa dig av rädsla för att inte få det.

Rädsla är en dålig rådgivare. Vad skulle du göra om den inte fanns? Personligen skulle jag hellre älska och förlora någon än att gå miste om den upplevelsen för att jag valt att leva livet “tryggt” och odramatiskt. Varenda sekund av lycka är ett plus på mitt livskonto och därför är känslomässiga risker inte något som skrämmer mig.

Jag tycker att du har allt att vinna och inget att förlora. Tona inte ner din entusiasm och vill-ha -känsla, du kan aldrig få något innan du först medgett att du vill ha det. No guts, no glory! Låt också bli att sabotera din lycka med praktiska frågor som avstånd. Börja med att konstatera att du vill ha den här personen – om dina känslor är besvarade löser sig allt annat automatiskt. Smid medan järnet är varmt!

Trots att du tvekar verkar det ändå som att du kommit till samma slutsats. Låt oss därför övergå till det rent praktiska och ta en titt på fakta.

• Ni träffades förra sommaren. Killen har visserligen hållit kontakten via telefon / mail men det är konstigt att det tog sån tid för honom att ordna en riktig träff. En intresserad man reagerar vanligtvis inom tre veckor efter första träffen. I annat fall finns det risk för att han tillhör kategorin “nätdejtare” och det är någon du inte vill ha, trust me.
• Ni har träffats två gånger. Personligen tror jag att det räcker för att man ska kunna avgöra ifall den andre är ens “typ” och för att man ska blir attraherad – men i ärlighetens namn: ni känner ju knappt varandra!
• Du har ett barn. Åsikterna går isär, somliga säger att män inte låter omtanke om andras barn hindra dem från att dejta mammorna trots att de inte har några seriösa avsikter, andra säger att det visst kan göra killar tveksamma – vilket i det här fallet kan betyda att han tänker sig för både en och två gånger innan han vågar gå vidare med dig.
• Det ligger 55 mil mellan er. Både jag och min manliga panel säger enhälligt att detta aldrig tidigare har hindrat en man som är kär och inte borde göra det i detta fall heller.

Så vad ska du göra nu? Här kommer ett förslag:

• Ni måste träffas igen, oberoende av vad det leder till. Du behöver få något slags avslut på den här historien – antingen genom att ni blir tillsammans eller genom att du konstaterar att han inte är rätt för dig. Och här låter jag Magnus streetsmarta resonemang ta över: se till att ni träffas på den ort där den här killen bor! Du måste få se hur hans vardag ser ut. Uppvisar han minsta tveksamhet till det här steget kan det innebära att han redan har ett förhållande eller har andra skelett i garderoben (förhoppningsvis inte bokstavligen).
• Du ska inte berätta hur du känner innan han gett dig en bra anledning – just nu säger ditt intresse för att träffa honom allt som behöver sägas. Lyssna mer än du pratar. Du vill att han berättar om sitt liv, sina drömmar och planer, sin familj, sina vänner, eventuella barn från tidigare förhållanden, jobbet och fritiden. Lägg märke till sånt han inte berättar. Ställ frågor! Och underskatta inte effekten som ett glas vin kan ha på den man vill lära känna. ;-)
• Skynda långsamt. Diskutera gärna ämnen som avslöjar hans förväntningar på er relation men var återhållsam med att avslöja dina. Att stressa fram känslomässigt engagemang från en man är lika dumt som att hoppa över förspelet med en kvinna. Män har lätt för att bli kära (vissa påstår att det räcker med tre omgångar i sängen…) men att ändra på sin livsstil och vardagsrutiner för en annan person är något de behöver vänja sig vid gradvis.
• Låt förhållandet utvecklas naturligt. Om du vill vara tillsammans med den här personen – var det. Lev för stunden och njut av hans närhet här och nu. Innan ni vet ordet av förvandlas dagar till månader och månader till år. Ett förhållande utvecklar sig som resultat av en återkommande önskan om att vara nära – inte genom att man försöker sätta etiketter på något som inte ens existerar ännu.
• Självklart finns risken att du plötsligt tycker dig få ut för lite av er samvaro. Då ska du backa! Om han behandlar dig som en kompis genom att inte skämma bort dig med uppmärksamhet, gulliga presenter och erbjudanden om att flytta ihop ska du självklart vara en lika god kompis tillbaka.

  Kompisar har inte sex med varandra. Och de har inget emot att den andra dejtar den snygge killen på gymmet. Eller att hon skaffar en inneboende (som händelsevis extraknäcker som manlig modell) för att ha råd med sin höga hyra.

  Kom bara ihåg att vara tydlig och förklara hur det hela hänger ihop. Förutsätt inte att han automatiskt ska veta vad som gör dig glad (hur uppenbart det än må vara) utan tala om vad du behöver i klartext. Det är synd om ett potentiellt bra förhållande stupar till följd av ett simpelt missförstånd.

I ett nötskal är mitt råd alltså: träffa och lär känna den här killen. Ge honom en chans att tillföra något bra till ditt liv. Om han inte kan det – återgå till det fina du redan har och håll ögonen öppna för någon lämpligare.

När jag svarade på ditt mail skrev jag så här: “Vilken underbart trevlig fråga det här är! Sorry, jag förstår självklart att det känns jobbigt – men nu kan JAG inte låta bli att le. Du befinner dig nämligen i en mycket bättre situation än du inser. Oberoende av hur det går!”

Här kommer förklaringen:

Även om just denna kontakt inte leder till det slags förhållande du önskar har du all anledning att vara glad. Du har hittills koncentrerat dig på att ta hand om din dotter, nu när hon blivit äldre har du mycket mer tid och energi att satsa på dig själv. Dessutom är du självständig och nöjd med ditt liv redan i dagsläget. Och nu har du till på köpet upptäckt att du har förmågan att bli kär (det är inte en självklarhet). Vilket fantastiskt utgångsläge!

Försök att dra ner på prestationskraven lite. Spänningen blir för stor om man känner att ens nästa förhållande måste bli perfekt och hålla livet ut. Det finns inget beständigt i naturen och det finns aldrig några garantier. Klarar man sig inte utan såna får man finna sig i att leva i sin stolta ensamhet resten av sitt liv – helt i onödan. När man slappnar av och njuter av stunden brukar allt nämligen ordna sig bättre än man någonsin vågat drömma om – antingen med den man trånar efter idag eller med någon ännu trevligare som man ännu inte hunnit träffa. :-)

Lycka till! Och berätta gärna hur det går. Ni andra, om ni har något att tillföra – gör er röst hörd!