Tillbringande hela dagen i Östra-Nylands charmigaste stad, Lovisa.

Träffade alla Torbjörns släktingar (hans familj är fortfarande min familj) och blev bjuden på en massa gott av hans mamma. Här ser ni s. k. jultårtor, typiska finska julbakverk som inte finns i Sverige.

Träffade också Torbjörn själv, och tom. hans nya tjej. Resultat: loved her!

Att hon skulle vara trevlig och ha vissa likheter med mig / honom var förstås något jag hade räknat med, men det var ändå en lättnad att konstatera hur väl hon motsvarade hans entusiastiska beskrivningar. Jag och hon satt och drack te tillsammans i nästan en timme medan vi diskuterade typiska exflickvän / ny flickvän -ämnen, dvs. sånt som handlar om varför Torbjörn är världens underbaraste och förtjänar det bästa, och vad det innebär i praktiken. Och så lärde vi känna varandra tillräckligt mycket för att veta att det inte är sista gången vi ses.

Ja, jag vet att alla ex / nya flickvänner inte beter sig så mot varandra men för mig är det helt normalt. När jag och Torbjörn precis blivit ihop gick jag fram till hans förra ex i en bar och blev kompis med henne trots att hon tidigare varit rasande över att jag hade snott Torbjörn av henne. Och i fallet med Marika, som Torbjörns nya tjej heter, så är det ännu enklare: jag och han hade redan glidit ifrån varandra och hon dök upp i precis rätt ögonblick för att vara den person som jag inte längre kunde vara för honom. Hur kan man annat än gilla henne då? (Torbjörns släktingar har fortfarande inte vant sig vid att se någon annan än mig som hans fru men jag hoppas verkligen att de ger Marika en ärlig chans. Jag gillar henne.)

Som avslut på Lovisa-besöket hälsade jag på Konrad och hans fru som precis flyttat till stan från Frankrike. De är i färd med att renovera en underbar gammal villa som Konrad ärvt av farmor, samma villa som han och jag tältade vid när vi var 16 år och jag upptäckte Lovisa för första gången (varefter jag blev dödskär i Torbjörn vid första ögonkastet, vilket fick mig att återvända gång på gång).

Det kommer att dröja ytterligare ett år innan allt är klart men jag kan redan nu säga att det här blir stans mysigaste, finast inredda och mest högteknologiska hus. Konrad förevisade ivrigt det blivande gästrummet (mitt rum!) och jag var i princip helt såld redan vid åsynen av den härliga jättesängen – när han därefter nämnde att gästrummets badrum innehöll dusch med inbyggd ångbastu och ett stereosystem, då var jag beredd att flytta in omgående.

Goda vänner är värdefulla, goda vänner som har samma smak som man själv är ovärderliga! Kan redan föreställa mig hur högt vi kommer att blasta THX-musik nere i källaren när den är klar. :-D

Ok, idag gick Sibboshire-idyllen till överdrift. Vaknade tolvtiden full av energi och törst efter nya äventyr… bara för att upptäcka att vi var strömlösa och utan rinnande vatten! Nattens storm hade slagit ut ca 200 000 hushåll, inklusive vårt.

Min första reaktion var såklart att åka in till Helsingfors och göra Heidi sällskap i civilisationen, men den planen kom inte längre än till att fejset blev sminkat. Medan jag, tacksam för dagsljuset, prickade in kajalstrecken på exakt rätt plats kollade Peter nyheterna på sin iPad (minuten innan dess trådlösa uppkoppling slutade funka) och meddelade att både buss- och tågtrafiken blivit inställd i hela storstadsregionen. Vilken tur att vi har bilen, tänkte jag – tyvärr inte fort nog. Blev inte körd någonstans eftersom mamma redan börjat varva 2012 domedagshistorier med mer vetenskapligt erkända påståenden som alla gick ut på samma sak: ligg och tryck i en buske så fort det finns minsta risk för… någonting överhuvudtaget.

Alltså, att vara dumdristig är inte något jag förespråkar, men när man kastar en blick ut genom fönstret och ser att granarna där knappt rör sig, då känns hela grejen med undantagstillstånd aningen överdramatiskt. Så för min del såg dagens största (och enda) problem ut så här: latte- och storstadspulsbrist – något som kunde åtgärdas med fyra hjul som rullade åt rätt håll. Försökte ringa Albin, som bor 4 km härifrån, för att få effektivare hjälp men upptäckte att hans telefon var avstängd (= samma operatör som Peter). Och så gick det som det gick – har suttit hemma hela dagen, uttråkad bortom all beskrivning.

Rent fysisk gick det däremot ingen nöd på oss. Vedspisar finns på alla tre våningarna, mamma och Peter bar in hinkar med vatten från utebrunnarna och maten gick att värma på en gasflaska som går att hitta i alla ute-på-vischan-hushåll med självrespekt.

Fyratiden blev det så mörkt att fönstren inte längre var till någon nytta men det löste sig också. Levande ljus har aldrig gjort mig gladare än idag.

Very cozy alltså, men inget som toppar listan över upplevelser jag vill vara med om oftare.

För att stoppa mig själv från att käfta emot mammas provokationer om att 1800-tals livsstil är ”bäst” och att internetberoende är ett tecken på att man både är bortskämd och intellektuellt förfallen (ta en näsduk och torka bort spottloskan ur ansiktet, evolutionen) beslöt jag att distrahera oss med lite neutralare sysselsättning – jag lärde päronen leka charader! De var imponerande duktiga på att tolka mina framföranden av ordspråk typ ”den som gräver en grop åt andra faller ofta själv däri” och ”blind leder blind”. He he, borde kanske ha försökt med ”man har inte roligare än man gör det för sig” men varför utmana ödet när man är inlåsta tillsammans i ett mörkt rum? ;-)

Klockan sju tändes äntligen alla lamporna och både jag och Peter f-l-ö-g iväg till varsin dator med fingrarna framsträckta för att träffa tangentborden fortast möjligt. Mamma rusade minst lika fort till tekokaren – yes, den elektriska tekokaren – och värmde upp mer tevatten. Och nu sitter de i källarbiblioteket och flabbar åt alla bilder från vår middag i ljusskenet. Bilder skapade av pixlar istället för oljefärg på vit duk… Bless you, digital age!

Har tillbringat precis hela dagen i sällskap av min underbara ”storebror” och skrattat så mycket att jag börjar känna av magmusklerna bakom all julmaten. Oh my god, varför bor vi så långt ifrån varandra?

…fast det där kan förändras fortare än vi tror. Albins förre chef driver nuförtiden ett företag i Stockholm och har redan frågat om Albin kan tänka sig att jobba för honom där. Tänk vad coolt det skulle vara! :-D

Att hälsa på Finland är förstås inget jag tänker sluta göra oberoende av hur många av mina vänner som flyttar över pölen. Jag älskar Helsingfors och speciellt så här på kvällen är stan sagolikt vackert. Tog ett par snabbilder på väg tillbaka till bilen.

Ha ha, jag lyckas som vanligt glömma bort att fota lutfisken som kickstartar julbordet. Orsaken är samma som tidigare, jag är så hungrig (av strategiska skäl) och ivrig att dra igång att precis allt annat faller i glömska. Men så här såg det ut senare, när nästa rätt började dukas fram:

Jag har äntligen lärt mig äta kålrotslåda (potatislåda har aldrig varit något problem) men morotslåda är fortfarande inte i min smak. Kanske om tio år…

Årets juldessert (den första av flera) bestod av mammas nya kulinariska experiment: en tiramisukaka med mascarponefyllning:

Fullträff på första försöket! Både jag och Peter skyfflade i oss som om vi aldrig sett en kolhydrat tidigare i hela vårt liv. Tog mig en timme att orka upp från stolen efteråt… :-)

Ok, det var matrapporten. Här får ni se en av mina roligaste julklappar:

På baksidan av den här kudden fanns ett kuvert med texten ”… but Sibboshire Santa still loves you”. Kuvertets innehåll var härligt prassligt och minst sagt generöst. He he, jag säger som Rihanna: I may be bad, but I’m perfectly good at it. ;-)

Nu ska jag och mina horn i pannan dricka mer te, äta mer julgodis och lyssna på mer Bing Crosby. Hoppas att ni har det riktigt bra där på er sida. Varma julkramar!

Hinner antagligen inte blogga mer idag eller i morgon så jag passar på och önskar er alla en riktigt glad, mysig och superhärlig jul!

Heidi har knåpat ihop ett jättefint elektroniskt julkort som höjer julstämningen till max (tusen tack, dear!). Klicka play & be merry! :-)